Erbarme dich mein Gott

Att börja dagen 04.30 är en plåga bara det. Det behövs inte en dotter med gråtattack på golvet och destruktiva tankar för att vilja stanna hemma och dra täcket över huvudet. Ett under att vi alla tre, trots gemensam gråt på köksgolvet kom iväg till dagis, fritids och jobb överhuvudtaget. Men jag kom förstås försent till jobbet. Snacka om etisk stress (som föreläsare från Röda korset pratade om på temafullmäktige i måndagskväll). Att göra någonting som man känner är helt fel rakt genom kroppen. Att lämna bort sitt barn när det är ledset och destruktivt för att tjäna pengar. En etisk stress som säkert de flesta hårt arbetande människor utsätts för någon gång under livet, om inte fler.

Ordnade så att mormor kunde hämta dottern direkt efter skolan och ansökte om 2½ dags semester nästa vecka. Hela tiden med tanken att det kanske redan är försent nästa vecka, jag kanske bara borde droppa allt och vara hemma med henne. Men nu har vi kommit så här långt och när pappa lovade komma och titta på utställningen om äpplen i skolan imorgon och lite filmtittning så är hon återigen (tillfälligt) positiv och förväntansfull inför morgondagen. Bra, då klarar vi en dag till.

Tyvärr håller inte glädjen länge. En stund senare vid läggdags brakar allt ihop igen. Vad skapar denna förtvivlan? Vad är det jag inte rår på? Storasyster hulkar sig genom sagoläsning och välling, som hon först vägrar ta emot. Liten vrider sig oroligt, hon känner också av att någonting inte stämmer. Till sist somnar de båda medan Hungarian state symphony orchestra bönfaller: Erbarme dich mein Gott. En total känsla av maktlöshet gör att kvällens tentastudier ter sig tämligen ovidkommande. Och bara vetskapen om att klockan 05.00 ringer klockan och det är dags för ännu en arbetsdag skjuter spjut rakt genom en mors hjärta.