Det är riktigt jobbigt nu. Ett barn som gråter och blir hysterisk och inte vill gå till dagis. Och inte vill att någon annan än mamma någonsin ska hämta henne på dagis. Och inte accepterar några typer av byte av personal eller barngrupp. "Jag vill inte prata om dagis nu", säger hon när mamman försöker fråga. Ändå är hon ju alltid glad och leker när jag hämtar henne, men hon kan börja störttjuta till lunch på söndagen. Och så denna återkommande fråga: "Hämtar du mig på dagis imorgon mamma?" 72 gånger om dagen. Det är ingen överdrift. Och jag blir tvungen att ljuga för mitt barn. Emellanåt, för det finns ingen möjlighet för mig att hämta henne varje dag.
Hon sitter här som en ängel nu, nöjd och glad och till synes lycklig. Själv känner jag mig inte alls lika lycklig. Det är så nedbrytande med dessa ständiga gråtattacker, denna ihärdiga oro över vem som hämtar efter dagis, denna gnagande känsla av att någonting är fel, att det är mitt fel, att jag jobbar för mycket, att...jag inte räcker till.
Men det finns inga alternativ till att arbeta, det finns inga möjligheter att erbjuda sina barn mer föräldrartid. Ett vårdnadsbidrag är inget alternativ, varje människa måste ju kunna försörja sig och betala sina räkningar.
Min yngsta dotter är 3,5 år. Hon har gått på dagis i 2,5 år och hon har aldrig med full glöd uppskattat detta. Hon kommer kanske aldrig att göra det. Och då tror jag inte att skolan blir lättare. Jag inser ju att jag måste vara positv, men just nu känns det så tungt och jag undrar om jag måste söka hjälp. Är det överdrivet att tycka att man behöver ett samtal på förskolan efter bara en månad? Är det överdrivet att söka annan proffesionell hjälp? Vi har ju inga som helst andra problem med henne på fritiden, hon är världens raraste.... och frågan är; är det hon som har problem? Eller är det samhället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar