söndag 23 maj 2010

Amning ingår i min pedagogik

Jag vet inte varför människor har en obotlig lust att tala om för en ammamamma hur ofta barnet ammar. Det vet hon antagligen själv. Jag upplever att det finns en stor djup drift att tala om för ammamamman att barnet "äter hela tiden". Till vilket syfte?
Vad det beträffar mig själv så ingår den fria tillgången till amning för mina barn i mitt sätt att uppfostra dem. På vilket sätt återkommer jag till.
När jag stiger in med en bebis på armen i sammanträdeslokalen, klassrummet, pressträffen eller vad det nu kan vara så möts jag alltid av skeptiska blickar, ibland någon slags skräckblandad förtjusning. Efteråt brukar alltid någon komma fram och säga: "Det gick ju bra det där". Ja, för det brukar det göra.
Människor brukar säga till mig att det går så bra, för mina barn är så "snälla". Ja, de är snälla, personligen är jag ingen anhängare av teorier kring "det onda barnet". Men de är också trygga. Och tryggheten bygger jag genom att de alltid är med mig, de vet att jag finns i närheten. Jag uppmärksammar dem när de påkallar min uppmärksamhet och de har i bebisstadiet fri tillgång till brösten. Själv är jag övertygad om att detta ger dem en grundtrygghet som gör att de utåt sett betraktas som "snälla". Sen växer den "snälla" och trygga bebisen upp till ett "snällt" litet barn som har vana i att vara med, som tidigt lär sig respekt, att lyssna när andra pratar, men som också går att förhandla och göra överenskommelser med.
Barn lär av sina föräldrar och i mina barns värld är det den naturligaste saken i världen att man går på möten, att man säger vad man tycker i en mikrofon, att man hamnar i tidningen och att det finns spelregler för detta. Jag ser alltid till att mina barn har någonting att sysselsätta sig med när de är med mig (läsa, rita, leka med smågubbar), det brukar serveras fika. Så länge barnen är trygga och inte saknar något så är de "snälla", vill de absolut inte är det bara att gå hem, det får man också ta och med den vetskapen hos barnen bygger man in ännu en trivselfaktor hos barnen tror jag. Jag baserar inte detta på någon som helst akademisk litteratur.

Inga kommentarer: