I vår kalender är det alltid åttonde mars!

Idag skrev sektionsordförande i Kommunal, Norrtälje, Lotta Svenander, om skillnaden mellan kvinnor och mäns löner i Norrtelje tidning. Det har varit en viktig fråga väldigt länge, så länge att en ibland tänker att den inte behöver sägas högt längre, den är liksom okontroversiell, kan en tycka. Finns det någon som tycker att det är helt naturligt att kvinnor bara har lön till 15.51 en arbetsdag som sträcker sig från 8-17? En timme och nio minuter jobbar således kvinnorna helt gratis...

Ja, och direkt i kommentarsfälten visar det sig att det fortfarande är väldigt viktigt att tala högt om denna fråga, att ständigt påminna om denna diskriminering som endast sker utifrån det kön en människa har blivit född in i. Kommentarerna handlar om att det inte går att jämföra offentliga arbeten med privata, att män har farligare jobb än kvinnor och att män yrkesarbetar fler timmar än kvinnor! Jo, nu börjar det kännas som om vi måste tjata oss blodiga; ingen här försöker säga att en deltidsarbetande kvinna med gymnasieutbildning ska få ut lika mycket i månaden som en högskoleutbildad, övertidsarbetande man som utför sitt arbete med explosiva varor på ett höghustak (ja, jag är inte säker på vad som är tillräckligt farligt). Det artikeln handlar om är att kvinnor och män med jämförbar utbildningsbakgrund och likvärdigt komplicerade/avancerade arbeten borde ha ungefär samma timlön, men idag har mannen 14,3% högre lön. 

Det finns alltså människor som vill att mannens arbete ska värderas högre, att det är mer värt att rensa avlopp än att förlösa barn osv. I Afghanistan finns sedan tusen år ett uttryck som heter Bacha posh, det innebär att en familj "gör om" en dotter till en son en tid under uppväxten. Det ger familjen högre status och samtidigt ger det dottern en möjlighet att få komma ut och leka med andra barn, att kunna gå till skolan, arbeta, ja, helt enkelt en större frihet som också ger möjlighet till att skaffa sig viktiga kunskaper och erfarenheter för framtiden. Vi ser nog Afghanistan som ett land som ganska tydligt uttalar mannens högre värde. Likaså i Indien har vi fått se genom filmen Indiens dotter hur till synes helt normala män försvarar en gruppvåldtäkt, kvinnan har ett lägre värde, männen är tvungna att visa henne sin plats; de våldtar henne till döds, så gör alla, inget konstigt, hon hade klarat sig bättre om hon inte protesterat.

Även i det jämställda landet Sverige har kvinnan ett lägre värde. Det syns i hennes lönekuvert, det syns i hennes karriärmöjligheter, det syns i hennes ansvar för barnen och hemmet, i hennes utmattningssyndrom och i hennes frånvaro i de viktiga styrelserummen. Kvinnan har ett lägre värde än mannen även i Sverige, men här ska vi helst tala tyst om det. Men, som Lotta Svenander skriver; I vår kalender är det alltid åttonde mars. Vi kommer inte att hålla tyst om detta, vi måste fortsätta hylla våra mödrar och stärka våra döttrar för de är precis lika mycket värda som sina manliga motsvarigheter.

Lite tankar kring kollektivtrafiken

Idag skriver Norrtelje tidning om förändringar i busstrafiken. Det är SL som har funderingar och det är meningen att kommunerna ska säga sitt om förslagen också. Samma dag hittar jag denna länk på Facebook om hur bilpendlare i Tyresö erbjudits två veckors gratis SL-kort för att undersöka hur detta skulle påverka kösituationen på Tyresövägen. För en tid sedan framhöll även Socialdemokraten Nanna Wikholm vikten av att vi måste åka mer kollektivt i en debattartikel i Norrtelje tidning.

För att vi ska få fler människor att åka kollektivt måste flera saker till; det måste vara enkelt, det måste vara förhållandevis billigt, det måste vara bekvämt och trafiken måste ta dig dit du ska är några kriterier. För att det ska bli enkelt finns en rad förslag; enhetstaxa är ett, då vet du vad det kostar oavsett vart du ska åka. Möjlighet att snabbt ladda ditt kort oavsett var du befinner dig är ett annat. Idag måste du ibland åka till Stockholm eller Uppsala för att ladda det kort du ska åka på, att ladda det via dator kan ta ett par dagar. Jag syftar i denna blogg på att det ska vara enkelt att resa i närområdet/intresseområdet och det avser även att enkelt kunna resa över länsgränsen till Uppsala där många arbetsplatser och rekreationsmöjligheter erbjuds. Därför måste även SL och UL utveckla ett enklare system för att kunna resa över länsgränsen. Idag kommer jag till Uppsala på mitt årskort hos SL, men jag kommer inte hem, det gör jag bara om jag har ett påladdat reskasseekort. Att göra det enkelt kan också vara att erbjuda olika grupper gratis SL-kort, t ex anställda i kommun/landsting/företag, ungdomar, pensionärer etc. Målet bör vara en avgiftsfri kollektivtrafik för alla.

På landsbygden är det inte alltid möjligt att upprätthålla busslinjer p g a att det är för få som nyttjar dem helt enkelt. Detta skulle kunna avhjälpas med anropsstyrd trafik som finns bl a på västkusten och i skärgårdsbåtstrafiken. Anropsstyrd trafik kan med fördel ske i samarbete med t ex ett lokalt taxiföretag. 

Bussfiler måste finnas och respekteras för att kollektivtrafiken ska kunna ta sig fram snabbt och smidigt, jättebra om du kan få ta med din cykel på bussen så att du lätt kan fortsätta din resa då du kommit till ändhållplatsen. Bussar, tåg och båtar ska givetvis också gå då människor som mest har behov av att resa.

I Norrtälje stad kan jag idag se ett behov av en busslínje som passerar Sportcentrum och nya badhuset. Vägen till nya badhuset är anskrämlig, mörk, kurvig och bara till hälften asfalterad. Här tar sig varje dag en mängd barn och ungdomar upp gåendes medan andra får skjuts i bilar som knappt kan mötas på den smala vägen. Det är en tidsfråga innan det sker en olycka här. Jag är inte helt säker på att en buss behöver gå hela vägen upp till badhuset, men ett stopp vid Gustav Adolfs väg och en säker gångväg med belysning upp till badhuset vore inte helt fel. Bussen kan sedan också stanna vid Sportcentrum, bandybana och fotbollsplaner. Detta skulle minska behovet av att föräldrar tog sina bilar för att säkert frakta barnen till och från träningar och det skulle också kunna öka barnen/ungdomarnas självständighet då de själva kan klara av att ta sig till träningen och hem igen. Denna busslinje bör utgå från bussterminalen och kunna anslutas till via de andra stadsbussarna som kommer in från stadens ytterområden.

Trollen och yttrandefriheten

Förra veckan meddelade Alexandra Pascalidou att hon slutar som programledare för Ring P1 i Sveriges radio. Hon har tröttnat på hatet. I dagens Norrtelje tidning kan vi läsa om en som fattat samma beslut, Liza Sahlen Karlsson (S) som slutar blogga till följd av hatet. Hatet kommer från anonyma människor som inte vill debattera sakfrågor utan verkar få en kick av att slänga ur sig glåpord och kränkningar som de sedan inte behöver stå för. Detta hat drabbar många, speciellt kvinnor. Jenny Bengtsson, fackordförande, berättar om hatet hon får utstå i sin blogg. Många av de ord vi läser här är ord vi andra aldrig ens tänker på att ta i vår mun. Hur kan människor ha en sån lust att yttra sådana fulheter mot medmänniskor som de oftast inte ens känner? För att vi har olika åsikter? Det är för mig mycket märkligt.

På Norrtelje tidnings websida händer det till och från att kommentarsfälten blir otrevliga. Jag bloggade för inte så länge om den artikel som undertecknad tillsammans med vänsterkamrater hade inne om att underlätta situationen för de romska tiggarna som uppehåller sig i kommunen. Där stängdes kommentarsfälten ner redan samma dag. Jag vet inte av vilken anledning, men troligtvis blev kommentarerna än otrevligare än de som redan gick att läsa innan kommentarsfälten stängdes. Givetvis är de otrevliga kommentarerna så gott som alltid anonyma och trots att Norrtelje tidning granskar kommentarer innan de publiceras så tycker jag de är väldigt tillåtande gentemot rent otrevliga kommentarer som dessutom inte har med innehållet att göra. Jag har personligen t ex blivit ombedd att flytta till Nordkorea för att jag ifrågasatt systemet med privat vård och vårdvalsmodellen. Jag har anmält ett par-tre kommentarer och de har alltid blivit bortplockade, men de borde inte ha funnits med där från början tycker jag. Jag tycker granskningen måste ske noggrannare.

Det är ett feltänk att det ska kallas yttrandefrihet att spy galla över medmänniskor och hota dem anonymt. Det har ingenting med yttrandefrihet att göra. Yttrandefriheten finns för att du ska kunna föra fram dina åsikter, för att du sakligt ska kunna protestera och argumentera för din sak. Till detta hör inte att kalla någon för könsord eller att tala om att vederbörande är dum i huvudet eller var vederbörande borde flytta. Yttrandefriheten är vacker och av oss svenskar oerhört omhuldad (enligt internationella jämförelser). Det måste den få förbli. Vissa människors lust och längtan att kränka och hota andra ska inte få begränsa det vackra i ordet yttrandefrihet. Vi behöver fler människor som vill, kan och vågar engegera sig i samhällets utveckling och säga sin mening. Nätet med bloggar och debattsidor har gjort demokratin vidare och låter varje människa uttrycka sin mening, beskriva sina nyheter och aspekter på nyhetsflödet. Vi får inte tysta denna yttrandefrihet genom att missbruka innebörden i det ordet.

En kamp över tid och rum

Kampen för att alla människor ska anses lika mycket värda, för att alla människor ska ha samma möjligheter, friheter, men också skyldigheter och ansvar går vidare. Det finns ingenting som kan heta att jämställdheten har gått för långt, vad menar de som säger så? Hur kan människors lika villkor gå för långt? Ett sådant påstående måste ju bygga på att den som säger det inte tycker att alla människor har samma värde?

Idag är det Internationella kvinnodagen 2015 i Norrtälje, Sverige och på en massa andra platser, ja, överallt på jorden faktiskt. Antagligen kommer uttrycket av dagen att vara väldigt annorlunda till följd av vilken ställning kvinnan har i samhället. Här i Sverige är det som sagt många som uttrycker att jämställdheten har gått för långt och att kvinnodagen inte behöver uppmärksammas.

Jag kan direkt säga att detta inte är sant. I mitt yrke som förskollärare ser jag dagligen hur små flickor behandlas annorlunda än små pojkar, de har t ex kläder som är svårare att leka fritt i, de får oftare kommentarer om sitt utseende än om vad de faktiskt gör och de anses som jobbigare än pojkar som beter sig på samma sätt om beteendet anses vara ett specifikt pojkbeteende (slåss, springa runt, visa starka känslor osv). I min roll som mamma till tre flickor blir jag också varse varje dag att deras verklighet inte ser likadan ut som den gör för pojkar i samma ålder. Ofta har detta att göra med att flickor förväntas kunna och förstå så mycket om sin roll redan som mycket små. Och de ska inte försöka töja på dessa gränser.

Idag lade min mamma upp denna underbara bild från Norrtelje tidning 8 mars 2009 och de som syns på bilden är min mamma och min mormor som svarar på varför de tycker att internationella kvinnodagen behövs.

Och kvinnodagen behövs verkligen för att uppmärksamma den kamp som våra förmödrar har bedrivit för att vi ska få en bättre ställning i samhället. De har kämpat hårt och vi har fått det bättre, men vi har också en väldigt lång väg kvar att gå tills vi är fullvärdiga medborgare. Kvinnodagen behövs därför också för att mina (och dina) döttrar ska kunna få halva makten, halva ansvaret och hela lönen i sin framtid. Den behövs för att våra döttrar ska slippa börja banta i åttaårsåldern och ha som enda dröm och framgångssaga att bli såpaskådis eller hallåa. Den behövs också för att  befria männen och pojkarna från de förväntningar som finns på dem att vara som "riktiga karlar", slåss, tjäna mycket pengar och aldrig någonsin gråta. Kampen har på många sätt försvårats genom den tillgänglighet som idag finns till könsstereotyp reklam, youtubeklipp mm. Det spelar ju ingen roll vad vi säger till våra flickor och pojkar när de hela tiden får uppleva någonting annat. Det behövs en ny feministisk våg, det behövs en skjuts till en kamp som inte får avta förrän varje människa som föds har samma rättigheter och inte särbehandlas/diskrimineras p g a kön. Den behövs lika mycket i Sverige som i Afghanistan eller Indien, den behövs på plats och som ett led i en solidarisk kamp för kvinnor och män över hela jordklotet. Den här dagen ska påminna oss om det om vi råkar luta oss tillbaka och svälja normen.

Förebyggande insatser räddar också liv

När du blir jättesjuk och nästan dör får du kanske åka ambulans. Det är mycket möjligt att du förs till en akutmottagning på ett sjukhus och senare också till en intensivvårdsavdelning. Dessa funktioner i samhället är funktioner som du troligtvis kommit i kontakt med i samband med att du själv eller någon närstående varit mycket sjuk, svävat mellan liv och död, du har känt oro, skräck, sorg och kanske också glädje och tacksamhet. Och det är just p g a detta som dessa funktioner berör oss mycket starkt och vi blir väldigt upprörda om det uppdagas att de inte fungerar som de ska eller att det planeras indragningar/neddragningar på dessa områden. Detta såg vi inte minst då det uppkom ett hot mot akutmottagningen på Norrtälje sjukhus 2003. Det handlar om liv och död.

Förra veckan besökte undertecknad och landstingsråd Håkan Jörnehed (V) ambulansen i Hallstavik efter att vi också ställt en fråga kring detta i landstingsfullmäktige. Det hela initierades med att ambulanspersonalen gjorde utspel om att beredskap och säkerhet för de som vistas i norra delarna av Norrtälje kommun inte fungerar 24/7. Det har blivit en del uppmärksamhet kring detta; representanter från flera andra partier har uttryckt sin uppskattning över att vi ställt frågan och gjort besöket och i Norrtelje tidning verkar det nu också som ansvarigt landstingsråd Marie Ljungberg Schött (M) planerar ett besök i Hallstavik. Det är bra och det är väldigt viktigt, speciellt att politiker som inte dagligen konfronteras med denna del av länet kommer ut och ser och hör hur det fungerar utanför Stockholms innerstad. Det ger nya perspektiv på besluten.

Min förhoppning är att Ljungberg Schött vid sitt besök i Hallstavik plockar med sig ett antal ytterligare allianspolitiker och också ser till att besöka vårdcentralen för att lyssna till deras förutsättningar och hur vårdvalet drabbat deras verksamhet. För även om sjukgymnastik, kontakt med en fast distriktsläkare och tillgänglighet till MVC och ungdomsmottagning inte är akuta åkommor så är det verksamheter som räddar liv och som förhöjer tryggeheten och livskvaliteten för människor. Hallstavik har en stor andel invånare som är i behov av dessa icke-akuta och förebyggande insatser som kanske inte röner lika stora rubriker, men som på sikt har en stor betydelse för människors hälsa och vällevnad. Förmodligen kommer ingen att falla död ner på stört för att distriktsköterskan insåg att vårdcentralen skulle gå back om hon gjorde hembesök, men på sikt är dessa förutsättningar förödande för en god verksamhet. Dessa aspekter måste finnas med då vi diskuterar utformningen av den tiohundramodell som nu ska permanentas. Då är det viktigt att det inte bara är politiker bosatta i Norrtälje kommun som är varse hur förutsättningarna ser ut.

En vision/målsättning om en högre kvalitet inom barnomsorgen

Denna rubrik har Vänsterpartiet i Norrtälje använt sig av för en rad motioner och interpellationer under föregående mandatperioder. Under rubriken har vi lagt förslag bl a om mindre barngrupper, något som vi fortfarande arbetar för. Vi vill att taket ska ligga vid Skolverkets tidigare rekommendationer på 15 barn.

När en lyssnar runt får en ofta höra att personalen inte vill ha mindre barngrupper och det kan nog till viss del stämma för personalen är medveten om att färre barn också kommer att innebära mindre pengar till enheten och även färre personal. Förutom det obehagliga i att det är någon nära kamrats arbete som äventyras så blir det också ett hot om en mer sårbar organisation; en färre i arbetslaget betyder en större skörhet vid sjukdom, mindre möjligheter att vara frånvarande för t ex fortbildning eller fackliga uppdrag mm. Och på så sätt får vi personalen att ständigt acceptera större barngrupper.

Jag anser inte att politiker ska "sätta sig över" professionen och tro att de vet bättre, men när vad professionen egentligen tycker är så tätt sammanlänkat med deras egna arbetsvillkor och förutsättningar så kanske politikerna borde lyssna till en expertis som finns ovanför golvet, t ex forskare, psykologer osv. Skolverket skrev inte rekommendationer för att "j-vlas" med kommunerna, lika lite som Länstyrelsen eller Trafikverkets uppgift är att sätta käppar i hjulet utan snarare att värna rättigheter och värden som inte kan försvara sig själva.

Idag har vi diskuterat barngruppsstorlekar på vårt APT. Min känsla är att de bara blir större och större, vi accepterar ett par barn till och ett par barn till av olika goda anledningar, men vad blir resultatet? Samtidigt informeras om en övertalighet på barnskötare. Själv sitter jag tredje året i rad och hör kollegorna planera inför hösten, själv är jag fortfarande vikarie på samma ställe, tredje året i rad är jag inte medräknad och då har jag utbildning inom ett s k bristyrke; förskollärare. Det finns inga fasta tjänster. Var är kvalitetshöjningen? Inte ens en Ipad till varenda förskolebarn kan greja den höjningen. Vi måste också se till de mänskliga faktorerna. Finns målsättningar och visioner om en högre kvalitet inom barnomsorgen i vår kommun i det nya samverkansstyret eller ska vi i Vänsterpartiet fortsätta att ensamt driva på i denna fråga?

Det är detaljerna som gör helheten

Jag har haft en viss fabläs för ordet "detaljer" här i min blogg. Jo, det är ju ett sånt där ord som används av makthavare då de vill slå ifrån sig idéer och förslag från oppositionen. Det kallas för att "politiken vill peta i detaljer", vilket naturligtvis är strängt förbjudet. Det där med detaljerna, det kan ju professionen bäst, politiker ska hålla sig till att dra upp riktlinjer, sätta mål. Ja, det här vet ni ju, det var inte så länge sedan jag skrev om hur kommundirektör Per Nordenstam klargjorde för oss vem som förväntades göra vad och vad i synnerhet anställda definitivt inte förväntades göra. Tja, han vet väl, han är ju själv anställd i en politisk organisation.

Idag kom jag att snubbla över det här begreppet "detaljer" igen. Det var då jag läste en artikel i DN om att Lidingö kommun nu inför en köttfri dag i skolor och förskolor. 64% av svarande föräldrar och elever var positivt inställda till detta. När debatten har gått, såväl i kommunen som i Stockholms läns landsting, har förespråkarna för en köttfri dag från det kompakta borgerliga motståndet fått höra att detta är att peta i detaljer. "Rör inte min lunchtallrik", blev ju nästan en paroll efter Anna Starbrinks näst intill aggressiva inlägg i debatten. Samtidigt har dessa personer inga som helst problem med att matsedeln innehåller en korvdag, en färsdag eller en fiskdag; det är INTE att peta i människors lunchtallrikar. Konstigt nog.

Det där med att få äta sitt kött, det är i samma utsträckning kopplat till personlig frihet som att få köra sin egen bensinbil, oavsett klimatkonsekvenser. Om vi tänker efter var det tidigare samma sak med rökning, men allt fler accepterar att rökning inte längre är tillåtet på allmänna platser. När barnen ser gamla filmer, eller utländska filmer, reagerar de genast på att människor röker inomhus till exempel. I framtiden kommer barnen säkert att reagera på hur mycket privatbilar det finns i filmer och kanske även på hur mycket kött det äts.

Att äta kött eller att inte äta kött till lunch varje dag är ingen detaljfråga. Det är en inriktning, en målsättning, att påverka klimatet i mindre utsträckning, men också en målsättning att människor ska få möjlighet att leva ett hälsosammare liv, att fler ska kunna äta sig mätta på det vår jord kan producera. Det är många stora, viktiga och vetenskapligt belagda orsaker till att öka andelen vegetarisk kost, framför allt att lägga en grund för den uppväxande generationen. Motståndet kommer ju framför allt från den något åldrade generationen, främst från män.

Jag kommer aldrig att bli bara en politiker, bara en förälder, bara en anställd, en pensionär eller kund/brukare i något samhällssystem. Och är det någonting jag vill och brinner för så kommer jag att verka för det på alla olika plan. Visst är det så att det är olika verktyg som blir tillgängliga beroende på vilken roll en spelar, men det mest verksamma brukar ändå vara att kunna verka på många plan samtidigt, det är då vi får kunskap och når framåt.