Vet inte om jag egentligen kommit någon vart den här veckan, men det känns lite så i alla fall. Dotterns födelsedag klarades av med galans även om kalaset dröjer en vecka till. Jag grejade både kvällsbesök hos syster (på punkacykel), personalmöte, föräldrarmöte på jobbet, fotbollsmöte, paketköp, paketinslagning och att vara på jobbet i tid hela veckan. På jobbet har vi haft både psykologsamtal och föräldrarsamtal och allting har förlupit på bästa möjliga sätt känns det som, men det är ju slitigt ändå. Och man är ju slut, så slut. Då¨ser man fram emot en helg med bakning, städning och födelsedagsmiddag. Icke att förglömma; dugga i skolan på måndag. Och har jag tränat någonting? Njaeeeee, det skulle vara att ljuga att säga att jag har ansträngt mig. Hoppas klara mig någorlunda på gamla meriter.
Min blogg häromdagen om synen på kvinnor med små barns erfarenheter kontra män i övre medelålderns meriter vid nomineringar till politiska uppdrag citerades i tidningen idag och jag har fått flera muntra tillrop, vilket är bra. Vi som vill förändra strukturerna i maktens korridorer måste hålla ihop och höras. Vi som vill demokratisera, göra politiken till var människas intresse och ansvar, vi måste kämpa för att trycka oss in, trycka ut och ta plats. Vi som kämpar för en annan kvinnlig verklighet än den Anna Anka (alltså; bara namnet!!!) kämpar för. (Jag tror både Kalle, Arne och t o m femtiotalskvinnan Kajsa skimrar i en mer strålande glans, åtminstone nån typ av glans som vi andra kan förstå och ha översikt med).
I övrigt vill jag bara säga att livet kan vända och från likgiltighet kan steget till, om än osäker, lycka vara väldigt kort. Tro på framtiden helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar