I´m moving on

Ibland är jag så glad att jag äntligen vet vem jag är och vad jag kan. Ibland så hjälper inte det. Normer och kontexter kan forma dig till någon du inte vill vara och försätta dig i positioner som du inte kan ta dig ur. Därför är det viktigt med en stark integritet, ett nätverk som ger dig en annan position eller platser där du kan känna frid och trygghet.

Det har hänt mig, och säkerligen många andra, ett antal gånger i livet att jag hamnat i situationer som jag anser vara orättvisa, ogrundade och rent trakasserande eller kränkande. När jag var yngre, eller kanske innan jag hade barn, hände det ofta att dessa situationer påverkade mig väldigt hårt. Ju yngre en människa är, desto mindre erfarenhet och förståelse har hen för hur sådana här situationer uppstår och desto större är säkert rädslan att tappa fotfästet, att hamna utanför, att för evigt bli stämplad i en position med låg status. Att ha barn är också en faktor som stärker dig att vägra acceptera en lågstatusposition, det är också en faktor som får dig att alltid kämpa för att vara stark och gå vidare.

När jag var 26 år hade jag arbetat i tre år som fritidsledare på en kommunal skola. Det var ett vikariat. Personen som jag vikarierade för visade sig inte komma tillbaka, men efter tre år gavs en yngre man som kom direkt ur skolan tjänsten i stället för att jag fick den. Den gången gick jag tillsammans med fackförbundet Kommunal i strid med arbetsgivaren. Vi hade rätt, men efter de otrevligheter som utspelat sig i samband med striden, ville jag inte ha tillbaka tjänsten. Vi fortsatte strida för en ersättning, men för varje förhandlingsmöte vi hade hade arbetsgivaren hittat på fler elaka och nedsättande påståenden om mig och mitt arbete. Till sist orkade jag inte längre. Jag var ett vrak som knappt vågade gå ut på stan i rädsla för att möta någon gammal arbetskamrat. Jag kände det som att alla blickar var på mig som något utan värde, något utan möjligheter. Min ambition hade hittills varit att plugga vidare till lärare, men nu ville jag varken tillbaka till skolan eller som anställd i kommunen (där jag haft olika visstidsanställningar under 8 år). Jag började i stället studera någonting helt annat.

Det gick ganska många år innan jag återkom, nu som barnskötare i förskolan i en annan kommun, men ganska snart efter det började jag studera till förskollärare och var nästan 20 år efter den tidigare incidenten tillbaka som visstidsanställd i kommunen. Det var kanske inte optimalt, jag var utbildad inom ett bristyrke och borde naturligtvis kunna ha fått en tillsvidareanställning, men jag hade en chef som uppmuntrade mig och hela tiden lät mig förstå att så fort det fanns möjlighet så skulle jag givetvis få en fast tjänst. Jag trivdes på min arbetsplats och med mitt yrke och genom att jag fortsatte att studera på fritiden, delta i olika pedagogiska diskussioner via sociala media mm kände jag hur jag hela tiden kunde utvecklas i min yrkesroll. 

På något vis kände jag under hösten 2014 att det verkade ställas andra krav på mig än på andra anställda, jag måste hela tiden bevisa att jag var bra på mitt jobb, alltid vara pigg och alert och aldrig låta mitt privatliv ta plats. Nyår 2014/15 gick min visstidsanställning ut för tredje gången och den här gången (med en ny chef) blev jag tvungen att söka tjänsten och gå på en timmes intervju, där jag blev ifrågasatt i min yrkesroll och i min relation till barnen, för att bli anställd ett halvår till (tidigare hade tjänsten bara förlängts). Redan här borde jag väl ha låtit gränsen gå. Men på något sätt var jag fast övertygad om att jag kunde bevisa att jag var en skicklig yrkesperson som tillförde verksamheten något och att detta var något som var övergående.

Under våren 2014 så annonseras då äntligen de efterlängtade tillsvidareanställningarna ut på enheten. Min tid har äntligen kommit efter tre år som visstidsanställd. Jag sökte så klart, men hörde sedan ingenting. Ingenting. Utom rykten, och så blir det ju när ingen pratar och alla undrar. Och när dagen då intervjuerna för tjänsterna enligt annonsen skulle äga rum hade passerat så visste jag ju att jag inte skulle bli erbjuden någon tjänst. Jag funderade i stället över vilken ursäkt chefen skulle ha för att inte ha pratat med mig, för att inte kunnat erbjuda mig en tjänst. Någon typ av ursäkt måste hen väl kunna hitta på efter tre års anställning?

Näst sista dagen innan semestern, och innan min tjänst sedan löper ut, kommer hen förbi jobbet och meddelar att jag "inte gått vidare till intervju" för tjänsterna som annonserats ut. "Och så är läget", meddelar hen. Inget mer. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, för varför ska hen behöva intervjua mig igen? Jag har ju jobbat i enheten i tre år. Jag var ju på en intervju för ett halvår sen. Vad skulle hen eventuellt i såna fall vilja veta? Men med tio behöriga sökande till vad jag förstår var tre tjänster och den som har arbetat i enheten i tre år "inte går vidare till intervju" då är det ju någonting riktigt illa. Egentligen så illa att det borde ha lyfts med den anställda på ett seriöst sätt för länge sedan. Så jag bestämmer mig för att inte fråga varför. För jag vill inte ha någon som målar in mig i en lågstatusposition precis innan semestern. Jag vill inte att en person som jag inte känner någon tillit till ska få möjlighet att påverka min syn på mig själv som person och yrkesmänniska. Jag vet inte om chefen vill få bort mig för att hen inte gillar mina arbetsmetoder, om motiven är politiska eller personliga eller påhittade, men jag vet att jag är glad att jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan. Jag har ett nätverk av människor som jag litar på och jag har platser och sysselsättningar som gör att jag kan känna frid och trygghet. Den här gången har Lärarförbundet sagt att de kan ta striden med mig, om jag vill... Men jag har också en tro på framtiden, och jag vill gå vidare dit jag blir uppskattad för den jag är och det jag kan. Samtidigt vill jag berätta såna här historier för att ingen ska acceptera att bli behandlad på ett sätt som ger hen ett lägre värde än andra människor. Och en kommun ska vara en bra arbetsgivare med en god personalpolitik. Annars kommer vi få problem att rekrytera kompetent personal i framtiden.

Vem sa att politik var en räkmacka?

När jag och Sara Magnusson från Kommunal åkte från Norrtälje mot Hallstavik för att besöka ett arbetsplatsmöte på Augustjansgården ställde hon frågan hur det rent praktiskt fungerade att vara politiker och samtidigt sköta ett ordinarie arbete. Ja, svaret är ju att arbetsdagarna kan bli rätt långa. Jag arbetar på en kommunal arbetsplats 25 timmar i veckan. Dessa timmar är inte anpassade efter mina behov utan efter våra brukare (barn och föräldrars) behov. För ett planerat sammanträde har jag rätt att vara ledig från mitt ordinarie arbete och då utgår även sammanträdesersättning och ibland även ersättning för förlorad arbetsinkomst. Jag har som gruppledare också ett grundarvode som täcker tid för inläsning, studiebesök och annat politiskt arbete. Detta arbete sker dock på den tid som blir över. Givetvis handlar politik också om en hel del ideellt arbete.

Jag tror på politikens möjligheter att förändra världen till det bättre och när förnumstiga människor vill tala om för mig (i egenskap av kvinna) att barnen kommer i första rummet, så kan jag bara svara att, ja, det gör dem, men jag ser också mitt politiska engagemang som ett engagemang för barnen och en bättre värld för dem att leva i.

Igår åkte jag direkt från mitt arbete som förskollärare (efter en ganska tung dag med full barngrupp och sjukdom i personalstyrkan) till ett möte med partiföreningens redaktionskommitte som nu snart ska presentera vårt kommunala handlingsprogram. Efter detta möte hämtade jag barnen, lade fram deras träningskläder och ställde mat på bordet. Sen fick de äta och byta om medan jag var på styrelsemöte. Efter det tillbringade vi två timmar på sportfältet där två av barnen tränade fotboll. Sen disk, tvätt, nattning och det där vanliga...

Idag blev också en dag med ganska högt tempo på arbetsplatsen och sen var det direkt avfärd mot Hallstavik. Det var fackförbundet Kommunal som bjudit in mig och oppositionsråd Ulrika Falk (S) till att delta i besöket på Augustjansgården, ett äldreboende med demensavdelningar. Vi passerade även Birgittagården och de fem korttidsplatser som ska läggas ned och centraliseras till Norrtälje ROS i september, antagligen av ekonomiska skäl, vilket har gjort brukare och anhöriga väldigt ledsna och besvikna. Även personalen beklagar att denna väl fungerande vårdenhet inte får leva vidare.

På arbetsplatsträffen informerade Sara Magnusson och Christer Hallingström från Kommunal bl a om vikten av att rösta i EUparlamentsvalet den 25 maj och om fackets försäkringar. Ulrika och jag fick möjlighet att berätta lite om våra visioner om ett permanentat Tiohundraarbete och mer resurser till vård och omsorg samtidigt som personalen fick ställa frågor. En fråga vi fick handlade om hur vi såg på utbudet av offentlig service i Hallstavik och vårt ganska entydiga svar var att genom samarbete, inte konkurrens, så ska vi samla resurser och förstärka kvaliteten och öka utbudet där behoven är som störst.

Kommunal passade också på att presentera de sex punkter de har i sin valplattform.
1. Ökad bemanning i barn- och äldreomsorgen, en arbetsmiljö- och kvalitetsfråga som även vi i vänsterpartiet driver på olika nivåer.
2. Rätt till heltid. En mycket viktig kvinnofråga som vänsterpartiet ställer sig bakom.
3. Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, ett krav som vänsterpartiet lyfter centralt och som vi också driver lokalt.
4. Fler unga med fasta jobb i välfärden. En viktig punkt. Med ett starkt Tiohundra AB ska vi erbjuda trygga jobb med bra lön och goda arbetsförhållanden. På så sätt säkrar vi välfärden och konkurrerar ut lycksökare.
5. Sänk avgifterna och höj taket i a-kassan.  En viktig åtgärd som diskuteras på tok för litet i denna valrörelse. En eloge till Kommunal som lyfter frågan.
6. Inför en tredelad föräldraförsäkring. Ja, ansvar för barn och familj måste delas mer jämställt för att minska ohälsotalet bland kvinnor som idag ofta arbetar mer än dubbelt.

Skönt att känna att vi i Vänsterpartiet är överens med Kommunal om det mesta. För någon månad sen visade det sig att vi också ställde oss bakom så gott som samtliga av Hyresgästföreningens krav. Vänsterpartiet var oxå det parti som ställde upp på flest av LOs krav inför valet. Detta betyder att stora grupper av människor tycker som vi när det handlar om Vilken politik som ska drivs i Sverige i framtiden. Det är väl också därför högerspökena dammat av kommunistbegreppet; de är rädda nu.

Tvärfackligt frukostmöte med politiker

I morse var vi politiker inbjudna till ett tvärfackligt frukostmöte. Det var representanter från Kommunal, Vision, Vårdförbundet och Lärarförbundet som bjöd på kaffe, yoghurt och smörgås samtidigt som de ville att de olika partierna förklarade sin syn på främst två områdens utveckling; Tiohundarsamarbetet och Skola/förskola/fritids. Partierna var representerade med två från Moderaterna, två från Socialdemokraterna, två från Miljöpartiet, en folkpartist, en centerpartist, en kristdemokrat och två Vänsterpartister, undertecknad och Christina Hamnö som representerar partiet i barn och skolnämnden samt i utbildningsnämnden.

