En ganska solig, blåsig, bra dag

I morse ringde väl klockan lite väl tidigt, men jag hade lyckats sova rätt bra, så det var väl ändå positivt att stiga upp. Jag skulle åka lite tidigare till jobbet eftersom arbetskamraten vabbade. Peppar, peppar, ta i trä, lämnade Liten utan tårar (tja, hon grät lite hemma, men inte vid lämningen på dagis) och även Storasyster traskade in på fritids utan överdrivna fasthållande gester som ibland kan drabba oss.

Vi hade ganska få barn på avdelningen idag och det passade ju bra då eftersom vi också hade en ny tjej som började inskolning idag. Allt flöt på bra med lite småkonflikter i barngruppen, men ingenting allvarligt. Två gamla vikarier som jag inte sett på jättelänge var på huset och det var kul att träffa dem igen. När jag åkte hem från jobbet var jag på riktigt bra humör (jag slutade ju två timmar tidigare då jag tagit föräldrarledigt för att gå på fika på Storasysters fritids).

Kom till fritids strax före fyra och satt lugnt ned med nöjd dotter och drack kaffe och åt hembakt. Sen hann vi hem och äta lite rester innan sista fotbollsträningen för den här utesäsongen. På lördag är det avslutning. Förhoppningsvis blir det sen en fortsättning inomhus för 02flickorna. (Annars hade iofs Storasyster fått prova på judo igår med fritids och var mycket intresserad av det. Mammas val är dock fotboll.)

Nu har dagen hållt på i 15 timmar. Barnen badar och jag konstaterar att partiföreningarnas räkningar nu skickas till mig efter kassörens bortgång. Vet inte vad jag ska göra med dem. Suck. När ska jag ha tid att fundera ut det?

Imorgon är det jag som öppnar så kvällen ska inte bli så sen, men lite grand måste jag nog förbereda. Hänga tvätt, plocka fram kläder, städa undan i badrummet och diska. Plocka fram nånting till middagen imorgon, har visst lovat brorsan en bit mat.... oj, nu blev jag trött.

Visst har vi nåt gemensamt

Tvärtemot vad ledaren i lokaltidningen idag menar att vi rodgrona inte har någonting gemensamt, måste jag påstå att vi har en hel del gemensamt. Ibland kanske t o m mer än vad den s k alliansen har. Det är nog bara så att vi inte vill gå ut och säga saker innan vi vet att alla är med på det. Vi vill liksom inte jobba efter principen; Ett parti talar och de andra infogar sig i vad som sägs oavsett vad det är. En sak som vi definitivt har gemensamt är att vi vill ha ett annat styre i kommun, landsting och i riket efter valet 2010, vi vill ha förändring och vi vill styra in på en helt annan väg än den som uppmanar oss att bli egoister, mycket ska ha mer, starka trampar på svagare och ekonomi och marknad är viktigare än miljö och solidaritet. Vi vet att förändring är möjlig, vi vet att ett annat samhälle går att bygga med mycket vilja, tro och framtidsanda. Vi vägrar acceptera borgarnas sanningar om den enda vägen.

Jag började som vanligt min dag med att lämna ett gråtande barn på dagis. Sen var det vidare till "lärakännasamtal" med läraren på skolan. "Vad är er föräldrars förväntningar på oss?" var en av frågorna och jag svarade som hämtat ur en lärobok: "Att ni håller hennes intresse för lärande brinnande." Det är ju rätt enkelt, det är det man vill. Har hon bara roligt och undervisningen ligger på en nivå som är avpassat för henne som kommer hon att lära sig massor. Och det är vad vi föräldrar önskar oss. Och än så länge förväntar oss. Vårt första barn i skolan och då vet vi ingenting annat än att tillvaron och lärandet ska fungera som vi önskar.

Det är väldigt skönt att ha ett barn där allting alltid bara är positivt och bra vid alla samtal. Det ger kraft.

Vi pluggade hela dagen hemma hos en kurskamrat på Björkö. Jättefint hus som de ritat själva och jättegod mat /linssoppa med saffran och hembakt bröd/. Jag lärde mig lite också, t ex att tusenskönor är ätliga och att "Lilla Snigel" framförd av blockflöjtstrio kan vara en klar hit. Varje dag en ny upptäckt.

Hämtar barn, lagar mat, levererar nyhet om att mormor kommer som barnvakt på kvällen och den äldsta jublar som vanligt och Liten slänger sig inte ner och skriker hysteriskt utan konstaterar att hon "gillar mormor". Yes!!!! Är detta ett gigantiskt kliv för mänskligheten tro??? I lugn och ro kunde jag promenera iväg till föräldrarmöte på skolan (jätteduktig är jag och tar inte på mig några uppdrag som klassförälder eller representant i rådet). Jag ligger lågt och väntar in ett annat tillfälle att gå till attack om att barnen får äta lunch redan halv elva och bara har 20 minuter på sig att äta sig mätta. Rena katastrofen om du frågar mig, stackars Storasyster som är kvar till halv sex-sex varje dag. Inte konstigt hon är trött och grinig.

Jag säger inte heller något om den förfärliga trafiksituationen utanför skolan eller det totalt obegripliga informationsbladet vi fick om detta via nån praktikant på tekniska kontoret igår. Och jag ska ännu ett tag även knipa käft om den broschyr från Anne S Pihlgren som delades ut till alla föräldrar. Ett litet tag till, sen börjar det väl pysa så smått. men jag har lite annat för mig ett tag till.

Imorgon blir det jobbet, nytt inskolningsbarn (igen), förhoppningsvis friska ovabbande kollegor, men där är läget osäkert, föräldrarledig två timmar på eftermiddagen för fika på fritids med Storasyster och sen snabbmat och fotbollsträning (säsongens sista, åtminstone utomhus). Puh. En del brukar säga att hösten är en skön lugn period efter den hektiska sommaren. Vilka rötägg.

Byt mat - inte klimat

Tidningen Allt för föräldrar (tror jag det var) lanserar en vegetarisk dag i veckan (torsdagar) och tipsar om recept som är goda, billiga och snabba att tillaga för stressade småbarnsfamiljer. Själv har jag ju som gammal vegetarian mellan 2-5 vegetariska dagar i veckan, men tycker ändå att det är ett utmärkt initiativ som syftar till både att vara med och ta sitt ansvar för miljön på ett enkelt sätt, men även till att uppnå en bättre hälsa och en mer varierad kost för vår uppväxande generation.

Som jag skrev häromdagen i anteckningarna från vår träff på Syninge kursgård så är mat i allra högsta grad politik, glöm inte det-

vi är medvetna om att vi spretar

Vi, som ibland fortfarande anklagas för att vara sovjetkommunister och vilja stöpa alla i samma form, är nog ett av de mer spretiga partierna. Alla har sina hjärtefrågor och vi har alltid svårt att prioritera vilka som är viktigast att driva i en valrörelse. Idag har vi haft nordostträff på Syninge kursgård och återigen diskuterat frågan profilfrågor. Förra gången vi gjórde det kom vi fram till en 1,5 sidor lång lista på saker där ingenting kunde strykas. Idag var det en mer lös diskussion, men följande kom upp:

Sjukvården, ersättningssystemen. Lars Ohly är den enda som talar om sjukskrivningar som en försäkring, alla andra kallar det bidrag. Eftersatta grupper i samhället; pensionärer och sjuka. Vi pratar också om systemet med privatiseringar av sjukvård och skolor, situationen med stora barngrupper på förskolor och fritidshem.

En annan värld är möjlig – En annan skola är möjlig – En annan sjukvård är möjlig – En bättre värld är möjlig – En bättre… är möjlig – En jämlik värld är möjlig -

Varför är jag vänsterpartist?
Generell välfärd, offentligt ägande

Utmaning till alliansen – enkelt flygblad har gjorts i Österåker.

”Jag är inte så intresserad av politik… - Men vad äter du för mat då?”

Mat är politik, allt är politik.

Det är viktigt för oss att vara ETT parti – på kommun, landstings- och riksnivå.

Privata alternativ har funnits länge, men de har inte fått del av skattepengarna. Vad passar dåligt att privatisera? Utbildning, vård, kultur, poänger med att tillsammans äga och driva.

Inte bara rättvisa – också demokrati.

Efterfrågan, ju mer pengar desto mer kan du efterfråga. Ska efterfrågan eller behov styra? När makten hos valda politiker minskar, minskar rösträttens värde.

Vi är tydligt socialistiska och feministiska.

Vi har varit opposition sen 1917 så vi är väldigt vältränade. Vi har tränat för att en dag sitta i regeringen, så det borde gå bra nu när vi tränat länge. Vi är inte bara i politisk opposition utan även mot ett patriarkalt samhälle som det kommer att ta generationer att förändra. Ska vi vänta tills vi får egen majoritet innan vi börjar skapa vårt drömsamhälle kommer det att ta flera hundra år och samhället kommer att vara riktigt dåligt.

Det är bättre att försöka vara med och få rätt i praktiken än att stå vid sidan och ha rätt i retoriken.

Oppositionens mål kan inte vara: Vi vill ha makt, utan: Vi vill förändra.

Miljöfrågorna är den största politiska utmaningen. Lyckas vi inte blir alla andra frågor oviktiga. Marknaden kommer inte att lösa miljöproblemen. Den kortsiktiga lönsamheten har inget intresse av långsiktig hållbarhet.

Rättvisan. Välfärden. Tryggheten. Massarbetslösheten måste lösas. Rättviseaspekter, minska klyftor. Hålla ihop samhället. Människor blir inte längre delaktiga i samhället.

Demokratin. Bygger på att många är delaktiga och känner tilltro. Vi ska vara tre partier som bjuder in människor som vill ha inflytande. Vi ska lyssna och låta människor vara med och påverka. Projektet med att byta regeringen är ingen grej mellan tre partier. Vi ska inte vara rädda för människors förväntningar på förändringar – vi ska vara rädda om de inte förväntar sig förändringar. Barack Obamas ledarskap är väl det som präglas av mest förväntningar. Lars Ohly vill gärna vara Sveriges Obama.

Japp, lite axplock ur anteckningarna från en härlig dag på Syninge kursgård.

inputhelg

Ska nu ägna lördagen åt konferens på kursgård med inslag av partiledare och sedan ägna söndagen åt stor rödgrön fest i Kungsan med tillika inslag av partiledare, men då lär det bli ett par till. Hoppas efter detta vara peppad inför ett års valrörelse.

Fokusera positivt

Vet inte riktigt, men det började säkert redan när jag vaknade med tanken på att jag måste ljuga för Liten och lova att jag skulle komma och hämta henne på dagis, trots att jag var väl medveten om att vi hade obligatorisk kvällsföreläsning på jobbet och jag redan avtalat med mormor att hon skulle hämta. Bara tanken när man går upp att veta att det är nästan 17 timmar tills man får gå och lägga sig igen och då antagligen först natta två gråtande hysteriska barn, njae, man blir liksom inte filbunke av det.

På jobbet skulle vi dessutom ha föräldrarfika som jag bakat till sent kvällen innan. Det är trevligt, men alltid lite jobbigt.

Ca 20 minuter innan vi skulle lämna hemmet på morgonen fick jag jordens magknip, så där så det vitnade i ansiktet och man känner sig svimfärdig. Fick försöka få barnen att klä på sig själva trots att de var zombier, slarvade med tänderna och drog iväg. Liten med tårarna i ögonen; Hämtar du mig sen mamma? Är det du som hämtar mig idag? "Ja, det gör jag".......(ljug ljug).

Det regnar, jag har sandaler och tunn kofta, för stora byxor som släpar i geggan.

När jag kommer till jobbet får jag veta att vi fått klagomål från föräldrar som överväger att flytta sitt barn till en annan avdelning. Sånt gnager ju hela dagen och det måste dessutom upp till chefen... som om det inte var nog med vår egen usla utvärdering så ska nu föräldrarna bekräfta den. Magen vägrar bli lugn och fin. Den spänner och kniper och jag vet inte om jag är hungrig eller precis tvärtom.

Barnen på jobbet måste givetvis bäras och lyftas vad än det sägs i regler och avtal. Man blir inte beviljad havandeskapspenning för arbete på förskola eftersom det inte anses vara ett tungt jobb. Hela fikarasten gick åt till att sitta med ett gråtande barn i famnen (eller skrikande).

Sen kom föräldrarna och det blev ett jättelyckat föräldrarfika, det måste jag nu understryka eftersom jag ska försöka fokusera på det positiva. Alla verkade trivas och vara nöjda med arrangemanget. Det fanns gott om tid att prata föräldrar emellan och även med oss i personalen. Barnen var glada och lekte fint och fikabrödet räckte och uppskattades.

Jag är dock väldigt trött på eftermiddagarna och magen gjorde sig hela tiden påmind. Mina arbetskamrater hjälpte mig att bestämma att jag skulle åka hem och stressa ner istället för att gå på kvällsföreläsningen. Vi fick veta att ett barn skulle byta avdelning redan från måndag. Kändes som ett riktigt antiklimax efter vår lyckade tillställning.

Sambon ringde och sa att hans bil inte gick att laga till ett vettigt pris efter att kamremmen kollapsade i fredags. Han var less på jobbet och tänkte dra till Spanien och hjälpa kusinerna ett tag, redan i helgen tänker han dra.

Åkte hem och hämtade mina älskade döttrar, varav den äldsta var på ett strålande humör och inte ojade sig ett dugg över att hon blev en aning sen till fotbollsträningen. Liten tyckte också att fotboll var roligt och båda var nöjda och skrattade i bilen hem. Det var två unga tjejer som tränade barnen på fotbollsträningen och det fungerade verkligen bra. För första gången på länge var fotbollen kul igen. Tjejerna badade när vi kom hem och jag gjorde korv och makaroner som båda åt med stor aptit och sen blev det bums i säng utan protester. "Hämtar du mig imorgon mamma" och jag behövde inte ljuga, "ja, det gör jag och på fredag är vi lediga hela dagen bara du och jag."

Jag känner fortfarande av magen, men lägger mig och sover och vilar nu. Imorgon är allt bättre.

Vad är problemet här? Egentligen.

Det är riktigt jobbigt nu. Ett barn som gråter och blir hysterisk och inte vill gå till dagis. Och inte vill att någon annan än mamma någonsin ska hämta henne på dagis. Och inte accepterar några typer av byte av personal eller barngrupp. "Jag vill inte prata om dagis nu", säger hon när mamman försöker fråga. Ändå är hon ju alltid glad och leker när jag hämtar henne, men hon kan börja störttjuta till lunch på söndagen. Och så denna återkommande fråga: "Hämtar du mig på dagis imorgon mamma?" 72 gånger om dagen. Det är ingen överdrift. Och jag blir tvungen att ljuga för mitt barn. Emellanåt, för det finns ingen möjlighet för mig att hämta henne varje dag.

Hon sitter här som en ängel nu, nöjd och glad och till synes lycklig. Själv känner jag mig inte alls lika lycklig. Det är så nedbrytande med dessa ständiga gråtattacker, denna ihärdiga oro över vem som hämtar efter dagis, denna gnagande känsla av att någonting är fel, att det är mitt fel, att jag jobbar för mycket, att...jag inte räcker till.

Men det finns inga alternativ till att arbeta, det finns inga möjligheter att erbjuda sina barn mer föräldrartid. Ett vårdnadsbidrag är inget alternativ, varje människa måste ju kunna försörja sig och betala sina räkningar.

Min yngsta dotter är 3,5 år. Hon har gått på dagis i 2,5 år och hon har aldrig med full glöd uppskattat detta. Hon kommer kanske aldrig att göra det. Och då tror jag inte att skolan blir lättare. Jag inser ju att jag måste vara positv, men just nu känns det så tungt och jag undrar om jag måste söka hjälp. Är det överdrivet att tycka att man behöver ett samtal på förskolan efter bara en månad? Är det överdrivet att söka annan proffesionell hjälp? Vi har ju inga som helst andra problem med henne på fritiden, hon är världens raraste.... och frågan är; är det hon som har problem? Eller är det samhället?