I morse var vi politiker inbjudna till ett tvärfackligt frukostmöte. Det var representanter från Kommunal, Vision, Vårdförbundet och Lärarförbundet som bjöd på kaffe, yoghurt och smörgås samtidigt som de ville att de olika partierna förklarade sin syn på främst två områdens utveckling; Tiohundarsamarbetet och Skola/förskola/fritids. Partierna var representerade med två från Moderaterna, två från Socialdemokraterna, två från Miljöpartiet, en folkpartist, en centerpartist, en kristdemokrat och två Vänsterpartister, undertecknad och Christina Hamnö som representerar partiet i barn och skolnämnden samt i utbildningsnämnden.
Vi började med att diskutera framtiden för projektet Tiohundra. Miljöpartiets representant Bengt Annebäck var väldigt oroad över personalens situation och att detta inte diskuterades på politisk nivå utan ansvaret för detta ligger på varje utförare. Han vittnade, efter mångårig tjänst på stressrehab, att många av de som kommer dit är kvinnor som arbetar inom hemtjänst, äldreomsorg och förskola.
Som vänsterpartist kan jag bara instämma i Bengts oro. Norrtälje kommun är en kommun med extremt stor andel äldre och om inte arbetssituationen för de som tar hand om den förbättras kommer vi att stå inför stora rekryteringsproblem. När nu lönerna ligger några snäpp under stockholmsnivå måste vi kanske kunna locka människor att arbeta hos oss genom att erbjuda goda arbetsförhållanden?
Moderaterna, som representerades av kommunalrådet Kjell Jansson och sjukvård och omsorgsnämndens ordförande Erik Langby, ville lyfta det positiva i verksamheten och blev lite putt på att höra om saker som fungerar mindre bra. Det verkade som att de gärna ville tro att genom de tillskott av pengar (som fattats under många år) som nu kommer så kommer allt att vara frid och fröjd i organisationen igen. Både Folkpartiets Hans Andersson och Centerpartiets Berit Jansson lyfte valfriheten för medborgaren som en viktig faktor i det framtida arbetet. Berit fortsatte med att klargöra att det var fackets uppgift att marknadsföra yrken inom vården som attraktiva och att det inte gynnade verksamheten att de lyfte upp det som fungerade dåligt. Här hettade det till en stund, men det är kanske inte så konstigt då Berit representerar ett parti vars ungdomsförbund för ett antal år sen propagerade parollen: Fuck Facket Forever.
För Kristdemokraternas UllaBritt Pettersson var det viktigt att privata entreprenörer kunde konkurrera på samma villkor som Tiohundrabolaget, vilket känns väldigt fjärran då de styrs helt olika och har helt olika förutsättningar. Landstingets regler styr mycket av det som sker i Tiohundra AB, t ex upphandling. Dessutom ansvarar Tiohundra AB för en akutmottagning, vilket inget av de privata hemtjänst eller primärvårdsföretagen gör.
I Vänsterpartiet kan vi bara beklaga att projektet fortfarande är ett projekt, och dessutom ett projekt som under de senaste åren vanskötts så en kan undra vad i själva projektet består. Verksamheterna struktureras nu på samma vis som alla verksamheter under Stockholms läns landsting och vårdval efter vårdval splittrar den modell som skulle bygga på samarbete - ej konkurrens. Som tur är existerar de positiva sidor som flera partier benämner, så det finns en god grund att åter vända Tiohundraskutan och utveckla den som en tydlig, alternativ modell, något som också hade varit helt möjligt att göra inom projektet.
Flera partier, bl a Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna säger att de vill permanenta projektet Tiohundra, men vad är det som de vill permanenta? Det räcker inte med att bara försöka göra presumtiva väljare nöjda och säga att vi vill permanenta projektet. Betyder det att bevara sjukhuset som akutsjukhus? Betyder det att behålla nämnden med representanter från kommun och landsting? Eller vad betyder det? Om du undrar över detta, fråga dina politiker vad de vill permanenta då du träffar dem.
I Vänsterpartiet vill vi permanenta tanken på samarbete i enlighet med ursprungsprojektet, tänka utanför stuprören, prova nytt och kanske kunna lösa de problem som alltfler kommuner i Sverige står inför med en allt större andel äldre invånare. Äldre, psykiskt funktionshindrade, barn och familjer är de som tjänar mest på ett mer ingående samarbete där vi inte ser till vem som har det ekonomiska ansvaret för våra gemensamma invånare. Visst kan det finnas flera olika utförare, men de ska finnas där med medborgaren i fokus, det får inte vara företagens förutsättningar som styr verksamheten och organisationen. Vi ska använda oss av medborgardialoger och av Tiohundrabarometern som har funnits med sedan projektets start 2006. Runt 2010 kunde vi i Tiohundrabarometern utläsa att väldigt många var nöjda med vården och med projektet. De siffrorna har nu rasat och i senaste barometern uppgav 64% av kommunens befolkning att de inte vill ha fler vårdföretag i kommunen.
Ska vi kunna utveckla vården och tiohundramodellen behöver vi ta till oss de tre (!) vetenskapliga utvärderingar som gjorts, men också det som framkommer i Tiohundrabarometern. Vi måste våga titta på det som fungerar sämre för att kunna göra någonting åt det och utvecklas. Idag har t ex Tiohundra AB 1000 timvikarier. Enligt de fackliga representanterna anställer många av de privata vårdföretagen aldrig på heltid och praxis inom Tiohundra AB inom äldreomsorgen ligger på 75%. Det är inte rätt sätt att locka fler till vårdyrken. Enligt en nationell undersökning som Kommunal gjort vill 76% av alla unga ha en fast anställning (kommunalrådets uppfattning är en annan: unga idag är inte som när vi var unga, de vill inte ha ett jobb, de vill jobba lite, resa, jobba nånannanstans osv). De fackliga representanterna påpekar också att det i kommunen finns dåligt med utbildningsplatser för vuxna som vill utbilda sig inom vårdyrken. Ett lyft för detta hoppas vi i Vänsterpartiet att de fem akademiska vårdcentralerna inom Tiohundra AB kommer att utgöra.
Fråga nummer två som fanns på dagordningen denna morgon var situationen på kommunens skolor, fritids och förskolor. Nu fick Vänsterpartiet börja och Christina Hamnö berättade om hur vi behöver ge lärare och skolpersonal ett större förtroende. "De är kompetenta och behöver inte kontrolleras hela tiden", menade Kia. Hon ville också lyfta frågan om att vara två lärare i varje klass, att kunna dela gruppen och att kunna ge varandra feedback. Kia berättade också om sitt besök på fritids i Hallstavik och hur personalen upplevde arbetet enligt Lgr-11 som ett lyft samtidigt som de fortfarande tyckte att barngrupperna var för stora och vuxna för få. De saknade möjlighet att erbjuda en god verksamhet för barn mellan 10-12 år och det är något som vi i Vänsterpartiet vill möjliggöra. Vi har tidigare motionerat om detta i kommunfullmäktige. Vi har också motionerat om ett tak för barngrupperna i förskolan på 15 barn. Vi menar givetvis att det ska kunna finnas flexibilitet, men då ska pedagogerna kunna argumentera för varför de tycker att det är okej med en större barngrupp t ex 17 barn under en viss period. Många av de som kom in efter oss i presentationen tyckte att det var löjligt att sätta siffror för hur stora barngrupperna skulle vara och menade att det kan professionen avgöra, medan jag ville ge en bild av hur detta ser ut i verkligheten: färre barn i barngruppen innebär färre vuxentimmar och då 25% (åtminstone på min arbetsplats) inte har fasta tjänster, riskerar sådana val att människor blir arbetslösa. Vem vill göra sin kollega arbetslös? Trots att många på min arbetsplats vill se mindre barngrupper upplever jag att de i stället blir större, vilket inte är så konstigt då lokalkostnaderna ökat så att den ökade barnpengen reellt blir mindre innan den kommer ut i verksamheten. Resursfördelningen var också något som Socialdemokraterna tog upp.
Lite grand fastnade diskussionen i gruppstorlekar, men vi kom också in på lönerna, som i Norrtälje kommun ligger några tusenlappar under övriga Stockholms län. Inom tio år kommer 1/3 av alla lärare i kommunen att gå i pension och vi kommer att stå inför ett stort rekryteringsproblem, menade Anett Hallsten från Lärarförbundet. Nu satsas det en del på att höja lönen för vissa grupper, men i övriga länet satsas det ännu mer så vi kommer ändå efter.
Centerpartiets Berit Jansson, vice kommunalråd och ansvarig för de mjuka frågorna i kommunen, är känd för att tidigare stolt ha hävdat att hon trots fem egna barn aldrig varit på ett "dagis" samt uppfattningen att förskola med eget kök innebär att det går att göra trolldeg med barnen, stampade återigen in på ett område som hon inte alls behärskar. Fritids för 10-12-åringar jämförde hon med att vårda ihjäl barnen, som hon ser som institutionerade sedan ett års ålder. "De behöver få bli vuxna och en tioåring kan mycket väl gå hem och vika strumpor", hävdade vice kommunalrådet med ansvar för mjuka frågor. Hon visste hon för hon har som sagt fem egna barn och sen ett antal barnbarn på det. Även kommunalrådet med ansvar för hårda frågor, Kjell Jansson (M), vittnade om att han curlat sin son och att det kanske inte var nyttigt för barnet, men nu bygger han ju ett nytt badhus där barnen kan hänga på fritiden.
Folkpartiet och Socialdemokraterna var rörande överens om att det krävs en bred samsyn kring skolfrågan i kommunen och båda gav sken av att förstå att det krävs resurser för att göra de förbättringar som behövs. Moderaten Langby ville dock klargöra att för att kunna rekrytera personal till kommunen krävs att kommunen går från en högskattekommun till en normalskattekommun. Men det är ju ett problem mellan de borgerliga partierna. Andersson (Fp) imponerade också genom att verka ha tagit till sig någorlunda modern forskning om hur viktig leken är för barns utveckling och lärande. alltid imponerande då politiker ibland har ögon och öron och inte bara en bred käft. Kan inte någon nu bara bjuda ut vice kommunalrådet, med ansvar för kommunens mjuka frågor, till en förskola och visa vad som sker där? Min uppmaning är dock till alla kompetenta anställda som arbetar med barn och ungdomar i vår kommun, om ni inte känner er bekväma med att betraktas som nannys, rösta inte fram ett ansvarigt kommunalråd som aldrig varit på en förskola!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar