Under helgerna har jag, som så många andra, tagit del av Palmedokumentären på SVT. Det har för min del inte blivit 100%igt eftersom familjen sällan ger ro att ge sig hän åt TV-tittande (är mycket impad och avundsjuk på de som faktiskt hör ledtrådarna i På spåret och kan vara med och "tävla").
Hur som helst, efter Palmedokumentären har det blivit en hel del inlägg och reaktioner i media och på nätet. Och medan jag förfasas över Palmehatet och hur det kan vara möjligt att på en moderat valvaka kasta runt en karikatyrdocka av Palme som stampas och spottas på, så verkar dokumentären hos andra, väckt och bekräftat samma hat.
Exempel på hur högern nu räds den demokratiska socialismen och fortsätter svartmåla Palme kan vi bla annat läsa i Gunnar Hökmarks blogg och i Norrtelje tidnings ledare.
Jag var själv barn, eller ungdom, under Olof Palmes verksamma tid inom politiken och hade ingen möjlighet att förstå hans storhet, inte minst internationellt. För mig representerade Olof Palme makten och maktfullkomligheten som Socialdemokratin utstrålade. Och trots att det då är lätt att vara kritisk så sattes ju världen och tryggheten lite lätt i gungning under de borgerliga regeringsåren. Socialdemokraternas betongpolitik på alla nivåer och deras "nja" till kärnkraft var och är alltid någonting som jag kommer att ha svårt för, men Olof Palmes ärliga engagemang och solidariska ideal är någonting som jag starkt saknar hos dagens RUT/ROT/Vinstärnödvändigtivården-sossar. Det var så härligt att se att Socialdemokratin faktiskt en gång haft en vision om ett annat samhälle. Det är den drömmen och visionen som präglat min uppväxt och jag har fått ta del av såväl fördelar som nackdelar.
Palme var demokratisk socialist, något som Norrtelje tidning skriver att bara Vänsterpartiet idag är i Sverige. Här förklarar han varför. När borgarna blir rädda och saknar argument kastar de dynga. Även om Olof Palme givetvis inte var något helgon, utan en produkt av den tid han levde och verkade i, men också med en stark påverkan på den tidens utveckling, så är det befängt att beskylla honom för borgarna och kapitalismens tillkortakommanden långt efter hans död.
Som ung på åttiotalet såg jag, som sagt, Olof Palme som en representant för makten och maktfullkomligheten som skulle protesteras mot och sättas i gungning. Det är bara sunt förnuft, att vilja vara med att påverka sin framtid, att ifrågasätta det nu rådande. När Olof Palme blev brutalt mördad på öppen gata i Stockholm 1986 och mordet aldrig klarades upp, visade det sig att makten fanns någon helt annan stans och Olof Palme fick en roll som frontfigur för oppositionella i samhället. Han var en person som stack ut och vågade tro på sina visioner och många hade redan många år innan hans död förutspått att något sådant skulle hända.
En skrämmande dokumentär och när Anna Lindh höll tal vid Olofs begravning, med vetskap om vad som sedan hände henne, är det svårt att hålla en okonspiratorisk inställning till hur samhället utvecklats. Lägg ner hatet. Fortsätt kämpa för demokrati. Kämpa för det ni tror är rätt, men lägg ner hatet. Det har aldrig lett till någonting bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar