torsdag 7 augusti 2014

En bit historia brann upp

Nu är det en dryg vecka sedan, då jag och dottern kom joggande över vämlingeslätten, vi låg på en bra tid, inställda på att ta 5 km på 30 minuter, som är dotterns sommarmål. Samma dag hade markägaren börjat skörda och två stora skördetröskor och en traktor stod på åkern. Dottern och jag småpratade om att vi skulle stanna framför maskinerna och ta vårt "joggarfoto". Vi var överens om att det var en bra bakgrund. Men det var då vi såg röken uppe från gården. "Är det nån som eldar?" undrade dottern. Nej, det bor ju ingen där, och förresten, i den här torkan får man inte elda hur som helst.

Ingen har bott på Vämlinge gård sedan den såldes för ca 1,5 år sedan. Hela förra sommaren stod såväl mangårdsbyggnaden från 1600-talet, som flyglarna och en mängd mindre hus som hyrts ut som sommarhus tomma, lämnade helt som de var, möblerade och med kaffekoppar i diskställen (det kunde man se genom fönstren). Lite kusligt var det och hela den här sommaren har alla husen dessutom stått olåsta och både barn och vuxna berättar om hur de varit in i husen och hur allt liksom står kvar, orört, som om en neutronbomb slagit ned. I ett hus bor, enligt vittnesmål en ilsken katt på övervåningen, kanske blev den också lämnad i sticket, och det står, enligt ett annat vittnesmål, färska blommor på bordet varje dag.

Jag har själv inte varit inne i något av husen, men en granne berättar att hon för två veckor sedan, ca 4 dagar innan branden, kontaktade ägaren då hon upptäckt att ett av de mindre husen stod olåst. Ägaren svarade då att han var ovetande om detta och tackade för informationen. Husen står fortfarande olåsta.

Dottern och jag tog inget "joggarfoto" utan småsprang mot gården samtidigt som vi ringde 112. 112, var god lägg inte på luren, det är många som ringer just nu..... Efter några minuter kom vi fram, någon annan hade just också ringt, men det var ingen som vi träffade när vi kom fram till gården, där kom just en man med ett barn som frågade om vi visste om det bodde någon i huset. Han hade inte ringt. Någon måste ha ringt och sedan bara kört förbi utan att invänta räddningstjänsten. När vi kom fram brann det bara i farstun, men elden och den svarta röken spred sig snabbt i det  varma torra vädret. När brandkåren kom till platsen var det för sent att rädda det anrika huset och även två småhus precis intill brann ned till grunden.

Snart hade de boende i fritidshusområdet bortom gården börjat samlas kring branden för att på nära håll följa släckningsarbetet. Dagen efter stod trädgårdsstolar på rad och vittnade om showen.

Markerna kring Vämlinge (Wemblinge) gård har brukats sedan 1300-talet och tomterna, där vi äger en, köptes loss från ägaren i slutet av 1960-talet. Tidigare hade området använts som skogsbete och för insamling av vinterfoder. vi har på vår tomt ett antal hamlade hasslar t ex. Det är viktigt att vi värnar om kulturbygderna och att människor ges möjlighet att bruka markerna och sköta om dem så att de öppna landskapen bevaras, för kulturen och för den biologiska mångfalden. Kultur och Natur går så ofta hand i hand. Men det är också viktigt att vi värnar om byggnaderna, här en byggnad som stått i snart 400 år, hur mycket historia bär den inte med sig? Nu finns bara skorstensstocken kvar. Det är klart att vi inte kan skydda oss mot väder, vind, elfel och allt vad det nu kan vara till vilket pris som helst, men jag menar ändå att en ägare till en så pass gammal och kulturhistoriskt viktig byggnad bör ha ett speciellt ansvar, t ex att se till att byggnaderna inte är tillgängliga för allmänheten genom att lämnas tomma och olåsta och utan tillsyn. Jag menar att de faktiskt stod utan tillsyn eftersom ägaren 4 dagar innan branden fått vetskap om att hus på ägorna stod olåsta och ännu, inte ens efter branden, har åtgärdat detta. Visst har vi andra också skyldigheter gentemot efterkommande generationer, visst skulle fler ha kontaktat ägaren, och kanske polisen, tidigare för att informera om att byggnaderna stod olåsta och att människor besökte dem, men det yttersta ansvaret måste ligga på ägaren.

Det är lätt att så här i efterhand veta vad som borde ha gjorts osv, men nu är det tyvärr för sent vad det gäller just den här byggnaden. Vämlinge gård var en av kommunens äldsta gårdar. Kanske borde kommunen göra en inventering av byggnader som är äldre än, låt säga 150 år, och tillsammans med ägarna upprätta bevarandeplaner? Vad händer nu med de övriga husen runt gården; sommarstugorna, flyglarna och de fallfärdiga ladorna? De står fortfarande tomma och olåsta och barnen är rädda när vi ska sova för de tror att det kommer att  börja brinna igen.

Morfar Gunnar skriver också om Vämlinge gård. I Norrtelje tidnings pappersupplaga stod det enbart att ett ödehus i Vämlinge brunnit ned. Torftigt.



2 kommentarer:

Eleonor sa...

Ur "bevarandevärt"-synpunkt borde sådan info samlas in hos kommunen. Ägaren brydde sig ju inte särskilt mycket.
Finns det mycket skog, mark och vatten kopplat till fastigheten som gör att nuvarande ägare bryr sig om var hen kan tjäna pengar men skiter fullständigt i kulturella värden?

Anonym sa...

Hej!
Ansvaret ligger hos kommunen för byggnader av kulturhistoriskt värde. En "lista" borde ju finnas genom ett kulturmiljövårdsprogram men det senaste som gjordes i Norrtälje var 1990 så tror inte det ligger så högt på agendan. Synd tycker jag. För att kunna både skydda och använda resurserna krävs ju att man har koll på vad man har. Kanske något att lyfta?
Hälsar Anna (Norrtäljebo och arbetande inom kulturmiljövården)