Två långa arbetsdagar och sen hämta febrig, trött femåring på dagis. Visst, hon var hängig redan på morgonen, men ingen feber och hon hävdade bestämt att hon orkade gå till dagis. Och klockan var ju sex på morgonen, vem är inte lite hängig då? Men det är klart, jag har dåligt samvete för att jag inte insåg hur dålig hon var och höll henne hemma igen. Som tur var hade jag bytt pass med en kollega och kunde hämta barnen redan kvart över fyra. På med kläderna och hem, insåg att det inte var någon idé att börja med middagen utan vi satte oss i soffan alla tre och efter tio minuter hade Storasyster somnat med klubba i munnen. Hon sov, med korta vakenbräck, till halv åtta på lördagmorgon. Då hade febern sjunkit från 38.5 till 37.5 men hon var matt, snorig och hostig så vi bestämde oss för ett lugnt firande av Internationella kvinnodagen.
På morgonBolibompa informerades barnen om att det var "Alla tjejers dag", bravo Bolibompa tänkte jag. Sambon köpte det inte alls. Ju mer jag försökte prata med honom insåg jag att han faktiskt verkade tycka att det inte bara är en onödig dag utan även en provocerande dag. Eftersom jag själv led (lider) av svår PMS ville jag inte ta någon diskussion utan fortsatte istället som vanligt med att tvätta tre maskiner, hänga ut tvätt, ta in tvätt, dammsuga halva lägenheten, damma, diska och hålla den trotsiga tvååringen från den lättstötta febriga femåringen. Utan att få utbrott. Nästan omöjligt, hade hjälpt med en whiskey och ett par timmars vila i lugn och ro, men det var för mycket begärt...
På kvällsBolibompa blev jag sedan lika irriterad som jag på morgonen blivit glatt överraskad; Friidrotten (eller vilken sport som helst) drar över och förkortar sändningstiden för dagens (och på lördagar även veckans) viktigaste program och då väljer man på Bolibomparedaktionen att låta dotterns favoritserie om den kvinnliga superhjältinnan Kim Possible utgå och sätter istället in ett kort avsnitt av serien om det manliga fåret Shaun. Bu bu bu Bolibompa.
Och för första gången somnade båda barnen innan åtta och jag fick se Andra chansen på TV. Under deltävlingarna har jag ju bara fått se omröstningarna eftersom jag alltid är i färd med att lägga barn vid åtta. Och efter melodifestivalen så var det då dags för säsongsavslutning på min favoritserie: Brottskod Försvunnen (som jag brukar hinna se eftersom den börjar 21.35, då är problemet snarare att jag har svårt att hålla mig vaken). Det var spännande som vanligt, men snacka om att jag blev förvånad när programmet för ovanlighetens skull slutade med texten "To be continued". Precis innan slutvinjetten ser man en kvinna bli bortförd i en gul skåpbil. I sista avsnittet för säsongen så avslutas handlingen med ett nytt brott. Snacka om att man känner sig lurad...
Så är det då söndag. Dottern är feberfri men hängig. I DN står det att fusket med VAB är mycket mindre än vad man trott. Ca 1,6% av utbetalningarna visar sig vara felaktiga och en del av dem beror på att föräldrar helt enkelt fyllt i blanketten fel. På ett år handlade det om en summa på 229 miljoner kronor i hela Sverige. Undrar just hur mycket det kostar att ha så många anställda på Försäkringskassan som bara sitter och ringer runt till dagis och frågar om det eller det barnet var där den eller den dagen. Till oss som haft öppet i några veckor har FK ringt vid minst fem enstaka tillfällen som jag känner till. Ledaren i lokaltidningens största kamp kommer att förlora fotfäste om man inte lyckas hitta några riktiga fuskisar snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar