I morse började eländet med att Storasyster inte vill ta tempen med rumptermometern. Och i vårt samhälle handlar ju allt om hur mycket feber man har. Har man ingen feber så är man inte sjuk och jag kan skryta med att jag är hur cool och ostressad som helst, men detta fick mig att få dåndimpen (kan ha lite med PMS att göra också).
Vi fick åka ner till apoteket idag igen och köpa en annan termometer. Tänkte mig en till öronen för de ska visst vara träffsäkrast, men de kostade över 600 kronor så det kunde jag glömma. Inte tänker jag lägga så mycket på en febertermometer, mina barn är ju aldrig sjuka (?). Eller så är det bara så att innan jag jobbade heltid så brydde jag mig inte så speciellt mycket om att kontrollera febern. Jag kände ju liksom om de var varma eller om de på annat sätt inte kändes krya. Nu är det annat, nu är det som om man måste bevisa för sig själv att de faktiskt är sjuka och att man måste vara hemma.
En feberfri dag hemma, så säger vi till föräldrarna som har barn på vår förskola, och då måste ju personalen gå efter samma principer. Det försöker vi arbetskamrater övertyga varandra om när någon känner sig stressad att återgå till arbetet för att man "tycker" att sitt barn verkar ganska pigg. Idag när jag ringde jobbet så verkade förmiddagen ha flutit på rätt bra, men så hade en kollega fått samtal från sina barns förskola och var tvungen att gå hem och vabba. Så nu blir vi två som vabbar imorgon. Det är som förgjort att vi ska få vara full personalstyrka en enda hel vecka i streck.
Hur som helst så har febern sjunkit under dagen här hemma. Först var det ju helt omöjligt att ta tempen i armhålan eftersom jag inte visste vad jag skulle jämföra temperaturen med då vi tidigare mätt i rumpan. En väninna sa att jag skulle lägga på 0,5. Okej, då började dagen på 38,0. Feber alltså. Inget arbete imorgon. Dagen slutade med 37,2 och relativt pigg dotter. Hon vill tillbaka till dagis. Hon är less på att vara hemma. Jag hoppas morgondagen blir feberfri så att jag kan jobba torsdag-fredag. Två dagar på en vecka. Nej, ingenting blir som man tänkt sig.
Och debattartiklarna som jag tjatar om i den här bloggen (jag skrev två förra veckan, en själv och en tillsammans med MarieLouise) lyser med sin frånvaro i lokaltidningen. Okej, det är mycket med det här med socialchefens avgång och är givetvis det hetaste debattämnet just nu, men det känns liksom att frågorna kring MVCs nedläggning i Hallstavik och uppskjutandet av Familjens Hus också bränner lite. Och inte är det så kul att komma in i debatten flera veckor efter att den är aktuell då dessutom nya fakta kan ha tillkommit. Nej, imorgon när jag vaknar vill jag se min obstinata nuna på debattsidan.
Idag ringde en kille från tidningen Arbetaren förresten. Jag brukar delta i deras panel ibland och då ställer de en fråga som man får svara på. Idag var frågan vad det ska stå på mitt åttondemarsplakat. Svårt att svara så där på rak arm, men just nu känns ju jämställdhetsarbetet på förskolan väldigt nära och aktuellt för mig. Jag har två döttrar i förskolan och dessutom arbetar jag på en förskola. Jag vill att alla som arbetar inom förskolan ska få bättre utbildning, vidareutbildning och input vad det gäller jämställdhetsarbete. På förskolan har man möjlighet att systematiskt arbeta med barnen på ett sätt som man som förälder hemma inte klarar av. Det spelar ju ingen roll om jag behandlar mina barn könsneutralt hemma om de möts av en dockvärld med rosa tingeltangel på dagis. Masshypnosen är ett faktum. Jag är glad att det finns kompetenta och intresserade vuxna som "hjälper" mig att ge mina barn en bra skjuts in i livet och jag är glad att jag får möjlighet att göra samma sak för andras barn. Jag vill verkligen att mer skattepengar satsas på kvalitet i förskolan och inte på vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidrag förminskar ALLA barns möjlighet till ett rikare och mer jämställt liv samt riskerar att öka ojämställdheten mellan föräldrarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar