jobbet och politiken

Det kan, som jag tidigare skrivit, vara svårt att kombinera familj och politiskt arbete. Det kan också vara jobbigt att kombinera arbete med politiskt jobb. Imorgon hade jag för första gången sedan jag började mitt nya jobb tänkt ta ledigt (vilket man har laglig rätt till) och gå på ett halvdagsmöte med sjukvårdsstyrelsen. Jag har fixat vikarie och allt. Vad händer?

En kollega är sjuk, en annan blir hemringd efter lunch för att hennes son är sjuk. Inga fler vikarier finns att få tag på. Alltså måste min vikarie användas för att vikariera för någon annan och jag måste vara kvar på min arbetsplats. Något annat finns ju inte.

Nu blir det en tuff vecka då vi ska jaga vikarier och turas om att öppna och stänga förskolan vi två ordinarie personal som är kvar och friska. Jag öppnar imorgon. Alltså dags för sängen nu.

Politiken påverkar oss varje dag och är mig ständigt nära. men sammanträdeslokaler känns rätt far away för tillfället.

Familjen och politiken - familjepolitiken

ALLT ÄR POLITIK. Ja och familjepolitik är det när politiker blir tvungna att lämna sina politiska uppdrag för att klara av att ha en familj. Sorgligt. Inte tycker jag att Kristina Axén-Ohlin är sympatisk rent politiskt, men nog tycker jag att det är synd och skam att en kvinna inte kan få både vara med i maktens korridorer och kunna ha ett fungerande familjeliv. Men det är klart, det blir hårt när man måste stryka gubbens skjortor också...

I morse hade de någon slags inringning till radion där folk fick säga vad de tyckte om Kristinas avhopp från politiken. Ett par kvinnor ringde in och tyckte att hon gjorde helt rätt som satsade på familjen (d v s: en kvinnas plats är i hemmet) och gratulerade henne till ett klokt val. Naturligtvis ska valet vara familjen om man tvingas välja, men varför ska man tvingas välja? Varför kan inte demokratin vara utformad så att alla kan delta? Varför har efter så många år samhället inte kunnat bli så jämställt att både en kvinna och en man kan ha möjlighet att kombinera viktiga uppdrag med ett gott familjeliv?

Både min mor och min mormor har upplevt orättvisorna i det ojämställda samhället och båda två har de trott att det ska bli bättre tills deras döttrar växer upp. Likadant tror jag. Och visst är mycket mer tillåtet för oss tjejer idag än det var på mormors tid, men är det praktiskt möjligt?

Jag är helt övertygad om att vi behöver ett samhälle och en demokrati där fler kan delta. Där kvinnor, arbetslösa, sjukskrivna, invandrare och andra grupper som inte självklart har en plats i demokratiutövandet har en plats och en aktiv roll. Vi behöver en verklighet där barnen är en tillgång och räknas som ett plus när vi har åsikter, när vi söker jobb, när vi deltar i utvecklingen av närområdet och i världspolitiken. vi behöver ändra vår syn på hur och av vem demokratin ska utövas. Vi behöver ta makten över vår vardag och vår framtid.

AHA

Jag fick en AHA-upplevelse idag. Det var drop-in-fika på Litens dagisavdelning och jag tog ut två timmar föräldrarledigt för att kunna delta. Det betyder att jag åkte från jobbet redan kvart i två. Jag var på dagis strax efter halv tre och jag fikade och såg på film med dottern i nästan en timme. Sen ville hon åka hem.

Vi hämtade Storasyster (som inte alls ville gå hem) och var hemma strax före fyra (vi är aldrig hemma före fem annars). Båda barnen flöt in i lägenheten och hamnade på golvet i lekrummet där de fortsatte med legot de lekt med igårkväll. Det var lugnt och stilla. Vi hade nästan en hel pizza kvar från gårdagen (då vi festat till eftersom jag fyllde år) och den skulle vi ha till middag så jag behövde inte stressa igång med maten. Jag satte en matbrödsdeg, diskade två maskiner disk och tvättade två maskiner tvätt. Efter pizzan hann jag bada barnen och tvätta håret på dem innan Bolibompa. Efter Bolibompa klippte jag dem och sen hann de leka ett tag till med legot innan sängdags. Vilket flyt. Två små timmar och jag fick en helt annan verklighet (ändå var jag ju kvar på dagis över en timme).

Tänk om jag kunde få till det så här en eller två dagar i veckan. Då kanske jag skulle slippa barn som är så trötta att de ligger och gråter på golvet varje dag när jag kommer hem. Det tål att tänka på till hösten.

Nu har jag duschat och gjort lite partiarbete vid datorn (ändå känner jag mig så superstressad för att jag inte hinner med all politik). Igår ringde de från en styrelse jag sitter i (jag har tänkt sluta, men jag hinner ju knappt ens lämna in avskedsansökningar) och frågade efter en verksamhetsberättelse jag skulle skriva under. Hjälp! Jag har inte ens sett den. Och jag letade i alla högar, mappar och pärmar, men inte hittade jag den. Till sist ryckte jag in hela stora pappersinsamlingen (den är stor nu för de kommer och hämtar på tisdag) och gick igenom vartenda papper, men inte hittade jag någon verksamhetsberättelse. Så pinsamt. Jag tycker verkligen inte om att tappa kontrollen. Nu måste jag verkligen se till att lämna alla uppdrag som jag känner att jag absolut inte kommer att hinna med.

Annars har jag planerat in första sammanträdet med sjukvårdsstyrelsen efter nya jobbet nu på tisdag. Det blir lite mjukstart med sjukvårdsstyrelsemöten eftersom jag då bara behöver ta ledigt en halv dag. Eventuellt kommer jag inte igång med någonting mer (förutom kommunfullmäktige då) innan sommaren. Sen blir det ju nytt schema, nya barn och nya tag till hösten. Och kan jag då gå ner lite i arbetstid så kanske det inte blir helt omöjligt ändå...

Nu ska jag läsa lite i min nya bok: "Ett tal till min systers bröllop" av Linda Skugge innan jag sover gott i min sköna säng (barnen sover i sina sängar den här veckan).

I vågornas sken

I år var första året Storasyster tittade på Melodifestivalen. Med nöd och näppe höll hon sig vaken medan bidragen framfördes sen ville hon verkligen gå och lägga sig. Under omröstningen. Men då tvingade mamma henne att vara vaken en stund till så vi fick veta vem som vann.

Det har alltid verkat som om alla andra barn älskar Melodifestivalen och snabbt lär sig alla låtar utantill. Så, av någon anledning, blir man överlycklig när ens dotter äntligen vill se Melodifestivalen och tjatar programmet igenom om vilken låt hon gillar bäst. Till sist känner hon sig tvungen att svara något och väljer Nordmans bidrag för hon tycker tjejen i elden är så häftig. Okej, alla nöjda så långt.

Sen en dag hör hon en låt på radion som hon gillar. Mamman känner igen den som ett bidrag från Melodifestivalen och lovar genast att fixa en CD med alla låtarna (drömmer väl om att slippa barnskivorna i bilen någon vacker dag).

Och så igår kommer moster med CDskivorna. Storasyster har glömt att hon vill ha dem. Vi lyssnar ändå i bilen och genast kommer frågan: Mamma, vad menar de med "i vågornas sken"? Kul kul, nu ska jag alltså förklara för den där känsliga lilla människan allt om häxbränningar? Hur ska hon då kunna sova, hon som redan drömmer mardrömmar om jättar som knatar omkring i skogen och kastar stora stenblock omkring sig? Kanske ska vi ta Sjörövarfabbe en gång till i alla fall, den är ju bara lite läskig?? Jag minns med fasa hennes reaktion när jag lite kort försökte mig på en snabb resume av Jesu liv och död. Okej, häxbränningar. Hm...

Hon tar det ganska coolt ändå. Orättvist, är hennes kommentar, varför brände de bara tjejer?

Annars har jag fått fyra mail/sms idag där jag uppmanas tända ett ljus för den mördade tioåringen och hennes familj. Alla utformade som kedjebrev. Ett med en text som insinuerade att om jag inte skickade meddelandet vidare så bryr jag mig inte om andras barn och vad som händer i samhället. Jag avskyr den här typen av kedjebrev. Jag skickar dem inte vidare utan tar genast bort dem för de gör mig illa berörd. Däremot tände jag ett ljus i fönstret. Det som hänt är avskyvärt och väcker hatiska känslor i varje normal människa. En vidrig man (i min egen ålder) som plågar livet ur ett oskyldigt barn som han inte ens känner. Sånt skulle kunna få den frommaste människa att tänka mördartankar. Givetvis vill jag vara med att bygga ett samhälle där den här typen av sjuka människor inte kan utgöra ett hot mot våra barn.

Själv plockade jag hem två mycket trötta barn från dagis idag. Storasyster bara grät och grät och trodde att hon var sjuk. Mamman försökte trösta och förklarade att bästa medicinen var sömn, så direkt efter bolibompa blev det sängläge och välling för båda tjejerna. Sen har mamman gjort en jättefruktsallad att ta till jobbet imorgon för att fira sin födelsedag samt bakat havreflarn att ha att bjuda på till kvällsgäster. Så ska det ju bli födelsedagsfika i bilen till jobbet också, hej och hå. Börjar en kvart tidigare imorgon för kollegan är sjuk. Måste nog sova snart.

Får säkert ge mig in i en längre diskussion om häxbränningar och lågor imorgon. Och hjälp, snart är det ju valborg...

Är jag folkskygg eller svensk?

"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut. Vi skulle ut och ha kul, nångång måste man ju uut..." Dessa gamla tonårsfraser känns ju verkligen helt främmande. Nu är det äntligen fredag och jag vill bara vara hemma med min familj och ta det väldigt väldigt lugnt. Mer verklighetstroget. Ja, förutom det där att ta det lugnt då. När man jobbar hela veckorna är man ju tvungen att tvätta, städa, diska, sortera tvätt och allt det där på helgerna. Och nu ska ju jag på konferens hela dagen imorgon också så jag får ju lägga på ett kol...

Klev ur bilen här hemma vid tjugo i sex ikväll (vi åkte tjugo i sju i morse) och då står dotterns dagiskompis utanför och vill leka. Jag säger att de kan leka ute en liten stund. Liten vill också, men jag släpar med det motsträviga arga lilltjejen in. Hon är trött och har inga ytterkläder på sig. Storasyster får kränga på sig en jacka.

Jag tror det tar två minuter så står de och rycker i den låsta dörren (jag var tvungen att låsa så att inte Liten skulle springa ut). De har "smekt" båten och är fulla av båtbottenfärg. Jag ger dem varsin våtservett och låser dörren igen. Två minuter, så står de där igen och är blå. jag suckar. Klockan är sex. jag frågar Storasyster om hon ska se Bolibompa eller om hon vill vara ute och leka. Hon vill se TV. Kompis försöker också smita in men jag blockerar vägen och säger att jag inte vill ha några gäster just nu. Känner mig urtaskig.

Storasyster bryr sig inte så mycket, hon är trött och vill se TV, men jag grämer mig och känner mig ogästvänlig. Trots att vi faktiskt är helt slut, har jobbat hela veckan och haft möten på kvällarna. Sängarna är obäddade sen i morse och jag har massor av städning och tvätt att ta hand om. Klart att jag inte vill ha ett extrabarn hemma, men ändå känner jag mig så grym.

Men jag är nog bara svensk. Och jag är hemma så sällan att jag verkligen vill ha lugn och ro när jag väl är här. Med 19 småbarn 8 timmar om dagen så känns det faktiskt som om man gjort sig förtjänt av ett par timmars lugn och ro. Och barnen, de har ju lekt och stimmat hela dagen. De behöver också lugn och ro.

Vi såg Bolibompa, åt pannkakor med sylt och grädde (hemma får man svulla och vara onyttig) och sen läste vi om Ronny och Julia och tomten. Nu sover barnen och jag ska halvsova framför Morden i Midsomer på SVT24. God natt.

Lite grand om respekt, vårdapparaten mm

Jag är en lydig människa, jag vet, ni tror inte det, men just när jag träffar t ex läkare, lärare, myndighetspersoner och sånt så är jag väldigt foglig och nästan medtramsande. Iofs har jag väl väldigt lätt att bli nerpratad av nästan vilken självsäker människa som helst, hur goda argument jag än tycker mig ha, men det går ändå lättare om personen är någon typ av auktoritet. Om en läkare t ex säger till mig att jag har bihåleinflammation fast jag själv tror att det är migrän så går jag snällt hem med medicin mot bihåleinflammation, äter den och konstaterar att ingenting blev bättre. Helknäppt.

För ett par år sedan hade min äldsta dotter Borrelia. Jag ringde till vårdcentralen där jag och min sambo gått i alla tider. De svarar mig att min dotter inte "hör till" den vårdcentralen. Jag försöker lite tafatt, men människan i andra ändan står på sig. Och överkörd blir jag trots att jag som sjukvårdspolitiker i åratal tillbaka VET att jag har rätt att välja vilken vårdcentral jag vill. Jag ringde till den vårdcentral min dotter "hörde till" och nu har vi alla listat oss där.

Ungefär samma grej hände för dryga tio år sedan då min dåvarande styvson flyttade hem till oss och skulle börja skolan. På alla skolor jag ringde så sa de att han inte "hörde dit" trots att det redan då var fritt att välja vilken skola man ville. Men då kom den där lilla frasen "i mån av plats" in. Och den gäller ju givetvis på vårdcentralerna också.

När jag jobbade i skolan kom jag särskilt ihåg att vi hade två olika avslutningar vid jul eller sommar eller båda, minns inte så noga; ett firande för barnen och personalen och ett annat större där föräldrar var inbjudna. De som respekterade dessa regler kom till den stora avslutningen, de som gjorde som de ville kom redan innan och naturligtvis kunde vi inte låta dem stå utanför skolan i minus 20 grader så de fick vara med även på det intima avslutet som var menat enbart för barnen och deras lärare.

Sen finns det ju spelregler. I en politisk debatt eller annat politiskt sammanhang är det ju meningen att man ska prata för sin sak och argumentera sig till framgång i frågan. I en butik eller på en restaurant gäller devisen "kunden har alltid rätt" om det finns någon som helst servicekänsla hos företaget. Men hos läkaren, i skolan, på ett kommunalt kontor så känns det som om man kan få svälja nästan vilken sanning som helst och godta denna.

Men sen har jag märkt att det gäller lite annat när man talar för någon annan än sig själv, t ex sina barn eller för sin mormor eller farmor. Jag glömmer aldrig när jag skulle hämta min mormor på Thoraxkliniken efter ett pacemakerbyte. Mormor var redan då över 90 år och hade haft en näradödenupplevelse i samband med operationen så hon var en aning skakad. Nu satt hon där i korridoren i bara sjukhuspyjamas och väntade på besked om när hon skulle få åka hem.

Så fort jag kom in på avdelningen så sa de att hon kunde få åka hem snart, hon kunde gå och klä på sig. Hon gick in på rummet och började klä på sig. Då kommer personal inkörande med en säng med en äldre man i. Eftersom mormor är så gott som naken så ställer jag mig och blockerar dörren. Personalen hävdar att de måste in där och då blir jag förbannad och säger åt dem att åtminstone vänta tills hon har fått på sig kläderna. Och då gör dem det.

Resten av vistelsen fortsätter i samma stil. En person säger till mormor att hon får åka hem med hela bröstet inplåstrad i bandage som hon sen själv får ta bort hemma. Det vill inte mormor. Jag lugnar henne och säger att jag ska följa med henne till distriktssköterskan dagen efter och ta bort paketet. Hela tiden fortsätter de att hävda att mormor ska åka bussen hem. När hon frågar om sjukresa säger de att landstinget spar pengar.

Och där står man som sittande i politisk majoritet i landstinget där vi knappt talade om någonting annat än hur vi måste ta hand om våra äldre så att de känner sig trygga.

Till sist lyckas vi tigga till oss en sjukresetaxi (och då har jag varit både arg och tydlig med att mormor är över 90 år och bor 8 mil bort. hon kanske inte ens i friskt tillstånd skulle klara av att åka buss från Karolinska hem), men vi ska få vänta i en timme nere i entren på den.

Precis när vi ska gå därifrån kommer en annan personal och säger att hon inte kan åka därifrån med bandaget på, det måste plockas bort på plats. Så vi får gå in till en läkare som ursäktar sig om och om igen för att det är sån kaos, men halva läkarkåren är på utbildning i Italien så vi får ha förståelse. Bandaget plockades bort och vi fick åka limosin hem. Men det var det värsta bemötande och omhändertagandet jag skådat. Och absolut den värsta tolkningen av att spara pengar åt landstinget; skicka läkarna till Italien på utbildning och skicka ut 90åriga nyopererade lantisgummor att själva ta bussen hem från storstan. Där räckte inte min respekt för auktoriteter långt.

Nu har jag just kastat lite svidande kritik mot landstinget som det fungerade när jag själv satt i majoritet. Det var inte så vi ville att det skulle fungera. Det säger mer om hur svårt det är att verkligen få hela organisationen att förstå vad det är politikerna vill. Att patienten ska vara i fokus, det tror jag alla politiska falanger är överens om. Sen kanske vi ibland ger personalen otillräckliga eller rent av fel verktyg för att genomföra detta, men deras besvikelse får inte gå ut över patienterna.

Ännu en lång dag

Barnen var inte pigga i morse och inte jag heller. Jag hade lite svårt att varva ner och koppla av efter föräldrarmötets diskussioner. Tio i fem började mobilalarmet surra och snurra, snö utanför, tur att jag kopplat in motorvärmaren till bilen. Hade lite ångest efter diskussionerna igår. Jag gillar ju att diskutera just dessa mina hjärtefrågor, men ändå var det som om det skulle ha varit kritik mot förskolepersonalen och så ville jag ju inte att det skulle kännas. I såna fall skulle jag ju velat berömma allt bra de gör också, jag är ju jättenöjd med barnens dagis. Det är ju som någon förälder sa, ändå huvudsaken att barnen känner sig trygga och trivs.

Idag hade vi arbetsplatsträff på vår förskola och moster hämtade barnen. Överraskande nog hade Storasyster slocknat på hennes soffa när jag kom vid nio och imorgon har vi lite sovmorgon så kanske ska vi greja även denna vecka. Nu måste jag nog sova.