fredag 31 januari 2014

Det handlar inte alltid om liv och död, men om ett praktiskt görligt anständigt liv

Huvudlöss härjar i stort sett året om på våra skolor, förskolor och fritidshem där barnen trängs i stora grupper. Och till bot för detta finns på marknaden idag att otal medel, schampon, förebyggande och annat att välja mellan. Lusmedlen finns att köpa på de olika apoteken, men inte via livsmedelsbutikernas apotekstjänst. Detta gör att du kan få tag i lusmedel (olika sorter på olika apotek så har du hittat ett du gillar är det inte säkert att du kan köpa det på ett annat apotek) mellan 8.00 och 19.00 i Norrtälje. Detta är egentligen en grej för sig, men när det nu tar ca en halvtimma att lusa av ett barn med de moderna medlen, så är det ju förtvivlat att inte kunna få tag i medel förrän klockan 8.00 på morgonen och inte efter 19.00 på kvällen. Upptäcker du lössen kvart över sju på kvällen innebär det en hel arbetsdag, en hel skoldags bortfall. Kan kännas onödigt då apoteksservicen vad det gäller t ex alvedon idag är enorm.

Hur som helst, att lusa av barn är ingen dans på rosor, och om och om igen måste det göras. Vi hittade ett schampo som gjorde det hela ganska enkelt. Det kammas i torrt hår, verkar i tio minuter och arbetas sedan upp till ett löddrande schampo och sköljs ur. Behöver inte tvättas med annat schampo efter. Alltså en så kort procedur som möjligt. Namnet är Paranix. 

I går kväll hände dock något som jag först inte trodde var så allvarligt. Fyraåringen fick lite lusschampo i ögonen. Hon klagade på att det var dimmigt, men vi tänkte inte mer på det. Hon somnade. Efter tre timmar vaknade hon och gallskrek och kunde inte öppna ögonen. Hon skrek och skrek och knep och knep med ögonen. Jag visste ingen annan råd än att sätta henne i bilen och köra ner till akutmottagningen, livrädd att hon skulle bli blind eller nåt. På akutmottagningen blev vi genast emottagna och fick komma in på ett behandlingsrum där en sköterska, i väntan på läkaren, började spola ögonen med koksaltlösning. Det är ingenting jag skulle kunna ha gjort själv. Efter en stund var en sköterska till tvungen att komma in så två av oss fick hjälpas åt att hålla fast barnet medan en tvättade ögonen. Läkaren ringde och konsulterade ögonsjukhuset i Stockholm. Efter en timme fick vi åka hem igen och barnet fick en nalle av personalen. Hon höll nallen hårt och blundade lika hårt.

Hemma fortsatte hon blunda och gråta, från halv ett till strax efter fyra på natten vaknade hon med 5-10 minuters mellanrum och skrek och tog sig för vänster öga. Hon satt i mitt knä i soffan och jag kunde inte röra mig utan att hon vaknade och skrek och grät. Ibland gjorde det nog ont, ibland hade hon mardrömmar om sjukhusbesöket och skrek: Jag vill gå, och Jag vill inte sitta fast! Flera gånger funderade jag på att ringa tillbaka till sjukhuset, men till sist somnade hon och vi gick hem med uppmaningen att söka till ögonsjukhuset nästa dag om det inte blivit bättre.

Den här natten har varit en pärs, men tänk vad den hade varit om Norrtälje sjukhus inte haft någon dygnetruntöppen akutmottagning. Tänk om jag mitt i natten blivit tvungen att köra ett gallskrikande barn som jag trodde höll på att bli blind de åtta milen till Stockholm i underkylt regn. Antagligen hade det inte tagit livet av oss, men det hade inte känts som en rimlig lösning för att få hjälp att spola ur ögonen på ett barn. Andra gånger då jag och det nu fyraåriga barnet besökt akutmottagningen är då hennes arm har gått ur led under lek. Primärvården tar inte emot armar ur led trots att det bara behövs ett litet knyck för att ställa det hela till rätta igen. Det hade blivit långa resor och kanske hade någon hurtig bekant givit sig på att försöka rätta till problemet för att undvika resan. Kanske hade det kunnat ställa till det än värre.

Jag är sååååå evinnerligt tacksam för en dygnetruntöppen akutmottagning som kan ta hand om oss när vi blir sjuka och oroliga. Och det är så fantastiskt hur de alltid försöker hjälpa de små barnen först (vi var inte ensamma där i natt). Jag har (peppar peppar), trots att jag har tre barn, varav det äldsta snart tolv, aldrig varit tvungen att uppsöka Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vid ett tillfälle var jag tvungen att åka till barnläkarjouren i Danderyd, men det var bara för att få ett sjukintyg utskrivet (helt i onödan enligt behandlande läkare). Vi skapade Tiohundraprojektet som ett led i att genom samarbete över kommun och landstingsgränser göra det möjligt att behålla en dygnetruntöppen akutmottagning vid Norrtälje sjukhus. Det är en dyr verksamhet och det krävs en hel del trixande för att få det att fungera med ett så pass tunt befolkningsunderlag. Akutmottagning betyder dock otroligt mycket för tryggheten och servicen för Norrtälje kommuns invånare. Glöm nu inte det i all iver att låta "alternativen blomstra" på våra skattemedels bekostnad.

Inga kommentarer: