Återigen det där med detaljer och en sann oro

Idag när jag promenerade hem från spåret efter joggen eftersom benen på något sätt kändes som  betongklumpar som inte ville springa mer, så stötte jag ihop med en f d kollega. Hon hoppade genast av cykeln och började berätta om hur resursfördelningen på skolan där hon jobbar slog mot de yngsta barnen. Hon berättade, nästan med gråten i halsen, hur 46 andraklassare ska klara sig med mindre lärarresurser än en femteklass med lika många elever. Och när frågan ställs om regeringens speciella satsning på lågstadiet svarar rektorn att det väl bara är något krav från Vänsterpartiet som de inte behöver bry sig så mycket om.

Jag blir oroad när hon visar mig resursfördelningen på skolan och berättar att klassläraren nu själv kommer att få ha barnen i idrott, att det nästan inte blir några timmar i halvklass, helklass i slöjd t ex. Till hösten kommer skolan att ta in 50% fler sexåringar till förskoleklassen, vilket gör ca 60 elever. När jag frågar hur det kommer att påverka situationen på fritids, där grupperna redan är gigantiska, svarar hon att fritids är de som hamnar längst ned i hierarkien på skolan, sen kommer lågstadiet och de, som hon anser, gynnas av resursfördelningen är mellanstadiet, det är de som står högst i hierarkien. Hon vittnar också om att resurser för barn med särskilda behov knappast går att få. Oavsett om resursfördelningen grundar sig på den hierarki som denna lärare upplever, eller om det helt enkelt finns för lite resurser totalt att fördela på skolan så är det inte tillfredsställande. Bristen på tillgång till speciallärare och specialpedagoger gör arbetsbördan tung för många lärare.

För att våra barn ska klara av skolan och ta till sig de kunskaper vi vill att de ska ha krävs att de ges förutsättningar för detta. Att få undervisning i mindre grupp är en förutsättning som hjälper väldigt många barn. Att starten i skolan blir bra är också en viktig aspekt för att eleverna ska hålla motivationen uppe, viljan att lära, orken att ta till sig det nya. En skola som växer på samma utrymme som tidigare rymt färre elever, samtidigt som eleverna blir yngre kräver kompetens och det kräver tillräckligt med vuxna. Utvecklingen som min f d kollega beskriver känns inget vidare.

Som politiker får vi inte lägga oss i detaljer, det är rektorn som vet bäst hur resurserna ska fördelas, men när jag hör detta reagerar jag som pedagog, som förälder och som medborgare. Konstigt är väl då om de förtroendevalda inte kan göra ett dugg....

Låga kostnader och varsel - ingenting att skryta med - är det ett sabotage?

Det är återigen pengabrist och varsel inom sjukvården och omsorgen i Norrtälje kommun. Trots att Tiohundra ABs VD för en tid sedan deklarerade att bolaget hade en budget i balans. Trots att flera genomlysningar av interna och externa krafter har gjorts för att ta reda på vart pengarna går. Trots att de båda ägarna, kommun och landsting, vid ett flertal tillfällen skjutit till mer pengar i efterskott. Trots att de flesta styrande politiker, och politiker i opposition, nu trodde att ekonomin var åtminstone duglig för en tillfredsställande vård och omsorg.

Visst tyder de faktum att kostnaderna för omsorg ligger nästan 10 % under rikets genomsnittskostnader för kommunal omsorg och Norrtäljebornas kostnader för Hälso-  och sjukvård ligger 7,2% under övriga länets kostnader för detsamma, på att det kanske finns områden som är ekonomiskt eftersatta. Visst känns inte det helt okej att tycka att det är någonting att skryta med? Visst känns det inte riktigt som att dessa verksamheter är så högt prioriterade? Ändå står oppositionsrådet (M) i kommunfullmäktige och är riktigt upprörd över att det nya styret tilldelar sjukvård och omsorgsnämnden mer pengar. "De pengarna behövs inte", menar moderaten.

Det är något som inte stämmer, menar Norrtelje tidnings ledare Reidar Carlsson, och det har han nog rätt i. När vi efter valet 2014 fick ett nytt styre i Norrtälje kommun beslutades om mer pengar för att täcka löneökningar och volymökningar inom omsorgen. Summan var, som vi politiker (åtminstone fritidspolitiker) förstod det fastställd i samförstånd mellan Tiohundra AB, Sjukvård och omsorgsförvaltningen samt styrande politiker genom nogranna genomgångar av vilka resurser som saknades. Det är klart att vi då alla blir förvånade att pengarna inte räcker. Men vi blev också förvånade över att vi under en tvådagarsöverläggning med nämnden får den korrespondens som funnits mellan bolaget och förvaltningen under flera månader, på bordet någon timma innan nämnd på överläggningens andra dag. Samtidigt får vi också detaljbudgeten för 2015 samt det nya geriatrikavtalet på bordet. Anledningen till att jag får upp ögonen för konstigheter i geriatrikavtalet beror på att jag samma morgon fått ett mail från en läkare som arbetar på geriatriken vid Norrtälje sjukhus som är oroad.

Förvaltningen förklarar korrespondensen med Tiohundra AB med att bolaget missförstått siffrorna. Först har bolaget missförstått och trott att de ska få hela summan på 13 mnkr som extrafinansierades av kommunfullmäktige för att täcka omsorgens löne- och volymökningar. Summan var, enligt förvaltningen ämnad att även gå till de privata utförare av omsorg som finns inom kommunen. Sedan har bolaget, enligt förvaltningen, även missförstått och tror att de ska få runt 6 mnkr fast det i detaljbudgeten framgår att de tilldelas nästan 9,5 mnkr. Och på grund av detta är deras hot om varsel och neddragningar irrelevanta. Vi politiker i nämnden har svårt att kunna kontrollera vad som egentligen stämmer när vi sitter där på nämnd och beslutet ska fattas för att bolaget inte ska få vänta ytterligare på sina avtal.

Förvaltningen förklarar även att den oro som finns hos bolaget för geriatriken är obefogad då de enligt de nya avtalet får mer pengar än vad de fick förra året. De har inte utnyttjat den budget de tilldelades förra året, men ändå har de fått mer pengar för 2015. Det är svårt att se detta som en neddragning, menar förvaltningen. För mig som politiker, men även som nyfiken medborgare, väcker detta ett naturligt intresse att också vilja höra varför den andra parten uppfattar detta som en neddragning som gör att de måste stänga åtta vårdplatser, stoppa direktintaget etc. Men det finns det ju inte tid för...

Vi som är lite frågvisa lugnas av att det mesta är i sin ordning och att det som inte är det kommer att lösas inom den närmsta framtiden. Det handlar om missuppfattninar, det är inga neddragningar osv.

Samma dag som Norrtelje tidning publicerar de konsekvenser som Tiohundra lyfter i den korrespondens som presenterades för nämnden på torsdagen innan är det Öppet hus hos fackförbunden och där möts jag inte alls av det lugn som förvaltningen försökte sprida. Här undrar de i stället över i vilka hål förvaltningen stoppar de extra pengar som borde gå ut i verksamheten. Som det presenteras nu kommer tillskotten inte ens att täcka löneökningarna.

Ja, Reidar Carlsson, det är något som inte stämmer. En sak som inte stämmer är att politikerna i nämnden får budgeten på bordet en timma innan beslut ska fattas. Budgeten verkar också enbart utarbetat efter hur det gick förra året, förbrukade verksamheten mindre än tilldelat minskar tilldelningen (gäller för typ alla verksamheter utom själva nämnden), förbrukade de mer än tilldelat kanske de får en viss ökning, men oftast inte lika stor ökning som de förbrukade året innan. Vad vi ville se producerat talades det inte om. Att t ex BUP hade en beställning på 70 neuropsykiatriska utredningar förra året och gjorde 74. Samtidigt vet vi att familjer i Norrtälje får vänta ett år på en utredning, trots vårdgaranti på 90 dagar. Borde vi inte då beställa fler utredningar? Till svar på denna fråga får jag: "De får göra hur många utredningar de vill, det finns inget tak." Grejen är väl att antalet beställda utredningar är kopplad till en summa pengar som räcker till ett visst antal anställda och inte mer, de kan ju inte jobba 24/7. Antalet beställda utredningar kopplat till den kö som finns idag vittnar om vilken ambitionsnivå som finns på området. Men det som inte stämmer är ju att vi inte ens ges tillfälle att diskutera detta i politiken innan budgetbeslut ska fattas. Ambitionerna har under de senaste åren bestått utav att skaffa fler privata utförare till kommunen, inte på vad vi vill att de ska göra eller var vi vill att de ska finnas för våra medborgare.

En fråga som vi fritidspolitiker som sitter som ersättare i nämnden, eller för den delen; vi medborgare, kan ställa oss är om det finns politiker i nämndens ledning, eller i kommunen eller landstingets ledning som tillsammans med de som sitter i Tiohundra ABs ledning som vet betydligt mer om vad detta är för spel, om vad det som inte stämmer, och om det finns ett syfte med att skapa oro och en negativ bild av Tiohundraprojektet som sådant nu precis innan det ska permanentas efter tio år som projekt. Hur som helst är det här fruktansvärt olyckligt. Tiohundraprojektet måste ses som ett projekt och ett arbetssätt med positiva effekter och verksamheten måste också prioriteras och satsas på i budgeten. Det är ingenting att skryta med att verksamheten är den billigaste i världen, när pengarna aldrig räcker. Att vi hela tiden satsar på och gör verksamheten bättre, det vore något att skryta med på riktigt.

Hårda frågor som egentligen är mjuka

Politik brukar handla om hårda frågor (vägar, byggen etc) och mjuka frågor (barn, gamla, sjuka osv). Under en alldeles för lång tid då den borgerliga alliansen styrt i Norrtälje kommun har vi framfört klagomål på hur de prioriterat hårda frågor; vattenledningar, byggnader och vägar, framför de mjuka värdena som högre kvalitet i barnomsorg och bättre livskvalitet för äldre t ex.

Idag kom en debatt i kommunfullmäktige att handla om lokaler. Det orsakades av att polisen aviserat en omorganisation som betyder att deras lokaler i Rimbo och Hallstavik eventuellt kommer att försvinna. Med anledning av detta ställde vänsterpartisten Johannes Folkesson från Rimbo en fråga till kommunalrådet Ulrika Falk (S) om hur hon ämnar agera i frågan. Debatten kom mycket att handla om att poliser skulle befinna sig ute bland människor och inte sitta instängda i lokaler.

Jag minns en TV-sketch från 1980-talet där allt elände kom sig av att ungdomar inte hade någon lokal. "Men vi har ju ingen lokaaaaal ju", var typ svaret på alla frågor. Bland politiker tycker jag ofta andemeningen har varit tvärtom, lokaler är onödiga i de allra flesta fall, satsningar på verksamhet gör, som i polisfallet, genom att ta bort lokalerna.

Jag tänker därför i denna blogg lyfta några olika sammanhang där jag tycker att vikten av lokaler underskattats.

1. Privatiseringen av skolor. En fristående skola kan slå sig ner och öppna i stort sett var som helst, att det inte finns matsal eller gymnastiksal spelar ingen roll. Eleverna får ibland matkuponger för att gå på restaurant och äta skollunch och idrottsundervisningen hålls utomhus eller i inhyrda lokaler, i vissa fall finns inte tillgång till duschar efteråt. Problemen med att driva skola i lokaler som egentligen är byggda för någonting annat kan också yttra sig i svårigheter att bedriva undervisning i kemi, slöjd och i att hålla ett skolbibliotek. Samtidigt har kommunala skolor, bl a på landsbygden fått slå igen och gymnastiksalar och skolbibliotekssalar har blivit privata hem.

2. Privatiseringen av hemtjänsten. Hemtjänstlagen som tidigare hade egna lokaler t ex på äldreboendet eller samlokaliserat med distriktssköterska eller vårdcentral tillhör nu ett annat företag och kan p g a effektiviseringskrav inte hålla sig med en egen lokal. Hemtjänstpersonalen får äta sin lunch i bilen på väg till brukare och göra sina behov i skogen.

3. Även ambulanspersonal som är utstationerade på pass när andra bilar är på uppdrag hamnar i timmar på platser utan tillgång till toalett.

4. Politiska ungdomsförbund är organisationer som vänder sig till en målgrupp som inte är så kapitalstark. I vår kommun är politik förbjudet på skolorna, vilket gör att ungdomsförbunden missar den viktigaste arenan för rekrytering, men det innebär också att ungdomar går miste om mycket demokratikunskap. Skolans lokaler vore eftermiddagar och kvällar mycket väl lämpade för möten anordnade av de olika ungdomsförbunden, men i stället får de söka sig ut på marknaden och betala för lokaler. Något som jag anser drabbar den demokratiska utvecklingen.

Dessa punkter är exempel på hårda frågor som också är mjuka. Att kunna ta sig sin lunchmacka i lugn och ro, att kunna sträcka på benen i en soffa, att kunna gå på en toalett eller ta en dusch efter idrottslektionen, det är mjuka frågor som berör människor och deras förmåga att delta i samhället.

En annan fråga som Vänsterpartiet lyfte på kvällens fullmäktigesammanträde som till en början kan tyckas vara en hård fråga handlar om varför vi byggde ett helt nytt ståtligt badhus utan att se till att det går att ta sig dit och därifrån på ett säkert sätt. Varför rymdes inte bilväg, cykelväg, kollektivtrafik, gångväg och belysning i budgeten? Det är väl helt otroligt att en kan stå och slå sig på bröstet för ett badhus för att en lyckats få till det så billigt och ändå fått pris för det. Ja, det är klart det blev billigt när en får ta sig dit på egen risk. De som delade ut priset tittade säkert inte på någonting annat än själva huset. 

Men de barn och ungdomar, och andra, som tar sig till och från badhuset via den lilla, kurviga, halvt asfalterade vägen utan belysning gör det med sina liv som insats och det är bara en fråga om tid innan det händer någonting allvarligt. Kommunalrådet lovar att detta prioriteras i nästa budget, men den säkra vägen borde ju redan vara där igår... för de mjuka värdenas skull.

Vänsterpartiets övriga frågor under kvällens sammanträde rörde möjligheten att begränsa fyrverkerier och dess påverkan på våra vilda och tama djur samt möjligheten att införa en sommarjobbsgaranti för unga mellan 16-19 år redan sommaren 2016.

rocka solförmörkelse

Idag var det rockasocka-dagen som uppmärksammades av typ alla och sen var det solförmörkelse som en absolut inte fick titta på och sen började det snöa och jag tog in minirosen som jag ställt ut på balkongbordet. Rockasocka-dagen betyder allt från att vi uppmärksammar Downs syndrom till att vi uttrycker att vi gillar olika, att det är okej att vara annorlunda. Det är i alla fall de tolkningarna jag har hört. Det är lite lustigt för en del har lika strumpor ändå, trots att en vet att de verkligen kan uppskatta olikheter medan andra är PK och har olika strumpor trots att de är ganska trånga i sin acceptans av olikheter. För vi har ju alla en gräns, eller hur? Vi tycker roliga, uppiggande och positiva olikheter är mer okej än svåra olikheter som känns knepiga att förstå och som ställer till det för oss. Vi vill gärna att någon som är lite knäppare och mer annorlunda än vi själva livar upp festen eller varför inte arbetsplatsen då och då, men vi vill inte att någon som är lite knäppare och mer annorlunda gör så att vi får merarbete och får ta en extrasväng runt för att komma rakt fram. Och sen är det frågan hur vida ramar vi har, var går gränsen för den annorlundahet vi kan acceptera och uppskatta?

I förskolan har vi ett uppdrag att uppmuntra och stärka barnens olikheter och göra det till styrkor. Samtidigt är förskolan en plats som beskrivs som oerhört bunden i tid, rum, ålder och aktiviteter som "måste" göras för allas eget bästa. Hur går detta ihop sig? Och hur arbetar förskolan för att uppfylla detta uppdrag? Läroplan för förskolan reviderades och kom i en ny upplaga 2011. I den nya upplagan har kraven skärpts och förtydligats inom många områden. De som fortfarande 2015 tror att förskolan är förvaring där vem som helst kan leka och byta blöjor på barn är inte särskilt uppdaterad. Förskolan har visserligen sitt ursprung i daghemmen och då var uppdraget att ta hand om barnen under den tiden deras föräldrar arbetade. Idag är förskolan en rättighet för alla barn oavsett om deras föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller arbetar. Denna "rockasocka-dag" då jag lämnade mitt barn på förskolan möttes hon av en kamrat som genast ropade: "Har du olika strumpor på dig idag?" Förhoppningsvis kan personalen använda denna manifestation för att prata med barnen om alla olika typer av olikheter och alla människors lika värde trots annorlundahet. Men det krävs inte bara att vi vuxna pratar om det, vi måste också visa att vi accepterar olika, att vi tycker att det är okej att grannen, kollegan eller vem det nu är beter sig på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Denna dagen är inte en menlös manifestation, det är en möjlighet att lyfta en viktigt och ibland svår fråga som vi måste prata med varandra om. Efter jobbet träffade jag även en sjungande präst med olika strumpor. Sånt gör en glad.

Det var solförmörkelse också idag, total. Nästa gång det sker är 2039. Klart att en vill kolla lite då. Men typ dagen innan förmörkelsen överöstes sociala media med varningar för att titta på solen. Och jag minns också från högstadiet hur fysikläraren sa att en skulle titta genom en stekpanna. Jojo, då lär en ju se mycket. Jag erkänner direkt att alla dessa uppmaningar och råd gjorde det stört omöjligt att inte glutta upp mot solen en liten stund. Det visar sig om två år om jag blir blind eller om jag bara får en mörk fläck framför ögonen jämt. Kan inte vara värre än tinnitus. På det viset är jag faktiskt ganska bra på att leva i nuet; jag vill varken pensionsspara eller ha hörselkåpor när jag går på Melodifestivalen. Och jag vill titta på solförmörkelsen. Men som den förebild jag vill vara (och i 99% av alla fall också politiskt korrekt) så uppmanar jag ingen att ta efter detta.

Sen började det som sagt snöa. Och det hade ju varnats för det. Nu fryser väl frön och blomster. Bara att glömma det vita vinet på kylning och koka ihop en mustig gryta. Kanske en kopp glögg, vinterdäcken på, cykeln i garaget.

Arbetslinjen, vabben och vobben

Jag har tidigare skrivit om dessa knasiga förslag som dyker upp då och då från olika håll, det handlar om att låta människor komma hem till sjuka barn så att föräldrarna kan jobba utan avbrott. Jag tycker förslagen är lika dumma, vem som än kommer med dem. Nu senast är det Svenskt Näringslivs VD, Carola Lemne, som menar att det kan skapas 40 000 nya jobb genom RUT-bidrag till högpresterande föräldrar som inte hinner vara hemma med sina sjuka barn.

Vad är fel med detta? Jag börjar med situationen för barnet, som givetvis vill känna sig trygg tillsammans med sina föräldrar när hen är sjuk och hängig. Är det någon gång en längtar efter mamma/pappa så är det väl när en ligger med feber, kräkningar eller liknande? Det sker ju även för oss vuxna. Till det kommer pressen och kravet på föräldrarna, när detta alternativ finns, kanske t o m företaget/chefen går in och betalar, så blir det svårt för föräldrarna att hävda att de faktiskt vill vara hemma med sina barn när de är sjuka. Ett problem kan också vara att det är svårt att uppbringa lämpliga personer för uppgiften, särskilt utanför storstan. Där kan jag bara jämföra med kompensation för "barnvakt" som en kan få som förtroendevald. Kompensationen utgår till person som inte ingår i familjen. Och var, utanför storstaden hittar du en lämplig barnvakt att plocka in; dagtid till sen kväll? Varför skulle en lämplig person vara arbetslös och kunna ställa upp på det uppdraget en knapp gång i månaden?

Vad kan hända när en okänd person befinner sig ensam med ditt sjuka barn i hemmet? Helt uppenbart är ju att hemska saker kan ske med barn på förskolor där det finns gott om vuxna som har ansvar för alla barn och ev praktikanter. Vad kan då ske i en privat bostad med ett barn som är sjukt? Och hur blir situationen för de som arbetar med att gå runt bland sjuklingar? De borde ju åtminstone bli  befriade från karensdagar själva, men hur blir det när de drar runt smittor från hem till hem? När någon har magsjuka rekommenderas ju att de är hemma minst 48 timmar efter sista symptom för att minska smittorisken. Syskon välkomnas inte heller till förskola eller skola när något av barnen har magsjuka. Får en professionell "vabbare" vara ledig med betalt ett par dagar mellan magsjukevab eller hur är det tänkt?

Alternativet till att ta in en RUTvabbare är tydligen att själv vobba, d v s att jobba hemma samtidigt som en vabbar. För att inte arbetet ska ta överhand har tjänsten Vobbomatic tagits fram. Den mäter hur lång tid du suttit med mailen t ex och talar om när det är dags att i stället ta hand om det sjuka barnen. Även detta känns ju väldigt tveksamt. Det fungerar säkert bra ibland, ett lite äldre halvsjukt barn klarar säkert att kolla en film eller pyssla för sig själv en stund, men ett litet barn eller ett väldigt sjukt barn tar väldigt mycket kraft och tid i anspråk, det är min erfarenhet. En risk med vobbande är att det blir på arbetsgivarens villkor, att arbetsgivaren talar om att det fungerar bra och den anställde inte vågar neka och sedan får sitta uppe på natten eller helgen och arbeta eftersom det inte hanns med under vabben. En annan risk är väl att det blir lite oklart vem som betalar; hur mycket arbetas det, hur mycket vabbas det? Hur kontrollerar försäkringskassan att de inte  betalar ut för mycket i ersättning?

När barnen fyller 12 år är det inte längre tillåtet att vara hemma när de är sjuka. En tolvåring ska således kunna klara sig själv hemma ca 10 timmar (arbete - resa) med hög feber och/eller kräkningar, förkylning osv. en tolvåring förväntas med andra ord att, trots sjukdom, själv kunna fixa frukost, lunch och mellis till sig själv under dagen. Jag är övertygad om att många föräldrar idag tar ut en semesterdag eller sjukskriver sig själva utan betalning för att kunna vara hemma med sina sjuka tolvåringar.

Sammantaget tror jag att denna okänslighet då det gäller föräldrars vilja att ta hand om och finnas där för sina barn då de inte mår bra kommer att vara kontraproduktiv. I stället för att få fler människor att arbeta mer och bli mer högpresterande kommer röster att höjas för det otidsenliga vårdnadsbidraget. "Föräldrar måste få vara med sina barn", "Barn behöver sina föräldrar", kommer det att heta. Det kommer att publiceras rapporter som visar att barnen och föräldrarna far illa av kraven på att föräldrarna ska arbeta allt mer och prestera 24/7. I stället för dessa dumma förslag behövs det en modern syn på arbete, familj och möjligheterna att kombinera dessa samtidigt som det också skapas arbeten åt fler. Den moderna synen innehåller en arbetstidsförkortning som ger föräldrar och barn mer tid tillsammans, tär mindre på dem och gör dem friskare. Föräldrar och barn får mer tid tillsammans, vilket de behöver, speciellt när de inte mår så bra.

Den ojämlika vården

Så har då kommissionen för jämlik vård haft sin presentation. Jo, jag fick en inbjudan, men det skulle ju presenteras under ett s k frukostmöte i Stockholm, en timma på morgonen. Kändes inte som en så värst jämlik presentation. I alla fall var det nog svårt för såväl fritidspolitiker, vårdanställda och andra intresserade i länets utkanter att kunna ta sig in för den här presentationen. 

Hur som helst kom de fram till att vården är ojämlik. Och då har de jämfört mellan olika landsting. Vården är så ojämlik mellan landstingen att tio personer dör varje dag. Av sjukdomar som hade gått att åtgärda. Kommissionens ordförande Ilja Batljan (S) fruktar att dessa ojämlikheter kommer att leda till att människor väljer att skaffa sig privata sjukvårdsförsäkringar och att rätten till god vård blir en plånboksfråga. Och visst, det är skrämmande att människor med mer pengar ska tilldelas ett större värde, men redan nu tilldelas människor bosatta i rätt landsting (Halland) ett större värde genom tillgång till en bättre vård och mindre risk att dö av sjukdomar som faktiskt går att bota och behandla. Värre ser det ut i Västernorrland, Norrbotten och Jämtland.

I slutrapporten presenterar Kommissionen för jämlik vård 17 punkter för att förbättra jämlikheten inom vården och ett av dem är att riksdagen beslutar om en nollvision, att ingen ska behöva dö p g a ojämlik vård. Det finns också förslag på landstingsnivå som t ex att:

1. Landstingen måste med kraft agera mot ojämlik vård i olika befolkningsgrupper.
2. Alla landsting bör inrätta en fristående regional samordnare för jämlik vård.

Dessa två punkter tolkar jag som att landstingen får ett utökat ansvar att se över jämlikheten inom det egna landstinget. För vården är ojämlik även inom ett och samma landsting och det skulle vara intressant att få se siffror på hur detta drabbar t ex de boende i Hallstavik och Nynäshamn när det kommer till Stockholms län. Jag har ju tidigare på denna  blogg skrivit om tillgången på Ambulans i norra länet där endast en ambulans finns stationerad i Hallstavik och när den är utanför regionen skickas ingen annan bil upp på pass norr om Norrtälje. Jag har också skrivit om vårt besök på Hallstaviks vårdcentral där inte en enda fastanställd läkare arbetar och där vårdvalet sett till att invånarna blivit av med både sjukgymnast och arbetsterapeut, ungdomsmottagning och i stort sett även mödravård eftersom den är öppen bara ett par dagar i veckan. Att över huvud taget påstå att invånarna i länets utkanter har tillgång till en vård som är jämlik med den som boende i Stockholms innerstad har är groteskt. Marie Ljungberg Schött (M) talade i landstingsfullmäktige förra månaden om ett avtal med Uppsala som skulle ge understöd av såväl ambulanser som helikopter till norra Stockholms län, men det är något som de anställda knappt hört talas om. I stället påpekar de att de inte ges tillstånd att köra svårt sjuka personer till närmaste specialistsjukhus (Akademiska sjukhuset i Uppsala 6 mil) utan tvingas köra dem till Karolinska universitetssjukhuset i Solna (12 mil) för att det ligger inom Stockholms län och utomlänsvård kostar mer pengar.  Detta innebär inte bara längre tid till vård för den skadade utan även att norra länet under en längre period står utan ambulans.

Det finns mycket som landstingen kan göra för att agera mot ojämlik vård. Ett första steg kunde vara att ta bort det likriktande vårdvalet som idag finns inom 31 olika områden i Stockholms län. Nu föreslår den borgerliga alliansen även Vårdval geriatrik. Vårdvalen är kostnadsdrivande, vilket borgarna tycker är okej eftersom valfriheten måste få kosta, men de styr också vården till områden där avstånden är korta och behoven relativt små, kort sagt, där det går att göra vinst på verksamheten. Vårdcentralen i Hallstavik har inte gått att sälja trots att den varit till salu flera gånger eftersom de borgerliga politikerna tror att alla problem försvinner med en privatisering. I Hallstavik ger vårdvalen tvärtom ett mindre och mindre utbud av vård, en smalare och smalare valfrihet om ens någon alls.

Dricka sprit och hålla käften - apropå en gammal slagdänga med De lyckliga kompisarna och kanske kommunens nya personalpolicy

Dricka sprit och hålla käften - en gammal slagdänga med De lyckliga kompisarna och kanske kommunens nya personalpolicy.

För inte alltför länge sedan diskuterades kommunens alkoholpolicy av politikerna. Det höjdes röster om att alkohol över huvud taget inte skulle bekostas av skattemedel och jag var säkert en av dem som var inne på den linjen. Att ändå tillåta att alkohol betalades av skattebetalarna försvarades med att den som arbetat länge i organisationen väl måste kunna bjudas på ett glas vin till sin avtackningsmiddag. Ja, det kan en ju tycka, och så ser en 57-åriga Margareta som slitit i skolköket sen tjugoårsåldern, uppklädd och fin då hon ska få äta middag med kommunalrådet och få en guldklocka, ska hon inte få bli bjuden på ett glas vin på slottet? Är hon inte värd det? Och så sa vi ja till det.

Nu funderar en ju. När en läser i Norrtelje tidning om spritfester på skattebetalarnas bekostnad. Men, visst, både IT-chefen och Näringslivschefen har ju brutit mot den policy som politikerna antog, de har ju faktiskt köpt för mycket sprit och bjudit på på vår bekostnad. Det som upprör är ju att de antingen inte vet om eller att de fullkomligt struntar i de direktiv som politikerna har satt upp för handskande med invånarnas gemensamma pengar. Och ingen av de anställda som bjöds på spriten verkar heller ha koll på vilken policy kommunen har. Det är riktigt illa och där tycker jag att vi bara kan belasta kommundirektör Per Nordenstam.

Kommundirektören har ju varit ute och föreläst för alla nämnder om hur politiker ska uppföra sig och hur anställda ska uppföra sig och inte sätta sig upp mot politiska beslut. Jag har ju tidigare bloggat om detta och där tagit ställning för anställdas rätt att opponera sig mot politiska beslut som slår fel, men en politiskt antagen policy i enighet är väl något som varje chef och anställd har att förhålla sig till och som det tydligt bör informeras om redan vid anställning? Hur sen någon över huvud taget kan få för sig att det är acceptabelt att dricka på arbetstid är obegripligt.

Hur skulle det se ut om vi i förskolan köpte in sprit på kommunens bekostnad till våra planeringsmöten? Eller är det skillnad på folk och folk, anställda och anställda, män och kvinnor kanske? 

Kommunen ska ta hand om sina anställda, vi ska uppmuntra dem och ge dem goda arbetsvillkor. Kommunen ska också vara en god, nykter och frisk organisation. Det här kan tyckas vara en skitsak, men policydokument är inga hyllvärmare, de ska vara vägledande för inriktning och "anda" och prägla hela organisationen. Annars är det tecken på stora brister.