Imorgon är det torsdag och jag åker fortfarande i mammas bil. I måndags beställde man grejor från verkstaden på tisdagen hade de kommit fel och idag hade man hittat dem i Skåne så nu hoppades man få dem imorgon så att jag också skulle kunna få min bil. När jag skriver det här funderar jag; är det sant? I vilken annan bransch kan man behandla kunden på detta vis? Okej, jag förstår att saker kan gå snett, men det verkar ju vara vardagsmat för dem att saker de beställer hamnar både här och där i Sverige. Det skulle jag aldrig acceptera, vare sig som beställare eller som leverantör. Jag tänkte nästan fråga om de inte har sån där garanti som de har på McDonalds; att om de inte levererar inom en viss tid så får man det gratis. Skulle vara rimligt tycker jag i det här fallet.
Annars försöker vi få livet att rulla på, med en snart sexåring som har det ganska jobbigt och en två och ett halvt åring som inte har det fullt så jobbigt, men är rätt jobbig själv emellanåt. Igår åkte vi till stugan, badade och tvättade håret i sjön, gick hem och tände brasa och somnade allihop framför en Bamsevideo (ettan och tvåan funkade inte och på fyran var det nyheter med krig). Jag vaknade till strax efter nio, gick upp och låste och satte på pyjamasen och kröp sedan tillbaka ner i sängen. Så enkelt är det aldrig här hemma.
Jag ville egentligen åka tillbaka till landet idag efter jobbet också, men eftersom jag slutade sent och börjar tidigt imorgon kändes det lite grand som att bara åka ut och sova. Och då skulle det bli disk och det är inget kul att sitta och köra mammas bil med barnen lite halvdåligt fastspända så vi åkte hem, åt oxkorvgryta och pasta med grönsallad, såg Bolibompa och gick i säng. Barnen somnade på 20 minuter, själv var jag tvungen att ta hand om krusbär, tvätten och diskmaskinen som måste fyllas två gånger.
Hela tiden känner jag en klump i magen eftersom Storasyster berättade att några stora killar retat henne på fritids idag, sagt att hon var en kille och att hon hade peruk. Hon verkar visserligen ganska glad (även om hon ofta bryter ihop eller får utbrott), men hon har visat mig var man sitter om man är ensam eller arg eller inte har någon att leka med. Jag vet att hon snart blir sex år, jag vet att det är jobbigt, men jag är så orolig för henne. Från att ha varit världens gladaste, charmigaste, sociala lilla varelse är hon nu rädd för allt; bromsar, getingar, åska, krig, död och mycket mycket mer, hon blir ledsen för minsta lilla och nedervärderar ständigt sig själv och sin roll. Och ser jag någonsin någon reta henne kommer jag själv att förvandlas till ett litet barn och gå in och knuffa bort de fulingarna och tala om vad jag tycker om dem. Jag tror inte jag har en enda mognadsmekanism i min kropp som skulle kunna stoppa mig från det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar