Demokrati för alla? - mammapolitik

Ibland hänger man upp sig på saker. Ibland blir man taggad av dumma kommentarer, ibland blir man låg. Ibland kan man inte släppa dem.

Jag är född engagerad. Åtminstone tror jag det, för så länge jag kan minnas har saker berört mig, och jag har velat påverka och säga min mening. Jag var 22 när jag började arbeta politiskt och jag har sagt det många gånger, att vara fritidspolitiker är ett sätt att leva. För mig ett sätt att leva som jag inte skulle kunna vara utan.

De senaste månaderna har jag arbetat hårt för att få min nya arbetsplats att fungera och mycket litet tid har blivit över för politiken. Jag har inte haft några möjligheter att gå ifrån dagtid och på kvällstid har vi varit så trötta att vi nästan kräkts här hemma. Innan mitt äldsta barn föddes kunde jag ha 4-5 kvällsmöten i veckan inbokade, när hon föddes satte jag gränsen 2 per vecka. Det har fungerat bra. Med nya långa arbetsdagar är detta dock ett minne blott, jag räknar med att klara av ca 2 per månad, varav ett är ett arbetsplatsmöte som jag måste delta i och ett är kommunfullmäktige. Sen tillkommer förstås föräldrarmöten på jobbet och privat.

På kommunfullmäktige har vi haft förmånen att ha tillgång till barnvakt sedan ca 4 år tillbaka i tiden. Ett superbra initiativ som främst utnyttjats av mig, men även av andra ledamöter som inte riktigt fått till det med barntillsyn och demokratiutövning. Ett initiativ som, om det marknadsfördes bättre, skulle kunna leda till en breddad demokrati med fler aktiva småbarnsföräldrar.

Nu håller ju fullmäktigemötena på rätt långt in på kvällen, så många kanske ändå skulle tveka. Vi brukar alltid gå hem senast nio om det inte fungerar väldigt bra och det är någon speciell fråga som jag gärna vill gå upp i.

Så kommer då det här sura som man hänger upp sig på... Trots att det nu finns barnvakt så får man höra kommentarer om hur olämpligt det är att barnen finns vid kommunfullmäktiges sammanträden. Jag har hört dem som kommenterar högt bakom min rygg och jag har också fått det vidareberättat av människor som står mig nära som fått höra det av andra ledamöter som med all säkerhet vet att budskapet går vidare till mig.

Under påskhelgen har jag varit låg över detta, känt olust över att delta i fler fullmäktigemöten överhuvudtaget, Man lägger ned så mycket tid, så mycket känslor, kraft och energi och så får man ändå skit. Som sagt; ibland blir man bara låg. Men sen studsar man till och tänker va fan; jag ska visa dem. Jag ska visa dem att det är nya tider. Jag ska visa dem att gamla gubbar med tanter som tar hand om dem där hemma inte har ensamrätt på demokratin och maktens salonger. Jag tänker vara med och förändra den politiska kulturen. Jag vill öppna dörren för vanliga människor mitt i livet som i alla högsta grad borde vara med och påverka.

Jag förstår ju egentligen att de här människorna bara är kvarlevor som tycker att kvinnor ska vara hemma och ta hand om sina barn i hemmet, de ska hålla sig ifrån den politiska scenen eller se till att hyra sig en hemhjälp som tar hand om barnen. Det är ungefär som när vi en gång diskuterade barnomsorgens öppettider i en fullmäktigedebatt och jag fick veta att barn ska vara hemma med sina föräldrar på kvällar, helger och nätter. Och om föräldrarna är tvungna att arbeta, vem fan bryr sig om var de är då???

Jag är som sagt hemma med mina barn ca 28 kvällar per månad. Jag gör i stort sett ingenting annat än arbetar och umgås med mina barn. Jag plockar inte ut någon s k egen tid för träning, kompismiddagar eller festande. Det ligger på is så länge barnen är små och jag utnyttjar inte heller mina barnvaktskontakter för annat än arbete och möjligtvis föräldrarmöte på dagis. Mina barn lider inte av att vara på kommunfullmäktige en kväll i månaden, tio månader om året. Skulle de göra det skulle inte heller jag vara där. Mina barn vet mer om det svenska samhället och demokrati än många vuxna i det här landet. Att borgerliga "näsanivädretpolitiker" stör sig på att barnen vistas tillsammans med barnvakt i en lokal i anslutning till kommunfullmäktige tycker inte jag är någonting annat än förakt för vårt demokratiska samhälle. Jag är stolt över att kunna visa mina barn att man kan vara med och påverka, att man kan säga högt vad man tycker trots att man är kvinna och har små barn.