Vem kallar du kommunist Kjell Jansson?

Det är sedan länge väl känt att, när borgarnas argument tryter, när de börjar bli desperata, då tar de till k-ordet, kommunist, då får en det slängt i ansiktet och på något sätt är det ju ett tecken på seger. Sist nuvarande oppositionsrådet Kjell Jansson (M) kallade mig för kommunist i en fullmäktigedebatt var innan han blev gruppledare för moderaterna i Norrtälje och då blev han tillsagd av dåvarande gruppledare (eller var det kommunfullmäktiges ordförande) att gå och be om ursäkt. Det gjorde han också.

 

Nu är det tydligen nya tider. Jag kan inte ens tro att Jansson kände sig klämd då vi diskuterade ett ärende om direktiv till de kommunala bolagen (som han ansåg var "vänster" och simmade omkring) och vi föreslog att det kommunala bostadsbolaget Roslagsbostäder skulle få i uppdrag att bygga hyresrätter i Grisslehamn. Det kan väl inte ha retat honom så att han var tvungen att kalla mig kommunist? Nej, jag tror det låg en helt annan strategi bakom detta.

 

Bosse Blideman (Mp) kommenterade för en tid sedan en artikel på DN debatt som Kjell Jansson hade undertecknat. Och jag tror att Bosse och jag ser ungefär samma mönster. I artikeln på DN debatt uttrycker Jansson (M) tankar om begränsning av anhöriginvandring och förbud mot tiggeri. Kanhända känner han sig efter detta trängd då han blivit jämförd med Sverigedemokrater? Eller så handlar det för Jansson om att börja sortera människor, och helt plötsligt är det okej att hävda att alla inte har samma värde. Jansson hade själv en illa skriven motion om att skolan bör upplysa elever i årskurs åtta och nio om nazismen och kommunismens illdåd vid gårdagens fullmäktige. När han inte lyckades få bifall för den (p g a att den var illa skriven, att den innehöll uppmaningar till lärarna som redan ingår i deras uppdrag mm) så rasade han ut mot hela fullmäktige och antydde att vi var kommunister allihop. Jo, han sa faktiskt att om motion enbart hade handlat om att upplysa om nazismens illdåd så hade fullmäktige bifallit den (!!!). Flera gånger antydde Jansson också sammankopplingar mellan kommunism och såväl Vänsterpartiet, Ung Vänster och Socialdemokraterna. Jag skulle kunna säga att det verkade som att han ville befästa en naturlig länk mellan det allmänt hållna ordet "vänster" och kommunism.

Egentligen skulle jag kunna skratta åt det här, men det är inte roligt.  Jansson visade i går på lågt förtroende för kommunens anställda och de kommunala bolagen i sina inlägg, men han utstrålade också ett förakt för sina meningsmotståndare. Att anklaga någon (som dessutom bara har föreslagit nybygge av hyresrätter) för att stödja en ideologi som mördat miljoner människor, det är inte okej. Det var inte okej då han gjorde det förra gången och även den här gången buade fullmäktigeförsamlingen. Nästa gång kan Jansson gärna komma med belägg för på vilket vis jag verkar för ett mindre demokratiskt samhälle och mindre frihet och respekt för individerna. Några av grundpelarna i mitt liv är nämligen att arbeta för det rakt motsatta, det gör jag i min politiska gärning, i mitt arbete som förskollärare och lärarutbildare och i mitt privatliv som föreningsmänniska. Kjell Jansson däremot, verkar falla in i uppenbara problem med den mänskliga rättigeheten "Allas lika värde".



 

styret i landstinget är inte intresserad av neddragningarnas konsekvenser

Innan ni läser min fråga till trafiklandstingsråd Christoffer Tamsons (m) vill jag upplysa er om att han svar var: "det är ert fel. I alla kommuner och landsting där rödgröna styr läggs busslinjer ner. Det är ert fel. Ni är norrtäljeborna svaret skyldiga!"

133 busslinjer berörs av de s k effektiviseringar som den styrande borgerliga minoriteten ämnar genomföra i kollektivtrafiken. Nu brukar ju effektiviseringar vara lika med besparingar, men vi får knappast en effektivare busstrafik med färre bussturer. 15 av de 133 berörda linjerna ligger i Norrtälje kommun, den till ytan största kommunen i länet där många barn och unga är beroende av busstrafiken för att kunna ta sig till och från skola och fritidsaktiviteter. Fyra busslinjer i Norrtälje kommun läggs ned helt och hållet. Trafikförvaltningen hänvisar till övrig kollektivtrafik i området. Bosatta längs dessa busslinjer berättar att det kan vara sju km till närmaste övrig kollektivtrafik. Situationen är lite annorlunda än i Stockholms innerstad. Min fråga till trafiklandstingsråd Christoffer Tamsons idag är; är du medveten om att de indragna turer och busslinjer som läggs ned i Norrtälje kommun kommer att slå särskilt hårt mot barn och ungdomar?

Vi vill ju att fler ska resa kollektivt och att hela länet ska kunna leva och vi har ju också för detta föreslagit en skattehöjning och solidarisk finansiering. XXXX Flera av de busslinjer som drabbas av neddragningar ligger på landsbygden och är direkt kopplade till att gå mellan bostadsområden och skolor, t ex "Avgångarna klockan 07.28 samt 07.40 på sträckan Långsjö torg - Rånäs skola dras in under skoldagar." "Avgången klockan 14.03 på sträckan Rånäs skola-Långsjö torg dras in under skoldagar." Det vill säga direkta skolbussar. Detta drabbar, Christoffer Tamsons, inte bara dessa ungdomar, utan blir även ett slag mot landsbygdsskolorna och, hör och häpna, det fria skolvalet för de elever som inte har föräldrar som kan skjutsa dem! Andra turer som dras in är tex kvälls-och nattbussar mot Hallstavik, bussar som gjort det möjligt för hallstaviksborna att ta del av kultur- och nöjesliv i Norrtälje, Stockholm och Uppsala. Det här är oacceptabla försämringar i tillgänglighet för den uppväxande generationen på landsbygden och kommer sannolikt att leda till att många väljer att flytta därifrån. Känns det som ett bra beslut? Att låta landsbygdsungdomar gå sju km enkel resa till "övrig kollektivtrafik" för att komma till skolan?

När jag var liten fanns det EN busslinje som trafikerade Norrtälje stad. Den gick runt hela staden och det tog ungefär en timme att ta sig till andra sidan staden. Min morfar brukade kalla den bussen för nykteristen. För den var aldrig full. Och nu tycker jag att det är rätt bra att vara nykter, men vad det gäller bussar ska de gärna utnyttjas optimalt. Idag är det minst fyra olika linjer som trafikerar Norrtälje stadstrafik och det går att byta för att ta sig på ett mer effektivt sätt till den plats i staden man vill ta sig. Dessa bussar används flitigt av skolungdomar som tar sig mellan skolan, hemmet och fritidssysselsättningar. Denna utökade turtäthet och förändrade sträckningar kan kallas verkliga effektiviseringar av kollektivtrafiken. Nu föreslås stadstrafiken under rusningstid få halvtimmestrafik i stället för 15minuterstrafik och på vissa sträckor heltimmestrafik under dagtid. Detta drabbar många barn och unga hårt och kommer kanske omöjliggöra deltagande i fritidsaktiviteter för vissa? Kanske kommer nykteristen åter inta Norrtäljes gator? Är du nöjd med det Christoffer Tamsons?

Varför engagerade du dig politiskt?

Varför engagerade du dig politiskt? Varför blev du Vänsterpartist? Det är en fråga som otaliga gånger genom ett politiskt liv dyker upp; ibland ställer andra den, ibland ställer du den till dig själv. Senast för en dryg vecka svarade jag på frågan i ett öppet sammanhang. 

Det finns givetvis både bakomliggande strukturella anledningar till att en människa engagerar sig, och i vad hon engagerar sig, men det finns också konkreta frågor som kan bli startskottet i ett engagemang. Jag är en person som vill ta tag i saker och få saker att hända, jag vill åtminstone ha sagt vad jag tycker innan det bara händer. Och det sista jag vill är att bli en person som bara sitter ner och gnäller och känner sig bitter över världens utveckling.

En känsla av att göra sin röst hörd fick jag nog först i och med kärnkraftsomröstningen 1980. Det handlade om vår framtid. Jag var 12 år. Jag ville få säga mitt om framiden.

Den dag då jag tog steget och engagerade mig partipolitiskt var det framför allt två konkreta frågor som jag upplevde att många bara satt och gnällde om, utan att göra ett dugg för att förändra situationen; det första var att det fanns för få ställen för ungdomar att hänga och det andra var att det gick för dåligt med bussar, sur turtäthet och inga nattbussar. Det gjorde att vi ungdomar kände oss låsta, inget att  göra på hemorten och inga möjligheter att ta oss härifrån och hem igen.

Kollektivtrafiken är enormt viktig, inte bara för barn och ungdomar som inte har körkort. Kollektivtrafiken nyttjas främst av kvinnor, men skulle behöva nyttjas av många fler både för att få bättre framkomlighet på vägarna, men också för ökad säkerhet och bättre miljö. I Sveriges huvudstadsregion bör vi kunna erbjuda en högkvalitativ kollektivtrafik till rimligt pris. Det är en av anledningarna till att vi i Vänsterpartiet inte vill se en höjning av SL-kortet, det slår mot de med låga inkomster som då utestängs från många verksamheter i samhället för att de inte kan ta sig dit. Nu vill borgarna i landstinget straffa kollektivtrafikresenärerna för att de inte fick majoritet för en höjning av SL-kortet i landstingsfullmäktige genom att göra kraftiga nedskärningar i bl a busstrafiken. Detta är helt vansinnigt. Kvinnor, barn och miljö ska få betala för borgarnas oförmåga att stoppa privatiseringarna, ta kontroll över ekonomin i landstinget och lägga ett finansierat budgetförslag.

Jag läser i Norrtelje tidning hur ungdomar nu drabbas när deras buss till skolan dras in. Enligt mig och oss i Vänsterpartiet är detta helt fel väg att gå. I stället borde unga människor uppmuntras att åka kollektivt och få möjlighet att göra detta gratis. Det grundlägger ett beteende som är bra för miljön och för framtiden. Därför ställer jag idag på landstingsfullmäktige frågan till trafiklandstingsråd Christoffer Tamsons om han är medveten om att de indragna turerna i Norrtälje kommun kommer att slå särskilt hårt mot barn och ungdomar.

I´m moving on

Ibland är jag så glad att jag äntligen vet vem jag är och vad jag kan. Ibland så hjälper inte det. Normer och kontexter kan forma dig till någon du inte vill vara och försätta dig i positioner som du inte kan ta dig ur. Därför är det viktigt med en stark integritet, ett nätverk som ger dig en annan position eller platser där du kan känna frid och trygghet.

Det har hänt mig, och säkerligen många andra, ett antal gånger i livet att jag hamnat i situationer som jag anser vara orättvisa, ogrundade och rent trakasserande eller kränkande. När jag var yngre, eller kanske innan jag hade barn, hände det ofta att dessa situationer påverkade mig väldigt hårt. Ju yngre en människa är, desto mindre erfarenhet och förståelse har hen för hur sådana här situationer uppstår och desto större är säkert rädslan att tappa fotfästet, att hamna utanför, att för evigt bli stämplad i en position med låg status. Att ha barn är också en faktor som stärker dig att vägra acceptera en lågstatusposition, det är också en faktor som får dig att alltid kämpa för att vara stark och gå vidare.

När jag var 26 år hade jag arbetat i tre år som fritidsledare på en kommunal skola. Det var ett vikariat. Personen som jag vikarierade för visade sig inte komma tillbaka, men efter tre år gavs en yngre man som kom direkt ur skolan tjänsten i stället för att jag fick den. Den gången gick jag tillsammans med fackförbundet Kommunal i strid med arbetsgivaren. Vi hade rätt, men efter de otrevligheter som utspelat sig i samband med striden, ville jag inte ha tillbaka tjänsten. Vi fortsatte strida för en ersättning, men för varje förhandlingsmöte vi hade hade arbetsgivaren hittat på fler elaka och nedsättande påståenden om mig och mitt arbete. Till sist orkade jag inte längre. Jag var ett vrak som knappt vågade gå ut på stan i rädsla för att möta någon gammal arbetskamrat. Jag kände det som att alla blickar var på mig som något utan värde, något utan möjligheter. Min ambition hade hittills varit att plugga vidare till lärare, men nu ville jag varken tillbaka till skolan eller som anställd i kommunen (där jag haft olika visstidsanställningar under 8 år). Jag började i stället studera någonting helt annat.

Det gick ganska många år innan jag återkom, nu som barnskötare i förskolan i en annan kommun, men ganska snart efter det började jag studera till förskollärare och var nästan 20 år efter den tidigare incidenten tillbaka som visstidsanställd i kommunen. Det var kanske inte optimalt, jag var utbildad inom ett bristyrke och borde naturligtvis kunna ha fått en tillsvidareanställning, men jag hade en chef som uppmuntrade mig och hela tiden lät mig förstå att så fort det fanns möjlighet så skulle jag givetvis få en fast tjänst. Jag trivdes på min arbetsplats och med mitt yrke och genom att jag fortsatte att studera på fritiden, delta i olika pedagogiska diskussioner via sociala media mm kände jag hur jag hela tiden kunde utvecklas i min yrkesroll. 

På något vis kände jag under hösten 2014 att det verkade ställas andra krav på mig än på andra anställda, jag måste hela tiden bevisa att jag var bra på mitt jobb, alltid vara pigg och alert och aldrig låta mitt privatliv ta plats. Nyår 2014/15 gick min visstidsanställning ut för tredje gången och den här gången (med en ny chef) blev jag tvungen att söka tjänsten och gå på en timmes intervju, där jag blev ifrågasatt i min yrkesroll och i min relation till barnen, för att bli anställd ett halvår till (tidigare hade tjänsten bara förlängts). Redan här borde jag väl ha låtit gränsen gå. Men på något sätt var jag fast övertygad om att jag kunde bevisa att jag var en skicklig yrkesperson som tillförde verksamheten något och att detta var något som var övergående.

Under våren 2014 så annonseras då äntligen de efterlängtade tillsvidareanställningarna ut på enheten. Min tid har äntligen kommit efter tre år som visstidsanställd. Jag sökte så klart, men hörde sedan ingenting. Ingenting. Utom rykten, och så blir det ju när ingen pratar och alla undrar. Och när dagen då intervjuerna för tjänsterna enligt annonsen skulle äga rum hade passerat så visste jag ju att jag inte skulle bli erbjuden någon tjänst. Jag funderade i stället över vilken ursäkt chefen skulle ha för att inte ha pratat med mig, för att inte kunnat erbjuda mig en tjänst. Någon typ av ursäkt måste hen väl kunna hitta på efter tre års anställning?

Näst sista dagen innan semestern, och innan min tjänst sedan löper ut, kommer hen förbi jobbet och meddelar att jag "inte gått vidare till intervju" för tjänsterna som annonserats ut. "Och så är läget", meddelar hen. Inget mer. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för varför ska hen behöva intervjua mig igen? Jag har ju jobbat i enheten i tre år. Jag var ju på en intervju för ett halvår sen. Vad skulle hen eventuellt i såna fall vilja veta? Men med tio behöriga sökande till vad jag förstår var tre tjänster och den som har arbetat i enheten i tre år "inte går vidare till intervju" då är det ju någonting riktigt illa. Egentligen så illa att det borde ha lyfts med den anställda på ett seriöst sätt för länge sedan. Så jag bestämmer mig för att inte fråga varför. För jag vill inte ha någon som målar in mig i en lågstatusposition precis innan semestern. Jag vill inte att en person som jag inte känner någon tillit till ska få möjlighet att påverka min syn på mig själv som person och yrkesmänniska. Jag vet inte om chefen vill få bort mig för att hen inte gillar mina arbetsmetoder, om motiven är politiska eller personliga eller påhittade, men jag vet att jag är glad att jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan. Jag har ett nätverk av människor som jag litar på och jag har platser och sysselsättningar som gör att jag kan känna frid och trygghet. Den här gången har Lärarförbundet sagt att de kan ta striden med mig, om jag vill... Men jag har också en tro på framtiden, och jag vill gå vidare dit jag blir uppskattad för den jag är och det jag kan. Samtidigt vill jag berätta såna här historier för att ingen ska acceptera att bli behandlad på ett sätt som ger hen ett lägre värde än andra människor. Och en kommun ska vara en bra arbetsgivare med en god personalpolitik. Annars kommer vi få problem att rekrytera kompetent personal i framtiden.

Var kommer barnen in?

Alla partier i kommunen har sagt sig vilja höja kvaliteten inom skolan. Ambitioner om mindre klasser och fler vuxna i skolan, en förbättrad elevhälsa, har uttalats från representanter från flera olika läger. Norrtälje kommuns skolor har sedan länge legat på bottennivåer i olika nationella mätningar. Barn och unga i kommunen mår också sämre psykiskt än i andra kommuner i Stockholms län. Förhållandevis få väljer att fortsätta studera efter gymnasiet.

Ibland lägger de styrande i kommunen in en extra växel och satsar på matematik i förskolan, förstelärare eller någonting annat, men det är tungrott och det är kanske inte alltid rätt åtgärder som sätts in. Att jämföra kostnader med andra kommuner blir ofta snett då vi har långa avstånd, många små skolor (mycket lokaler) och andra förutsättningar som gör att vår skola kanske måste kosta lite mer än i s k jämförbara kommuner.

Idag kan vi läsa i Norrtelje tidning att skolan måste spara 25 miljoner kronor. Detta ska tas på att stänga ännu fler landsbygdsskolor eller att minska ner på antalet lärare och elevhälsa. Det är så en sätter frukosten i fel strupe. Det kan väl inte vara möjligt?

Lite senare på dagen deltar jag i sjukvård och omsorgsnämndens möte där vi bl a behandlar ett underlag till kommunen för att påtala behovet av resurser under den kommande åren. Det är stort, från kommun och landsting sammanlagt ca 110 miljoner kronor mer än budgeterat. Främst beror det på att andelen äldre kommer att öka massivt i kommunen och detta ses endast som en kostnad. Ett annat område som lyfts är den ökande psykiska ohälsan hos barn och unga i kommunen. Denna vill man få bukt med genom samarbete med Barn och skolnämnden och socialnämnden, d v s två andra nämnder som ekonomiskt går på knäna.

Idag konstaterar jag bara vad som händer framför våra ögon. Bakbundna av stora byggprojekt och hårda frågor ser vi hur barnen offras. Det är inte acceptabelt. Jag kommer att återkomma i denna blogg med vad vi måste göra, hur vi kan tänka på de äldre som en resurs och hur vi ska få barnfamiljer att stanna kvar i kommunen.

FIFA diskriminerar halva jordens befolkning

Enligt FIFA får sommarens fotbollsvm inte kallas för fotbollsvm utan damvm. Som om det var brädspelet dam det skulle duelleras i. Fotbollsspelarna måste dessutom bevisa att de verkligen är damer genom blodprov. För gud nåde om de skulle vara män, då kanske de skulle spela fotboll också. Och det går ju inte an i ett damvm. FIFA tillåter inte heller spelare av kvinnligt kön i sina TV-spel. Hur löjligt som helst. Varför lyssnar vi på FIFA? Ett gäng fifflare som nu avslöjats. Passa på att åtala dem för denna massiva diskriminering av halva världens befolkning på en gång.
I alla småklubbar runt om som kämpar på ideell basis får vi lära oss att inte särbehandla, inte diskriminera. Vi lär oss mer och mer om vilka som känner sig utsatta och kränkta genom idrottsvärldens inrutade normer och vi arbetar för att bli bättre, ta till vara allas talanger, välkomna fler i gemenskapen. FIFA kan inte vara vår förebild och högsta organisation. Det måste bli en ändring. NU.

samhälle i förändring

Min dotter är snart tretton år. Hon berättar för mig om en promenad hon företog sig med några jämnåriga kamrater. Först passerade de en parkeringsplats; "Här stod huset där jag bodde när jag föddes", berättade min dotter, "men det har de rivit nu". (stämmer, de gamla arbetarbostäderna skulle ge plats för ett nytt bostadshus, men ännu snart tio år efter rivning är det en parkeringsplats). Efter det passerar de genom kvarteren där vi sedan bodde 11 år. Vårt gamla hus står kvar med rivningsförbud och renoveringskrav (som kommunen ställde på köparen då de sålde för 5-7 år sedan, bl a skulle plåtfasaden bytas mot trä.) Det har köparen inte hunnit med. Däremot har resten av kvarteret rivits och fått ge plats för nya lyxiga bostäder. Även kvarteret intill har bebyggts och där revs även en fabriksbyggnad med rivningsförbud. Denna lovade byggherren att återuppföra, men det har vi inte sett några tendenser till 2 år senare.

Promenaden går vidare ner genom Väster Knutby. "Här låg mitt dagis", säger dottern, "men det har de rivit nu". I stället tornar två höghus upp sig på platsen. Förskolan är flyttad till tillfälliga baracker. Nybygget som planerades av personal och tjänstemän i åratal fick stryka på foten och beslutet drogs ur kommunfullmäktige på sittande möte. Ingen vet fortfarande säkert varför.

Sedan fortsätter sällskapet förbi gamla badhuset, platsen där dottern tillbringat 2-4 dagar i veckan i halva sitt liv. Det är klart att hon tycker det är vemodigt när det rivs ner.

Min dotter är snart tretton år. Snart har staden förändrats lika mycket under hennes levnadstid som under min. När denna tanke slog mig och min farmor var jag åtmistone i 25årsåldern. Min dotter tycker inte om när gamla saker rivs/slängs. Hon tror att alla ting, även hus, har ett liv och en själ. Hon är mycket klok min dotter. Det är klart att vi ska riva vissa byggnader och det är klart att det ska byggas nytt, att staden ska utvecklas, men det borde finnas en plan. Det borde finnas en tanke med vad som rivs och vad som byggs och vilken stad vi vill ha i framtiden. De gamla byggnaderna kan säga oss något, så väl om historien som om framtiden och de kan också ge de bästa möjligheterna till en utveckling som bevarar stadens karaktär, hjälper oss att minnas gamla lösningar som kan bli den nya tidens klimaträddningar.

Köplador, köpmarknader utanför staden, pensionärskuvöser i kubik, vem tar helhetsansvar för Norrtälje stads utveckling och vilken stad vi ska ha i framtiden?