Idag är det 22 år sedan min pappa gick bort. Han fick sin första hjärtinfarkt när han var 44 år och dog två år senare. Efter det har kurvan vänt och allt färre drabbas av hjärtinfarkt, allt färre män. Kvinnor mellan 55-65 tillhör i stället en grupp där hjärtinfarkterna fortfarande ökar. En hjärtinfarkt hos en kvinna och hos en man kan se mycket olika ut och därför behöver också vården vara olika. Tyvärr är det fortfarande så att vården på många ställen enbart ser hjärtinfarkten utifrån det manliga sättet att bli sjuk - och frisk. Det kan göra att det tar längre tid att upptäcka en infarkt hos en kvinna, det kan göra att kvinnan inte får den optimala behandlingen. Det kan orsaka enormt mycket lidande hos patienten och hos anhöriga.
En hjärtinfarkt, eller annat allvarligt sjukdomstillstånd, blir för många en varningssignal. Helt plötsligt upptäcker de en massa värden i livet som de tidigare stressat förbi, kanske t o m irriterat sig på. Ett sjukdomstillstånd kan få oss att stanna upp. Det vore naturligtvis mycket bättre om vi kunde stanna upp, upptäcka, njuta, leva innan detta hände. Vad har vi bråttom till? Guds rike? Himlen kan vänta eller vad man säger, stanna upp och njut.
För 22 år sedan brände vi en bänk på Borgmästarholmen på valborg, samma dag som min pappa dog. Vi ville ha en eld och det fanns inget annat brännbart i närheten. Det var valborg. Vi var unga. En sorg som inte gick att beskriva slet inombords i stycken, utombords ville ha värme. Vi värmde oss vid elden. Det blev en ganska lugn kväll. Hoppas även denna valborgsmäss blir lugn för de ungdomar som finns där ute ikväll, i natt, med så mycket inom sig som de har jobbigt att hantera. Hoppas känslorna får varma utlopp. Himlen kan vänta eller vad man säger. Himlen finns här och nu - bara vi öppnar ögonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar