Subjekt och predikat

Det var några grejor man var tvungen att lära sig innan man började mellanstadiet på min tid. En grej var gångertabellen, eller pluttifikation som Pippi skulle ha sagt, en annan var ordklasser och satsdelar. Det sistnämnda skulle man åtminstone vara introducerad i.

Jag kom ihåg hur pappa brukade väcka mig och ställa frågor på gångertabellen mitt i natten (nja, det var väl kväll, men jag sov i alla fall). Och jag lärde mig den. Och jag lärde mig ordklasser och satsdelar i spänd förväntan att få fortsätta med någonting nytt.

På mellanstadiet fortsatte vi repetera ordklasser, satsdelar och gångertabellen för när man börjar högstadiet, då krävs det att man kan det. Man blir typ utkastad om man inte kan det som ett rinnande vatten.

Jag är uppfostrad att vara snäll och tänka på andra. Alla har det inte lika lätt, ja, det var en strof man fick höra ofta hemma. Och på något sätt köpte jag då att vi fick mellanstadiet också på oss att lära in gångertabellen, ordklasser och satsdelar.

I högstadiet hade vi en klassföreståndare som var svensklärare. Hon älskade "fönster" som man övade ordklasser och satsdelar med. Det var i stort sett det vi fick ägna all tid åt när vi var klara med dagens svenskuppgift. Ibland satt vi med "fönstren" hela lektioner. Jag minns än idag känslan av vanmakt att aldrig komma någon vart, tristessen med satsdelarna, höga suckar och att jag själv p g a dessa suckar blev utkörd ur klassrummet med orden "Alla har det inte lika lätt".

Givetvis fick jag dåligt samvete, men inte hjälpte det upp mitt intresse för svenska språket som ämne. Egentligen ville jag hoppa av skolan, men kände mig tvungen att fortsätta på gymnasiet (eftersom jag inte visste vad jag skulle jobba med om jag inte blev rockstjärna). Av någon anledning valde jag samhällsvetenskaplig linje där eländet fortsatte tills jag hoppade av efter tvåan.

Varför funderar jag över detta idag över 20 år senare? Jo, för idag har jag suttit på en heldag med föreläsning kring hur man skriver en diskursiv uppsats. Det är svårt, jag har mycket lättare att skriva tillgängliga, skönlitterära eller populärvetenskapliga texter. På mina 4,5 år mot naturvetenskaplig magisterexamen fick vi aldrig någon föreläsning i exakt hur man bygger upp en vetenskaplig text, det fick vi lära oss efter hand.

Idag fick vi en föreläsning om hur vi på ett väldigt enkelt sätt egentligen lägger upp stommen för våra arbeten. Annorlunda också eftersom en naturvetenskaplig text ofta förväntas vara korrekt, torr och faktaspäckad. En samhällsvetenskaplig text strävar vad jag förstår inte efter att visa sanningen, bara sannolikheter och mycket resonemang kring dessa.

Hela dagen kändes som en dag på gymnasiet utom sista timman då kursarna började avslöja sina problem med satsdelar och ordklasser, meningsbyggnad. Då for vi tillbaka till högstadiet, mellanstadiet, kanske till och med lågstadiet. alltså.........................................

Språk är ett fantastiskt instrument att uttrycka sig med. Nu känner jag mig dryg och skamsen igen. Ska man behöva dras med skammen att ha tröttnat på satsdelar genom hela livet???