Barnrikehus - något för 2010-talet?

Missade kommunstyrelsen idag. Missade BVCbesök. Och inskolningen på förskolan hamnade på is. Men jag var med i skolan i alla fall. Ja, sjuka barn ger ändrade planeringar. Det var väl inget ärende jag hade tänkt att sticka ut i på KS dagordning, så det ordnar sig, det kommer nya möten. Det var värre med BVC som inte kunde erbjuda en ny tid förrän om över en månad, och då får vi ändå träffa en annan sköterska för att det ska funka. Märkligt. Jag har träffat samma person på BVC sen Storasyster var bebis för över åtta år sedan. Och nu har ju BVC flyttat tillsammans med alla de andra familjeverksamheterna till det nya Familjens hus, som jag är så nyfiken på. Men tydligen har man häcken full.

Det föds ju enormt mycket barn och har så gjort under hela 2000talet. Det är brist på förskoleplatser och klasserna i våra skolor blir också större och större. Varför är det alltid så att det känns som om framförhållningen är noll?

På förra KS meddelade kommunalråd Kjell Jansson (M) att den nya standarden för bygglov av villa kommer att ligga på 200 kvadrat + 60. Samtidigt byggs inga större hyresrätter än 4or på ca 80 kvadrat. Familjerna blir större, men så länge de inte har råd med en jättevilla så får de förbli trångbodda. Idag har jag på www.maklarhuset.se hittat två bostäder som skulle kunna passa min familj. Den ena kostade ca 2,1 miljon, den andra 2,5 + månadsavgift (eftersom det var en bostadsrätt). Går jag in och söker på hyresrätter finns ingenting större än en trea på 58 kvadrat.

På fyrtio eller femtiotalet byggdes några s k barnrikehus, där familjer med många barn (och då menar jag betydligt fler än tre) kunde bo. På den tiden var det ju inte standard att varje barn skulle ha eget rum, men ändå, skulle det inte vara idé att låta det kommunala bostadsbolaget bygga några hus med större lägenheter? Vad jag förstår så har en av de stora hyresvärdarna i stan EN sexa i sitt bostadsbestånd. Jag skulle mer än gärna se några huskroppar med lägenheter på 4-6 rum och kök. Det behöver inte vara lyxstandard (för då har ju ingen råd att bo där), men anpassat för barnfamiljer med tvättmaskiner som är tillgängliga (i stuga eller i lgh), lättstädade badrum, slitstarka material, små sovrum, större barnsäkrade kök etc. Runtom trevliga, lummiga grönområden, fruktträd, bärbuskar, sandlådor och bänkar att sitta på.

En broms i inskolningen

Jaha, redan efter första dagen på förskolan var Skruttet dålig i magen och jag tänkte att hon kanske inte var van med maten. Hon åt ju fyra portioner och satt kvar vid bordet långt efter att de andra somnat. Men kanske var det förkylningen som redan då visade sig. Små barn blir ju ofta dåliga i magen då de är förkylda. Den taskiga magen fortsatte och natten mellan lördag och söndag fick hon feber och började snora. Så nu blir det andra käppar i inskolningshjulet.

Jag var beredd på att hon skulle bli sjuk i början av dagistiden, men eftersom hon har äldre syskon trodde jag inte hon skulle åka på bakterier första dagen.

Hur som helst har jag googlat lite på tredagarsinskolning eller föräldraaktiv inskolning som det också kallas, mest av förskolor som använder sig av metoden och det tyder väl på att det låter lite mer vetenskapligt belagt att använda den benämningen. Vad jag förstår finns ingen forskning på de olika metoderna och vilken som är bäst, bara några studentuppsatser och spridda uttalanden i dagspressen. Många föräldrar och pedagoger är av allt att döma positiva till tredagarsmetoden. Vad barnen tycker verkar mindre uträtt. Man konstaterar att bakslag sker även i den traditionella inskolningsmodellen.

Huvudsaken är dock, enligt tillfrågade experter som t ex Gunilla Niss som varit med och utformat den traditionella metoden, att det finns en pedagog för barnet när föräldern inte är där, att det sker en anknytning och att barn och föräldrar känner sig trygga med upplägget.

Jag är fortfarande skeptisk och tror att mycket av den positiva inställningen till tredagarsmetoden inte ligger i barnets bästa utan i föräldrar och pedagogers intresse. Visst är det jobbigt för pedagogerna att ha föräldrar där hela dagarna, men tänk så mkt fortare det går. Efter tre dagar är de borta och under tiden kan verksamheten flyta på som vanligt eftersom föräldrarna står för all omsorg om sitt barn under de tre dagarna. I den traditionella modellen kan man ju behöva avvara en pedagog i veckor i värsta fall och verksamheten står nästan still eftersom man inte kan ha grupper eller gå iväg från förskolan under inskolningen.

För de stressade föräldrarna är det givetvis en fördel att redan efter tre dagar kunna gå tillbaka till sitt jobb, åtminstone fem timmar om dagen och med beredskap att hämta sitt barn på förskolan om det inte fungerar. Vem avgör om det fungerar? Det gör pedagogerna. Hur mkt kan ett barn gråta och man fortfarande anser att det fungerar?

Jag drar ett skräckexempel från min mellandotters dagistid. Hon var svårinskolad och hon är fortfarande inte helt lätt att lämna på förskolan. Hon grät när jag lämnade, jag fick bända loss henne från min kropp, hon skrek. Klumpen fanns alltid i min mage. En dag när jag hämtade henne var en vikarie på avdelningen och hon sa; Ja, idag har hon ju inte gråtit HELA dagen, så det är ju rätt så bra.

I say no more....

Efter dag två

Tredagarsinskolning går ut på att barnet ska uppleva att föräldern, som ju är med barnet hela dagarna på förskolan i minst tre dagar, uppfattar förskolan och pedagogerna som någonting positivt, att föräldern ger sitt godkännande till miljön och människorna som vistas i den. "Titta, det är jättekul här" typ. Det är ungefär samma tanke som när pedagogen gör hembesök några dagar innan barnets start på förskolan. Barnet ser då att föräldrarna bjuder in den här personen i sitt hem, bjuder på fika, etablerar en första kontakt på hemmaplan.

Och det handlar ju mycket om det. Barnet måste känna att det här är okej för mamma eller pappa, det här är något som den jag litar mest i världen på rekommenderar av hela sitt hjärta. Men det handlar också om tillit och trygghet.

Vid den traditionella inskolningen finns en pedagog som särskilt bryr sig om och fjäskar för mitt barn under inskolningen. På det sättet vinner pedagogen barnets förtroende och tillit och innan jag som förälder lämnar mitt barn en kort stund har jag sett att barnet accepterar och tyr sig till pedagogen. Jag lämnar också bara korta stunder och då framgår det om barnet också vänder sig till pedagogen när det är ledset eller behöver hjälp. När jag sedan lämnar barnet och återgår till arbetet, så kanske barnet är ledset, men jag vet att det finns en person som speciellt ser mitt barn och som mitt barn vänder sig till för att få tröst.

Min dotter har sett pedagogerna, men hon upplever dem nog som andra barns mammor som också sitter där på golvet(vi är ju trots allt två mammor som sitter där också). Hon har sökt ögonkontakt med dem, kollat om de är med på bus och säkert även avlagt något leende. Men från det till att jag skulle lämna henne där. Hon skulle nog lika gärna söka tröst hos den andra mamman som sitter där, hon förstår inte att det här är människor som är där för henne.

Det är inget fel på pedagogerna, de är jättegulliga och kompetenta. Det finns också tillräckligt med personal. För en grupp på snart tio barn finns tre pedagoger plus en extra som hoppar in på förmiddagarna, vilket gör att man kan dela gruppen, gå ut med barn som gråter så mycket att det smittar och förhindrar aktiviteter med övriga gruppen. Det är verkligen jättebra. När jag själv arbetade med att skola in nio stycken ettåringar på en gång, var vi två. Vi kunde aldrig dela gruppen och ett gråtande barn som smittade blev en katastrof för hela gruppen.

Hur som helst, jag söker nu vetenskapliga texter som förordar tredagarsinskolning. Jag vill veta på vilket sätt detta påverkar barnet. Själv känner jag mig som jag lurar henne; sitta där på golvet och leka i tre hela dagar (kom igen, hur naturligt känns det? Jag är ändå förskollärare snart, tänk på människor med helt andra yrken...) och sen bara lämna barnet där tillsammans med det som hon antagligen uppfattar som andra, mycket ledsna, barns mammor som redan har famnarna fulla. Tips på vetenskapliga texter om inskolningsmetoder, och framför allt tredagarsinskolning eller heldagsinskolning, tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

Har jag gjort rätt?

Trött efter första dagen "heldagsinskolning" på förskolan. Visst har dottern varit glad och lekt hela dagen, men vad vet jag vad hon kommer att tycka när inte jag är med? Hon är ju noga med att hela tiden kolla upp att jag är kvar, söka bekräftelse och uppmärksamhet. Personalen har fullt upp med de andra barnen kan man säga. Sju stycken som började inskolningen för två veckor sedan och sen två som började tillsammans nu. Ungefär hälften av de "färdiginskolade" barnen gråter. Gråter mycket. Och "fröknarna" har famnarna fulla om man säger så.

Och jag funderar på om jag gjort rätt. Var det rätt att placera dottern på en helt ny avdelning där alla barn ska skolas in samtidigt? Där alla barn är runt året? Där ett helt nytt arbetslag ska ta form, skapa rutiner, skapa en barngrupp? Hade det varit bättre i en etablerad grupp, där de nya kunde få extra uppmärksamhet, trots att det skulle vara 18 i den gruppen?

Så tänker jag att jag inte gillar heldagsinskolning, eller s k tredagarsinskolning. Jag är inte beredd att lämna mitt barn där ensam nästa vecka. Jag vill inte att hon ska gråta som de andra barnen. Jag kan inte leva med det. Nackdelen för personalen måste ju vara att vi föräldrar som sitter där hela dagarna ser hur mycket barnen faktiskt gråter. Annars kan de ju säga när vi kommer och hämtar att "hon var lite ledsen, men det gick över sen...". Nu ser vi ju att flera barn faktiskt gråter mestadels av dagen.

Vad beror det på? Om ni frågar mig så är barnen inte färdiginskolade. När man gör en massinskolning av ettåringar på en helt ny avdelning med ett nytt arbetslag så kanske inte tredagarsinskolning är att föredra. Jag vet inte, jag bara tänker så.

Det här skulle jag ha skrivit i morse, men datorn krånglade. Jag tänker skriva reflektioner efter dag två när jag hunnit reflektera. Återkommer.

Boendedemokrati

Jag vet att det finns ett ord som heter boendedemokrati. Jag vet inte vilka det omfattar. Jag vet inte ens om det är det jag är ute efter, men lite information kunde vara på sin plats.

Tidigare hyrde vi vår lägenhet av kommunen, en av de minst engagerade hyresvärdar man kan tänka sig. Information saknades totalt och direktiven till företaget som skötte fastigheterna var att göra "så lite som möjligt". När fastighetsskötaren menade att vårt kök måste bytas ut, hade kommunen en egen expert som de skickade hit för att fotografera och besiktiga innan han kom fram till samma slutsats.

Under förra året gick vi och oroade oss för vad som skulle hända vid en beryktad försäljning av kvarteret. Ingen information kom. Den första september 2010 fick vi ny hyresvärd. De verkar inte heller ha gått nån kurs i informationsteknik. Än så länge har vi inga nya hyreskontrakt och idag kan vi läsa i lokaltidningen att det ska byggas 24 nya bostadsrätter i kvarteret. Inflyttning våren 2012, om ett år alltså. Huruvida vårt hem ingår i bostadsrättsutbudet framgår inte, men på bilden är vårt hus och ett par till lite suddiga, kanske ingår de inte? Försöker gå in på www.maklarhuset.se och söka på kvarteret Balder i Norrtälje, men Internet explorer slutar fungera varenda gång, så där går inte att få någon mer information. Vad kostar det att bo hemma? I framtiden...

Hur som helst vore det trevligt att få veta någonting för snart måste vi organisera om lite grand. Spjälsängen ska ut, nioåringen måste få ett eget krypin. Men det är ju intressant att först veta vad hyresvärden ämnar göra med huset.

Allas möjligheter

Antalet fattiga barn i Sverige ökar för första gången sedan 1997. Idag finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. De fattigaste grupperna är barn till ensamstående och barn med utländsk bakgrund. Allra fattigast är barn med utländsk bakgrund och ensamstående förälder. Av dessa är vartannat barn fattigt medan barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar endast är fattiga i enstaka fall (3,5%).

Det finns många sätt vi kan och måste jobba för att utjämna skillnader mellan de som har och inte har i vårt samhälle. Idag föds barn i Sverige med avsevärt olika förutsättningar, de går i skolor som enligt europeiska undersökningar inte uppfyller kraven på likvärdighet. Barn föds in i en värld, en mall, en klass som är svårare och svårare att klättra ur. Samhället erbjuder inte längre de möjligheter som gör att vi alla kan lyckas. Nu står hoppet till tävlingar som Idol och Talang för de som inte föds med silversked i munnen.

I Norrtälje kommunfullmäktige har undertecknad och Hanna Stymne Bratt (S) motionerat om att kommunen ska undersöka behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi tror att detta är en service som skulle möjliggöra heltidsarbete för många ensamstående kvinnor, men vet att det även finns många sammanboende som inte kan arbeta så mycket som de vill och kanske behöver p g a barnomsorgens otidsenliga öppettider. På många arbetsplatser krävs att du arbetar kvällar och helger för att erbjudas heltidsarbete och är du ensamstående med små barn och svagt nätverk är ju detta en omöjlighet.

Andra motioner i Norrtälje kommunfullmäktige som skulle förbättra situationen för de fattiga barnen är t ex motionen av Kristian Krassman (S) om en avgiftsfri skola, en skola där alla barn kan ta del av allting utan att bekymra sig om att aktiviteten på friluftsdagen kostar pengar, teaterbesöket, luciaframträdandet och skolresan kostar pengar. En annan motion av Krassman berör SFIelevers möjlighet att få praktikplatser inom kommunala verksamheter. Det är indirekt en motion som förbättrar de fattiga barnens situation då föräldrar med utländsk bakgrund kan få in en fot på den svenska arbetsmarknaden, lära sig språket, skaffa sig kontakter och i förlängningen kanske också får ett arbete som gör att de kan försörja sig och sina barn.

Inom vänsteroppositionen i Norrtälje kan vi inte acceptera de klyftor som allianssamhället har skapat mellan fattiga och rika barn. Vi kommer att fortsätta peppra kommunfullmäktige med motioner om hur vi ska komma tillrätta med de skilda världarna som ska skapa framtidens likvärdiga vuxna.

Ett nytt steg - eller hur synen på saker och ting ständigt förändras

Idag börjar min yngsta dotter i förskolan. Visst är det en dag som förändrar alla våras liv, i familjen alltså. Jag får hela tiden frågan hur det känns och, med en känsla av att jag borde känna skam för detta så svarar jag att det känns skönt. Det är klart att en moder nu ska känna separationsångest och skuld för att hon lämnar bort ett så litet barn, att hon är hemma så länge det bara går. För mig, som inte gjort något avbräck i studier eller politiskt liv, sedan min dotter föddes, känns det tvärtom som att det nu blir bra att kunna sitta i skolan eller på ett möte och ha full koncentration på det som sägs samtidigt som min dotter får leka och delta i, för henne, åldersadekvata aktiviteter. Föräldrarledigheten som finns kvar kommer väl till pass under t ex somrar och lov. Kanske räcker den också att dryga ut med så att jag under en längre tid slipper arbeta heltid. För mig har förskolestart vid ett års ålder och deltidsarbete kombinerat med fortsatt föräldrarledighet alltid känts som ett bättre alternativ än att vara hemma så länge det går (till ettochetthalvtår) och sen börja jobba heltid direkt.

Men synen på vad som är bra och dåligt för oss varierar med vilka vi är och vilken tid vi lever i. När jag var på ett föredrag om en långtidsutredning för flera år sedan berättade föredragaren hur psykologer och experter förr menade att det skulle vara minst 4 år mellan barnen i en syskonskara för att barnen skulle få tillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna och få en bra utveckling. Sedan ändrade man i reglerna för föräldrarpenning och du kunde endast behålla din grundande lön om barnen föddes med max 2,5 års mellanrum. Strax efter började expertböcker och föreläsningar också förespråka max 2,5 år mellan barnen som det bästa för barnen. Visst är det underligt.

Vi ska göra en heldagsinskolning och för att nu göra alla som inte har barn i dagisålder insatta så ska jag förklara hur detta skiljer sig från den typ av inskolning som varit dominerande under många år.

En traditionell inskolning tar ca 3 veckor. Första veckan är barnet ungefär en timma om dagen på förskolan tillsammans med sin förälder. Föräldern ska sitta och vara tråkig och pedagogerna ska vara roliga och locka till sig barnet. Efter en veckan förlängs vistelsetiden successivt samtidigt som föräldern börjar gå i från korta stunder. Efter ungefär tre veckor har barnet hunnit både äta och sova på förskolan och räknas som färdiginskolad.

En heldagsinskolning, eller tredagarsinskolning som den också kallas på vissa håll, innebär att föräldern är med sitt barn minst tre hela dagar på förskolan och sen ska det vara klart. Föräldern tar på förskolan allt ansvar för sitt barn, byter blöja, hjälper till med kläder mat och vila. Nu är det istället pedagogerna som ska vara tråkiga (har inte frågat varför än...).

Enligt Gunilla Niss, som är lite av mamma till den traditionella inskolningen, så orkar barnet inte vara i förskolemiljön mer än någon timma första veckan. I den nya inskolningsformen kommer vi helt plötsligt att från dag två tillbringa fem timmar i förskolan. Och, där jag tidigare hört talas om denna modell, tar inskolningen tre dagar. Helt plötsligt styrker experter denna metod och menar att den är bäst för barnet. I vårt fall har man sagt två veckor, efter tre heldagar börjar man lämna ett par timmar.

Varför går man då över till heldagsinskolning? När jag tidigare hört om modellen har den alltid kallats tredagarsinskolning och det är lätt att misstänka att det hela handlar om att föräldrarna behöver komma ut i arbete snabbt. Min erfarenhet är att många föräldrar tycker att det är träligt att vara på förskolan ett par timmar varje dag i tre veckor och att många också har chefer och arbetsledare som ligger på för att de snabbt ska vara i arbete igen. Det blir en pers att inskolningen tar så lång tid och att barnet direkt efter inskolningen dessutom blir sjukt gör inte saken bättre. I dagens arbetsliv finns inte utrymme för långa inskolningstider eller vabbande föräldrar.

En annan aspekt är att föräldrarna på detta sätt får en större insyn och förståelse för det arbete som bedrivs i förskolan. Kanske förstår man varför man inte kan komma och gå som man vill, kanske ser man att personalen har fler barn än ens eget att ta hänsyn till. Ja, man förstår det ändå, men när man ser det i verkligheten kanske det liksom blir mer verkligt. Det är också en möjlighet för personalen att lära känna föräldrarna på ett helt annat sätt och att se samspelet mellan förälder och barn när föräldern tillåts vara sig själv och inte bara anstränger sig för att vara tråkig.

Det finns säkert för och nackdelar med båda metoderna. Jag kommer att blogga om hur vi upplever denna metod här. Samtidigt kommer jag att dra paralleller med hur jag med mina egna barn samt på min arbetsplats upplevt den traditionella inskolningen.

En annan sak som skiljer den här inskolningen från en vanlig är att det till mångt och mycket är en gruppinskolning. Det är en helt ny avdelning där alla barn är nya och det inte finns någon trygg grundgrupp att utgå från. Detta har jag varit med om både med min äldsta dotter samt på min arbetsplats, men det är ändå intressant att studera och observera. T ex innebär ju denna gruppinskolning som samtidigt är en heldagsinskolning att ganska många vuxna kommer att finnas i lokalerna till en början. Hur upplever barnen detta? Och hur normal blir pedagogernas arbetssituation som de visar upp för föräldrarna?