Det är viktigt att passa tider. Och det är viktigt att komma i tid till jobbet. Det kan man tänka på när man nu två morgnar i rad hamnat bakom saltbilarna, fått köra flera mil i 40 km/timmen på motorvägen och kommit för sent till jobbet. I morgonbitti har jag bytt tid med min kollega S för att ha en chans att komma i tid.
Men förutsättningarna för oss alla att komma i tid till jobbet är olika, det tycker jag ändå att man måste tänka på. Vi är inte robotar och framför allt, våra barn är inte robotar. Barn tycker allt som oftast att de måste bajsa just när föräldrarna är som mest stressade att komma iväg. Och nöden har ingen lag.
Min kollega S, som vikarierar hos oss den här terminen, bor ca en halvtimmas gångväg från jobbet (men hon åker mest buss). Hon har visserligen sin tonåriga lillebror att ta hand om (eftersom den frånskilda mamman sover över hos "vänner"), men hon styr i stort över sin tid på morgonen. Hon har ingenting emot att komma en halvtimma tidigare imorgon. Det utgör inget problem för henne.
Själv har man varit vaken rätt länge när man kliver in på jobbet. Min klocka ringer 04.45 och efter att jag fått på mig kläder och fått något i magen återstår att få liv i två trötta barn. I morse ville ingen vakna. Väckningarna börjar sött och lugnt, men efter en stund börjar man bli stressad. De äter välling halvt sovande och sen har man samma problem att få dem ur sängen (bäddar medan man knuffar ur dem), få på dem de framlagda kläderna utan kink, tandborstning, hårborstning (om man har tur med den lilla), ytterkläder, ja, åtminstone en av dem kommer under den här proceduren att kräva ett bajsstopp.
Sen ska de ut genom dörren och fram till bilen utan att ramla/kasta sig i snön eftersom de bara har jacka och stövlar på sig (eftersom man ska hinna klä av dem på dagis/frítids också). De ska smidigt utan gnäll in i kall bil (motorvärmarsladden är fortfarande trasig), spännas fast, sitta still medan mamma sopar av bilen, skrapar rutor och brum, vi är iväg.
Till sist krävs det att två små barn på två olika ställen glatt går in till sin dagvistelse, kramar mamma och säger adjö utan tårar så att mamman kan åka iväg utan klump i hjärtat hela dagen. Efter det är det bara sex och en halv mil med snö, is, halka, modd och halkbekämpningsfordon att ta sig igenom innan man är redo att parkera utanför jobbet. Och då hoppas man att ingen har något att säga om att man är ett par minuter sen. Även om man ska vara i tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar