måndag 12 januari 2009

Storm, vårdbesök och död

Hu, vad det stormade i natt, och det gör det fortfarande förresten. Vårt drygt hundraåriga hus med diverse löst hängande detaljer utanpå gnisslar och knakar och ger i från sig en hel del spöklika ljud när det kränger sig fast i marken och undviker att lyfta mot fullmånen. Jag vaknade flera gånger under natten och drömde att jag tältade i stormen och jag drömde om tvätt som for och flög och jag drömde att ett grönt, ärgat koppartak till ett lusthus kom flygande genom himlen med vinden. Och sen drömde jag om unga män som satt och ringde försäkringsbolaget på sina mobiler medan kvinnorna försökte få barnen till skyddade platser och mitt i allt det min mamma som gjorde en analys av detta beteende. Hjälp, då är man trött när man stiger upp klockan sex.
Jag hade redan bestämt mig för att köra Storasyster i bilen till skolan, ville ju inte blåsa bort. Så vi lämnade av henne och sen for Liten och jag och köpte juice och soyamjölk för våra obefintliga stålars (skulle göra risplättar till mellis på kvarvarande ris från gårdagens middag). Fick veta att mormor skulle på återkontroll efter sin sjukhusvistelse och erbjöd mig att köra henne, vilket hon överraskande nog snabbt tackade ja till, så Liten och jag satt i ett väntrum och läste en veckotidning som visade sig vara från 1998... Och just då ringde en annan relik från ungefär den tiden, nämligen mannen som introducerade mig i landstingspolitik, och jag berättade gladeligen att jag var på studiebesök i vården. Med mormor var det bra, för hon var på sin kontroll, men kassören i partiföreningen klarade sig inte genom insläppet utan blev hänvisad till akutmottagningen. Hoppas han inte sitter kvar där än... Bestämde med landstingsreliken på lite lösa boliner om en lunch i Stockholm den tjugonde då jag förhoppningsvis är ledig från jobbet för att gå på styrelsemöte (konstigt att man söker ledigt och sen inte får något besked, men det tar jag som att det blir godkänt).
Vi fikar med mormor i sjukhuscafeterian och sen kör vi hem henne. Hänger tvätt och plockar disk, sen är det dags att hämta Storasyster och klasskompis från skolan. Det är då vi upptäcker det; kaninen ligger död i buren. Och hur i helskotta ska vi förklara detta för känsliga Storasyster utan att hon blir totalknäckt i resten av sitt liv? Och kommer hon att klara av att leka med en kompis hela eftermiddagen?
Med klump i halsen åker vi mot skolan. Storasyster är glad och sprallig tills Liten utbrister, flera gånger i rad; Stampe är död, stampe är död, stampe är död. Hon bryter ihop såklart och alla kompisar undrar vad som hänt. Kompisen som ska med hem är dock tuff och berättar om när hennes mormor dog och när hennes katt dog och att det var nog dags för Stampe att dö nu, och då är det ingenting att göra åt.
Vi går ner och tjejerna tittar på Stampe som fortfarande ligger alldeles stilla i sin bur. Vi går in och äter plättar och efter en stund går det bra att leka. Jag ringer grannen (som är jägare och därför tror jag att han kan det här) och han lovar ta hand om kaninen. vi ska göra en minnesplats och sjunga lite. I helgen. Kompis åker hem. Vi äter pasta med korv och broccoli som barnen älskar. De ser bolibompa och badar med badkritorna (jag måste få tag på fler såna). Storasyster har lite svårt att sova, men till sist går det.
Jag är trött. Skulle ha fått en massa gjort idag, men det blev helt annat. Har rensat lite garderober och högar med barnens teckningar. Det får väl duga. Nu rusar vi mot nästa dag. Och jobb igen.

1 kommentar:

Pebbles sa...

Oj, det där med död har nu alltså kommit när inpå för tjejerna. Ja, inte är det lätt att hantera. Vi har haft djur som dött och barn som gråtit sig trasiga och det har varit lika hemskt varje gång. Det går över, även fast det inte känns så för dom. Det som hjälpt mest är nog att prata när dom vill prata och prata om att det är naturligt. För mina var det viktigt att få tända ljus på dom och så, sjunga och begrava dom och tänka på att nu springer dom med massa andra vänner, alldeles fria på gröna ängar... om det är att lura dom eller inte kan jag inte svara på men det fick dom att gå vidare... och vilja ha nya djur...