Jag har nyligen fått besvara enkäter angående kvaliteten på barnomsorgen, ett formulär för dagis och ett för fritids med lite annorlunda frågor. Samtidigt håller vi på med en kvalitetsenkät på jobbet som vi själva besvarar och sedan skriver en förbättringsplan utifrån. Det är bra att man följer upp och undersöker vad människor tycker, men det riskerar alltför ofta att ge fel resultat i och med att frågorna kan uppfattas olika. Många frågor är dessutom dubbla.
Jag minns en enkät som arbetsförmedlingen delade ut efter att de haft något slags jippo på Folkets Hus. En av frågorna löd:"Fick du den hjälp du förväntade dig?" Min väninna skrev nej eftersom hon tyckte att hon fick urdålig hjälp. Jag skrev ja eftersom jag också tyckte att jag fått urdålig hjälp. Jag förväntade mig ju ingenting.
En av frågorna(påståendena) i vår kvalitetsenkät på jobbet lyder: "All personal har stor kompetens och visar stort engagemang för arbetet." Hm, kompetens och engagemang, är det verkligen samma sak? Jag anser att vi alla visar ett verkligt engagemang, men eftersom ingen av oss är förskolelärare så tycker jag att det saknas kompetens på arbetsplatsen. Men som en kollega sa; vi har väl kompetens för det vi gör, kanske inte alltid kompetens för det som förväntas av oss att vi borde göra.
Förra året fick dagis toppbetyg i den ena enkäten och sämre i den andra, eftersom Storasyster alltid stormtrivts på dagis och det inte går att sätta låga betyg då. Liten däremot hade det jobbigt i över ett år och då kan man ju inte kryssa i att barnet känner sig tryggt eller att man själv gör det. Det behöver ju inte bero på personalen.
I år fick dagis toppbetyg eftersom Liten trivs mycket bättre och jag själv ser hur mycket mer resurser de har än vad vi har på mitt eget jobb. Fritids däremot fick sämre betyg och det har ingenting med personalen att göra. Jag kan helt enkelt inte tycka att det känns tryggt med 55 barn och 4 vuxna, en jättestor skolgård där barnen leker fritt långt ifrån vuxna. Jag kan inte heller ge toppbetyg till det pedagogiska arbetet på fritids, men det är heller ingenting jag förväntar mig. Jag tror att det räcker att man är pedagogisk i skolan, sen vill jag bara att mitt barn ska kunna känna sig tryggt och vara glad tills jag kommer från jobbet.
Storasyster trivs mycket bättre på fritids nu än i början, men hon är fortfarande glad om jag lämnar henne direkt till skolan och hämtar henne direkt efter.
Förresten idag, när jag är ledig från jobbet, passade vi på att gå med Storasyster till skolan. Det tog en dryg timma innan vi var hemma igen.
2 kommentarer:
Halloj!
Har du läst sydsvenskans ledare?
"Hemlängtan är det nya svarta"
Jag är just nykläckt vänsterpartist*, så det vore kul att höra vad du tycker om den. Jag tycker det känns som om det börjar gå att prata om vad frihetsbegreppet betyder i praktiken när en ledare i Sydsvenskan slutar med orden "Men grunden måste vara den fria viljan. Inte bristen på alternativ. Inte biologin.", när temat för ledaren är "hem och familj".
Alltså, jag har inte så stor praktisk erfarenhet av barnomsorg så jag kan lätt dras med i teoretiska resonemang utan att ha koll på om det håller i verkligheten. Det är därför jag frågar. Hoppas du inte tar illa upp att jag hoppar in så här, utan nån tydlig koppling till det du skriver om (annat än för mig då).
mvh
//Erik
*) som kanske framgår lite väl övertydligt av min signatur...
Ja, grunden måste vara den fria viljan och enligt den kan man ju ingå i olika konstellationer som kan fungera "flocklikt" eller "familjelikt"; en arbetsplats, en förskola, en grupp kvinnor och barn som sköter "kvinnosysslor" medan männen är någonannanstans. Att människan är ett socialt djur behöver ju inte betyda att man vill umgås med vem som helst eller bli påtvingad vilken "flock" som helst. Kvinnor och män skulle väl i så fall vara lika sociala och båda könen behöver umgås med andra vuxna inte bara med sina barn, hur naturligt som helst.
Skicka en kommentar