Vet inte riktigt, men det började säkert redan när jag vaknade med tanken på att jag måste ljuga för Liten och lova att jag skulle komma och hämta henne på dagis, trots att jag var väl medveten om att vi hade obligatorisk kvällsföreläsning på jobbet och jag redan avtalat med mormor att hon skulle hämta. Bara tanken när man går upp att veta att det är nästan 17 timmar tills man får gå och lägga sig igen och då antagligen först natta två gråtande hysteriska barn, njae, man blir liksom inte filbunke av det.
På jobbet skulle vi dessutom ha föräldrarfika som jag bakat till sent kvällen innan. Det är trevligt, men alltid lite jobbigt.
Ca 20 minuter innan vi skulle lämna hemmet på morgonen fick jag jordens magknip, så där så det vitnade i ansiktet och man känner sig svimfärdig. Fick försöka få barnen att klä på sig själva trots att de var zombier, slarvade med tänderna och drog iväg. Liten med tårarna i ögonen; Hämtar du mig sen mamma? Är det du som hämtar mig idag? "Ja, det gör jag".......(ljug ljug).
Det regnar, jag har sandaler och tunn kofta, för stora byxor som släpar i geggan.
När jag kommer till jobbet får jag veta att vi fått klagomål från föräldrar som överväger att flytta sitt barn till en annan avdelning. Sånt gnager ju hela dagen och det måste dessutom upp till chefen... som om det inte var nog med vår egen usla utvärdering så ska nu föräldrarna bekräfta den. Magen vägrar bli lugn och fin. Den spänner och kniper och jag vet inte om jag är hungrig eller precis tvärtom.
Barnen på jobbet måste givetvis bäras och lyftas vad än det sägs i regler och avtal. Man blir inte beviljad havandeskapspenning för arbete på förskola eftersom det inte anses vara ett tungt jobb. Hela fikarasten gick åt till att sitta med ett gråtande barn i famnen (eller skrikande).
Sen kom föräldrarna och det blev ett jättelyckat föräldrarfika, det måste jag nu understryka eftersom jag ska försöka fokusera på det positiva. Alla verkade trivas och vara nöjda med arrangemanget. Det fanns gott om tid att prata föräldrar emellan och även med oss i personalen. Barnen var glada och lekte fint och fikabrödet räckte och uppskattades.
Jag är dock väldigt trött på eftermiddagarna och magen gjorde sig hela tiden påmind. Mina arbetskamrater hjälpte mig att bestämma att jag skulle åka hem och stressa ner istället för att gå på kvällsföreläsningen. Vi fick veta att ett barn skulle byta avdelning redan från måndag. Kändes som ett riktigt antiklimax efter vår lyckade tillställning.
Sambon ringde och sa att hans bil inte gick att laga till ett vettigt pris efter att kamremmen kollapsade i fredags. Han var less på jobbet och tänkte dra till Spanien och hjälpa kusinerna ett tag, redan i helgen tänker han dra.
Åkte hem och hämtade mina älskade döttrar, varav den äldsta var på ett strålande humör och inte ojade sig ett dugg över att hon blev en aning sen till fotbollsträningen. Liten tyckte också att fotboll var roligt och båda var nöjda och skrattade i bilen hem. Det var två unga tjejer som tränade barnen på fotbollsträningen och det fungerade verkligen bra. För första gången på länge var fotbollen kul igen. Tjejerna badade när vi kom hem och jag gjorde korv och makaroner som båda åt med stor aptit och sen blev det bums i säng utan protester. "Hämtar du mig imorgon mamma" och jag behövde inte ljuga, "ja, det gör jag och på fredag är vi lediga hela dagen bara du och jag."
Jag känner fortfarande av magen, men lägger mig och sover och vilar nu. Imorgon är allt bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar