rocka solförmörkelse

Idag var det rockasocka-dagen som uppmärksammades av typ alla och sen var det solförmörkelse som en absolut inte fick titta på och sen började det snöa och jag tog in minirosen som jag ställt ut på balkongbordet. Rockasocka-dagen betyder allt från att vi uppmärksammar Downs syndrom till att vi uttrycker att vi gillar olika, att det är okej att vara annorlunda. Det är i alla fall de tolkningarna jag har hört. Det är lite lustigt för en del har lika strumpor ändå, trots att en vet att de verkligen kan uppskatta olikheter medan andra är PK och har olika strumpor trots att de är ganska trånga i sin acceptans av olikheter. För vi har ju alla en gräns, eller hur? Vi tycker roliga, uppiggande och positiva olikheter är mer okej än svåra olikheter som känns knepiga att förstå och som ställer till det för oss. Vi vill gärna att någon som är lite knäppare och mer annorlunda än vi själva livar upp festen eller varför inte arbetsplatsen då och då, men vi vill inte att någon som är lite knäppare och mer annorlunda gör så att vi får merarbete och får ta en extrasväng runt för att komma rakt fram. Och sen är det frågan hur vida ramar vi har, var går gränsen för den annorlundahet vi kan acceptera och uppskatta?

I förskolan har vi ett uppdrag att uppmuntra och stärka barnens olikheter och göra det till styrkor. Samtidigt är förskolan en plats som beskrivs som oerhört bunden i tid, rum, ålder och aktiviteter som "måste" göras för allas eget bästa. Hur går detta ihop sig? Och hur arbetar förskolan för att uppfylla detta uppdrag? Läroplan för förskolan reviderades och kom i en ny upplaga 2011. I den nya upplagan har kraven skärpts och förtydligats inom många områden. De som fortfarande 2015 tror att förskolan är förvaring där vem som helst kan leka och byta blöjor på barn är inte särskilt uppdaterad. Förskolan har visserligen sitt ursprung i daghemmen och då var uppdraget att ta hand om barnen under den tiden deras föräldrar arbetade. Idag är förskolan en rättighet för alla barn oavsett om deras föräldrar är arbetslösa, sjukskrivna eller arbetar. Denna "rockasocka-dag" då jag lämnade mitt barn på förskolan möttes hon av en kamrat som genast ropade: "Har du olika strumpor på dig idag?" Förhoppningsvis kan personalen använda denna manifestation för att prata med barnen om alla olika typer av olikheter och alla människors lika värde trots annorlundahet. Men det krävs inte bara att vi vuxna pratar om det, vi måste också visa att vi accepterar olika, att vi tycker att det är okej att grannen, kollegan eller vem det nu är beter sig på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Denna dagen är inte en menlös manifestation, det är en möjlighet att lyfta en viktigt och ibland svår fråga som vi måste prata med varandra om. Efter jobbet träffade jag även en sjungande präst med olika strumpor. Sånt gör en glad.

Det var solförmörkelse också idag, total. Nästa gång det sker är 2039. Klart att en vill kolla lite då. Men typ dagen innan förmörkelsen överöstes sociala media med varningar för att titta på solen. Och jag minns också från högstadiet hur fysikläraren sa att en skulle titta genom en stekpanna. Jojo, då lär en ju se mycket. Jag erkänner direkt att alla dessa uppmaningar och råd gjorde det stört omöjligt att inte glutta upp mot solen en liten stund. Det visar sig om två år om jag blir blind eller om jag bara får en mörk fläck framför ögonen jämt. Kan inte vara värre än tinnitus. På det viset är jag faktiskt ganska bra på att leva i nuet; jag vill varken pensionsspara eller ha hörselkåpor när jag går på Melodifestivalen. Och jag vill titta på solförmörkelsen. Men som den förebild jag vill vara (och i 99% av alla fall också politiskt korrekt) så uppmanar jag ingen att ta efter detta.

Sen började det som sagt snöa. Och det hade ju varnats för det. Nu fryser väl frön och blomster. Bara att glömma det vita vinet på kylning och koka ihop en mustig gryta. Kanske en kopp glögg, vinterdäcken på, cykeln i garaget.

En vision/målsättning om en högre kvalitet inom barnomsorgen

Denna rubrik har Vänsterpartiet i Norrtälje använt sig av för en rad motioner och interpellationer under föregående mandatperioder. Under rubriken har vi lagt förslag bl a om mindre barngrupper, något som vi fortfarande arbetar för. Vi vill att taket ska ligga vid Skolverkets tidigare rekommendationer på 15 barn.

När en lyssnar runt får en ofta höra att personalen inte vill ha mindre barngrupper och det kan nog till viss del stämma för personalen är medveten om att färre barn också kommer att innebära mindre pengar till enheten och även färre personal. Förutom det obehagliga i att det är någon nära kamrats arbete som äventyras så blir det också ett hot om en mer sårbar organisation; en färre i arbetslaget betyder en större skörhet vid sjukdom, mindre möjligheter att vara frånvarande för t ex fortbildning eller fackliga uppdrag mm. Och på så sätt får vi personalen att ständigt acceptera större barngrupper.

Jag anser inte att politiker ska "sätta sig över" professionen och tro att de vet bättre, men när vad professionen egentligen tycker är så tätt sammanlänkat med deras egna arbetsvillkor och förutsättningar så kanske politikerna borde lyssna till en expertis som finns ovanför golvet, t ex forskare, psykologer osv. Skolverket skrev inte rekommendationer för att "j-vlas" med kommunerna, lika lite som Länstyrelsen eller Trafikverkets uppgift är att sätta käppar i hjulet utan snarare att värna rättigheter och värden som inte kan försvara sig själva.

Idag har vi diskuterat barngruppsstorlekar på vårt APT. Min känsla är att de bara blir större och större, vi accepterar ett par barn till och ett par barn till av olika goda anledningar, men vad blir resultatet? Samtidigt informeras om en övertalighet på barnskötare. Själv sitter jag tredje året i rad och hör kollegorna planera inför hösten, själv är jag fortfarande vikarie på samma ställe, tredje året i rad är jag inte medräknad och då har jag utbildning inom ett s k bristyrke; förskollärare. Det finns inga fasta tjänster. Var är kvalitetshöjningen? Inte ens en Ipad till varenda förskolebarn kan greja den höjningen. Vi måste också se till de mänskliga faktorerna. Finns målsättningar och visioner om en högre kvalitet inom barnomsorgen i vår kommun i det nya samverkansstyret eller ska vi i Vänsterpartiet fortsätta att ensamt driva på i denna fråga?

Det är detaljerna som gör helheten

Jag har haft en viss fabläs för ordet "detaljer" här i min blogg. Jo, det är ju ett sånt där ord som används av makthavare då de vill slå ifrån sig idéer och förslag från oppositionen. Det kallas för att "politiken vill peta i detaljer", vilket naturligtvis är strängt förbjudet. Det där med detaljerna, det kan ju professionen bäst, politiker ska hålla sig till att dra upp riktlinjer, sätta mål. Ja, det här vet ni ju, det var inte så länge sedan jag skrev om hur kommundirektör Per Nordenstam klargjorde för oss vem som förväntades göra vad och vad i synnerhet anställda definitivt inte förväntades göra. Tja, han vet väl, han är ju själv anställd i en politisk organisation.

Idag kom jag att snubbla över det här begreppet "detaljer" igen. Det var då jag läste en artikel i DN om att Lidingö kommun nu inför en köttfri dag i skolor och förskolor. 64% av svarande föräldrar och elever var positivt inställda till detta. När debatten har gått, såväl i kommunen som i Stockholms läns landsting, har förespråkarna för en köttfri dag från det kompakta borgerliga motståndet fått höra att detta är att peta i detaljer. "Rör inte min lunchtallrik", blev ju nästan en paroll efter Anna Starbrinks näst intill aggressiva inlägg i debatten. Samtidigt har dessa personer inga som helst problem med att matsedeln innehåller en korvdag, en färsdag eller en fiskdag; det är INTE att peta i människors lunchtallrikar. Konstigt nog.

Det där med att få äta sitt kött, det är i samma utsträckning kopplat till personlig frihet som att få köra sin egen bensinbil, oavsett klimatkonsekvenser. Om vi tänker efter var det tidigare samma sak med rökning, men allt fler accepterar att rökning inte längre är tillåtet på allmänna platser. När barnen ser gamla filmer, eller utländska filmer, reagerar de genast på att människor röker inomhus till exempel. I framtiden kommer barnen säkert att reagera på hur mycket privatbilar det finns i filmer och kanske även på hur mycket kött det äts.

Att äta kött eller att inte äta kött till lunch varje dag är ingen detaljfråga. Det är en inriktning, en målsättning, att påverka klimatet i mindre utsträckning, men också en målsättning att människor ska få möjlighet att leva ett hälsosammare liv, att fler ska kunna äta sig mätta på det vår jord kan producera. Det är många stora, viktiga och vetenskapligt belagda orsaker till att öka andelen vegetarisk kost, framför allt att lägga en grund för den uppväxande generationen. Motståndet kommer ju framför allt från den något åldrade generationen, främst från män.

Jag kommer aldrig att bli bara en politiker, bara en förälder, bara en anställd, en pensionär eller kund/brukare i något samhällssystem. Och är det någonting jag vill och brinner för så kommer jag att verka för det på alla olika plan. Visst är det så att det är olika verktyg som blir tillgängliga beroende på vilken roll en spelar, men det mest verksamma brukar ändå vara att kunna verka på många plan samtidigt, det är då vi får kunskap och når framåt.

Vad är detaljer Kjell Jansson? Tror du inte lärarna kan sitt jobb?

Vad roligt. Moderaterna som styrt Norrtälje kommun i 16 år och ständigt har beskyllt oppositionen för att vilja peta i detaljer, varenda motion, varenda interpellation, har ansetts vara detaljpetande, tycker nu att det är helt på sin plats att tala om för lärarna att de måste undervisa om vad som hänt i Europa under 1900-talet, ja, de vill t o m tala om för lärarna att de bör göra en resa till ett koncentrationsläger med sina elever. Det är ju en väldigt viktig del av undervisningen, naturligtvis, vi i Vänsterpartiet tycker också att lärarna ska göra sitt jobb och undervisa eleverna om detta, och visst är det önskvärt att de också gör studiebesök i samband med detta, om det finns ekonomi för det.

Det som vi skrattar åt nu, är väl att detta måste vara höjden av att peta i detaljer? Tror Moderaterna att lärarna inte kan sitt jobb? Vill de att alla elever ska få besöka ett koncentrationsläger så kan kommunen antagligen ge direktiv om detta, men inte utan att tala om hur det ska finansieras, var ska pengarna tas? Ska kommunen skjuta till extra medel för att göra detta möjligt? Ska eleverna betala ur egen kassa? Oavsett vilket, så är det på gränsen till om det är möjligt att detaljreglera av politiker i kommunfullmäktige. Lärare har ju en gedigen utbildning och har idag dessutom krav på att inneha legitimation för att bevisa att de är behöriga/kunniga/kompetenta på sina områden. Det finns antagligen många lärare som skulle vilja göra studiebesök i koncentrationsläger med sina elever, en del gör det också, men då gäller det ju att skapa utrymme för detta genom att dra in på någonting annat. Skolan badar inte precis i pengar.

När vi föreslog att införa ett maxtak på 15 barn per barngrupp i förskolan, sa Moderaterna att vi petade i detaljer. När vi ville införa EN vegetarisk lunch i veckan inom kommunens verksamheter, sa Moderaterna att vi petade i detaljer. Och detta är ju bara en bråkdel av alla idéer som vi fört fram och fått benämnt som detaljer.

Jag vill gärna spinna vidare på förslaget om ett maxtak på 15 barn per barngrupp i förskolan. Till en början var detta någon som även Socialdemokraterna motsatte sig, de hävdade att det var svårt att avgöra vad som var en barngrupp i förskolan. Efter det har ju partiet centralt kommit på  bättre tankar och vi kan bara hoppas att detta tänk kan få slå rot i huvudet på politiker, tjänstemän och verksamhetschefer i vår kommun. Idag är vi så itutade att sätta ekonomin och inte barnens bästa i fokus. Vi talar om idealbarngrupper på 23-25 barn för då kan vi behålla en stabil personalstyrka. Men det handlar ju inte om vad som är bäst för barnen egentligen. Jo, ok, det kanske är bättre med 17 barn och fyra personal än 16 barn och tre personal, men det är ju inte så vi ska diskutera den här saken. Att många chefer och politker får till svar av de verksamma på golvet att det är ok med barngrupper på 20 barn handlar ju om att de anställda vet att om barngruppen blir mindre försvinner personaltimmar från avdelningen. Och då blir det svårt att jobba i smågrupper, det blir skört när någon är sjuk osv osv. De flesta som jobbar ute i förskoleverksamheten vill inte ha stora barngrupper, de vill bara ha tillräckligt med personal för att hinna med omsorgen och det pedagogiska uppdraget med barnen. Och kanske t o m ta rast.

Går jag till nästa förslag om att införa en vegetarisk dag på matsedeln så slår Moderaterna verkligen bakut, i landstingsfullmäktige får även Folkpartiet spel när denna fråga lyfts; "Peta inte i MIN lunchtallrik", liksom. Det är ju otroligt märkligt att samma människor tycker det är helt ok att ha en fiskdag, en korvdag, en färsdag osv. Men GUD FÖRBJUDE en vegetarisk dag. Trots all kunskap och forskning som pekar på att detta vore bättre för så väl vår hälsa, miljön och ekonomin.

Och där kan vi ju fortsätta med nästa grej, som också går emot precis all vetenskap och forskning och där jag faktiskt är grymt besviken på regeringen. Hur kan de över huvud taget låta major Björklund få en enda påverkan till på den svenska skolan? Han är den människa i detta land som troligtvis är minst intresserad av lärande, lärandemiljöer och vetenskap och han har redan haft sin chans att bevisa det. Han har inte en gång under sin tid som högst ansvarig för kommande generationers kunskapsnivå lyssnat till vad forskningen säger. Nu går regeringen honom till mötes och inför betyg från årskurs fyra i 100 frivilliga skolor. Samtidigt föreslår hans parti att arbetslösa ska fungera som extraresurser i förskolans stora barngrupper, när ingen är sjuk vill säga, för då ska de gå hem till barnen och ta hand om dem i deras hem medan föräldrarna kan arbeta som vanligt.

Detta är ju ett förslag som sänker kvaliteten i förskolan, inte innehar något som helst barnperspektiv och ökar pressen på föräldrarna att arbeta trots att deras barn är sjuka och behöver dem. Hur sänker det kvaliteten i förskolan? Jo, det blir en större andel outbildad arbetskraft i förskolan. När ordinarie utbildad personal är sjuk kommer inte vikarier att tas in eftersom den extra arbetskraften ju finns där. Det kommer dessutom att kunna uppstå otrevliga tvister när personal har befunnit sig i de s k "kundernas" hem, saker kan försvinna ur hemmen, personalen kan bli anklagad, det kan spridas skvaller på förskolan om hur barnet har det hemma som gör att barnet inte behandlas likvärdigt (speciellt som andelen outbildad personal ökar). Förutom detta blir ju denna "extrapersonal" också en levande smittspridare som går från sjuksäng till sjuksäng och emellan detta kommer in i förskoleverksamheten och kramas med barnen. Vad som kan hända i hemmet med ett barn och en outbildad personal låter jag här vara osagt.

Oj, det blev lite mer än Moderaternas motion till kommunfullmäktige om att elever i årskurs åtta och nio ska få mer undervisning om nazismen och kommunismens illdåd och helst också besöka ett koncentrationsläger, men jag kände väl att jag måste skriva av mig om en del andra detaljer också.

Norrtälje kan bli bättre

Det är tydligt att den moderatledda majoriteten i kommunen litar helt till att väljarkåren inte har längre minne än någon månad tillbaka i tiden, möjligtvis ett par-tre månader. Så nu jäktas det med att inviga vägar, kulturhus och badhus för att det ska ligga i färskt minne hos valmannakåren den 14 september. Allt gott som denna borgerliga majoritet har åstadkommit under sina alltför många år vid makten. Det som de inte har lyckats åstadkomma får utgöra grund för de borgerliga småpartiernas manifest och löften inför nästa mandatperiod. För onekligen funderar en en hel del på varför Centern just nu vill satsa på bättre mat till de äldre och naturreservat i Färsna t ex, när de inte lyckats åstadkomma det under otaliga år i majoritetsamarbete. Onekligen funderar en en hel del över varför Moderaterna helt plötsligt säger sig vilja ha mindre klasser i skolan, då de i debatt efter debatt envist hävdat att klasstorleken inte har någon betydelse för barns inlärning. Kanske är de lite missnöjda med sitt eget arbete?

Det finns dock en som inte är det minsta missnöjd och det är kommunalrådet själv. I dagens Norrtelje tidning vill han passa på att presentera allt gott Moderaterna och deras nickedockor gjort för kommunen under den senaste mandatperioden. Nytt badhus, jehupp, kostade bara 20 mkr mer än beräknat, men en ny förskola i Vigelsjö för 30 mkr det var för dyrt. I stället dras barn och skolkontoret och alla kommunens förskolebarn nu med höga kostnader för inhyrda, icke ändamålsenliga baracker. Nytt kulturhus, jehupp, klubbades för under 20 mkr för då behövde majoriteten inte ens ta debatten om vad det skulle innehålla eller hur pengarna skulle kunna räcka till mer än ett tomt skal i fullmäktige; beslutet kunde nämligen klubbas direkt i kommunstyrelsen till följd av den låga kostnaden. Huset, har jag hört, är redan för litet och utrymmen på Pythagoras industrimuseum måste hyras in för att få plats. Renovering av det gamla gevärsfaktoriet och museiparken är däremot ingenting som majoriteten brytt sig om att ens diskutera.

Det byggs mer än någonsin, fortsätter kommunalrådet, men vad är det som byggs? Hittills har vi bara sett dyra bostadsrätter, många av dem inriktade enbart mot personer över 55 år. Det talas om hyresrätter, men innan valet har ingen satt spaden i marken för att åstadkomma något större antal hyresrätter som kan minska den hutlösa kö på 12 år för en hyresrätt i centrala Norrtälje. Oftast är det väl så att kommunalrådet har bättre koll än alla oss andra vad som är på gång. Att utkräva någon form av ekonomisk försäkring från det nystartade bolag som lovat bygga 300 hyresrätter bakom kommunhuset kom inte på fråga; det är pålitiga personer, lovar kommunalrådet. Vid sittande debatt i Rimbo får debattanterna också veta att det är klart med byggnation av ett nytt område i Rimbo. Trots att inga beslut tagits.

Och visst är det konstigt att några Moderater vill ha mindre klasser trots att kommunalrådet säger att resultaten i skolan redan förbättrats markant? Att Norrtälje kommun har ett högre meritvärde än samtliga S-styrda kommuner i länet verkar vara tillräckligt för kommunalrådet. Han påpekar att Norrtälje är länets tryggaste kommun. F d gruppledaren för Folkpartiet hävdar att Norrtälje är länets bästa äldrekommun. Kommunalrådet fortsätter att tro att en nödvändig utbyggnad och upprustning av VA-nätet är den ultimata och ända miljösatsningen en kommun måste göra under ett halvt sekel. Och att en utveckling av en skärgårdskommun måste innebära försämrat strandskydd och ökad byggrätt/äganderätt.

Det enda jag tänker hålla med kommunalrådet om är att Norrtälje kan bli bättre. Vi kan ändra fokus, vi kan se de förstärkningar som behöver göras i skolan, i förskolan och på fritids för att våra barn ska få en trygg uppväxt och de kunskaper de har rätt till. Vi kan se de förstärkningar vi måste göra inom vård och omsorg för att ge personalen drägliga arbetsvillkor, för att kunna erbjuda människor i hela kommunen närhet, trygghet och en kontinuerlig service som inte ständigt hotas av nedläggning, privatisering och centralisering. Vi kan se hur vi kan värna natur och kulturvärden och lyfta dem till någonting positivt för kommunens utveckling i form av t ex ekoturism samt lokal produktion av livsmedel och energi till kommunens olika verksamheter. Vi kan arbeta annorlunda för att nå de mål vi vill nå och som vi tror gör livet bättre för många i stället för att göra livet bättre för ett fåtal.

Hur kommer karriärtjänster att höja kvaliteten för våra barn?

Idag har jämställdhetsminister Maria Arnholm (Fp) varit i Norrtälje och besökt förskolan Körsbäret. Ja, det var samma förskola som de lokala moderaterna Bino Drummond och Kjell Jansson också besökte för en tid sedan. Det är en relativt nybyggd kommunal förskola där man satsat extra mycket på IT i verksamheten. Berit Jansson (centerpartiets lokala gruppledare och vice kommunalråd har troligtvis fortfarande inte besökt någon förskola alls.)

Det är roligt att politiker intresserar sig för och besöker förskolor (jo, en gång stod några lokala moderater utanför vår förskola, min arbetsplats, och skulle ta foto till valaffischerna också. Det blev visst ingen och jag vet inte hur det hade sett ut med budskapet att krogarna måste få ha öppet till fem på morgonen heller...., de ändrade inriktning där). Det är positivt att de som beslutar om verksamheten vet hur den fungerar och har en förståelse för vad som behövs för att t ex höja kvaliteten. Det förslag som jag förstår lanserades av Maria Arnholm idag, var inget nytt förslag, utan presenterades av folkpartiet redan i mars om jag inte har fel. Det handlar inte om mindre barngrupper, fler pedagoger eller stöd till barn med särskilda behov, nej, det handlar om karriärstjänster även inom förskolan. Det handlar om att några duktiga pedagoger ska få 5000-10 000 kronor mer i månaden än sina kollegor. Ja, lönesättningen är redan individuell, så rent krasst skulle det ju redan kunna vara så, i Sverige pratar vi inte med våra kollegor om vår lön. Antagligen är vi övertygade om att vi inte är värda mer, eller så tror vi att vi uppfattas som skrytsamma om vår lön är högre.

I förskolan arbetas det i arbetslag och ofta finns det någon typ av arbetslagsledare som har lite mer ansvar för att information sprids, för hur utvecklingsdagar ska se ut, för att policydokument upprättas och efterlevs, för att den pedagogiska utvecklingen förs framåt och för att alla blir delaktiga i detta. På min arbetsplats får dessa personer 500 kronor extra i månaden. Jag kan ju inte låta bli att undra vad den som får 5000 kronor mer i månaden ska göra och hur det ska leda till en högre kvalitet i förskolan. Att arbeta i förskolan är ett lagarbete och vi behöver alla högre lön. Vi behöver också tillräckliga mänskliga resurser för att kunna bedriva ett bra arbete. Med det menas mindre barngrupper utan att minska allt för mycket på personalstyrkan.

Detta leder mig in på ett inlägg en annan folkpartist gjorde i ekonomidebatten på svt igår. Han försvarade det fria skolvalets införande med att mobbade elever måste ha möjlighet att byta skola, ett mycket märkligt skäl på flera sätt. För det första har ju detta varit möjligt länge. För det andra måste det ju vara ett enormt misslyckande om den utsatte eleven ska behöva byta skolan. I stället bör vi satsa på mindre klasser, fler vuxna i skolan och bättre fortbildning hur vi kan arbeta förebyggande mot mobbing. Det är ju ytterst otroligt om en skola skulle informera om att det förekommer mobbing så att du som elev eller förälder har möjlighet att välja bort skolan, eller? All mobbing som fortgår under längre tid är "godkänd" av de vuxna som finns i skolan, antingen har de inte bättre kunskap eller så har de inte resurser att ta tag i problemen. Såväl i förskolan som i skolan saknas det ofta resurser att arbeta på ett förebyggande sätt med elever/barn som de vuxna känner kan orsaka oro i gruppen. Det krävs läkarintyg, diagnoser, för att över huvud taget få till en diskussion trots att det sägs att det är barnets behov som ska avgöra, oavsett diagnos. Här finns mycket att göra och ju tidigare det görs desto bättre.

Vänsterpartiet vill satsa på förskolan genom att se till att inga grupper är större än 15 barn med minst tre vuxna. För att höja kvaliteten för föräldrarna vill vi att förskolan har öppet även på obekväm arbetstid. Högst kvalitet blir det om barnet kan vara på samma ställe oavsett om föräldrarna jobbar dag, kväll eller natt. Vi vill se att de barn som har särskilda behov ska få stöd. Det ska vara möjligt att få stöd under längre eller kortare tid utan att barnet har diagnos. Grupper med yngre barn eller med många barn med annat modersmål än svenska eller med andra större behov ska vara mindre än 15 barn, precis som skolverket tidigare rekommenderade. Kvaliteten kan höjas med fler utbildade förskolärare som har möjlighet att diskutera olika lösningar mer vetenskapligt med varandra och med vardagsnära forskning i projektform. Att satsa endast på vissa förskollärare känns inte som rätt väg att gå.

Om förskolans viktiga roll

Redan tidigare har forskning visat att en förskola av hög kvalitet förbättrar barnens resultat i skolan, men nu har det åter kommit en rapport som visar att så lite som ett år av förskola innan skolstart gör skillnad i hur barnen klarar av skolan. Nu är det väl väldigt få barn i Sverige som går mindre än ett år, eller inte alls, i förskola, och de flesta av dem tillhör, enligt DN, socioekonomiska svagare grupper. Barn till högutbildade går i högre grad i förskola, men samtidigt återfinns över 90% av Sveriges femåringar i förskolan. Även om hänsyn tas till detta visar den nya rapporten att förskolan har tydligt positiva effekter på hur barn klarar av skolan.

Tidigare rapporter visar att de positiva effekterna för hur barnen presterar i skolan hänger samman med en hög kvalitet på förskolan. Barn som gått i förskola med lägre kvalitet skiljer sig inte från de barn som inte gått i förskola alls. Kvalitetsmått i det här sammanhanget har varit barngruppsstorlek, personaltäthet och utbildningsnivå hos personalen. 

Det är viktigt att de politiker som styr över resursfördelningen av skattemedlen tar del av aktuell forskning. Lyckas vi skapa en god förskola för alla barn i Sverige kan vi utjämna skillnader som beror på klass, kön, etnicitet etc. Vi kan skapa jämlikare förutsättningar för alla barn att ta till sig kunskaper och klara av skolan för att sedan bli fria demokratiska medborgare med inflytande över såväl sina egna liv som över samhället.

Idag är barngruppsstorlekarna ofta på gränsen för att de går att klara av samtidigt som läroplanens mål ska uppnås för varje enskilt barn. Personalen känner sig ofta stressad och otillräcklig och ohälsotal och långtidssjukskrivningar för psykiska diagnoser är höga hos barnomsorgspersonal. I stället för att ta del av aktuell forskning pressas utbildningsväsendet för att kunna mäta sig med Kina i PISArapporterna, utan att ens reflektera över att ambulanser och poliser finns närvarande utanför kinesiska skolor då det är dags för prov. Bara för att ta hand om de elever som inte klarar pressen.

Avskyvärt och skrämmande tycker jag. När vi vet så mycket bättre. När vi vetenskapligen kan bevisa så mycket bättre. I media läser vi hur föräldrar ger sina barn en nonchalant syn på skolan och kunskaper, hur föräldrar medvetet låter sina barn komma för sent och strunta i läxor. Dessa utspel från politik och media, från andra föräldrar, ger så mycket skuld och skamkänslor hos oss alla som inte har de där barnen med stora A i alla ämnen, de får oss att tro att det är vi som inte är tillräckligt uppmärksamma, engagerade, kunniga, helt enkelt BRA föräldrar.

Egentligen vet vi bättre. Skolan, och förskolan, har kompensatoriska uppdrag. Barnen har rätt till kunskaper, har rätt till möjligheter och framgångar oavsett vår kompetens som föräldrar. Vill vi att alla barn ska ha likvärdiga möjligheter att välja och påverka hur de ska leva sina liv, då tror vi på en förskola av hög kvalitet till alla barn. Vi tror att det är bra för barnen, en rättighet för barnen, och inte någonting ont som vi ska minimera skadan av, då föräldrarna är tvungna att arbeta. Eller vill vi konservativt tro, att det bästa för alla barn är att vara hemma, då helst med mamma, så länge som möjligt och att förskolevistelse  till varje pris ska begränsas (trots forskningsresultat). Det är frågor vi ska ställa oss när vi väljer hur vi vill bygga vårt samhälle. Och i det läget kanske det inte bara bör handla om vad som är bra för mig och mina barn utan om vad de flesta barn och vårt gemensamma liv skulle må bäst av. Säg inte bara att "alla barn ska ha rätt till x veckors semester". Fundera också över vad semester innebär i t ex en missbrukarfamilj eller en familj där den ena partnern misshandlar den andra. 

Ha det gott. Barnen är vår framtid. 

Förstamajtalet 2014

Här följer textunderlaget till det tal som jag höll idag vid Vänsterpartiets förstamajfirande på Pythagoras industrimuseum i Norrtälje;

Kamrater, mötesdeltagare

Första maj detta supervalår

Det är inte bara ett supervalår för att vi i Sverige går till val på flera olika nivåer eller för att det runt om i världen hålls val till olika parlament. Det är också ett supervalår för att det här är året då vi, folket, återtar makten. Det är vi som ska ha makten över våra liv. Det är våra behov som ska styra var husläkarmottagningen ska ligga, det är våra behov som ska avgöra hur mycket personal det finns på äldreboendet på natten, det är våra behov som ska ligga till grund för bostadsutbudet i kommunen, för kollektivtrafikens turtäthet eller för barngruppernas storlekar på förskola och fritids. Det är våra behov som ska ligga till grund för hur samhället byggs och inte enskilda individers girighet och vinstintresse. Därför ska vi detta supervalår återta makten över det som är vårt och det som angår oss.

För att åstadkomma detta måste vi byta majoritet i landet, länet och här i kommunen. Vi måste ge samhället andra direktiv och förutsättningar för att skapa en jämlikare och mer solidarisk verklighet för många människor.

Nu ska jag berätta om några viktiga förändringar som vi i Vänsterpartiet vill medverka till i Norrtälje kommun.

·       Vi kan inte längre bara prata om att skolan måste lyftas, vi måste också se till att det finns resurser att göra det. Det räcker inte med att det finns bra skolor i kommunen, alla skolor måste vara bra, inga föräldrar eller elever ska kunna välja ”fel” skola. Detta vill vi bl a göra genom att höja lärarlönerna, minska kontroll, dokumentation och krav pålagt uppifrån och i stället satsa på fortbildning för lärare och fritidshemspersonal, kollegial utvärdering och vardagsnära forskning. I norra kommundelen skulle vi vilja göra ett försök med att skapa en ”akademisk enhet”. Det innebär ett brett samarbete med universitet/högskola, studentledd verksamhet och ständigt pågående forskning, vilket inte bara skapar attraktiva arbetsplatser utan också kvalitetssäkrar verksamheten samt ger arbetstillfällen. Satsningen kan också vara en del i att utveckla bygden. Utbildning är en rättighet och skolan har ett kompensatoriskt uppdrag, vilket innebär att det är elevernas behov som ska avgöra hur mycket resurser de får.

·       Vänsterpartiet vill också göra satsningar på fritidshemmen. Många barn tillbringar en stor del av dagen på fritids i väldigt stora barngrupper. Vi vill ge personalen större möjligheter att se alla barn och kunna erbjuda aktiviteter som passar barnen utifrån ålder och intresse. Det kan vi göra bl a genom fortbildning, ökad personaltäthet och mindre barngrupper. Särskilt vill vi se en granskning av verksamheten för barn mellan 10-12 år. Det är barnen och föräldrarnas behov som ska styra utbudet.

·       Även inom förskolan vill Vänsterpartiet se mindre barngrupper. I Norrtälje har vi föreslagit 15 barn som ett tak. Det är samma siffra som Skolverket tidigare rekommenderade. Det behöver inte vara krångligt då siffran inte ska vara statisk, men den som vill ha en större barngrupp under en period ska motivera detta med t ex stora utrymmen, kort tidsperiod, specialutbildad personal etc. Barn som gått i förskola med hög kvalitet klarar också skolan bättre. Det är barnens behov som ska styra storleken på barngruppen och personaltätheten.

·       Hälso/sjukvård och omsorg tillhör en av de starkaste trygghetsfaktorerna i vårt samhälle och har också en stark potential för att utjämna skillnader mellan starka och svaga och skapa ett jämlikare samhälle. I Norrtälje har vi i snart tio år haft ett projekt som skulle kunna göra det möjligt för oss att skapa Sveriges bästa sjukvård och omsorg; Tiohundra. Syftet med projektet var att se utanför boxen, ta bort stuprören och skapa verksamheter med medborgaren i fokus utan att se till vilken huvudman, kommun eller landsting, som stod för slantarna. Med borgerliga kaptener på skutan har den glidit i en helt annan riktning där i stället ansträngningar att locka nya vårdföretag till kommunen hamnat i fokus; regelböcker, kontrollsystem, ersättningsmodeller, i stället för att beställa gränsöverskridande vård och omsorg har förvaltningen arbetat med modeller för att tillgodose företagarnas önskemål. Vårdval Stockholm med fri etableringsrätt för företag ger inte vård efter de behov som finns i Hallstavik, på Blidö, i Edsbro, Rimbo eller Bergshamra. Under flera år har verksamheter runt om i kommunen levt med nedläggningshot. Verksamheter som inte är lagstadgade eller som inte ”ser ut som alla andra” verksamheter i Stockholms län riskerar också att försvinna, nu t ex Parkinsonmottagningen på Norrtälje sjukhus. Cancervården är ett annat exempel på hur vården ser ut när det inte är våra medborgares behov som styr.  Med ett permanentat Tiohundrasamarbete mellan kommun och landsting har vi möjlighet att, efter maktskiftet, återtagandet av makten, utveckla en vård och omsorg i framkant, en vård och omsorg anpassad efter våra medborgares behov och förhållanden. Tiohundraarbetet bör göras till ett flaggskepp för kommunen och ge oss högsta betyg i nationella och internationella mätningar.

·       Vänsterpartiet delar inte den politiskt fastlagda synen att Norrtälje stads utveckling ska vara motorn för hela kommunens utveckling. Vi tror att alla kommundelars integrering i den gemensamma utvecklingen är nyckeln och långt mer viktig än att Norrtälje integreras i Stockholmsregionen. Norrtälje kommun skiljer sig mycket från stora delar av övriga Stockholms län och det måste också synas i hur vi bygger vårt samhälle. I vår kommun finns stora resurser som ger oss enorm utvecklingspotential i en framtid där klimatfrågorna kommer att spela allt större roll. Här finns möjligheter att bli självförsörjande när det gäller såväl livsmedel till skolor/sjukhus/äldreboenden som energi till våra kommunala verksamheter. Norrtälje kommun är en ekokommun och det är dags att vi börjar göra skäl för den titeln nu. Lokal energiproduktion, närodlat till de offentliga köken, utveckling av vattenteknik, ekoturism, det finns så mycket vi kan göra. Och ska göra. Efter den 14e september.

·       Nu skulle jag kunna fortsätta berätta om våra idèer för hur vi ska kunna bygga billiga hyresrätter så att människor kan flytta hit och arbeta, så att ungdomar kan flytta hemifrån och så att de som så önskar kan välja att inte stå i skuld till bankväsendet i resten av sitt liv. Jag skulle också kunna berätta om vårt förslag till att få en utveckling av hela kommunen genom att inrätta en särskild kommundelsnämnd eller om hur vi vill åstadkomma en jämställd fördelning av resurser till flickor och pojkar som är aktiva inom kultur och fritidsområdet i kommunen. Vänsterpartiet i Norrtälje uppmärksammas detta supervalår för att vi har 80% kvinnor på de översta 10 platserna på kandidatlistan till fullmäktige. Vi är övertygade om att detta också kommer att påverka vår politik och, med många röster, även kommunens politik. Ett jämställdare samhälle tjänar vi alla på.

·       Men jag ska inte prata mer om det nu. För er som är mer intresserade av vår kommunala politik vill jag tipsa om releasen av vårt kommunala handlingsprogram som kommer att ske på Färsna gård den 6 juni. Ni kan också följa vår verksamhet på hemsidan, Facebooksidan, bloggen, twitter mm.

Ja, supervalåret 2014. Men det blir bara ett supervalår om vi också lyckas vända skutan, ta tillbaka makten och låta behoven, inte girigheten, styra. En röst på Vänsterpartiet är en röst för ett alliansfritt styre, av kommun, landsting och riksdag. Men det är också en röst för ett öppnare och mer solidariskt samhälle, i Sverige, Europa och världen.

Folkets makt är inte till salu. Vi är inte till salu.

Att satsa på barn och unga är något helt annat än att curla - det är god hushållning med gemensamma resurser

Vänsterpartiet i Norrtälje har under flera år uppmärksammat situationen på våra fritidshem. Barngrupperna är stora och personaltätheten är låg. Det är svårt för pedagogerna att hinna med och se och tillgodose alla barns behov. Många barn väljer att sluta på fritids innan de fyller tio år. Hur dessa barns vardagar då ser ut kan vara mycket varierande. Kanske finns det de som, enligt vice kommunalråd Berit Janssons (C) visioner, går hem och viker strumpor och plockar ur diskmaskinen, men det finns säkert också de som bara driver runt på stan eller går hem och sätter sig med ett dataspel i väntan på att föräldrarna ska komma hem. Att ge pedagogerna resurser att utveckla och anpassa verksamheten för de barn mellan tio och tolv år kallar vice kommunalrådet för curling (liksom att erbjuda ungdomar kommunala sommarjobb för att hjälpa dem att få in en fot på arbetsmarknaden), och det ska inte Norrtälje kommun ägna sig åt. Nej, den sittande borgerliga majoriteten vill se livskraftiga och kreativa ungdomar som själva skapar sin framtid. Vad som händer med de som inte känner sig fullt så starka på egen hand framgår inte av den borgerliga punktprogrammet.

Vänsterpartiet i Norrtälje har lagt interpellationer och motioner om en översyn av barngruppsstorlekarna på fritidshemmen och vi har också föreslagit att verksamheten för tio till tolvåringar får möjlighet att utvecklas. Vi tror inte att alla tio till tolvåringar verkligen vill gå hem och vara ensamma med strumptvätten. Vi tror inte heller att alla ansvarsfulla föräldrar, som kanske pendlar till ett jobb utanför kommunen och inte kommer hem förrän flera timmar efter skolans slut, vill att deras barn är ensamma, alternativt är hänvisade till att hänga med de kamrater som inte heller har någonstans att ta vägen. Många barn behöver i tio till tolvårsåldern fortfarande stöd i att finna meningsfulla aktiviteter för sin fritid av kompetenta vuxna.

Vår representant i Barn och skolnämnden, Christina Hamnö, har besökt flera olika fritidshem i kommunen och fått vår bild av verksamheten bekräftad. Personalen gör att dunderbra arbete utifrån de förutsättningar de har, men många gånger känner de sig otillräckliga. Knappa resurser till fritids är något som i längden drabbar de barn som även har knappa resurser hemma genom att det ökar klyftorna mellan dessa barn och de barn som t ex har föräldrar som arbetar i närheten. Arbetsförhållandena för pedagogerna blir också ohållbara och detta riskerar leda till ökade sjukskrivningar och ohälsotal.

Nu stöttar Vänsterpartiet centralt upp med 750 miljoner kronor för att få in mer personal i förskolan och på fritids för att kunna minska barngrupperna och antal barn/vuxen. Vänsterpartiet i Norrtälje har även föreslagit ett tak på 15 barn per barngrupp i förskolan. Pengarna till satsningen ska bl a tas genom en återställd restaurantmoms. En hög kvalitet på barnomsorgen, trygga föräldrar och goda arbetsförhållanden för personalen som tar hand om våra barn är viktigare än att det är billigare att äta ute. Arbeten inom de pedagogiska verksamheterna borde kunna vara lika attraktiva för de ungdomar som arbetar inom restaurantnäringen idag och, som enligt Alliansen, med dessa förslag kommer att bli arbetslösa.

Om fritids, förskola, läxor och lite till

"Eleverna i fritidshem får allt sämre tillgång till personal, grupperna blir större och personalens utbildningsnivå sjunker. Det visar ny statistik som också finns på kommunnivå. Statistiken visar även att den negativa utvecklingen har pågått under många år." Så inleds en nyhetsartikel på Skolverkets hemsida. Det är ett någon vecka sedan den publicerades, men jag har inte hunnit kommentera den förrän nu. Artikeln bekräftar någonting som vi i Vänsterpartiet, Norrtälje länge befarat; barngrupperna på fritidshemmen är stora, blir större samtidigt som personaltätheten sjunker. Nu visar det sig även att personalens utbildningsnivå sjunker.

Fritidshemmen har många viktiga funktioner för våra barn och unga. I Läroplan för Grundskolan, Fritidshemmen och Förskoleklassen anges bl a; "Skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling. Detta ska åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och arbetsformer. Gemensamma erfarenheter och den sociala och kulturella värld som skolan utgör skapar utrymme och förutsättningar för ett lärande och en utveckling där olika kunskapsformer är de­lar av en helhet. Ett ömsesidigt möte mellan de pedagogiska synsätten i förskoleklass, skola och fritidshem kan berika elevernas utveckling och lärande."

Många barn i de yngre skolåren tillbringar mycket tid på fritids, flera timmar om dagen. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att fritidspersonalen måste ha möjlighet att hjälpa barnen med ev läxor, eftersom många barn kommer hem sent på kvällen då både de själva och föräldrarna är trötta. Egentligen borde det, enligt mig, vara självklart att skolarbete görs under skoltiden, men jag vet ju att det inte alltid ser ut så och då måste alla barn åtminstone ges goda möjligheter att klara av hemarbete. Annars menar språkläraren Pernilla Alm att det är tunt med forskning som kan visa på nyttan med läxor. Förutom att de är orättvisa riskerar de ta död på barnens naturliga kunskapstörst, anser hon och skriver just nu på en debattbok mot hemarbete.

Fritidshemmen borde i stället, enligt mig, kunna erbjuda ytterligare möjligheter att reflektera och ta till sig olika kunskaper som erbjudits barnen under skoldagen. Precis som läroplanen anger så kan olika pedagogiska synsätt användas framgångsrikt för att alla barn ska ha möjlighet att ta till sig de olika kunskaperna på sätt som passar dem. För att ett lärande ska kunna ske krävs även trygghet och att varje barn blir sett och uppmärksammat varje dag.

I Vänsterpartiet Norrtälje har vi föreslagit att det görs en översyn av gruppstorlekarna och personaltätheten på fritids och att vi sätter ett maxtak som kan betraktas som lämpligt utifrån vad vi vill att fritids ska kunna åstadkomma. vi vill också att man särskilt tittar på verksamheten för barn mellan 10-12 år. Många barn slutar på fritids i den här åldern eftersom de inte tycker att fritids har någonting att erbjuda dem. I stället går de hem, sitter kanske ensamma, kanske fastnar de vid ett dataspel eller så drar de runt på stan eller går hem till någon, bara av den anledningen att de inte vill vara ensamma. Centerpartiets vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor har uttalat att hon tycker det är bra att barnen slutar på fritids i den här åldern. Hon tycker att de kan gå hem och plocka ur diskmaskinen och vika strumpor i stället, det får dem att mogna. Centerpartiets vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor tycker att det daltas för mycket med dagens unga och skryter stolt med att hon, trots att hon är fembarnsmamma, aldrig besökt ett "dagis".

Det är trist tycker jag.  För om vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor hade besökt en förskola eller för den delen ett fritidshem, så kanske hon haft en annan syn på verksamhetens nytta för barnen och den arbetsbelastning som idag tynger både barn och vuxna i verksamheterna. Då hade hon kanske förstått att mindre barngrupper och högre personaltäthet hade kunnat göra verksamheten ännu bättre och att detta skulle kunna ha betydelse för vad barnen kan prestera i skolan. Hade hon också tagit del av Skolverkets siffror som visar att över 90% av alla barn i förskoleåldern är inskrivna i förskolan i Sverige idag, så hade hon förstått hur viktigt det är att den här verksamheten håller hög kvalitet.

Nu har äntligen Norrtälje kommun tagit beslut att även barn till arbetslösa och föräldralediga får rätt till Förskola 30 timmar/vecka. Och snälla Centerpartiets vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor; det handlar inte om att frånta föräldrar ansvar eller att institutionalisera barnen, det handlar om en socialkonstruktivistisk syn på människans utveckling och lärande tillsammans med andra. Skriv upp det.

Tvärfackligt frukostmöte med politiker

I morse var vi politiker inbjudna till ett tvärfackligt frukostmöte. Det var representanter från Kommunal, Vision, Vårdförbundet och Lärarförbundet som bjöd på kaffe, yoghurt och smörgås samtidigt som de ville att de olika partierna förklarade sin syn på främst två områdens utveckling; Tiohundarsamarbetet och Skola/förskola/fritids. Partierna var representerade med två från Moderaterna, två från Socialdemokraterna, två från Miljöpartiet, en folkpartist, en centerpartist, en kristdemokrat och två Vänsterpartister, undertecknad och Christina Hamnö som representerar partiet i barn och skolnämnden samt i utbildningsnämnden.

Vi började med att diskutera framtiden för projektet Tiohundra. Miljöpartiets representant Bengt Annebäck var väldigt oroad över personalens situation och att detta inte diskuterades på politisk nivå utan ansvaret för detta ligger på varje utförare. Han vittnade, efter mångårig tjänst på stressrehab, att många av de som kommer dit är kvinnor som arbetar inom hemtjänst, äldreomsorg och förskola.

Som vänsterpartist kan jag bara instämma i Bengts oro. Norrtälje kommun är en kommun med extremt stor andel äldre och om inte arbetssituationen för de som tar hand om den förbättras kommer vi att stå inför stora rekryteringsproblem. När nu lönerna ligger några snäpp under stockholmsnivå måste vi kanske kunna locka människor att arbeta hos oss genom att erbjuda goda arbetsförhållanden?

Moderaterna, som representerades av kommunalrådet Kjell Jansson och sjukvård och omsorgsnämndens ordförande Erik Langby, ville lyfta det positiva i verksamheten och blev lite putt på att höra om saker som fungerar mindre bra. Det verkade som att de gärna ville tro att genom de tillskott av pengar (som fattats under många år) som nu kommer så kommer allt att vara frid och fröjd i organisationen igen. Både Folkpartiets Hans Andersson och Centerpartiets Berit Jansson lyfte valfriheten för medborgaren som en viktig faktor i det framtida arbetet. Berit fortsatte med att klargöra att det var fackets uppgift att marknadsföra yrken inom vården som attraktiva och att det inte gynnade verksamheten att de lyfte upp det som fungerade dåligt. Här hettade det till en stund, men det är kanske inte så konstigt då Berit representerar ett parti vars ungdomsförbund för ett antal år sen propagerade parollen: Fuck Facket Forever.

För Kristdemokraternas UllaBritt Pettersson var det viktigt att privata entreprenörer kunde konkurrera på samma villkor som Tiohundrabolaget, vilket känns väldigt fjärran då de styrs helt olika och har helt olika förutsättningar. Landstingets regler styr mycket av det som sker i Tiohundra AB, t ex upphandling. Dessutom ansvarar Tiohundra AB för en akutmottagning, vilket inget av de privata hemtjänst eller primärvårdsföretagen gör.

I Vänsterpartiet kan vi bara beklaga att projektet fortfarande är ett projekt, och dessutom ett projekt som under de senaste åren vanskötts så en kan undra vad i själva projektet består. Verksamheterna struktureras nu på samma vis som alla verksamheter under Stockholms läns landsting och vårdval efter vårdval splittrar den modell som skulle bygga på samarbete - ej konkurrens. Som tur är existerar de positiva sidor som flera partier benämner, så det finns en god grund att åter vända Tiohundraskutan och utveckla den som en tydlig, alternativ modell, något som också hade varit helt möjligt att göra inom projektet.

Flera partier, bl a Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna säger att de vill permanenta projektet Tiohundra, men vad är det som de vill permanenta? Det räcker inte med att bara försöka göra presumtiva väljare nöjda och säga att vi vill permanenta projektet. Betyder det att bevara sjukhuset som akutsjukhus? Betyder det att behålla nämnden med representanter från kommun och landsting? Eller vad betyder det? Om du undrar över detta, fråga dina politiker vad de vill permanenta då du träffar dem.

I Vänsterpartiet vill vi permanenta tanken på samarbete i enlighet med ursprungsprojektet, tänka utanför stuprören, prova nytt och kanske kunna lösa de problem som alltfler kommuner i Sverige står inför med en allt större andel äldre invånare. Äldre, psykiskt funktionshindrade, barn och familjer är de som tjänar mest på ett mer ingående samarbete där vi inte ser till vem som har det ekonomiska ansvaret för våra gemensamma invånare. Visst kan det finnas flera olika utförare, men de ska finnas där med medborgaren i fokus, det får inte vara företagens förutsättningar som styr verksamheten och organisationen. Vi ska använda oss av medborgardialoger och av Tiohundrabarometern som har funnits med sedan projektets start 2006. Runt 2010 kunde vi i Tiohundrabarometern utläsa att väldigt många var nöjda med vården och med projektet. De siffrorna har nu rasat och i senaste barometern uppgav 64% av kommunens befolkning att de inte vill ha fler vårdföretag i kommunen.

Ska vi kunna utveckla vården och tiohundramodellen behöver vi ta till oss de tre (!) vetenskapliga utvärderingar som gjorts, men också det som framkommer i Tiohundrabarometern. Vi måste våga titta på det som fungerar sämre för att kunna göra  någonting åt det och utvecklas. Idag har t ex Tiohundra AB 1000 timvikarier. Enligt de fackliga representanterna anställer många av de privata vårdföretagen aldrig på heltid och praxis inom Tiohundra AB inom äldreomsorgen ligger på 75%. Det är inte rätt sätt att locka fler till vårdyrken. Enligt en nationell undersökning som Kommunal gjort vill 76% av alla unga ha en fast anställning (kommunalrådets uppfattning är en annan: unga idag är inte som när vi var unga, de vill inte ha ett jobb, de vill jobba lite, resa, jobba nånannanstans osv). De fackliga representanterna påpekar också att det i kommunen finns dåligt med utbildningsplatser för vuxna som vill utbilda sig inom vårdyrken. Ett lyft för detta hoppas vi i Vänsterpartiet att de fem akademiska vårdcentralerna inom Tiohundra AB kommer att utgöra.

Fråga nummer två som fanns på dagordningen denna morgon var situationen på kommunens skolor, fritids och förskolor. Nu fick Vänsterpartiet börja och Christina Hamnö berättade om hur vi behöver ge lärare och skolpersonal ett större förtroende. "De är kompetenta och behöver inte kontrolleras hela tiden", menade Kia. Hon ville också lyfta frågan om att vara två lärare i varje klass, att kunna dela gruppen och att kunna ge varandra feedback. Kia berättade också om sitt besök på fritids i Hallstavik och hur personalen upplevde arbetet enligt Lgr-11 som ett lyft samtidigt som de fortfarande tyckte att barngrupperna var för stora och vuxna för få. De saknade möjlighet att erbjuda en god verksamhet för barn mellan 10-12 år och det är något som vi i Vänsterpartiet vill möjliggöra. Vi har tidigare motionerat om detta i kommunfullmäktige. Vi har också motionerat om ett tak för barngrupperna i förskolan på 15 barn. Vi menar givetvis att det ska kunna finnas flexibilitet, men då ska pedagogerna kunna argumentera för varför de tycker att det är okej med en större barngrupp t ex 17 barn under en viss period. Många av de som kom in efter oss i presentationen tyckte att det var löjligt att sätta siffror för hur stora barngrupperna skulle vara och menade att det kan professionen avgöra, medan jag ville ge en bild av hur detta ser ut i verkligheten: färre barn i barngruppen innebär färre vuxentimmar och då 25% (åtminstone på min arbetsplats) inte har fasta tjänster, riskerar sådana val att människor blir arbetslösa. Vem vill göra sin kollega arbetslös? Trots att många på min arbetsplats vill se mindre barngrupper upplever jag att de i stället blir större, vilket inte är så konstigt då lokalkostnaderna ökat så att den ökade barnpengen reellt blir mindre innan den kommer ut i verksamheten. Resursfördelningen var också något som Socialdemokraterna tog upp.

Lite grand fastnade diskussionen i gruppstorlekar, men vi kom också in på lönerna, som i Norrtälje kommun ligger några tusenlappar under övriga Stockholms län. Inom tio år kommer 1/3 av alla lärare i kommunen att gå i pension och vi kommer att stå inför ett stort rekryteringsproblem, menade Anett Hallsten från Lärarförbundet. Nu satsas det en del på att höja lönen för vissa grupper, men i övriga länet satsas det ännu mer så vi kommer ändå efter.

Centerpartiets Berit Jansson, vice kommunalråd och ansvarig för de mjuka frågorna i kommunen, är känd för att tidigare stolt ha hävdat att hon trots fem egna barn aldrig varit på ett "dagis" samt uppfattningen att förskola med eget kök innebär att det går att göra trolldeg med barnen, stampade återigen in  på ett område som hon inte alls behärskar. Fritids för 10-12-åringar jämförde hon med att vårda ihjäl barnen, som hon ser som institutionerade sedan ett års ålder. "De behöver få bli vuxna och en tioåring kan mycket väl gå hem och vika strumpor", hävdade vice kommunalrådet med ansvar för mjuka frågor. Hon visste hon för hon har som sagt fem egna barn och sen ett antal barnbarn på det. Även kommunalrådet med ansvar för hårda frågor, Kjell Jansson (M), vittnade om att han curlat sin son och att det kanske inte var nyttigt för barnet, men nu bygger han ju ett nytt badhus där barnen kan hänga på fritiden.

Folkpartiet och Socialdemokraterna var rörande överens om att det krävs en bred samsyn kring skolfrågan i kommunen och båda gav sken av att förstå att det krävs resurser för att göra de förbättringar som behövs. Moderaten Langby ville dock klargöra att för att kunna rekrytera personal till kommunen krävs att kommunen går från en högskattekommun till en normalskattekommun. Men det är ju ett problem mellan de borgerliga partierna. Andersson (Fp) imponerade också genom att verka ha tagit till sig någorlunda modern forskning om hur viktig leken är för barns utveckling och lärande. alltid imponerande då politiker ibland har ögon och öron och inte bara en bred käft. Kan inte någon nu bara bjuda ut vice kommunalrådet, med ansvar för kommunens mjuka frågor, till en förskola och visa vad som sker där? Min uppmaning är dock till alla kompetenta anställda som arbetar med barn och ungdomar i vår kommun, om ni inte känner er bekväma med att betraktas som nannys, rösta inte fram ett ansvarigt kommunalråd som aldrig varit på en förskola!

Många barn i förskolan kräver hög kvalitet på verksamheten

Skolverket meddelar i en rapport att nästan 490 000 barn nu är inskrivna i förskolan, en ökning med 7000 barn sedan förra året. Det betyder att 85% av alla barn mellan 1-5 år är inskrivna i förskolan och 95% av barnen i åldersspannet 3-5 år. Detta ställer höga krav på en god kvalitet i verksamheten eftersom det blir det första steget i utbildningsväsendet för så gott som alla barn i Sverige. Det ställer också höga krav på en jämn kvalitet som ger barnen likvärdiga förutsättningar inför skolstarten. Skolverket rapporterar dock regionala skillnader där barngrupperna är störst i förortskommuner, varuproducerande kommuner och kommuner i tättbebyggda regioner. Mindre barngrupper återfinns i turism och besöksnäringskommuner.

Det kan vara lite svårt att avgöra vilken av dessa typer av kommuner Norrtälje kommun räknas som. Samtidigt som vi lanserar oss som handelsstad och har en stor fritidsbefolkning (turism/besöksnäring), så ligger vi också i en tättbefolkad region och ses ibland som en avlägsen förort till Stockholm. Hur som helst  har, enligt skolverkets siffror barngruppsstorlekarna inte ökat utan ligger på runt 17 barn/barngrupp. Vuxentätheten ligger också still på 5,3 barn per vuxen. Enligt tidigare rekommendationer från Skolverket har ett maxtak på 15 barn per barngrupp varit önskvärt, med möjlighet till än mindre grupper för yngre barn, barn i behov av särskilt stöd eller barngrupper med många olika modersmål representerade. Om de rekommendationerna (som plockades bort för något halvår sedan) skulle gälla skulle vi ju också vilja se en snittsiffra på 13 barn/barngrupp. I Vänsterpartiet, Norrtälje, anser vi att barngrupper inte bör vara större än 15 barn, lite flexibelt, men 17 barn ska inte vara snitt då vi vet att många grupper t ex på landsbygden är betydligt mindre.

Förskolan har en nyligen reviderad läroplan som ställer ganska så stora krav på verksamheten, hur den ska följa varje barns utveckling och ta vara på varje barns förmågor samt anpassas efter barnens behov och intressen. Forskning visar att barn som gått i en förskola med hög kvalitet klarar av skolan bättre än barn som inte gått i förskola. Samma forskning visar att barn som gått i en förskola av lägre kvalitet klarar skolan sämre än barn som inte gått i förskola. Med en situation där 95% av barnen under en tid av sin yngre uppväxt är inskrivna i förskolan är det mycket viktigt att alla förskolor håller en hög kvalitet. Likvärdigheten i den svenska skolan har, enligt PISArapporten, stadigt försämrats och det blir inte bättre av att barnen inte ges likvärdiga förutsättningar då de börjar skolan.

Skolverket konstaterar att 56% av de anställda i kommunala förskolor har förskollärarutbildning medan endast 41% av de anställda i friförskolorna har det. Det är dessutom en siffra som sjunkit. Det sägs att det är brist på förskollärare och samtidigt kräver förskollärarna - med rätta - högre lön. Vissa fristående förskolor betalar högre löner än kommunerna, andra betalar lägre. Norrtälje kommun satsar extra för att höja lönerna till förskollärare för att komma närmare de löner som erbjuds närmare Stockholm. Denna satsning gäller dock inte de som inte har en tillsvidareanställning. För att få en tillsvidareanställning måste du först och främst ha din legitimation, som du kan få då du skickar in intyg efter fullgjort introduktionsår (som beräknas på antal arbetade timmar, så arbetar du deltid tar det längre tid än ett år). Introduktionsåret får du sedan inte tillgodoräkna dig som anställningstid på din arbetsplats och som grund för LAS, vilket hade gjort att du automatiskt konverterades till tillsvidareanställning efter två år. Så, i Norrtälje kommun är det fullt möjligt att  som utbildad förskollärare arbeta deltid på visstidsanställning och lägre löneutveckling i flera år trots att det sägs att det är ett bristyrke och trots att det sägs att det satsas.

Andelen anställda män är fortsatt låg, dock något högre i de fristående förskolorna. Detta kan vara en följd av att de inte i lika hög utsträckning kräver förskollärarutbildning. Det är viktigt att fler män anställs i förskolan, gärna då också med förskollärarexamen. Vänsterpartiet, Norrtälje har lagt en motion om att locka fler till förskollärarutbildningen, även män. Vi vill också att kommunens förskolor aktivt ska försöka rekrytera män då de stora pensionsavgångarna kommer att orsaka ett stort behov av nya förskollärare i kommunen.

Vad god ordning är ligger i varje persons upplevelse

Jag har tidigare berättat om hur den barnpeng som delas ut till kommunens förskolor drabbas negativt av de dyra paviljonger som idag hyrs in för verksamheten eftersom majoriteten inte kunde enas om ett förslag till bygge av ny förskolebyggnad i Vigelsjö 2011. Det är inte bara ekonomin som drabbas, lokalerna är inte optimala för förskoleverksamhet och många föräldrar har tyckt att det blivit både långt och krångligt att ta sig till förskolan i dess nya läge.

Nu har ett företag visat intresse för att bygga 300 nya hyresrätter i kvarteret förrådet bakom kommunhuset, samma område där en förskola för Vigelsjöbarnen i ett tidigt skede planerades. Från Vänsterpartiet, med medhåll från Socialdemokraterna och Miljöpartiet, har vi då yrkat på att kommunen, i samband med att företaget bygger de 300 nya lägenheterna, uppför en förskola i anslutning till området och därmed gör sig av med de dyra barackerna nedanför Lommarskolan. Enligt den finansieringsplan som kommunen gjort upp för sina insatser vid bygget finns det ca 19 mkr över till en förskolebyggnad och med tanke på de besparingar som kan göras då paviljongerna tas ur bruk borde detta bli en ren vinst. Dessutom gör det bostäderna än mer attraktiva och, förhoppningsvis, de unika företaget som vill investera i hyresrätter i Norrtälje, uppmuntrade i sin satsning. För fler hyresrätter verkar nu samtliga partier vara överens om att det behövs. Och med 11 års kö i centrala Norrtälje behövs det troligtvis mer än 300 för att beta av kön.

Men kommunalrådet (M) tycker inte vi ska skrämma bort fastighets företaget och menar att beslut om nya förskolelokaler, om de nu behövs, ska diskuteras och tas i god ordning.

För oss i opposition är det inte alltid lätt att veta vad god ordning innebär. Det som vi tycker är god ordning är väldigt sällan god ordning i majoritetens ögon. Miljöpartiet tyckte t ex inte att det kunde kallas god ordning att vid en stor investering som omställningen av Norrtälje hamn, först spika fast en skelettplan och sedan ta detaljplan för detaljplan. Inte heller tyckte de att det var god ordning att mycket av grunden för beslutet om skelettplanen arbetats fram i en arbetsgrupp där inte ens alla politiska partier varit representerade, än mindre medborgarna.

Men kommunalrådet (M) som har en av de högsta kommunalrådslönerna i Sverige vet förstås bättre.  Vad han kanske inte har tänkt på är att oppositionen kanske skulle uppfatta hans goda ordning lättare om han var mer generös med den information han hinner tillgodogöra sig genom att kunna ägna ungefär tio gånger så mkt tid åt varje ärende än vad t ex jag, gruppledare för ett mindre parti i opposition, som bara ersätts med tio procent av hans arvode, har tid med. För oss som vill någonting i kommunen, och inte har tillgång till all information, så blir varje tillfälle att lyfta en angelägen fråga automatiskt en god ordning.

Och som gruppledare för ett mindre parti i opposition, men med ett stort engagemang i en högkvalitativ barnomsorg i kommunen, någonting som vi tror lockar unga människor att stanna kvar, och t o m flytta hit, ställer vi oss frågan om det som hände i kommunfullmäktige i juni 2011, då kommunalrådet (M) på sittande möte, utan minsta förvarning, drog ur  ett ärende som beretts under flera år tillsammans med personal och föräldrar och som nu var färdigt för beslut; beslutet om  den nya förskolan i Vigelsjö, beslutet som inte ens bidde en tumme, beslutet som bara blev paviljonger som kostar oss fyra gånger mer än vad en större verksamhetsanpassad förskola skulle ha kostat, var det ett beslut som skedde i god ordning? 

Eller när beslut om att göra en markanvisning till ett helt nybildat företag som vill bygga hyresrätter i Norrtälje, inte vill ställa krav på att företaget redovisar sin finansiering utan föregås av att kommunalrådet intygar att det här är justa personer som vill oss väl och som vi inte får skrämma bort. Är det att ta beslut i god ordning?

Vad god ordning är ligger i varje persons upplevelse. Oppositionen i Norrtälje upplever ofta att de blir överkörda och att de inte  riktigt har tillgång till den information som majoriteten verkar besitta. I så fall skulle vi ju inte återremittera, fråga och ställa krav på redovisning hela tiden. I såna fall kanske vi skulle förstå hur den goda ordningen fungerade. Kanske. Men troligtvis skulle vi ändå ha olika åsikt, men då åtminstone veta vad vi hade olika åsikt om och vad vi kanske kunde komma överens om.

#matvalet, #fittstim och #samtycke

Egentligen skulle jag ha bloggat igår kväll, men jag var så otäckt sjuklig då och orkade endast följa TVn och i viss mån de medhängande twitterdebatterna t ex #matvalet, #samtycke, #fittstim, #svtdebatt och dessutom var det ju torsdag och tid för #fskchat om kollegialt lärande, så jag läste, men skrev inte så mycket själv till följd av min sviktande hälsa. Därför tänkte jag så här i efterhand kommentera gårdagens intryck.

Intressant att en undersökning nu gjorts, inte bara hur mycket av maten till skolor, äldreboenden och sjukhus som importeras, utan hur mycket av det som faktiskt skulle kunna produceras i Sverige som importeras. Otroligt att endast 4 av 100 äpplen som serveras i det offentliga är svenska. Häpnadsväckande dåligt. Så intervjuas kökschefer och kostchefer och alla vill de köpa mer svenskt och lokalodlat. Så intervjuas de som äter maten och givetvis vill de få mer lokalodlat på tallriken. På Facebook finns en sida, startad i Norrtälje kommun med över 2500 medlemmar som kräver svensk mat i skolan. Varför är det då som det är? Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) skyller som en sann centerpartist på det offentliga och menar att de borde bry sig mindre om pris och i stället se till att köpa svenskproducerade livsmedel. Men riktigt så enkelt är det väl inte??? För det första så har vi Lagen om Offentlig Upphandling, som förbjuder köparna att ställa krav just på att produkterna är svensktillverkade; det går ju i strid med EUs grundprinciper. För det andra så handlar det ofta inte om kostnader utan om möjligheten att handla direkt från lokala producenter. Kommuner och landsting tecknar stora avtal, där ofta flera kommuner gått samman för att få bra pris och dessa avtal kan kost- och kökschefer inte gå utanför i någon större utsträckning. I Norrtälje kommun måste föräldrar ansöka om specialkost för sina barn för att de ska serveras svenskproducerad mat, något som jag förstår innebär oändliga handläggningstider och dilemman för kökspersonalen. Detta är ett problem för föräldrar som ska välja skola till sina barn. Det är också ett problem som gör att kommunala enheter inte konkurrerar på samma villkor som privat drivna enheter, som har rätt att köpa in sina råvaror från varhelst de vill.

En friande våldtäktsdom i Lund har också, helt förståeligt, vållat stor debatt. Tingsrätten anser att mannen förgripit sig på kvinnan med våld, men kan inte ställa utom allt rimligt tvivel att hon varit med på detta. Nu skriver debattörer på nätet om hur de ska beväpna sina döttrar, om rättslösa kvinnor och om en syn på män som näst intill förståndshandikappade. Det går aldrig att ställa någonting utom ALLT rimligt tvivel, det är samma sak som att påstå att någonting är helt sant. Hur ska en samtyckeslag utformas? Jag har ingen aning, om vi har den synen på män att de inte förstår ordet NEJ, hur ska de då någonsin förstå ett samtycke? Jag tycker det är rimligare att resonera som Lisa Magnusson i #svtdebatt när hon säger att vi ska fokusera på vad han BORDE ha förstått, som människa. Många är de våldtäktsdomar som bygger på att kvinnan borde ha förstått att hon inte skulle ha haft så kort kjol eller ett så stort läppstiftsleende. Rimligheten ligger i att män också borde förstå och jag skulle önska att ordet NEJ hade en högre signalstyrka än en kort kjol. Typ; alla män vet att en kort kjol betyder fritt fram, men väldigt få män vet att nej betyder nej. Så kan vi inte ha det och så kan vi inte förmoda att det är när vi ska döma grova brott.

Mest omdiskuterat igår blev Belinda Ohlssons program Fittstim - Min kamp, som jag bara såg slutet av. De allra flesta som såg programmet var väldigt negativa till hur Belinda och SVT lyckades förminska den feministiska rörelsen till att låta bli att raka sig under armarna och använda ordet Hen. Jag är benägen att hålla med. Det vore mycket bättre om vi svenskar på bästa sändningstid fick läsa den här artikeln av Maria Sveland. Jag tycker dock att förskolepedagoger är oerhört viktiga i den feministiska kampen, det är med de små barnen vi lägger grunden och i förskolans läroplan ingår det att motverka traditionella könsrollsmönster. Det handlar inte om att, som Ebba Witt Brattström menade, att ta bort hon, att ta bort kvinnan och låta samhället bli enkönat. Det handlar om att kunna erbjuda det uppväxande släktet alla möjligheter utan anknytning till vilket kön de har, att erbjuda alla barn kvinnliga och manliga hjältar, pojkar och flickor som är i behov av hjälp  och stöd, tuffa och mjuka sidor hos var och en utifrån individ, inte utifrån kön. En twittrare ifrågasatte igår varför vi utmålar föräldern som inte vill tala om sitt barns kön som en skadlig experimenterare, medan vi inte ifrågasätter det experiment att "göra" små barn till pojkar och flickor i förskolan, skolan, hemmet och i kommersialismen varje dag. En annan twittrare påpekar påpassligt att ordet hendagis inte existerar utan att det är Söders genusförskolor som diskuteras. Alltså ett språk som inte bara förminskar feminismen, utan även förskoleverksamheten. Jag skulle tycka det var mycket intressantare om en programserie kunde behandla olika feministiska frågor med ett positivt anslag. Det handlar inte om att feminismen inte tål att kritiseras eller ifrågasättas. Det handlar om att den varan har vi redan allt för mycket av. SVT kunde i stället hjälpa till att sprida en bild av varför ett jämställt samhälle är så viktigt. Hånad har väl feminismen blivit sen typ då det kom kvinnor och män, d v s ca 2000 år sen (enligt utsago av en man i #svtdebatt).

Vad händer om barngruppsstorlekarna inte anpassas efter barnens bästa? Och vad händer om de gör det?

Skolverket har nu bestämt att eftersom ingen följer deras riktlinjer om barngruppsstorlekar i förskolan så tar de bort riktlinjerna och rekommenderar förskolorna att bilda barngrupper utifrån barnens bästa. Det är ju en bra rekommendation, det står redan i FNs konvention för barnens rättigheter så lite överdrivet kan det kännas. Å andra sidan; när kommer barns bästa i främsta rummet? Jag tror inte ens att vi inom förskolan lyckas leva upp till den punkten i barnkonventionen. Eller? Utgår vi från varje barns bästa vid varje rutinsituation, vid varje aktivitet, vid överflyttning av barn och personal från den ena avdelningen till den andra, vid indelning i grupper och framför allt; gör vi det när vi beslutar om barngruppsstorlekar (vem/vad nu som gör det...)? Och vad händer om förskolorna inte ser till barns bästa då de bestämmer hur stora barngrupperna ska vara, tar Skolverket bort den rekommendationen också då? Och hur ska Skolverket veta om denna rekommendation är tillgodosedd?

Enligt de nya råden ska det för varje barn göras en barnkonsekvensanalys då barngruppsstorleken avgörs. 

"I de nya råden har vi fokuserat på vad som är bäst för varje barn på förskolan och det varierar därför lyfter vi fram att man alltid ska göra en så kallad barnkonsekvensanalys. När man bestämmer hur stor en barngrupp ska vara så måste man ta hänsyn till flera olika faktorer. Det handlar om personalens kompetens, lokalernas storlek och miljöns utformning. Det handlar också om barngruppernas sammansättning, socialt, etniskt, kön och ålder. Utifrån de faktorerna kan man sedan avgöra hur stora grupperna ska vara och hur mycket personal det behövs i gruppen. Om analysen visar att en barngrupp behöver vara mindre eller att det behövs mer personal måste de ansvariga för förskolan vara beredda att genomföra de förändringar som är nödvändiga för att ge barnen en bra förskola."

Experter menar att barngruppsstorlekarna är en mycket viktig kvalitetsfaktor i förskolan och att tillsätta fler pedagoger i en stor barngrupp är inte en bra lösning. Detta framkommer bl a i en artikel i SvD idag. Malin Broberg, professor i psykologi, jämför slopandet av rekommendationen om barngruppsstorlekar med att ta bort hastighetsbegränsningar för att alla ändå kör för fort medan Ulrika Lundqvist från Skolverket menar att den nya skrivningen innebär större krav på att grupperna inte är för stora för barnens bästa.

Aftonbladet skriver idag om hur föräldrar i en rapport tidigare i höst uttrycker sin oro över barngruppsstorlekarna och kopplar samtidigt de stora grupperna i förskolan till de försämrade resultaten i PISA. Det är bra att många reagerar, förskolan behöver tydliga riktlinjer att luta sig mot. I alltför många beslut blir det idag tvunget att istället för att se till varje enskilt barns bästa, anpassa verksamheten efter en snålt tilltagen budget. Personalens arbetsdagar måste gå ihop sig med raster osv, vikarier bör undvikas för att hålla budgeten och hyreskostnader gröper ur barnpengen så att förskolorna blir tvungna att ta emot fler barn för att få en ekonomi i balans. När det är budgeten som till syvende och sist styr barngruppernas sammansättning och storlek tycker jag att det blir väldigt lösa floskler att tala om "barnens bästa". Lika mycket som det är en självklarhet så är det många gånger helt otänkbart att utforma verksamheten efter barnens bästa. Eller vad säger ni där ute? Hur diskuterar ni personalens kompetens då en barngrupp förändras till exempel? Hur ser ni att ni kan göra en konsekvensanalys för varje barn innan ni bestämmer hur stor barngruppen ska vara? Och vad händer om analysen visar att ett eller flera barn skulle fungera bättre i en grupp med betydligt färre barn, finns det resurser att skapa en sådan grupp då? Forskning visar ju att ALLA barn, oavsett förutsättningar och ålder skulle fungera bättre i mindre grupper än de som i snitt finns på förskolorna idag. Är det då inte bättre att helt sonika ha en tumregel på 15 barn, ett riktmärke, och sedan efter analys kunna skapa mindre grupper där det så behövs? Är det inte bättre än att alla som "klarar" en större grupp trycks in i en sådan och så blundar vi lite för vad det där med varje barns bästa egentligen innebär? 

Favorit i repris - kräv en ny förskola i Vigelsjö, ersätt Blåklintens dyra baracker

Barnpengen till kommunens förskolebarn har räknats upp med ca 4 % för 2014. Trots detta får förskolorna i praktiken mindre pengar per barn. Hur kan det komma sig? En av anledningarna är de baracker som hyrs in för att bedriva förskoleverksamhet. Baracker på 600 kvadratmeter kostar ungefär fyra gånger mer än nybyggda, anpassade förskolelokaler på ca 900 kvadratmeter. Och detta gör tusenlappar per barn och månad.

Jag har vid åtta tidigare tillfällen, varav det första i maj 2008, bloggat om planerandet av en ny förskola i Vigelsjö, som skulle ersätta Blåklinten som under många år bedrev sin verksamhet i inhyrda lokaler med återkommande luftproblem. Planerna arbetades fram tillsammans med personalen under flera år, med flera studiebesök och kreativa idéer för att få en bra miljö för barnen till en rimlig summa. Det slutgiltiga förslaget, som skulle behandlas av kommunfullmäktige i maj 2011, skulle kosta kommunen ca 30 miljoner kronor, nån miljon till om kommunen också valde att bygga ett kök i förskolan, vilket många förespråkade.

De flesta i kommunfullmäktige, föräldrar och anställda hade i maj 2011 förberett sig för en debatt kring tillagningsköket, men blev väldigt förvånade då kommunalrådet Kjell Jansson (M) utan förvarning drog ur ärendet om ny förskola i Vigelsjö helt. Det blev helt enkelt ingen förskola. Ärendet återkom som dyra baracker som idag påverkar den ersättning alla kommunala förskolor får per barn. Trots att kommunen höjer anslagen blir alltså ersättningen mindre per barn, vilket givetvis leder till större barngrupper eftersom förskolorna är tvungna att ta emot fler barn för att klara sin ekonomi.

Flytten till barackerna, som är belägna nedanför Lommarskolan, har inte bara givit effekter som minskad ersättning per barn och mindre, icke optimala lokaler. Det har också inneburit att många som bor i området vid Lommarvägen/Väster Knutby och centrala Norrtälje har fått en längre väg till barnens förskola. Under året har det också varit mycket krångligt och ibland farligt att ta sig förbi vägbygget av Västra vägen. Utan att ha diskuterat det med någon leds jag av min magkänsla att kampen för en ny förskola i Vigelsjö inte får vara över. Varför inte bygga en i området intill kommunhuset som det var tänkt från början? Se till att inte behöva förlänga hyrestiden av de dyra barackerna en enda dag efter de första fem åren som jag vill minnas att avtalet tecknades på. Vill också minnas att förlängningen kunde göras av tjänsteman utan politiska beslut, så vill vi förändra de sjuka hyreskostnaderna som den kommunala förskolan nu dras med så måste vi agera politiskt nu.

Hur ser vi till barnens åsikter och rättigheter?

Igår började jag på en kurs om barnperspektiv i forskningen vid Uppsala universitet. Kursen lyfter dilemmat att följa lagstiftningen och FNs konvention om barnens rättigheter då det gäller etik och frivillighet hos varje individ i en forskningsprocess. Det är givetvis också applicerbart på annat arbete som utförs i t ex skola och förskola.

Tidigare betraktades barn som "inte helt färdiga" individer som inte heller hade fullständiga mänskliga behov och rättigheter. I forskningen behandlades barn ofta som objekt som studerades utan att själva veta om eller erbjudas att ha åsikter om vad som skedde. Idag säger lagstiftning och riktlinjer att barn ska behandlas med samma respekt som vuxna vid t ex forskning. Mänskliga rättigheter omfattar även barn och barnen har också sina egna rättigheter enligt FNs konvention. Detta gör givetvis forskning på barn mer komplicerat, speciellt forskning på barn som är så små att de inte själva kan uttrycka sin vilja på ett sätt som vi vuxna är lyhörda för.

För att tydliggöra hur olika vi ändå kan behandla barn och vuxna vid forskning tänkte jag berätta om ett exempel ur kurslitteraturen.

Det kanske inte är så vanligt idag, men för inte allt för länge sedan gjordes en hel del forskning på hur små barn skulle kunna klara av förskolan. Dessa tester gjordes på så sätt att det lilla barnet kom till ett okänt ställe tillsammans med sin förälder (oftast mamma). På stället fanns en person som var trevlig och lekte med föräldern och barnet en stund innan föräldern sa hejdå och lämnade barnet ensamt med den okända personen. Under testen mättes stressnivå osv hos barnet. På detta vis skulle förskolas lämplighet för barn av olika ålder kunna påvisas.

Idag tycker vi förstås att det är otäckt och lite konstlat. På förskolan är ju föräldrarna med under en längre tid, det finns flera barn osv. Men inte heller vid lämning på förskola frågar vi barnet om hen är med på noterna. Vi är åtminstone inte helt tydliga med hur det kommer att bli.

Tänk er nu det motsatta. En förälder går med sitt barn i en djurpark. De äter glass och tittar på djuren och har trevligt. Utan att föräldern i förväg är informerad om vad som kommer att hända låter vi sedan barnet försvinna i folkmassorna. Förälderns puls och reaktion mäts. Efter en stund dyker forskaren upp med barnet. 

Tror ni att någon förälder skulle låta detta ske utan att stämma forskaren? Slå ihjäl forskaren? Eller åtminstone ringa Kalla Fakta`? Då det gäller forskningen på barnet kan vi tänka att det är hemskt, men kanske är det lite nödvändigt, hur skulle vi annars göra? När det gäller forskningen på föräldern så är det nog helt uteslutet för de allra flesta. Det är det här som är så intressant tycker jag. Och det ger oss en tankeställare.

En annan av mina favoritförfattare Elisabeth Nordin Hultman skriver på ett ställe att hon under sitt arbete valde att tänka på vart och ett av barnen i barngruppen som om det vore hennes eget barn; "hur skulle jag vilja att barnet blev behandlat i den här situationen om det var mitt eget barn?" När hon tänkte på det viset så upptäckte hon att hon själv och övrig personal i många vardagliga situationer behandlade barnen rent kränkande. Mycket tänkvärt även det tycker jag.

Min magisteruppsats handlade om hur vi framställer barn i den pedagogiska dokumentationen. Pedagogisk dokumentation lyfts fram som ett önskvärt arbetssätt i den nyredigerade läroplanen för förskolan och det är ett arbetssätt som sprids snabbt och brett med den nya digitala tekniken. I detta arbete är det viktigt att vara medveten om och ta hänsyn till de etiska aspekterna och barns rättigheter. Därför är jag övertygad om att det kommer att bli en lärorik kurs för mitt fortsatta arbete med barn, trots att kursen också till stora delar är forskningsförberedande och kommer att behandla metodval och vetenskapsteori osv också. Jag säger som jag brukar säga; i mötet med litteratur och andra människors funderingar så lär vi oss alltid någonting nytt.