Därför behövs tydliga alternativ inom politiken

Folkpartiet har haft landsmöte och tagit en rad beslut inför valrörelsen och de stundande valen under 2014. Ett viktigt ställningstagande har varit att värna den förödande vårdvalsmodellen och se till att sprida den över hela landet, oavsett om den fungerar eller inte. Fokus i Folkpartiets vård- och omsorgspolitik är således inte patienten/brukaren utan möjligheten för vårdföretag att verka och tjäna pengar på våra skattemedel. Skrivelsen som antogs löd enligt följande:

Vårdval och etableringsfrihet ska råda i hela landet för den som lever upp till kvalitetskraven. Vinstdrivande företag ska kunna verka i välfärdssektorn så länge kvalitetskraven uppfylls och ägarna tar ett långsiktigt ägaransvar. Den utförare som hållet otillräcklig kvalitet eller gör sig skyldig till allvarliga brister ska inte ha tillstånd att bedriva verksamhet inom välfärdssektorn. 

Jo, men det vet vi ju alla att Folkpartiet tycker att det är viktigt att företagare får goda villkor att verka, så goda att huvudsyftet  med skattefinansieringen glöms bort. Hur ska den fria etableringsrätten försäkra ett gott utbud av vård och omsorg i glesbygd, avfolkningsorter, områden med hög andel gamla/sjuka/fattiga? Det har inte lyckats hittills och risken är liten att det lyckas mer av att vårdvalsverksamheterna utökas. Vi kan se hur vårdutbudet påverkas av vårdvalet och den fria etableringsrätten inom Stockholms län och inom Norrtälje kommun. Ur Vänsterpartistisk synvinkel är det inte en modell som kommer att tillgodose hälso- och sjukvårdslagens skrivningar om likvärdig vård för alla.

När jag skriver detta sitter många och förfasar sig över hur media rapporterar kring SD och vill med yttersta tydlighet markera att de tar avstånd från SDs rasistiska politik. Det är mycket viktigt att ta avstånd från all främlingsfientlighet tycker jag, det går inte att nog understryka. Idag har jag varit och lämnat kläder och leksaker till flyktingbarn som just kommit till Sverige från ett krigsdrabbat Syrien. Det kändes bra och dåligt. Bra för att de blev så glada och för att det var konkret på ett annat sätt än att SMSa pengar till Filippinerna. Dåligt för att jag inte vill att vår humanism ska bygga på välgörenhet utan på grundläggande strukturer som stödjer alla människors lika värde. Det är viktigt.

Men, det är också viktigt att det finns andra skiljelinjer inom politiken. Varje människas val att utnyttja sin rösträtt kan skapa en förändring av samhället. I Vänsterpartiet accepterar vi inte vinstuttag inom välfärdssektorn. Det är för oss helt främmande att ekonomisk lönsamhet ska vara drivmedlet för var hälso/sjukvårdsservice eller skolor ska etableras/finnas kvar. Avgörande måste vara behovet som finns i området. Detta går enbart att uppnå genom att förtroendevalda anger var en verksamhet bör etableras. Ägarförhållanden är sedan inte alltid avgörande, men inga verksamheter ska etableras av vinstintresse. Människors rätt till likvärdig utbildning, hälso och sjukvård är viktigare än så.

Det finns alltså en avgörande skillnad mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet. Det är något som Socialdemokraterna har att ta ställning till då det väljer samarbetspartner, men det är också något som Socialdemokratiska väljare lämnas i ovisshet om. En röst på Vänsterpartiet är en röst mot vinster i välfärden.

Lika avstånd är inte alltid lika avstånd

På måndag börjar min nya kurs vid Uppsala universitet. Det är ca 7-8 mil till Uppsala härifrån, lika långt som det är till Stockholm faktiskt. Skillnaden är att Stockholm är beläget i samma län som bostaden. Det är antagligen därför som det finns en rak, fin motorväg hela vägen dit som dessutom är trafikerad av täta bussturer i moderna, bekväma bussar. Ja, jag vet att jag ofta hörs stämma in i den klagosång som antyder hur långt det är till Stockholm och hur omöjligt det är för oss som är bosatta här ute att delta i möten och aktiviteter på kvällstid, men jämfört med Uppsala så är det rena barnleken att åka till Stockholm. Bara det att det är samma taxa på bussen, det räcker att blippa sitt kort på bussen och sen sova en stund. 

Nu ska jag åka till Uppsala, kortet gäller bara till Åby vägskäl, länsgränsen på gärdena utanför Arlanda. Sen vet jag inte. Jag måste nog gå ner till Pressbyrån i helgen och höra mig för så att jag kan ta mig både dit och tillbaka. Betala på bussen brukar ju inte vara gångbart längre. Bussarna går ju inte heller särskilt ofta, så det blir att bege sig på eftermiddagen och komma hem sent på kvällen för ett par timmars föreläsning. Vägarna är också krokiga och det tar betydligt längre tid att ta sig dessa 7-8 mil än vad det gör att ta sig till huvudstaden med samma färdmedel. Av någon anledning räknar jag med att det kommer att kosta en del slantar också.

Vad är egentligen problemet med detta förutom att det blir krångligt för mig att ta mig till de här fyra föreläsningarna som ingår i kursen? Jo, problemet är att en länsgräns här utgör ett hinder för såväl studiemöjligheter som en lättillgänglig arbetsmarknad. Och det blir så fånigt. Med moderna, säkra vägar, eller varför inte järnväg, mellan Norrtälje och Uppsala skulle vi få en dubbelt så stor arbetsmarknad alldeles runt hörnet. Med en knapp timmas pendlingsavstånd i bekväma vagnar öppnar sig också möjligheter för Norrtälje att erbjuda Uppsala ett utbud av t ex studentbostäder, sjukvårdssamarbete, skärgårdsupplevelser och även arbetstillfällen. Allt detta försvåras och ibland omöjliggörs p g a en länsgräns. Är inte det lite löjligt?

För några år sedan då jag också läste en kurs i Uppsala hade jag ett SLkort + ett särskilt kort för pendlare sträckan Norrtälje - Uppsala. Sammanlagt gick dessa på över 1000 kr för en månad. En kväll skulle jag åka direkt från Uppsala till Stockholm, men nu hjälpte inget av mina kort, tåget mellan Uppsala och Stockholm måste betalas separat. Ända sättet jag kunnat åka på korten var om jag åkt buss till Märsta och där bytt till pendeltåg, vilket hade tagit betydligt längre tid. allt på grund av en länsgräns.