Vem är det som tror att man vabbar för att det är roligt? Att det är någon slags extra semester? Nej, är det något som kräver blod, svett och tårar så är det att vara hemma med sjuka barn. Ja, just det, blod. I morse vaknade jag (efter en natt då jag vaknat ca 1-2 gånger per timme och serverat vatten, gått på toaletten och letat efter napp, nalle etc) och funderade på när Liten åt choklad senast, hon var liksom kladdig i hela ansiktet. Kan hon ha spytt upp något, tänkte jag, men hon åt ju faktiskt bara några vindruvor, apelsinjuice, vatten och lite välling igår. Ingenting mörkt och kladdigt.
Det visade sig vara näsblod som kladdat hela ansiktet, kudden, lakanet mm. Skräckinjagande syn och det har runnit slemmigt blod ur näsan hela dagen. Tårar blir det också många när man är trött och inte orkar (gäller både för sjukt barn och mamma). Idag är Liten dock kontaktbar och har inte sabbath längre (igår gick hon definitivt inte över 49 steg). Och svett ska det ju bli när febern går ner, den har gått ner lite, ögonen är inte längre helt simmiga och som sagt, hon pratar ju med mig. Och hon vill göra saker, vill äta saker, men ångrar sig snabbt när hon påbörjar nåt. Jag är trött, säger hon. Och hon har ont i halsen.
Nu har vi lämnat Storasyster på kalas i Friskis och Svettishallen och Liten tuppade av i vagnen i köket. Jag tar lite paus vid datorn. Ska städa lite sen för vår nya fastighetsskötare kommer på måndagmorgon och kollar fönster och badrum. Håll tummarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar