Igår var sista dagen på jobbet. Ja, jag har väl inte fattat det än. Igår kändes som en vanlig fredag och idag som en vanlig lördag. Förutom att jag är så där infernaliskt trött som jag varit ända sen jul, helt otroligt, kommer inte ur sängen förrän efter nio på morgnarna. Och är trött hela dagarna. Eftersom vi sov så länge i morse så har jag hållt Liten vaken hela dagen, så hon somnade nu, för tjugo minuter sen. Storasyster ser på Disneydags så man har ett litet break här.
Alla på jobbet sa Lycka till och såna där saker och jag fick presenter från ledningen och från kompisarna i kassan; en keramikgubbe, ett stort blomsterarrangemang och 500 kronor i blomstercheckar. Jättefint. Och så sa personalchefen: - Tack för din tid här. Det har varit intressant att ha dig anställd, du är en sån... häftig... person.
Ursäkta, är det en komplimang eller? Inget man vill att de skriver i anställningsbetyg och sånt i alla fall, tror jag. Påminner mig mest om att man blir bjuden på mat som man inte tycker är så där överväldigande god och så frågar värdinnan hur det smakar... jo, det är en intressant smak, häftig blandning det här...
Själv tycker jag att jag har slitit och sällat mig i skaran av anställda på ett alldeles oklanderligt sätt. Svårt att se att jag över huvud taget haft utrymme att vara häftig eller intressant. Men kanske handlar det inte bara om vad jag gjort på min arbetsplats; jag har ju trots allt figurerat en del i lokaltidningen (och under en tid när akutmottagningen var nedläggningshotad även i riksmedia). Politik diskuterar jag nästan aldrig på jobbet, fackliga frågor naturligtvis eftersom jag varit engagerad i den numer nedlagda fackklubben och om någon frågar om någonting så svarar jag ju, men jag är ju inte den som sitter och triggar folk i fikarummet precis. Jag har ju också varit engagerad i konsumentfrågan i samband med att Lidl etablerade sig i stan. Jag har aldrig nämnt min egen arbetsplats i debatten även om jakten på låga priser på bekostnad av service, kvalitet och arbetsmiljö känts av även där.
Vi är vad vi äter, brukar det heta, och det stämmer helt och hållet. Det ökande utbudet av billiga livsmedel ser jag inte som någonting positivt för konsumenterna. De som har råd kommer fortfarande att låta kvalitet bestämma över inköpen, men de som har skral ekonomi och kanske inte alltid fullgod insikt i betydelsen av vad vi stoppar i oss, kommer med glädje att fylla sina korgar med besprutade, långväga fraktade, näringsfattiga produkter med tveksamma innehåll och innehållsdeklarationer. Och deras barn kommer att få växa upp på den kosten. Och det kommer med all säkerhet att påverka deras förmåga till inlärning och deras ork till engagemang. Utbredningen av lågprismarknader och lågprisprodukter är inte till gagn för vare sig konsumenter eller miljö. Inte heller för arbetstagarna skulle jag vilja säga, eftersom arbetsförhållandena blir sämre, inte bara på de nya arbetsplatserna utan också på de gamla där man är tvungen att svara upp mot konkurrensen.
Men, okej, konsumenter vill inte betala för mycket och ska inte betala för mycket för varan de köper. För att kunna ha en möjlighet att avgöra detta när du står i butiken måste alla varor vara ordentligt märkta, innehållsförteckningar på svenska, ursprungsland, jämförelsepris i kilo mm mm. Rättvisemärkningar och EKOmärkningar måste också förenklas och göras tydliga. Idag står det ofta på förpackningar att de är återvinningsbara, men det står inte hur eller var de återvinns. De flesta slänger dem säkert i soporna. Nu när jag inte längre arbetar i butik ska jag bli konsument på heltid, förhoppningsvis ska ni kunna läsa mer om det här i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar