Debattartikel från lokaltidningen

Efter att ha läst i Norrtelje tidning förra veckan att mödravårdscentralen i Hallstavik ska läggas ned blev vi mycket förvånade. Som ledamöter i en politisk beställarnämnd har vi ansvar för befolkningens behov av vård och omsorg. Detta innebär att vi beställer och finansierar vården och omsorgen från olika vårdgivare där TioHundra AB är den största. Det innebär också, vilket är mycket viktigt, att förändringar i utbudet ska godkännas av nämnden.

Under förra mandatperioden arbetade man inom Stockholms läns landsting med att förändra uppdraget för mödravårdscentralerna. En av de stora förändringarna var att göra MVC mer tillgänglig, bl a genom utökade öppettider. Upp till 75% av de blivande mödrarna besöker förlossningsavdelningen ca 2 gånger före själva förlossningen p g a ovisshet och oro som lika gärna skulle kunna tryggas genom kontroller på en MVC. Därför flyttades pengar från förlossningsavdelningarna till MVC för att utöka möjligheten att ta emot oroliga, gravida kvinnor på hemmaplan. Positivt för alla då ett besök på MVC är mycket billigare än ett besök inom specialistsjukvården. Förlossningsavdelningarna är oftast fullbelagda och åtminstone för mödrarna i vår kommun blir resvägarna kortare vid ett besök på MVC.

Inom nordostområdet (som Norrtälje kommun då tillhörde) fanns ett antal MVC som var för små för att ha öppet sju dagar i veckan. Vi ansåg då att närhet var en viktig faktor för de blivande mödrarna. Detta kunde lösas genom att vissa ”stora” mottagningar fick filialer på mindre orter men med kortare öppettider. Till exempel ett par dagar per vecka då planerade besök kunde ske. Blev de blivande mödrarna oroliga under t ex helgen fick de kontakta huvud-MVC som de tillhörde. Denna lösning var vi helt överens om över samtliga partigränser i dåvarande beställarnämnd för nordost.

Enligt artikeln i Norrtelje tidning är det svårt att få barnmorskor till Hallstavik. Det är även svårt att få läkare till norra kommundelarna, men det får inte betyda att vi lägger ner läkarverksamheten där. Dessutom talar man i samma artikel om att en mottagning för ungdomar upp till 23 kommer att öppnas i Hallstavik. Det är mycket positivt eftersom behovet för en sådan satsning finns. Det vi undrar är; kommer det inte att finnas en barnmorska med i teamet? Det är i alla fall brukligt på andra ungdomsmottagningar.

Risken, som vi ser det är att en orolig blivande mamma i stället för att åka till MVC i Norrtälje väljer att åka direkt till förlossningen på Akademiska sjukhuset. Då får vi precis motsatt effekt mot det som var syftet med MVCs ändrade uppdrag. Och ökade kostnader för Tiohundranämnden. Hallstavik är inte stort nog att ha ett MVC öppet sju dagar i veckan, men en mottagning i Norrtälje borde ges kapacitet att kunna ha en filial i Hallstavik öppen ett par dagar i veckan. Särskilt när man i TioHundra-projektet talar så mycket om närhet, tillgänglighet och trygghet för befolkningen. Detta har vi antagit har gällt för hela kommunen, inklusive Hallstavik.

Ännu en gång vill vi påtala att förändringarna av MVC i Hallstavik inte har presenterats för nämndens ledamöter, än mindre har något beslut fattats. Med den erfarenhet vi har sedan tidigare av att vara politiskt tillsatta befolkningsföreträdare i en beställarnämnd anser vi att denna hantering av ett ärende är högst anmärkningsvärd. Eller finns det andra orsaker till detta förslag (vilket det än så länge är) som vi inte känner till......?

Marie-Louise Sellin (s) Catarina Wahlgren (v)
Ledamot och ersättare i TioHundra-Nämnden

JAKARE

Mina lånepengar från JAK kom idag och jag har amorterat av på stuglånet och amorterat bort billånet. Nu är jag en JAKARE och betalar inte längre ränta (på de pengarna i alla fall) utan spar åt mig själv. Åh, vad det känns bra. Nu kommer det sparande jag gör i JAK vara det enda sparande jag gör, men å andra sidan kommer det ju resultera i att jag har ca 80000 kronor om fem år. De pengarna hade jag aldrig lyckats spara ihop på annat vis.

Storasyster är feberfri idag, vår debattartikel om MVC Hallstavik är på plats i lokaltidningen och solen skiner. Med andra ord en dag fylld av framtidsanda och hopp.

Tchad förresten

Innan barnen börjar vakna och den långa natten börjar måste jag ju skriva någonting om den stora världen också. Hörde på nyheterna att regeringen beslutat att förlänga svenska truppers närvaro i Tchad. Genast tänker jag på min väninna som har sin man eller sambo eller vad det nu är där. Hur påverkar det här dem? Jag vet att det tog jättelång tid innan han kom iväg, men enligt väninnan så gjorde det ingenting för han hade ändå lovat vara hemma till den första april. Första april börjar hon nämligen sitt nya heltidsjobb och han ska vara pappaledig med minstingen. Lyssnar de till sånt när de bestämmer att en militär gruppering ska vara kvar si eller så länge i ett land? Kan han då säga; nä, nu ska jag åka hem och byta blöjor? rätt vad det är? Och hur går det annars med hennes nya jobb? Så länge hon är mammaledig kanske det fungerar hyfsat med stort hus på kollektivtrafiksfri landsbygd och fem barn, men vad händer sen? Ja, det lär jag väl få veta.

Och när jag ändå tänker på utlandsstyrkor så tänker jag på nån serie som gick på fyran för inte så länge sedan. Inte för att jag såg den, men jag såg väl trailern typ 300 gånger och i trailern säger en person som varit på militärt uppdrag i Afghanistan: När man blir gammal kan man i alla fall se tillbaka på sitt liv och se att man gjort någonting för någon annan, att man inte gjort allting bara för sin egen skull.

Då undrar jag genast; vad gjorde den människan innan hon for till Afghanistan??? Gör man inte väldigt mycket av det man gör i sitt liv för andra, hur mycket gör man egentligen för sig själv? (det måste väl vara de där chokladbitarna man moffar i sig efter att barnen somnat, men det är ju bara båg för de slår ju tillbaka från bilringsläge med mångdubbel kraft.) Jag har faktiskt funderat länge vad det är för totala egotrippar som bestämmer sig för att åka ut på humanitära uppdrag i världen för att på ålderns höst kunna stilla sitt samvete med att de faktiskt gjort någonting för någon annan någon gång i sitt liv. PUH, jag blir trött bara jag tänker på det. God natt.

debattartiklar, feber och jämställdhet

I morse började eländet med att Storasyster inte vill ta tempen med rumptermometern. Och i vårt samhälle handlar ju allt om hur mycket feber man har. Har man ingen feber så är man inte sjuk och jag kan skryta med att jag är hur cool och ostressad som helst, men detta fick mig att få dåndimpen (kan ha lite med PMS att göra också).

Vi fick åka ner till apoteket idag igen och köpa en annan termometer. Tänkte mig en till öronen för de ska visst vara träffsäkrast, men de kostade över 600 kronor så det kunde jag glömma. Inte tänker jag lägga så mycket på en febertermometer, mina barn är ju aldrig sjuka (?). Eller så är det bara så att innan jag jobbade heltid så brydde jag mig inte så speciellt mycket om att kontrollera febern. Jag kände ju liksom om de var varma eller om de på annat sätt inte kändes krya. Nu är det annat, nu är det som om man måste bevisa för sig själv att de faktiskt är sjuka och att man måste vara hemma.

En feberfri dag hemma, så säger vi till föräldrarna som har barn på vår förskola, och då måste ju personalen gå efter samma principer. Det försöker vi arbetskamrater övertyga varandra om när någon känner sig stressad att återgå till arbetet för att man "tycker" att sitt barn verkar ganska pigg. Idag när jag ringde jobbet så verkade förmiddagen ha flutit på rätt bra, men så hade en kollega fått samtal från sina barns förskola och var tvungen att gå hem och vabba. Så nu blir vi två som vabbar imorgon. Det är som förgjort att vi ska få vara full personalstyrka en enda hel vecka i streck.

Hur som helst så har febern sjunkit under dagen här hemma. Först var det ju helt omöjligt att ta tempen i armhålan eftersom jag inte visste vad jag skulle jämföra temperaturen med då vi tidigare mätt i rumpan. En väninna sa att jag skulle lägga på 0,5. Okej, då började dagen på 38,0. Feber alltså. Inget arbete imorgon. Dagen slutade med 37,2 och relativt pigg dotter. Hon vill tillbaka till dagis. Hon är less på att vara hemma. Jag hoppas morgondagen blir feberfri så att jag kan jobba torsdag-fredag. Två dagar på en vecka. Nej, ingenting blir som man tänkt sig.

Och debattartiklarna som jag tjatar om i den här bloggen (jag skrev två förra veckan, en själv och en tillsammans med MarieLouise) lyser med sin frånvaro i lokaltidningen. Okej, det är mycket med det här med socialchefens avgång och är givetvis det hetaste debattämnet just nu, men det känns liksom att frågorna kring MVCs nedläggning i Hallstavik och uppskjutandet av Familjens Hus också bränner lite. Och inte är det så kul att komma in i debatten flera veckor efter att den är aktuell då dessutom nya fakta kan ha tillkommit. Nej, imorgon när jag vaknar vill jag se min obstinata nuna på debattsidan.

Idag ringde en kille från tidningen Arbetaren förresten. Jag brukar delta i deras panel ibland och då ställer de en fråga som man får svara på. Idag var frågan vad det ska stå på mitt åttondemarsplakat. Svårt att svara så där på rak arm, men just nu känns ju jämställdhetsarbetet på förskolan väldigt nära och aktuellt för mig. Jag har två döttrar i förskolan och dessutom arbetar jag på en förskola. Jag vill att alla som arbetar inom förskolan ska få bättre utbildning, vidareutbildning och input vad det gäller jämställdhetsarbete. På förskolan har man möjlighet att systematiskt arbeta med barnen på ett sätt som man som förälder hemma inte klarar av. Det spelar ju ingen roll om jag behandlar mina barn könsneutralt hemma om de möts av en dockvärld med rosa tingeltangel på dagis. Masshypnosen är ett faktum. Jag är glad att det finns kompetenta och intresserade vuxna som "hjälper" mig att ge mina barn en bra skjuts in i livet och jag är glad att jag får möjlighet att göra samma sak för andras barn. Jag vill verkligen att mer skattepengar satsas på kvalitet i förskolan och inte på vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidrag förminskar ALLA barns möjlighet till ett rikare och mer jämställt liv samt riskerar att öka ojämställdheten mellan föräldrarna.

Fullmäktige från Fåtöljen

Det var iofs mycket behagligt att lyssna till fullmäktigedebatten hemifrån fåtöljen med en kopp te i näven, men man kunde ju inte direkt göra några inlägg själv. Eller, det kunde man ju, utan att begära ordet till och med, men det var ju ingen som hörde dem. Jag hörde inte riktigt hela debatten eftersom barnen först skulle se Bolibompa med Nicke Nyfiken och Allt om Djur och sen var jag tvungen att gå och natta dem vid halv åtta så då gick en dryg timma till.

Såååå, jag missade debatten kring Familjens hus. Hoppas nu att inte allt jag skrev i min debattartikel som inte publicerats än är inaktuellt. Detsamma gäller för den delen också för vår artikel om MVC i Hallstavik som inte heller publicerats än, men var ett ämne som diskuterades återkommande under kvällen.

Intressantast tyckte jag Hanna Stymne Bratts fråga kring Kompassen och förslag kring feriejobb för ungdomar var. Eller egentligen är det ju det moderata kommunalrådets svar som är intressanta. Som en partikamrat mycket riktigt påpekade i debatten så har ju kommunen råd med att satsa många miljoner på vägar (som egentligen ska finansieras av någon annan) och på avgångsvederlag till chefer som inte står ut med att vara kvar i kommunen eller som den politiska ledningen inte vill ha kvar i kommunen, men man har inte råd med 800 000 till feriejobb till våra gymnasieungdomar i tre veckor under sommaren.

Ville egentligen skriva mycket mer, men feberhet dotter frustar i sängen bredvid så jag får nog försöka förbereda någon alvedon eller något för att hon ska få sova en stund till.

Snöblandat regn och febrig dotter

Ja, inte blir man piggare och gladare av vädret precis. Nu har det dyngat ner regn och snö om vartannat i flera dagar. I badrummet hänger tvätt och torktumlaren gnisslar på. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nej, istället för att jobba heltid jobbar jag ett par dagar i veckan. Resten ägnas åt vabbande. Nu är det Storasyster som fått sin dos. Lite lugnare för mig faktiskt, för hon ligger på soffan och ser på en ny film. Liten får man ju kånka runt på när hon är dålig. Men det råder ingen tvekan om att Storasyster inte mår bra. Hon bara ligger där och varken äter eller leker, sover lite och orkar knappt stå på benen. Hur länge blir jag hemma denna gång? Jojo, får små muntra tillrop från väninnor med barn som haft feber i 24 dagar, systeryster har varit hemma två veckor. Ja men ge er... jag vet, det gäller att coola ner, försöka tänka bort jobbet och kaoset med alla de knappt inskolade små tultarna och de två nya som kommer i veckan och att arbetskollegan också ligger hemma med feber och... vilken start vi fått på vår lilla förskola.

Jag lämnade Liten på dagis idag. Resonerade att det var bäst så eftersom hon varit borta så mycket redan och hon måste ju få in någon rutin hon också, även om hon säkert valt att vara hemma hon med om hon fått. Nu är hon definitivt frisk i alla fall. Inga tvära gnällkast eller hängighet. Hon speedar runt i lägenheten och fixar och donar och snackar oavbrutet. Tänk, för några månader sedan trodde jag att hon omöjligt skulle kunna prata lika bra som Storasyster i den åldern, men nu sprutar ord och meningar ut som rinnande vatten. Och vissa ord på turkiska (men Storasyster kunde fler) och frågar man om hon pratar turkiska svarar hon förnumstigt; nej, pappa pratar turkiska.

Hur som helst har jag jättemycket att göra, förbereda partiföreningens årsmöte på torsdag, skriva verksamhetsberättelse, kopiera mm mm. Sen har jag äntligen fått mitt lån i JAK beviljat så nu ska jag betala av lite av stuglånet och hela billånet och, ja det blir lite dyrare just nu, men i och med att jag inte betalar någon ränta på det så kommer jag att ha över 80000 i sparmedel om 5 år när lånet är betalt och klart. Och då kan jag amortera lite mer på stugan samt flytta över lite mer av det lånet till JAK osv. Känns som en bra plan. (jo, jag vet, nån gång måste jag bergis byta bil också...)

Sen ringde någon försäljare igår så nu har jag gått med på att byta bredbandsleverantör och det är jag inte helt säker på att det var precis det jag ville, men i och med att jag får två gratismånader så kanske det lönar sig ändå, sen kan jag ju byta tillbaka om jag inte är nöjd. Jag vet inte riktigt än, det finns ju två ångerveckor också... (jo, försäljaren hävdade givetvis att det skulle bli billigare, men jag har hela tiden varit nöjd med nuvarande leverantör).

Nu ska jag ringa jobbet och höra hur det går och ikväll får jag följa interpellationsdebatterna från fullmäktige i Radio Roslagen. Inte riktigt lika kul som live...

Genuskunskaper i praktiken

Igår var döttrarna och jag på ettårskalas. Storasyster hade sin "nya" snygga, svarta tröja med en grön eldsprutande drake på (alltså ny för henne, köpte den på Röda Korset för 2,50 på rea) och ett par beiga, påsiga byxor med fickor på benen. Liten hade likaså en "ny" tröja, gul med en racerbil och blå joggingbyxor och de numer obligatoriska pippitofsarna. Förutom tofsarna skulle jag säga att de var ganska könsneutralt klädda.

På kalaset dök också en annan mamma med två barn upp, den äldsta i samma ålder som Storasyster och sedan en till två år yngre. Båda barnen hade långt hår, bruna och gröna kläder utan krusiduller, d vs rätt könsneutrala kläder. Till saken hör att alla fyra barnen dessutom har ganska könsneutrala namn.

De två femochetthalvtåringarna fann varandra direkt. Min med sin nyinköpta käpphäst och kompisen med en liten nyckelpigeväska med sjörövare i. I synlig frånvaro av vuxna utspelar sig då denna konversation:

- Du är en tjej.

- Nej, jag är en kille.

- Men du har ju tjejhår.

- Du är en kille.

- Nej, jag är en tjej.

- Men du har ju killröst.

- Men kanske killar kan ha tjejhår och tjejer killröst? Är det sant att du är en kille? På riktigt?

- Ja, du också?

- Nej, jag är en tjej.

- Luras du?

Barnen lekte tight under hela ettårskalaset och sedan fick familjen könsneutral skjuts med oss till bussen. Det enda problemet var att hålla reda på om de skulle kalla sin nyvunna vän för han eller hon. När allt kom omkring spelade det ju ingen roll vem som var tjej och vem som var kille.

När vi kom hem hade Storasyster ont i huvudet och idag har hon 38.5 i feber. Hon har legat på soffan hela dagen och just nu har hon flyttat till mammas säng en stund. Min arbetskamrat är också sjuk och på jobbet blir det förstås ännu en slitsam dag imorgon. Själv får jag fortsätta min karriär som vabmaster.