torsdag 7 november 2013

Lika avstånd är inte alltid lika avstånd

På måndag börjar min nya kurs vid Uppsala universitet. Det är ca 7-8 mil till Uppsala härifrån, lika långt som det är till Stockholm faktiskt. Skillnaden är att Stockholm är beläget i samma län som bostaden. Det är antagligen därför som det finns en rak, fin motorväg hela vägen dit som dessutom är trafikerad av täta bussturer i moderna, bekväma bussar. Ja, jag vet att jag ofta hörs stämma in i den klagosång som antyder hur långt det är till Stockholm och hur omöjligt det är för oss som är bosatta här ute att delta i möten och aktiviteter på kvällstid, men jämfört med Uppsala så är det rena barnleken att åka till Stockholm. Bara det att det är samma taxa på bussen, det räcker att blippa sitt kort på bussen och sen sova en stund. 

Nu ska jag åka till Uppsala, kortet gäller bara till Åby vägskäl, länsgränsen på gärdena utanför Arlanda. Sen vet jag inte. Jag måste nog gå ner till Pressbyrån i helgen och höra mig för så att jag kan ta mig både dit och tillbaka. Betala på bussen brukar ju inte vara gångbart längre. Bussarna går ju inte heller särskilt ofta, så det blir att bege sig på eftermiddagen och komma hem sent på kvällen för ett par timmars föreläsning. Vägarna är också krokiga och det tar betydligt längre tid att ta sig dessa 7-8 mil än vad det gör att ta sig till huvudstaden med samma färdmedel. Av någon anledning räknar jag med att det kommer att kosta en del slantar också.

Vad är egentligen problemet med detta förutom att det blir krångligt för mig att ta mig till de här fyra föreläsningarna som ingår i kursen? Jo, problemet är att en länsgräns här utgör ett hinder för såväl studiemöjligheter som en lättillgänglig arbetsmarknad. Och det blir så fånigt. Med moderna, säkra vägar, eller varför inte järnväg, mellan Norrtälje och Uppsala skulle vi få en dubbelt så stor arbetsmarknad alldeles runt hörnet. Med en knapp timmas pendlingsavstånd i bekväma vagnar öppnar sig också möjligheter för Norrtälje att erbjuda Uppsala ett utbud av t ex studentbostäder, sjukvårdssamarbete, skärgårdsupplevelser och även arbetstillfällen. Allt detta försvåras och ibland omöjliggörs p g a en länsgräns. Är inte det lite löjligt?

För några år sedan då jag också läste en kurs i Uppsala hade jag ett SLkort + ett särskilt kort för pendlare sträckan Norrtälje - Uppsala. Sammanlagt gick dessa på över 1000 kr för en månad. En kväll skulle jag åka direkt från Uppsala till Stockholm, men nu hjälpte inget av mina kort, tåget mellan Uppsala och Stockholm måste betalas separat. Ända sättet jag kunnat åka på korten var om jag åkt buss till Märsta och där bytt till pendeltåg, vilket hade tagit betydligt längre tid. allt på grund av en länsgräns.

Inga kommentarer: