för att underlätta konkurrensen?

Debatten kring Norrtälje sjukhus har åter tagit fart. Nu handlar det om den moderata ideologiska slakten och utförsäljningen av delar av Tiohundra och Norrtälje akutsjukhus. Resultatet av att politiker lägger ner verksamheter eller av att politiker beslutar stycka upp och sälja ut vitala delar av en helhet är i längden densamma; Norrtäljeborna förlorar en god vård som med vilja går att behålla. Den borgerliga majoriteten vill nu börja med att sälja ut Norrtälje sjukhus geriatrikavdelning, vad som kommer efter det vet vi inte.

Förra veckan bloggade jag om revisorernas rapport kring Tiohundra (som nu kallas enbart "den samlade vården och omsorgen i Norrtälje"). Av den framgår att Tiohundra AB är starkt reglerat av nämndens inriktning att privatisera så mycket det går av verksamheten. Ordförande Sofia Paulsson (m) är fast övertygad om att vad Norrtäljeborna behöver är fler privata alternativ.

Själv är jag övertygad om att en stark gemensam organisation är det bästa sättet att ordna det som Norrtäljeborna behöver, nämligen tillräckligt med läkare och kompetent personal för att tillgodose vård och omsorgsbehoven i kommunen. När jag för några veckor sedan ringde till gynekologmottagningen i Norrtälje fick jag beskedet att det inte finns tillräckligt med läkare och de hänvisade mig att ringa någon annan stans (bristen på gynekologer har funnits en längre tid i Norrtälje). Idag besökte jag, tillsammans med min dotter barnläkarmottagningen och blev då remitterad till hudkliniken. Vi fick dock veta att det nog skulle dröja ganska länge innan vi blev kallade eftersom man hade ont om läkare på hud.

Det är sorgligt att den gemensamma organisationen inte förmår prestera förutsättningar för bolaget att locka hit den personal som behövs. Enbart med gemensamma krafter skulle vi kunna erbjuda förmånliga anställningar kan tyckas, men moderaternas medicin är naturligtvis privatisering. Och visst ser man till att bädda upp ett gott klimat för den som vill starta privata specialistmottagningar i Norrtälje; här är väntetiderna långa och vårdgarantin ouppnåelig. Bolaget slås i sank i stället för att ges kraft att utmana. Det är dags nu, för alla oss som vill ha akutsjukhuset, med tillhörande specialistmottagningar, kvar i Norrtälje att vakna upp och säga ifrån. Sälj inte ut Tiohundra och Norrtälje sjukhus. Ge istället organisationen tilltro att gå in i framtiden som en utmanare som sticker ut, som skiljer sig från den ordinarie köp/säljhysterin som Moderaterna vill påtvinga oss alla. Den enda vägens politik måste ha en nödutgång.

Hur bekvämt är det att ha maten med sig?

Läser i dagens Norrtelje tidning att yngre mödrar tycker att det är jobbigt att amma på offentliga platser. De använder filtar att lägga över bröstet och barnet t o m när de ammar i hemmet för att det inte ska väcka anstöt hos andra. I augusti i år meddelar en artikel att amningen fortsätter att minska i omfattning. Från 2004 till 2009 har amningen av mycket små barn minskat med 3,3%. Endast 88% av barnen födda 2009 ammades vid två månaders ålder trots att rekommendationer från BVC och WHO är att helamma barnen i minst sex månader. De flesta forskare verkar vara överens om att amning skyddar mot bl a allergier, diabetes och andra sjukdomar.

Det är inte askul att amma offentligt. En del människor uttalar högt sina negativa åsikter, andra kastar bara sura blickar. Det finns också positiva kommentarer, men det verkar svårt att låta bli att kommentera. Det går liksom inte bara att amma utan att få en kommentar. En vanlig kommentar är: "Tänk vad bekvämt; att alltid ha maten med sig!" Vanligast är att män, som själva aldrig varit tvungna att slänga ut intima kroppsdelar offentligt, fäller den kommentaren. Men sanningen är nog att det inte är så bekvämt....

Om det hade varit jättebekvämt att amma sina barn offentligt är jag övertygad om att fler mödrar följt WHO och BVCs råd och ammat sina barn i ett halvår. Idag känner sig många duktiga om de "klarat av" att amma sina telningar i tre månader. Jag tror att det är mycket bekvämare att kasta ner en burk bananpuré i väskan och slippa både blickar och kommentarer från omgivningen. Det är tråkigt att det är så och det är tråkigt att utvecklingen går åt fel håll. Antingen ska kvinnorna hålla sig hemma och amma sina barn, vilket med dagens aktiva samhälle verkar helt ogörbart, eller så får de strunta i sitt barns hälsa och sluta amma redan vid späd ålder, ersätta den näringsrika bröstmjölken med div. barnmatsprodukter av tvivelaktigt ursprung och innehåll.

Äldre mödrar verkar inte bry sig lika mycket om vad folk runtomkring tycker och säger och då kanske det är positivt att genomsnittsåldern för att bli mamma har ökat. En sak är säker, som småbarnsförälder är man tacksam för bekväma lösningar, om amning vore bekvämt skulle fler barn ammas längre. Vi som omgivning kan göra skillnad.

Vad vill vi med Tiohundra?

Har fått ett papper på bordet med rubriken "Augustirapport 2011 - revisorerna för den gemensamma vårdorganisationen i Norrtälje". Enligt rapporten beräknar Tiohundranämnden ett underskott på 12 miljoner kronor 2011, främst beroende på "en högre nyttjandegrad/volymökningar" inom somatisk specialistvård, boende och omsorg. Förvaltningen räknar dessutom med fortsatta volymökningar andra halvan av 2011. Vi får väl ponera att dessa volymökningar inte är onödigt utnyttjande av vården utan att de beror på ökade behov eller tidigare ej tillgodosedda behov. Det kan då, ur min synvinkel, tyckas ytterst olämpligt att man i samma stycke pratar om omfattande besparingar och verksamhetsförändringar för att uppnå budgetbalans. Hur hamnar då patienterna i fokus? Ökade behov måste väl kräva ökade resurser?

Vad det gäller Tiohundra AB så räknar även de med ett underskott för 2011, i detta fall ett underskott på 25 miljoner kronor. En av anledningarna är att kostnaderna för omstruktureringar i samband med konkurrensutsättning (den söndertrasande, ideologiska privatiseringen, egen anm.). Så är det, Moderaterna hade räknat med ökade kostnader vid införande av Vårdval och Kundval (men valfrihet får kosta!), men kanske inte så stora. Vad det gäller kostnader för bolaget är det inget som berör de borgerliga politikerna som verkar tycka att Tiohundra AB kan spela på marknaden likt andra aktörer i ena läget samtidigt som de bör vara förvaltningen till lags och utföra tjänster som ingen annan vill ta sig an till underpris i nästa läge.

Å ena sidan når Tiohundra AB inte landstingsfullmäktiges tillgänglighetsmål vare sig vad det gäller operation, besök på specialistmottagning eller hur länge patienter blir sittande på akutmottagningen. Å andra sidan finns en stor risk att bolaget kommer att överproducera i förhållande till avtalet för sjukhuset. Känner ni er förvirrade? Ja, jag också. Klart man försöker producera mer om man känner att man inte får ihop det ekonomiska, klart man producerar mer för att klara tillgänglighetsmålen, klart man producerar så mycket man kan för att människor ska få den vård de har behov av...

Tiohundraprojektet är ett unikt samverkansprojekt där vi har möjlighet att ta ett helhetsansvar, se till att patienter inte ramlar mellan stolarna, tillgodose befolkningens specifika behov och också få en överblick över ekonomin som gör att underskott borde lysa med sin frånvaro. Tyvärr verkar ägarnas förståelse för ansvaret och samordningen som måste ske inom Tiohundra fortfarande bristfällig. Rapporten avslutas med att tala om att den fortsatta organisationen av vård och omsorg i Norrtälje kommer att beslutas om efter den utvärdering som nu pågår och slutförs runt årsskiftet. Redan i rubriken, där namnet Tiohundra, inte finns med, lyser andan att projektet är på väg mot sitt slut igenom. Det är tråkigt att Moderaterna inte vill, det är tråkigt att de andra borgerliga partierna inte vågar stå upp mot Moderaterna, men det är också tråkigt att så många politiker från samtliga partier i Stockholms läns landsting inte tidigare satt sig mer in i och tagit mer strid för att se till att Tiohundra skulle bli ett lyckat exempel på hur vård och omsorg kan bedrivas effektivt, behovsanpassat och tillgängligt i offentlig regi och utan privata vinster.

Vad är egentligen rimligt?

Vad är egentligen rimligt inom vården? Idag ska jag blogga om tillgängligheten inom vården och vårdgarantin.

Många kvinnor i fertil ålder drabbas någon gång av blödningar och smärtor i underlivet. Det kan vara helt naturligt, men det kan också vara ett tecken på en allvarlig sjukdom som kräver kirurgiska ingrepp eller medicinering. Oftast går det en tid innan man uppmärksammar blödningarna eller smärtorna som onormala, men när man börjar misstänka att någonting är fel vill man snabbt komma i kontakt med en specialistläkare.

Det finns en uppsjö av gynekologer, privata och landstingsdrivna, norr om stan, men jag väljer givetvis att försöka få tag på den lokala mottagningen i Norrtälje eftersom alla andra alternativ innebär åtminstone en timmas resa tur och retur. Telefontiderna är förlagda till morgon/förmiddag och inte förrän på sjätte dagen sedan jag börjar försöka få kontakt lyckas jag pricka rätt och få prata med en sköterska. Efter att jag redogjort för mina problem talar hon om för mig att de inte har några tider i september, kanske i oktober om det kommer någon ny gynekolog, men det vet de ingenting om än. Hon råder mig att ringa någon annan stans. Punkt.

Jag surfar in på www.vårdguiden.se och söker mottagningar. Alla mottagningar har olika öppettider och telefontider. En mottagning har ingen telefontid alls, men när jag ringer så har de lunchstängt. Den enda mottagning (av 7-8 stycken) jag får tag på är Täby närsjukhus där de kan erbjuda mig en tid om sex veckor. Shit happens. Va? Hallå, det är ingen rutinundersökning jag söker för, jag har besvär, jag vill omedelbart veta om det är av elak karaktär. Behöver jag ingen medicin behöver jag säkert åtminstone ett gäng järntillskott. Kom igen.

Det finns någonting som heter vårdgaranti och vad jag förstår så är den garantin på 30 dagar. Men när jag ringer vårdgarantikansliet så har de inte heller telefontid. Sjukvårdlandstingsråd Filippa Reinfeldts medicin på detta är att införa vårdval även inom gynekologi. Då kommer gynekologimottagningar att poppa upp på platser där det finns behov alldeles av sig själva och köerna kommer att minska. Men det är inte mottagningar som saknas Filippa. Jag har fullt med klotter om mottagningarnas namn och olika telefontider på min lilla lapp redan, men antingen har de inga tider eller så har de inte telefontid. Var är min coach, min lots, som ska hjälpa mig genom den här djungeln? Det är ju inte så att jag väljer vart jag ska gå, det är ju snarare de som väljer om de vill ta emot mig.

För mig är det självklart att om "min" mottagning inte kan erbjuda mig en tid inom rimlig tid så ska de hjälpa mig att få tag på en tid på en annan mottagning som jag sedan kan tacka ja eller nej till. Då känns det kanske som om jag har valfrihet. Att sitta och leta telefonnummer och försöka ringa är ett heltidsarbete. Det är ju inte precis någonting man kan göra på sin arbetsplats eller överhuvudtaget bland människor som inte står en väldigt nära. Det blir till att sjukskriva sig för att boka läkartid. Som vanligt är det den starka, kunniga och medvetna patienten som kommer att tjäna på systemet. Dyslektiker, deprimerade, människor med psykiska funktionsnedsättningar eller bokstavskombinationer kommer troligtvis aldrig fram till läkare.

Blödningar och smärtor i underlivet hos kvinnor kan bero på helt naturliga orsaker och försvinna av sig självt, men det kan också vara tecken på sjukdom som utan medicinering eller operation kan leda till bl a sterilitet. Är det acceptabelt att låta männsikor gå med oro, ångest och värk i över sex veckor innan de kan få komma in för en bedömning? Nej, det tycker inte jag. Det vållar onödig oro, onödiga kostnader och onödigt lidande. Om blödningarna är tecken på någonting allvarligt hamnar patienten antagligen förr eller senare på en akutmottagning eller tvingas till operation som kostar mycket pengar. Med tid för bedömning inom en vecka skulle kanske problemen kunna avfärdas som normala eller medicineras bort innan komplikationer uppstod.

Det här hade inte behövt vara en historia om mig. Det kunde ha handlat om din syster, din kollega, din granne eller kanske om dig.

Hur uppmuntrar vi lärande? eller Straff i skolan?

Jag har haft en lång ledighet på ett ställe med dålig internettäckning, därav inga blogginlägg på dryga två månader. Men nu ska jag ta mig samman igen. Barnen har börjat skola och förskola, mamman har börjat skolan och pappan är på sitt nya jobb. Lägenheten är ommöblerad och datorn reparerad. Nu så.

Igår var jag på föräldrarmöte i skolan. Min dotter har just börjat i en tredjeklass med över 30 elever. Det som gladde mig då var att de nya klassföreståndarna/mentorerna/lärarna inte planderade att begära in någon klasskassa för skolutflykter som tidigare gjorts (med följd att de som inte betalat fått sitt namn skrivet på tavlan i klassrummet). De tänker klara utflykter inom skolans ramar med skolans budget; underbart. Iofs har vi redan fått bidragit med varsin vit kopp till barnens bildarbete och på fredag är det matsäck som gäller, varje dag behövs frukt eller smörgås och på tisdagar något extra att äta eftersom de har långdag. Så avgiftsfri är väl inte skolan, men ambitionen är god. Det som är synd är att det är så olika från skola till skola, från klass till klass t o m. För att alla barns skolgång ska bli likvärdig och alla barn ska kunna välja alla skolor är Kristian Krassman och Hanna Stymne Bratt (2xS)s artikel i Norrtelje tidning och den motion Krassman tidigare lämnat till Norrtälje kommunfullmäktige viktig.

Jag hade en statusrad om detta på min Facebooksida, men det var inte innehållet i den raden som fick 41 kommentarer att snabbt hagla in utan det som jag själv skrev till i kommentarsfältet om klassens straffsystem. Lärarna/pedagogerna/mentorerna har infört ett eget system för ordning och reda á la Björklund i klassrummet och på skolgården. Det innebär att den som stör, inte sitter still, pratar etc på lektionen eller är elak mot någon på rasten eller på lektionen, får en varning (Det har pratats ihärdigt om dessa varningar hemma, så det var efterlängtat att få en förklaring). När barnet uppnått ett visst antal varningar utdelas ett straff, som i detta fall (enligt lärarna överenskommet med barnet) innebär kvarsittning, eller innesittning på rasten. Man kan säga att det fungerar som ett guldstjärnesystem fast tvärtom, straff istället för uppmuntran liksom.

Många föräldrar var oerhört positivt inställda till detta och tyckte att äntligen ska det bli ordning och reda i skolan. Som snart färdigbakad pedagog blir jag mörkrädd. Är det på det här sättet vi på ett lustfyllt sätt ska främja våra barns lärande och kunskapstörst? Är det genom hot om repressalier som de ska skrämmas till tystnad och undvika att ifrågasätta det läraren säger.

Då jag funderade över om en elev skulle få lättare att sitta tyst och still genom att behöva sitta still inomhus även under rasten, svarade lärarna att de har överblick över vilka barn som av olika orsaker inte "kan" sitta still och vara tysta och att dessa inte bestraffas lika hårt som de som stör "med illvilja". "Sånt förstår barnen", menade lärarna, "att alla inte kan behandlas lika". Min undran är om man behöver ha en diagnos för att få mildare straff, får man störa mer som pojke än som flicka innan man blir straffad, vad händer om man ger igen? Om man blir utsatt för osynlig retning och ger igen med en synlig smocka, vem blir straffad? Är det rättvist? "Nej", svarade lärarna, "det blir inte alltid rättvist. Vi står för att även vi kan göra fel." Och hur drabbar det en elev som tyst tar sitt straff, sitt orättvisa straff, känner den eleven sig rättssäker och trygg i skolan?

Det finns så mycket som är fel med repressiva metoder, särskilt när det ska sammanvävas med lärande. Det går inte att lära utan lust, det går inte att skrämmas in i en mall och sedan utvecklas där. Skolan har som skyldighet att möta varje elev där denne befinner sig, skolans uppgift är att uppmuntra lärande på olika sätt, inte att skrämma eleverna att sitta tyst och passa in i en skottsäker mall.

"Det behövs ordning och reda när vi är så många", säger lärarna. Ja, ni är för många. Stora klasser gynnar inte någon elev, vare sig de som tar plats, de som sitter tysta, de som har svårt för sig eller de som ligger snäppet före. Alla elever behöver synas och bemötas och få stöd, uppmuntran och hjälp att gå vidare i sitt lärande från exakt den punkten de befinner sig på. Om de "stör" på lektionen så har de alltid en anledning till det, med eller utan diagnos och jag tror inte att ett straff är det bästa sättet att hjälpa den störande eleven vidare i sitt lärande.

Vad vill vi minnas och vad vill vi lyfta in i framtiden?

Sverigedemokraterna i Norrtälje tycker att det är viktigt att vi minns Gustav den andre Adolf, som är den officiella grundaren av Norrtälje. Honom minns vi bäst genom att sätta upp en byst i en park som också får namn efter den gamle kungen som inte ens gillade tanken på demokrati. Det här tycker även Alliansmajoriteten i kommunen är någonting som vi bör påminnas om och yrkar bifall till motionen om bysten. Tänk vilken bra mötesplats som nu skapas för alla de som tycker att Gustav den andre Adolf är det som bör lyftas in i framtiden för att minna kommande generationer om stadens historia.

Sen finns det sedan länge ett gäng som tycker att det mest minnesvärda i stadens historia är när ryssarna kom hit och brände ner i stort sett allting 1719. Varje sommar samlas de och smäller kanoner och marscherar runt i uniformer på stadens gator. När akutmottagningen på Norrtälje sjukhus var nedläggningshotad så marscherade de ända in till landstingshuset för att uttrycka sin protest.

Själv tycker jag att slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är intressanta år. Järnvägen kom till stan och industrier som Pythagoras tändkulefabrik, snickerifabriken, armaturfabriken, slipskivefabriken m fl växte fram runt järnvägsstationen. Stadsgränsen flyttades för att göra plats för fler invånare, bl a byggdes kvarteren Balder och Frej som bostäder åt järnvägsarbetarna. Samtidigt gav järnvägen Norrtälje sin storhetstid som badort och stockholmarna kom i strid ström för att bo på de många pensionaten och få behandlingar av den nyttiga leran i Norrtäljeviken.

Nu verkar det som om badepoken ska få en pånyttfödelse här i staden med TVÅ nya badhus som ska stå färdiga till Lucia 2013. Det tycker jag är kul. Samtidigt tycker jag att det är synd att kärnan i kvarteret Balder nu rivs för att ge plats åt bostadsrätter. Även området ovanför ska bebyggas med stora hus. Lyckligtvis kommer den del av den gamla armaturfabriken som har veckat tak (typ pythagorastak) att behållas. Företaget som kör kollektivtrafiken (nob...? Nobel?, Nobin?, har glömt vad de heter) kommer att sätta in dubbeldäckare på sträckan Stockholm - Norrtälje, men hade inte tåg varit att föredra? Varför är vi den enda kommunen i länet utan spårbunden trafik? I Norrtälje har man verkligen gjort sitt bästa för att ingen ska minnas att här en gång gick tåg; stationshuset är rivet, vagnparken bebyggd, rälsen revs upp typ natten efter sista tåget gick osv. Om och om igen förnekas fördelarna med att återuppbygga sträckan Kårsta - Rimbo på Roslagsbanan. Om och om ígen förnekas att Rimbo faktiskt varit en central ort, en ort i hjärtat av ett järnvägsnät som knöt ihop Stockholm, Norrtälje och Uppsala. Och Erken med ångbåt och kräftfiske.

1997, eller när det nu var, deltog jag i ett kulturprojekt som hette Bilder av Roslagen. Då byggde vi en modell av området runt Norrtälje järnvägsstation 1917; fabrikerna, de nybyggda arbetarbostäderna, träden som skulle fånga upp järnvägssotet. Järnvägen invigdes av Oscar den andre, ingen staty på honom har jag sett föreslås. Ändå var järnvägen nyckeln till ett expansivt och framgångsrikt skede i Norrtäljes historia. Järnvägen är en modern lösning för såväl gods som persontransporter idag och i framtiden också. Järnvägen borde finnas både i vårt minne och i vår framtid i Norrtälje. Det tycker jag att de styrande (oavsett färg) i många många år har glömt bort.

Morfar Gunnar bloggar också om Norrtäljes historia

Hur mycket av valfriheten är blott en skimär?

Och i det här inlägget kommer jag endast att beröra valfriheten inom vårdvalet i Stockholms län. Det pratas så mycket om hur valfriheten ökat. Filippa Reinfeldt (M) och henner kompisar i landstingsfullmäktige slog sig i veckans budgetdebatt om och om igen för bröstet för att de lyckats genomföra en sån succe som vårdvalet som verkligen givit oss en "jämlikare och rättvisare" vård i Stockholms län och dessutom ökat valfriheten så enormt för våra invånare.

Håkan Jörnehed (V) påpekade mycket riktigt att vi i länet haft möjlighet att välja vårdcentral och läkare ända sen 1990talet, så vad är nyheten? Det verkar som hjärtat i vårdvalet för Moderaterna är den fria etableringsrätten. Den härjade ju fritt även under den mandatperiod före 2002 då den borgerliga majoriteten i landstinget inte beviljades ansvarsfrihet för sitt styre. För Moderaterna handlar det inte om att alla patienter ska få välja var de vill söka vård (men det kan ju vara en bieffekt) utan att just de själva och deras vänner ska få välja. Och att läkarna fritt ska få välja var de vill etablera sig. Birgitta Rydberg (Fp) hävdar med en dåres envishet att läkare gärna etablerar sig i utsatta områden (trots att Alliansen i övrigt inte vill tala om områden, utan om individer, vilket i sig är så världsfrånvänt att de tarvar ett eget blogginlägg). Men varför ser vi då inte hur läkarn a skockas för att öppna vårdcentraler i Hallstavik och Älmsta nu när Norrtälje äntligen har infogats i succén Vårdval Stockholm? I stället får Vårdbolaget direktiv att sälja vårdcentralerna då den moderata ledningen är fast övertygad om att en privat vårdcentral är mer motiverad att rekrytera fasta läkare än en landstingsdriven, oavsett om det är samma ledning. Då är någonting väldigt snett.

I Norrtälje kommun, eller Tiohundraområdet, har inga nya vårdcentraler öppnat sedan vi fick Vårdval den 1 januari 2011. Ändå hade läkarbesöken redan i februari ökat med 25%. Beror det på att vi nu måste göra fler besök för att ersättningen till vårdcentralerna betalas ut efter antal besök hos läkare? Eller gick det nån epidemi i kommunen just då?

På landstingsfullmäktiges budgetmöte förra veckan slår sig vice ordförande Sofia Paulsson (M) för bröstet då Tiohundrabarometern 2011 (som tillfrågat 2400 personer om vad de tycker om vården i Norrtälje kommun) visar att nöjdheten med möjligheten att fritt kunna välja vård har ökat från 2010 med 11%. Vad jag förstår är frågorna ställda i mars 2011. Här skulle man ju gärna vilja se en djupundersökning på vilket sätt dessa personer tycker att valmöjligheterna har ökat. Är det kanske så att det här ständiga tjatet om hur vårdvalet har ökat vår valfrihet som etsat sig in i huvudet på människor så de UPPFATTAR att de har mer att välja på eller större frihet att göra det nu trots att det ser precis exakt likadant ut på utbudssidan? Skulle kunna bli en intressant undersökning tycker jag.

Sen vet jag att valfriheten är en skimär för många, att välja är dem förbehållet som är rika, friska, försedda med bil och körkort, tid och kunskap. Vi andra nöjer oss väl med den AT- eller stafettläkare vi tilldelas när vi är sjuka och kommer till vårdcentralen.