dålig täckning

Ja, för den som undrar varför jag aldrig bloggar så är det för att jag har otroligt dålig täckning på mitt mobila bredband och på min mobiltelefon och mitt lönekonto och allt vad det nu är. Men jag har rätt bra täckning för det jag säger när jag väl säger nåt. Sen har det ju varit fullt upp med fotbollsskola och simskola och nya/andra vänner på landet än i stan. Bada, sova över, leka, jag hinner knappt diska mellan måltiderna ska jag erkänna.

Och barnen somnar sent på kvällarna och då får jag STÅ i ett hörn av stugan där jag har täckning och besöka internet i korta sekvenser eftersom det kopplar ner stup i kvarten. Jodå, jag kan leva utan nätet, men det händer en massa just nu. Och det är mycket man vill säga. Men det är betydligt enklare på vintern i lägenheten då datorn står på köksbordet och man läser tidningen med ena ögat och bloggar med det andra. Nu är hela hämtningen av tidningen borta i lådan en procedur som utförs i samband med Skruttets förmiddagssömn och sedan ska tidningen läsas i solen med en kopp kaffe för att Skruttet sen lagom vaknar tills man bläddrat igenom den och inte fått ett dugg gjort. Om man sen ska blogga vid halv elva på kvällen har man ju glömt vad det stod i den och vad man blev upprörd över.

Men jag ska få in rutinen, ni ska få höra mer av mig, bara de nya vanorna lägger sig på plats så...ducka.

Royal memories

Jo, jag har några minnen som har med vår monarki att göra. Och när jag tänker på dem så säger de en massa saker om andra saker än just monarkin så jag tänkte att jag denna dag (som jag av andra anledningar också kommer att minnas) skulle plocka fram de minnena och filosofera lite kring dem.

Det som jag antar är det första minnet måste vara när nuvarande konungen gifte sig (det var väl 1976?) Bröllopet sändes i en flera timmar lång sändning på TV. Det jag minns att en kompis till mig och hennes familj satt och tittade på hela sändningen samt att de spelade in det på sin BETAvideo. Jag tyckte det var jättekonstigt. Den absolut tråkigaste filmsnutten jag då kände till var mamma och pappas bröllopsfilm som de spelat in med super8kamera. Den var aaaaaslång, säkert tio minuter... Det jag speciellt reagerar över idag är att min kompis och hennes familj var den första familj jag kände som hade en video, de hade nästan alla nya prylar, de hade också en sån där gigantiskt stor mobiltelefon som man placerade mellan framsätena i bilen. Och jag minns att pappan köpte en "HEL LP" bara för att han gillade en låt, helt otroligt (Det var Love hurts med Nazareth).

Ett annat minne jag har är från slutet av 80talet då kungen och drottningen besökte Norrtälje. Kvällen innan hade jag varit på Ultrahuset i Handen och när jag körde hem sent på kvällen hade de lagt ny asfalt på vägen som kungen och hans ekipage skulle åka. Det var sån där asfalt med en massa stenar i så det gick inte att köra fortare än 20 km/h för att undvika stenskott. Och vad jag förstått åker kungen gärna fortare än så...

Vid själva kungabesöket och kungaparets färd genom centrala Norrtälje var jag inkallad att arbeta på förskolan där jag brukade vikariera. Nu kommer jag till flera lustigheter. Förskolan släpade sig ner på stan för att titta på kungaparet!!! Jag var inplockad som extraresurs för att kunna följa med!!! Det var alltså inte ens någon som var sjuk eller frånvarande, man plockade in en vikarie i alla fall. Idag plockar man väl inte ens in vikarier då ordinarie personal är borta? Och sen tycker jag att det är helt otroligt att barnen inte fick slippa kungajippot på förskolan, vad gav det dem? Trängsel och stök. Om det nu inte hade varit ett kungabesök, så tycker jag ändå att möjligheten att kunna vara en extrapersonal vid utflykter o dyl är suverän. Det borde kunna fungera även idag.

Radio röd - sänds från en plats nära Ålands hav

Idag gjorde Vänsterpartiet i Norrtälje sin första radioinspelning inför valet i höst. Vi kallar vårt program program Radio Röd och i det första programmet behandlade vi frågor kring skolan, förskolan och fritids; frågor som vi tycker är mycket viktiga inför höstens val och kommande mandatperiod. Vad sa vi då? Ja, egentligen ska jag låta er vänta tills programmet sänds (och efter sändning kommer jag att länka till det för er som är intresserade), men några godbitar: de barn som har minst med sig hemifrån är de som ska ha mest från skolan och tvärtom. med den kompensatoriska skolan är det inte säkert att det behövs mer resurser för att nå kunskapsmålen. Klart är dock att för de barn som kommer från svaga studiemiljöer hemma behövs mer resurser. Vi vill också höja kvaliteten och minska barngrupperna inom förskolan och fritids och erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Detta och en hel del kloka tankar till kommer inom kort....i Radio Röd.

Hur fort får man köra på en gågata?

Idag när jag var nere på stan upptäckte jag att man satt upp en hastighetsmätare på gågatan, en sån där stor som man själv i bilen kan se hur fort man kör. För ett par veckor sedan stod en likadan på gårdsgatan utanför skolan, något som jag tycker verkar mycket mer befogat. För frågan är ju hur fort man får köra på en gågata???

Även förra sommaren gjordes i princip hela centrala Norrtälje om till gågata, någonting som borde fungera bra eftersom det är ett så pass litet centrum, men enligt mätningar som gjordes så körde ca 700 bilar per dygn på gågatorna i centrum. 700 bilar per dygn. Ni läste inte fel. Och det är någonting som märks när man "strosar" genom stan, idag stannade vi några minuter och pratade vid sidan av vägen och genast kastades sura blickar genom bilrutor som passerade.

Men frågan kvarstår, hur fort får man köra på en gågata? I vilket syfte sitter hastighetsmätaren uppe? Kommer rapporten i höst; i somras körde ca 900 bilar per dygn på gågatorna, men de körde ganska sakta så det gör ingenting? Men för detta behöver man ju inte visa upp för bilisterna hur fort det kör, hur är det meningen att man ska tänka; Oj, jag kör ju i 30 på en gågata, bäst jag saktar ner så kanske snuten tror att jag är rullstolsbunden med lyxkärra? Nej, som sagt, jag fattar ingenting.

Och shit, bilden kom in på fel ledd.

Kärnkraften och jag

Nu ska jag ge mig ut i farliga gränsland och berätta om barndomsminnen. Sånt är ju lite farligt eftersom människor faktiskt kan kolla upp årtal och sätta dit en om man minns fel. Jo, jag tycker mig minnas att jag var tolv, men jag kan också ha varit tretton som årtalet anger, då kärnkraften var en het fråga. Det skulle vara folkomröstning och jag var oerhört irriterad över att vi barn, som skulle leva i framtiden, inte fick vara med och rösta bort eländet. Jag var frustrerad, kände vanmakt och skrev brev till Thorbjörn Fälldin, som jag misstänkte kanske skulle kunna känna någon empati för mig och min vilja att låta den nya generationen få säga sitt om detta. För han var väl på samma sida som jag? Han sa väl också Nej tack till kärnkraften?

Jag tyckte Centerpartiet var ett ganska hyggligt parti när jag var barn. Jag tyckte mycket sämre om t ex Socialdemokraterna eller Folkpartiet som försökte få till ett njeeeaaaa, till kärnkraften. Och Moderaterna gillade jag inte alls. Och nu ska vi minnas att jag är uppvuxen under en tid när 1984 var en hemsk framtidsskildring som vi alla trodde kunde bli verklig (ja, någon har sagt mig att den handlar om kommunism, men det var inte så jag tolkade den när jag läste den när jag var tretton år). Det fanns någonting ödesdigert över framtiden, något som vi inte kunde styra över och nu inte heller fick prata om.

Det som hände i Harrisburg, det var ju högst osannolikt att det skulle hända igen. Det hände i Tjernobyl. Vi fick lära oss i högstadiet att det bara var att slänga sig i ett dike med en tröja över huvudet om det skulle ske en olycka i ett kärnkraftsverk, käka jodtabletter och allt som vanligt. Man kan undra varför de inte gjorde det i Tjernobyl...

När njeeea-linjen vann folkomröstningen om kärnkraft för 30 år sedan kändes det som ett nederlag. Idag står det klart att det var det. Det fanns två alternativ som innebar fortsatt kärnkraft och bara en som garanterade att vi skulle lämna det tokiga experimentet bakom oss.

Nu när mina barn växer upp är Centerpartiet inte längre ett hyggligt parti. Med en partiledare som oroade sig över ozonskiktet flera år innan uttunningen upptäckts, som kallar sig alliansens gröna röst och idag röstade igenom utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Jag känner samma vanmakt som jag gjorde som barn. Jag fick inte vara med och rösta om mina barns framtid heller. Hoppas det blir min tur efter den 19 september.

privat personlig eller personligt privat?

Igår hade vi en utbildning i Sociala media med gurun Johan Westerholm. Och medan han bloggar om stora världsomspännande nyheter om Lundin Oil och Carl Bildt, så nöjer jag mig idag med att blogga lite om det vi pratade om under utbildningen.

Johan underströk att det är viktigt att blogga om det man känner för, det hjärtat slår för och hålla sig till det. Han menade att man måste våga vara personlig, men inte privat. Man måste vara personlig, för annars blir det torrt, tråkigt, som en basun från partihögkvarteret och då kan man ju lika gärna läsa partiets hemsida. Men var går gränsen för personligheten? När blir man för privat?

Johan berättade att han själv valde att använda Facebook för enbart politiskt arbete, sina vänner har han kontakt med på andra sätt. Han menade att man måste välja, att man måste tänka sig för och det sista kan jag hålla med om. Det är självklart att man måste veta vilka vänner man lägger till på Facebook, att man måste fundera ett extra varv ibland. Ibland blir det kanske tokigt, men det går också att plocka bort vänner man inte känner sig bekväm med.

Själv använder jag sociala media i både privata, studierelaterade, opinionsbildande och politiska syften. Jag kan använda Twitter för att tipsa om extrapriser, naturfenomen eller vad som händer under t ex en kongress eller kommunfullmäktige. Jag använder Facebook för att diskutera studieproblem med mina klasskamrater, retas med släkt och vänner, men även för att föra ut mina bloggar och länka vidare andra tänkvärda bloggar och artiklar.

Fel statusrad på Facebook kan leda till avsked från jobbet, det fick moderaten Per Unsgaard erfara då han efter ett par glas vin definierade sin syn på Arbetslinjen. Och vad det gäller arbetsstituation begränsar jag det privata inslaget ganska starkt just med tanke på att det jag skriver kan påverka min arbetssituation. Där försöker jag vara mer generell. Jag tycker att man helt enkelt väljer vilka delar av det privata man kan tänka sig att dela med sig av och till vem. I vilket syfte vara privat över huvud taget?

Det finns ibland en hårfin gräns mellan privat och personlig. Det kan emellanåt tjäna ett politiskt syfte att vara generös med det personliga. En blogg eller en Facebookprofil blir mycket intressantare om den inte enbart innehåller politiska budskap och torra fakta. Man kan känna sig som "vän" på riktigt med någon som delar samma vardagsbestyr och bekymmer som man själv. Man bygger en bild på nätet av vem man är, det är man själv som bygger bilden och vad som läses in mellan raderna är tolkningar. Nästan vad man än skriver kan misstolkas, men varje bloggare är sin egen författare eller reporter.

Men hur man än uppfattas på nätet och vad man än delar med sig av, så är man annorlunda IRL. Livet på nätet skiljer sig från livet i skogen. Ibland föredrar man det ena, ibland längtar man efter det andra. Så småningom skaffar man sig ett förhållningssätt som förhoppningsvis fungerar bra i båda miljöerna. Min uppfattning är att de sociala medierna ger oerhört stora möjligheter för fler människor att delta i debatten, att göra sin röst hörd och kunna påverka samhällsutvecklingen. Just för att du kan vara var somhelst när du deltar. Det finns inget krav på fysisk närvaro någonstans långt borta utan barnvakt eller handikappingång.

Får jag LOV att skratta eller gråta?

Igår fick vi höra om den allra dummaste valfriheten hittills, ja, vi kallar det väl valfrihet eftersom borgarna envisas med det och eftersom det inte är någon reell valmöjlighet vi talar om.

Fr o m första december i år kommer alla flyktingar som kommer hit att tas om hand av Arbetsförmedlingen istället för av kommunen. Arbetsförmedlingen gör en utredning av hur stor arbetsförmåga den nyanlände flyktingen har: 25, 50, 75 eller 100%. Alla som inte har 100% arbetsförmåga tas om hand av kommunen till viss del. För den del de har arbetsförmåga får de ta hjälp av en personlig lots för att introduceras på arbetsmarknaden. De personliga lotsarna kommer att auktoriseras inom LOVen, lagen om valfrihetssystem, vilket betyder att det är fritt fram att bli lots. Den nyanlände flyktingen får äran att välja vilken lots han/hon vill använda sig av...

Ja, nu ligger åtminstone jag dubbelvikt och undrar om jag skrattar eller gråter. Först ska vi ha gamla sjuka människor som via nätet ska sätta sig in i och ta reda på vilket hemtjänstföretag de vill ska komma och tvätta rumpan på dem, nu ska helt nyanlända flyktingar som inte kan svenska sätta sig och slå i telefonkatalogen för att se vilken lots de vill använda sig av när de etablerar sig på den svenska arbetsmarknaden. Snacka om att möjligheter till mutor, bestickning, tjänstemannastyre och andra otrevliga saker öppnar sig. Och valfrihet? Inte på det viset jag ser det.