Hur ska vi hjälpa dem som ser oss som sin fiende?

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en Svensson, jag ville gärna, men jag trodde aldrig att jag skulle ta mig dit. Med lite eftertanke inser jag att jag ändå tagit mig en bra bit på väg mot ett Svenssonliv, not upperclass precis, men så väldigt långt från den allra sårbaraste människan.

Jag har ett jobb (javisst dålig lön), jag har en bostad (åtminstone ett tag till), jag har en bil (på avbetalning), jag lagar mat till mina barn varje dag, skjutsar dem till idrottsträningar, betalar mina räkningar (även om jag nästan jämt sparar någon till nästa månad för att ha pengar till mat). Men jag har förtroende för samhället och myndigheterna. Jag känner mig inte motarbetad eller jagad av polis, socialtjänst, förskolan eller skolan. Jag känner mig inte missförstådd av sjukvården eller orättvist behandlad av hyresvärden. Jag är så mycket Svensson att jag tror att Arbetsförmedlare och personal på Försäkringskassan gör sitt bästa för att hjälpa människor. Samtidigt som jag i grunden är övertygad om att dessa tjänstemän inte förstår de människor som de ska hjälpa, så är jag beredd att stötta det system som de arbetar i. Varför? Jag kan inte själv komma på något bättre.

Men jag vet att det måste finnas ett sätt, att människor inte hamnar utanför. Om vi vågade vara vi, om inte alla bara var jag, jag, jag. Det är jag som lyckas, det är jag som misslyckas. Det är mitt fel om mina föräldrar super, om min pappa går över gränsen sexuellt mot mig, om min lärare inte kan lära mig att räkna, om jag mår dåligt. Det är mitt fel. Så jag självmedicinerar. Med alkohol eller droger. Eller spel. Och jag gör ännu mer fel. Och jag sårar människor i min närhet. Och någon myndighet säger sig vilja hjälpa mig, men jag ser bara duktiga, lyckade människor som tycker att jag är en stackare, en som inte klarar av det de kan, en som inte är lika bra som de. Det visste de redan i förskolan. De förväntar sig ingenting av mig. Ett hopplöst fall.

I min värld är våld och svordomar ingenting som förvånar eller upprör. I min värld rör sig människor runt kriminaliteten så att vi själva inte längre vet var gränsen går. Eller har vi vetat det någongång? I min värld händer alltid saker som gör att jag inte orkar, trots att jag en liten stund trodde, att jag var på väg att ta tag i alltihop, i hela situationen, mitt liv.

Jag är så van att det finns två sorters människor, det finns jag och mina vänner, eller de som finns omkring mig, som är som jag, misslyckade, missförstådda, eländiga. Så finns det de som representerar det bättre folket, som vet både vad som är bäst för mig och för alla andra. Jag missar deras möten för jag förstår inte vad de säger. De har inte hjälpt mig, inte på alla dessa år har de en enda gång hjälpt mig. De finns i skolan, på soc, på arbetsförmedlingen, akassan, på kåken, inom psykiatrin, hos polisen. Och de vet så mycket bättre hur jag ska leva mitt liv. Men de fattar fan ingenting. Ingenting. Ingenting.

Som sagt, själv är jag en Svensson, jag tillhör DEM. Jag tillhör systemet, förlitar mig på det. Vi människor är samhället. Vi människor måste stötta varandra, stötta den som är svag, är utanför av någon anledning. Solidaritet måste bli ett ord på våra läppar. Och alla måste få en chans. Mötas av positiva förväntningar. Lära sig sina möjligheter att delta och påverka samhället. Känna sig som en del och inte en sjukdom. Det finns så många vackra ord i en valrörelse. För många betyder orden ingenting. Ett steg på vägen är ändå att rösta. Om ingen lyssnar på dig, du har i alla fall din röst. Om du känner dig förvirrad och tycker att alla ljuger, minns att det samhälle som skapat jag jag jag och mitt eget fel, är ett verk av Alliansen med Moderaterna i spetsen. Det är Kristdemokrater som tycker att vi ska lämna familjen i fred, det tycker inte vi; vi tycker att vi ska hjälpa och stötta människor och familjer för att undvika att fler hamnar utanför. För ett mänskligare, mer solidariskt samhälle där alla åtminstone ska kunna känna ett uns av hopp måste vi byta regering. Att rösta är en rättighet. Utnyttja den. Ta chansen att förändra samhället som gör dig förbannad och utanför. Det är inte för sen även om vi har in i h-e långt tillbaka.