Fortfarande hänger diskussionerna om Sverigedemokraternas intåg i riksdag och flera fullmäktigeförsamlingar kvar i luften. Hur? Hur? Hur? undrar människor. Och mycket handlar om invandring, om integrationspolitik, hur vi inte "tagit debatten", hur vi inte vågar diskutera "problemen". Det blir nästan lite löjligt faktiskt.
Jag skrev häromdagen om hur vårt medvetet delade klassamhälle skapat behovet av Sverigedemokraterna, av blankrösterna och av soffliggarna. Redan innan valet skrev jag om de som troligtvis röstade på Sverigedemokraterna. Det är inga rasister, de allra flesta i väljarbasen är inga rasister i alla fall. Det är bara människor som känner sig svikna av det här samhället, som känner att de inte passar in, att de motarbetas och inte har något stöd i de institutioner vi skapat för att ge människor stöd. De som har röstat är de som ändå bär på en vrede. Andra stannade hemma.
I vår kommun kan man konstatera att mellan 15-30% av väljarna stannade hemma, de utnyttjade inte sin rättighet att påverka hur samhället ska formas i framtiden. Förmodligen har de ingen tilltro till att systemet ska ge dem inflytande. På vissa håll i kommunen var valdeltagandet under 70% samtidigt som SD låg på närmare 10%. Det andas inte framtidshopp precis. Det är inte bara politiken som helhet som misslyckats i dessa områden, det är framför allt arbetarrörelsen som misslyckats med att mobilisera missnöjet med den förda borgerliga politiken som placerat dessa vanmäktiga människor i en situation som de inte finner någon väg ut ur. Det är den borgerliga politiken som stängt dörrarna, men det är arbetarrörelsen som misslyckats med att visa hur man öppnar dem igen. Hur man kliver in. Hur man utnyttjar sin röst och blir delaktig i sitt liv. Det är den stora utmaningen. Nu har vi fyra år på oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar