Nästan varje dag träffar jag någon som ingår i en vårdnadstvist kring sina barn, nästan varje dag. Och det är inte samma person hela tiden. Snart har jag hört om de där tvisterna så att jag börjar låta luttrad och oengagerad, men egentligen är det bara det att det gör så ont, så man försöker stänga av.
Visst, är det någonting som är värt att fajtas för, så är det ju barnen. Om det nu är dem man fajtas om. Eller bråkar man bara för att man är sur, bitter, besviken på sin f d partner som också är förälder till de gemensamma barnen?
Jag tänker att det kanske vore bra om den förälder som vill bråka med den andra föräldern om vårdnaden av barnen kanske skulle få sina argument granskade ur barnperspektiv (jaja, det sker säkert på nåt vis, men tydligen inte tillräckligt). Om kloka människor, givetvis tillsammans med föräldern, gick igenom varje punkt och sa; ja, det stämmer, det vore bra för barnet, Nej, det där tror jag är mest för din egen skull osv. Sen ligger det ju till grund att barnet har rätt till båda sina föräldrar, det är inte föräldrarna som har rätt till barnet.
Jag vet att man kan ha fatalt olika åsikter om vad som är bra eller dåligt för ett barn, men vi har i vår kultur ändå vissa givna tankar om vad som "anses" bättre eller sämre, så det finns faktiskt en slags måttstock. Sen är det ju så att enligt barnkonventionen ska barn ha rätt att också uttrycka sin mening och åsikt i frågor som rör dem (jättesvårt när de är väldigt små, jag vet, men på något sätt).
Vi måste på få oss "barnglasögon" i det här tvisterna. Det går inte att hålla på på det vis som nu sker att vuxna människor ger igen på varandra via barnen. Naturligtvis blir barnen i stort sett alltid ledsna och besvikna vid en separation mellan föräldrarna, men jag vill höra om fler som tagit sitt vuxna ansvar och löst det på ett bra sätt för barnen utan att tänka på sin egen stolthet eller bitterhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar