Kontrasternas världar

Ja, nu blir man väl schizofren också, när man ska vara student två dagar i veckan, och liksom se framför sig vilken underbar pedagog man kommer att vara i framtiden, och sen jobba tre dagar i veckan och liksom förstå hur det egentligen blir när man kommer i arbete. Nu har jag jobbat onsdag, torsdag och båda dagarna var jag den enda fasta personalen på full tid på vår avdelning. Våra planerade smågrupper var tvungna att ställas in och allmänt tumult med barn som blev nervösa av att rutinerna rubbades. Och eftersom det saknades personal på flera avdelningar var vi tvungna att vara utomhus så att vi kunde hjälpa varandra att "se efter" barnen. Låter ju superpedagogiskt.

Nu gjorde det ju inte så mycket att vi fick vara ute eftersom det var ett underbart vårväder. Och igår när jag kom hem kände jag så för att gå och köpa en glass,,,, så länge solen var uppe,,,, men minuten efter att den gått ner (torde vara ca tio över sju) så blev jag jättetrött och ville bara gå och lägga mig. Så jag fick gå och köpa glass på Pressbyrån med barnen idag istället. Och sen lekte barnen i nästan en timma i sandlådan (utan mössor) medan jag gjorde laxpasta till middag.

Man blir lite piggare av ljuset, men sså fort solen går ner vill man sova och efter att barnen har somnat är det en kamp att hålla sig vaken. Men nu ville jag hinna diska och tvätta så att jag har en chans att komma ut på landet i helgen. Först ska jag jobba en dag till. Och jag stänger imorgon. Gah.

Idag hade Storasyster slagits i skolan. Vet inte så mycket vad det handlade om för hon har inte berättat något. Det var fritidspersonalen som skvallrade. Hon är trött, säger de. Jag vet, hon är så trött stackarn, ändå går vi och lägger oss mellan halvåtta och åtta varje kväll. Annars hinner de ju inte vara vakna alls hemma på vardagarna. Men att hon är trött märker ju även jag. Trött, lättstött, arg, ledsen, ångestfylld. Det svänger lätt åt ena hållet, tar desto mer tid åt det andra. Det är jobbigt att bli stor.

- Nu blir jag rädd, säger Storasyster plötsligt när jag berättar en sak som Liten inte förstår.

- Du behöver inte vara rädd, säger Liten. Jag är här och mamma är här.