En omfördelning från fattiga till rika

Jag fortsätter väl tjata om RUT. För även om Norrtelje tidning anser att det är en succé som främst kommer fattiga pensionärer och barnfamiljer till godo och att RUTanvändarna under 2011 ökat med 27% så finns det de som ser annorlunda på siffror och verklighet. Martin Klepke skriver på ledarsidan i fredagens LO-tidning att användningen av RUT för schemalagd veckostädning är någonting som bara görs av en liten klick med relativt höga inkomster. Låg- och mellaninkomsttagarna använder främst RUTavdraget vid enstaka tillfällen för t ex flyttstädning eller fönsterputs. Och den relativt lilla summa som gemene man då kan dra av vid ett enstaka tillfälle äts med råge upp av de avgifter hen får betala för att skattesubventionera den lilla gruppen högavlönades stora RUTavdrag.

Klepke slår hål på argumenten för RUT, t ex att det skulle skapa jobb. Arbetstillfällen trängs undan från andra sektorer där skattepengar för att bekosta RUTtjänster tas. T ex har stora neddragningar och försämringar gjorts inom äldreomsorgen och hemtjänsten. Hemtjänsten är dessutom på många orter konkurrensutsatt och utförarna ska även få den lilla ersättningen att räcka till vinst. Norrtälje kommun är inte undantaget från detta då vi t ex har Attendo Care som ägs av ett riskkapitalbolag som nyligen blivit varnade och knappast bedriver äldreomsorg som välgörenhet.

Vidare pekar Klepke på en ny utredning från Institutet för framtidsstudier som visar att efterfrågan eller utbud av svarta tjänster inom RUTsektorn inte försvunnit, så att svarta jobb blir vita är alltså ingen sanning. Klepke tar död på flera RUTargument, men det allra viktigaste tycker jag är att "en förutsättning vid skattefinansierade välfärdssystem brukar vara att behovet ska styra användningen". Det är ju också fallet med äldreomsorgen/hemtjänsten, den är behovsprövad, och kommunerna har blivit allt stramare i sina behovsbedömningar p g a sämre ekonomi. Ett exempel är ju bara att människor över 90 år fyllda som önskar plats i särskilt boende nekas p g a för god hälsa. Det är skit i ett välfärdssamhälle tycker jag.

När det gäller RUT så är det inte behoven som styr användningen utan ekonomin. Låg- och mellaninkomsttagare luras med att detta är någonting som kommer alla till del och som "alla andra" använder sig av, som man kan drömma om och, kanske någon gång, utnyttja för "det är man värd". Sliter som ett djur och dåligt betalt, klart jag är värd att det är städat när jag kommer hem... men nog har det litet klangen av ett SMS-lån? Vi vaggas in i en dröm som vi egentligen inte har råd med. Medan sanningen är att vi just nu, medan vi oroar oss för gamla mamma på det privata (eller kommunala) hemmet med för lite pengar i verksamheten, betalar för de rika Danderydarnas veckostädning av megavillan. Rut och Rot kostar, enligt en annan artikel i LO-tidningen, lika mycket som hela polisväsendet (ja, jag vet, det blir mycket poliser på den här bloggen just nu) per år. Det gäller att visa alternativen tydligt tycker jag. Vad kan vi drömma om, eller vad skulle vi kunna göra i stället.

RYT till om RUT

Rutbidragen blir alltmer populära och nu är det endast Vänsterpartister som inte inser hur bra det är. Ungefär så skriver Norrtelje tidnings ledare. Dagen efter tidningen valt att fråga en entreprenör inom hemhjälpsgenren och en företrädare från företagsföreningen om hur RUT används i Norrtälje kommun. Dessa två intygar att det är "pensionärer och barnfamiljer med låga inkomster" som främst utnyttjar bidraget. Såväl företagarföreningens representant som VDn för hemhjälpsföretaget är män. Egna slutsatser dras nu i Norrtälje och det är viktigt för media att basunera ut att RUT är något vi alla vill ha. Det är det borgerligheten erbjuder och sossarna har inget annat alternativ än att erbjuda en modifierad variant av moderaternas verklighet. Sossarna är medvetna om vad den högre medelklassen njuter av för bekvämlighetsnormer och ogillar att behöva ifrågasätta dem. Många av deras egna ingår ju också i den kategorin. Men man kan inte bedriva oppositionspolitik om man är rädd.

Det görs ju statistiska mätningar som visar faktiska siffror och jag tycker det är mer tillförlitligt än att fråga två som har allt att vinna på att RUT är en succé. Lite annat än det som skrivs i lokaltidningen går att läsa om här.

Ibland tror jag att vi människor är fel ute när vi tar ställning i vissa frågor. I stället för att fråga oss vad som är bra för samhället och de flesta så tänker vi hur vi själva vill ha det. Det här gäller i frågan om RUT, det gäller frågan om Systembolagets vara eller inte vara, det gäller frågan om skolavslutning i kyrkan, strandskyddslagen, hastighetsbegränsningar, köttfri måndag och många andra frågor.

Vi tänker att vi gärna skulle vilja ha nån som kom och städade (även om vi inte har råd), att vi gärna skulle bo vid stranden (även om vi inte har råd), att vi gärna går på skolavslutning i kyrkan, äter kött, kör fort eller handlar vin på ICA utan att ta hänsyn till de som ogärna besöker kyrkan, att naturen och hälsan tar stryk av för mycket kött (plus en fabrikmässig oacceptabel behandling av djuren), att stora delar av befolkningen lider, skadas och dör av alkohol eller dör och skadas i trafiken just p g a höga hastigheter. Att kostnaderna (som än så länge till stor del består av skattepengar) rusar i höjden. Det bekommer oss inte för vi vill ha, vi vill vara bekväma, vi vill njuta.

Vad det gäller RUTbidragen så faller det sig självklart tycker jag att skattesubventioner ska gå till de som behöver dem, att pengarna ska ligga inom hemtjänstsektorn som med mera pengar kan utvecklas och bli bättre för dem som verkligen behöver. Vi andra som inte hinner/vill/orkar städa får betala vad det kostar. Eller så kan vi byta dröm; tänk om vi kunde jobba lite mindre och hinna dra ett varv med dammsugaren själva, hinna vattna blommorna och köra en tvätt. Och umgås med våra barn. Jo, en dröm om förkortad arbetstid och själv hinna ta hand om sin familj istället för att jag städar åt nån som samtidigt städar hos mig och barnen är i barnomsorgen, det tycker jag låter som en dröm att drömma.

Känsliga ämnen

Igår hade vi föreläsning om forskningsetik och pratade då bl a om intervjuer och om lagen om etikprövning från 2004. För forskning på människor behöver man godkännande från etikprövningsnämnd om man avser ställa frågor om känsliga ämnen. Känsliga ämnen kan bl a röra religiös/politisk åskådning eller sexuell läggning. Det har jag ju också kunnat konstatera på den här bloggen. Eftersom det i grund och botten är en mer eller mindre politisk blogg (allt är ju politik) så är ju det känsligt bara i sig, men antagligen läses bloggen främst av de som antingen håller med eller de som "VERKLIGEN INTE" håller med och innehållet blir ju då mer känsligt för de senare. Ett inlägg som med storm for upp och nådde toppnoteringar för läsningar på den här sidan är inlägget om Skolavslutning i kyrkan. Oj vad jobbigt det blev. Och skällsorden utökades från kommunist till feminist, ett ytterligare steg togs i den här bloggens historia. Men vad är skillnaden? I dagens Norrtelje tidning jämställde ett debattinlägg feminismen med kommunism, nazism och fascism i farlighetsgrad. Snart vill väl Jan Björklund att skolan får i uppdrag att informera om feminismens illdåd. Feminismen är ett hot mot Kärnfamiljen. Och Kärnfamiljen är en garant för?

Jag samspråkade med en person en gång som sade sig vara emot alla -ismer. Jahaja, tänkte jag, nu blir det svårt att hålla tråden. Det vi pratade om var en HBTQ-certifierad förskola. Och så tänker jag nu på föreläsningen igår, ibland är det inte våra frågor som är känsliga utan de svar vi får som blir känsliga för just oss. Vi kanske får svar som vi inte vill ha. Någon kanske talar om att den är socialist, pingstvän eller homosexuell och vi vill inte veta det. Det blir besvärligt för oss. Så var det nog med den här -ismpersonen. Antingen kunde personen inte hantera tanken på sexuella läggningar i samband med förskolebarn eller så var jag med min uttalade (inte där och då, men den är ju välkänd) politiska åsikt någonting som fick det att bli känsligt och svårt att föra diskussionen vidare. Hur som helst, jag kunde ta en kopp kaffe och låta diskussionen handla om någonting annat, men från den dagen tycker jag att HBTQ-certifiering av förskolor är någonting oerhört viktigt. Vi människor måste lära oss mer om varandra för att kunna fungera och ta hand om varandra.

Idag berättade man på nyheterna om hur lite vi vet om hur medicinering av barn med ADHD påverkar på lång sikt. Det visar sig att många barn äter medicinen för att klara av skolan, att vara i den miljö som skolan är. Det är ju lite av det jag bloggade om häromdagen, är det barnen eller miljön runtomkring dem som bör diagnostiseras? Utöver skolan så har ju barn idag ett oerhört aktivt liv jämfört med när t ex jag var liten. Eftermiddagar och kvällar fylls av aktiviteter från låg ålder. Finns någonsin tid för reflektion? Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om vi skapat ett samhälle där vi måste medicinera våra barn för att de ska klara av det. För vad är alternativet? Det krävs ganska mycket av den som vill "hoppa av", leva slow life och äta slow food. En finansiär till att börja med.

När det rör sig i rörelsen

Det händer alltid spännande saker när det går bra för Vänsterpartiet, våra motståndare blir lite rädda och hänfaller då åt alla möjliga konstiga beteenden. Folkpartister, t ex, brukar alltid börja ropa "kommunister" i varenda försök till kommunikation. Och hör man det ordet, då vet man, då är man på rätt väg, de börjar bli rädda och saknar motargument. Det händer att även Moderater använder sig av kommunistspöket när de inte vet hur de ska bemöta vänsterpartister som har övertag. Nu har detta spritt sig även till Socialdemokraterna när Johan Westerholm liknar Vänsterpartiet vid en sekt för att vi vill arbeta för en förkortad arbetstid, något som skett under flera tillfällen i historien och även varit en klassisk fråga för Socialdemokrater att driva. Men Socialdemokratin är inte vad den tidigare varit. och nu kanske de är rädda att detta ska avslöjas.

Stämningen vid Vänsterpartiets 39 kongress i Uppsala 5-8 januari 2012 var på topp. Vi har valt en partiledare som inte bara vill ta fighten mot majoriteten utan även inom oppositionen för att bli Sveriges ledande vänsteralternativ, Sveriges enda vänsteralternativ, med realistiska möjligheter att påverka färdriktningen. Det handlar om vilka drömmar vi erbjuder medborgarna, inte bara att acceptera och mjuka upp de borgerliga "endavägenalternativen".

Om diagnoser och annorlundahet

Föräldrar till barn med olika neuropsykiatriska funktionsförmågor har ofta under en lång tid innan barnet får diagnosen känt skuld, känt att andra ser på deras barn som ouppfostrade, besvärliga, oartiga, bråkiga osv. När diagnosen kommer är det ofta en lättnad, att få någonting som förklarar situationen och redskap att hantera sitt barn på ett bra sätt. Barnet kan även få hjälp i skolan, ev få komma till en mindre klass där det finns förståelse för problematiken.

Fler och fler barn får idag olika diagnoser av det här slaget. Vi kan fråga oss vad det beror på. En del menar att vi blivit bättre på att såväl upptäcka som diagnostisera barnen. Andra menar att det är nån slags mode. Väldigt få diskuterar den miljö som barnen idag växer upp i och hur gränserna för normalitet krymper. För om 5% av alla barn (en växande siffra som dessutom verkar vara högre i vissa områden) har en konstaterad diagnos (som antagligen fler har, men inte fått bekräftad) så kanske vi ska ställa oss frågan om det är de enskilda barnen som behöver en diagnos eller någonting i miljön runtomkring dem. Många barn vistas idag långa dagar i stora barngrupper, många barn bor varannan vecka i olika hem, många barn äter mycket färgämnen, socker, e-ämnen, fett, helfabrikat och halvfabrikat av olika slag, många barn sitter långa stunder framför olika elektroniska apparater, många barn är stressade och sover för lite. Dessutom ställs högre krav på prestation i såväl förskola som skola och idag hänger allt på den enskilde individen, det egna ansvaret, allt som händer dig är ditt eget fel (eller förtjänst). Har någonting av detta någon som helst betydelse?

Det har gått inflation i diagnostiserandet idag, så låter det allt oftare när vi diskuterar de här barnen. Vi är tillbaka till att föräldrarna är för släpphänta, för ointresserade, för dååååliga rätt och slätt. Och helt plötsligt lägger vi åter skulden på föräldrarna som nu får känna skam för att de försöker lägga en diagnos på sina barn när de helt enkelt misslyckats själva.

Sex timmars arbetsdag - på allas läppar

Vad handlar det om när Vänsterpartiets kongress beslutar att partiet ska lyfta frågan om sex timmars arbetsdag igen? Fattar vi inte vad det kommer att kosta? Fattar vi inte att folk då kommer att skaffa två jobb och vara borta ännu mer? Hur tänkte vi nu?

För mig är en förkortning av arbetstiden en mycket större jämställdhetsfråga än vad utökat partiledarskap någonsin kommer att vara. En generell förkortning av arbetstiden möjliggör för både kvinnor och män att ta mer ansvar och lägga mer tid på familjen och hushållsarbetet, medan borgarnas svar på livspusselgåtan innebär att (för det mesta) ännu en kvinna ska plockas in för att hjälpa den redan befintliga kvinnan i förhållandet med hushållsarbetet (RUT). Medan mannen köper sig fri.

Att förkorta standardarbetstiden är inte gjort i en handvändning, men det har gjorts tidigare i historien. Flera gånger. Det har alltid inneburit någonting gott, det tror jag de flesta är överens om. Precis som ökningen av antalet semesterveckor. Det är ju frågor som vi arbetare slagits för och vunnit. Även arbetsgivarna har blivit vinnare p g a dessa förändringar; friskare personal, bättre effektivitet mm.

Vad det handlar om nu är ju att frågan om arbetstidsförkortning dyker upp på dagordningarna igen, att den diskuteras, att det görs relevanta utredningar, men även att det blir ett reellt alternativ att fundera över för människor. Idag har borgarna helt dagordningarna i sina händer och Socialdemokraterna följer snällt punkterna med en liten vinkling eller lättvariant av samma fråga. Att de som har makten också sätter dagordningen märks tydligt då t ex frågor som RUT tillåts ta sådan plats att det framstår som att det är varje familjs högsta dröm att ha hemtjänst trots att det finns både friska vuxna och barn som kan städa sin egen skit till hands. Det råder ingen tvekan om att det är svårt för de flesta, särskilt barnfamiljer, att få vardagspusslet att gå ihop, men drömmen borgerligheten då erbjuder är skattefinansierad hemhjälp. Eller varför inte vårdnadsbidrag. Och så får de ensamstående vårdbiträden att drömma om att utbilda sig till undersköterskor och få tvåtusen mer i månaden som ska gå till hemhjälp eftersom de själva är tvungna att jobba häcken av sig för att över huvud taget få det att gå runt. "Det ska jag unna mig, det är jag värd". Nu vill vi ge dessa utschasade arbetare ytterligare en dröm, "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, det är jag värd". Det människor drömmer om, det är ju ändå det de fått presenterat för sig på något sätt. Och tjatar man riktigt mycket om det så tror ju var och en att det är en livsnödvändighet.

Från Norrtäljeföreningen hade vi en motion om att som start införa sex timmars arbetsdag för familjer med barn upp t o m tolv år, vi tänkte att det kanske är en väg att gå. Nu var kongressen överens om att arbetstidsförkortningen ska vara allmän och inte rikta sig mot enskilda grupper och det är ju också vårt slutmål. Jag ser det lite som när man diskuterar nolltaxa i kollektivtrafiken; det handlar lite om hur vi ska presentera paketet och vilket tidplan som gäller. Ibland är det gynnsamt att tala om nolltaxa, ibland ses det som ett steg på vägen att t ex införa studentrabatt. Så tänkte vi i Norrtälje i den här frågan också, ett steg på vägen, men det finns en arbetsgrupp i partiet centralt och en strategi kommer att plockas fram. Efter det kommer det väl att framgå om vårt förslag var intressant på något vis.

Kongressen 1 - ett feministiskt parti är ett parti för alla

Vänsterpartiet valde inte ett utökat ledarskap med möjlighet att välja två partiledare. Det tycker jag var trist. Jag kan köpa argument som att det inte med nödvändighet blir bättre med två, att det inte nödvändigtvis avlastar eller blir mer jämställt. Inget av dessa är heller mina argument för. Jag tror helt enkelt att det blir roligare; roligare för att vi gör nåt nytt, nåt annorlunda, men också roligare för de båda partiledarna som har varandra att luta sig på. Vid många tillfällen har det också varit så att partiledare varit inbjudna till olika evenemang och då har Mp kunnat komma med två personer, det är ibland en fördel. Att nån skulle kunna komma i skuggan av den andre i media eller att de båda ledarna skulle bli 1) för tighta eller 2) osams, tycker jag var löjliga argument emot. Det kan ju hända även i en partistyrelse och det är ju inte så att partistyrelsen vips skulle avskaffas för att partiet valde två ledare. Men men, vi hade fyra snygga kompetenta kandidater och ingen av dem skulle ha varit ett felval. Jag är nöjd ändå. Mer än nöjd, jag är stolt och förväntansfull inför framtiden och kommande valrörelser.

Direkt efter att kongressen avgjort att Vänsterpartiet även i framtiden ska ha en partiledare, så började diskussionerna huruvida detta MÅSTE bli en kvinnlig sådan. Kalle Larsson uttalar sig i TV och säger att i längden blir det omöjligt att ha en manlig partiledare för ett feministiskt parti. En nära släkting (manlig) till mig blir då genast upprörd och undrar på sin Facebookstatus om inte ALLA, oavsett hudfärg, kroppsvikt etc är välkomna i Vänsterpartiet, varför måste det prompt vara en kvinna som ordförande för ett feministiskt parti? Vänsterpartiet är, enligt honom, ett parti som inte står för allas lika rätt (eftersom en man då skulle kunna stoppas från att bli partiledare).

Eftersom jag tror att det här är ett ganska utbrett sätt att diskutera så väljer jag att skriva om det här på bloggen. I Vänsterpartiet, som feminister, så tror vi att män och kvinnor har samma kapacitet att leda ett parti. En man kan mycket väl vara partiledare för ett feministiskt parti, huvudsaken är inte vilket kön partiledaren har utan att det är en feminist. En ickefeminist kan inte vara ledare för ett feministiskt parti (borde inte kunna vara det i alla fall). Vad Kalle Larsson antagligen syftar på i sitt uttalande är att det kanske ser konstigt ut om vi hela tiden hävdar att kvinnor och män kan lika bra, har samma kvaliteter och är lika mycket värda, samtidigt som vi gång på gång på gång väljer en man att leda oss. Kalle är givetvis påläst och vet att det inte handlar om att det bara är män som är kompetenta och att det inte beror på att kvinnor inte vill utan att detta är någonting som är inbyggt i vårt system. För faktum är att som det ser ut idag så skulle det troligtvis vara lättare för min manliga släkting (som inte ens röstar på V) att bli ordförande för partiet än det skulle vara för mig (ok, kanske en liten överdrift, men inte särskilt stor) och det är det som är problemet. Och för oss i Vänsterpartiet så handlar det definitivt inte om att vi saknar kompetenta män heller, men det finns en trovärdighetsaspekt på problemet. Blir vi trovärdiga i vår feminist om vi inte någon gång väljer en kvinna till ordförandeposten?

Ett feministiskt parti (vilket ju alla partier var för ett antal år sedan) är inte ett parti som utesluter någon, ett feministiskt parti är i stället ett parti som försöker ge alla samma möjligheter och inte trampa på i patriarkala system som begränsar stora delar av befolkningens möjligheter att nå samma status som den andra halvan. Det är inte helt lätt att som man sätta sig in i den problematiken, blundar man så ser man den inte ens en gång. Det kan väl liknas med att förstå en funktionshindrads villkor, det gör du inte fullt ut förrän du varit där själv. Men du kan med vilja och ansträngning ta till dig information och erfarenheter om hur strukturer är uppbyggda, du kan skaffa dig kunskaper och därefter göra ett medvetet val att vilja vara med och förändra, att vilja vara feminist, för allas lika rättigheter.