Vi började med att diskutera framtiden för projektet Tiohundra. Miljöpartiets representant Bengt Annebäck var väldigt oroad över personalens situation och att detta inte diskuterades på politisk nivå utan ansvaret för detta ligger på varje utförare. Han vittnade, efter mångårig tjänst på stressrehab, att många av de som kommer dit är kvinnor som arbetar inom hemtjänst, äldreomsorg och förskola.

Som vänsterpartist kan jag bara instämma i Bengts oro. Norrtälje kommun är en kommun med extremt stor andel äldre och om inte arbetssituationen för de som tar hand om den förbättras kommer vi att stå inför stora rekryteringsproblem. När nu lönerna ligger några snäpp under stockholmsnivå måste vi kanske kunna locka människor att arbeta hos oss genom att erbjuda goda arbetsförhållanden?

Moderaterna, som representerades av kommunalrådet Kjell Jansson och sjukvård och omsorgsnämndens ordförande Erik Langby, ville lyfta det positiva i verksamheten och blev lite putt på att höra om saker som fungerar mindre bra. Det verkade som att de gärna ville tro att genom de tillskott av pengar (som fattats under många år) som nu kommer så kommer allt att vara frid och fröjd i organisationen igen. Både Folkpartiets Hans Andersson och Centerpartiets Berit Jansson lyfte valfriheten för medborgaren som en viktig faktor i det framtida arbetet. Berit fortsatte med att klargöra att det var fackets uppgift att marknadsföra yrken inom vården som attraktiva och att det inte gynnade verksamheten att de lyfte upp det som fungerade dåligt. Här hettade det till en stund, men det är kanske inte så konstigt då Berit representerar ett parti vars ungdomsförbund för ett antal år sen propagerade parollen: Fuck Facket Forever.

För Kristdemokraternas UllaBritt Pettersson var det viktigt att privata entreprenörer kunde konkurrera på samma villkor som Tiohundrabolaget, vilket känns väldigt fjärran då de styrs helt olika och har helt olika förutsättningar. Landstingets regler styr mycket av det som sker i Tiohundra AB, t ex upphandling. Dessutom ansvarar Tiohundra AB för en akutmottagning, vilket inget av de privata hemtjänst eller primärvårdsföretagen gör.

I Vänsterpartiet kan vi bara beklaga att projektet fortfarande är ett projekt, och dessutom ett projekt som under de senaste åren vanskötts så en kan undra vad i själva projektet består. Verksamheterna struktureras nu på samma vis som alla verksamheter under Stockholms läns landsting och vårdval efter vårdval splittrar den modell som skulle bygga på samarbete - ej konkurrens. Som tur är existerar de positiva sidor som flera partier benämner, så det finns en god grund att åter vända Tiohundraskutan och utveckla den som en tydlig, alternativ modell, något som också hade varit helt möjligt att göra inom projektet.

Flera partier, bl a Socialdemokraterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna säger att de vill permanenta projektet Tiohundra, men vad är det som de vill permanenta? Det räcker inte med att bara försöka göra presumtiva väljare nöjda och säga att vi vill permanenta projektet. Betyder det att bevara sjukhuset som akutsjukhus? Betyder det att behålla nämnden med representanter från kommun och landsting? Eller vad betyder det? Om du undrar över detta, fråga dina politiker vad de vill permanenta då du träffar dem.

I Vänsterpartiet vill vi permanenta tanken på samarbete i enlighet med ursprungsprojektet, tänka utanför stuprören, prova nytt och kanske kunna lösa de problem som alltfler kommuner i Sverige står inför med en allt större andel äldre invånare. Äldre, psykiskt funktionshindrade, barn och familjer är de som tjänar mest på ett mer ingående samarbete där vi inte ser till vem som har det ekonomiska ansvaret för våra gemensamma invånare. Visst kan det finnas flera olika utförare, men de ska finnas där med medborgaren i fokus, det får inte vara företagens förutsättningar som styr verksamheten och organisationen. Vi ska använda oss av medborgardialoger och av Tiohundrabarometern som har funnits med sedan projektets start 2006. Runt 2010 kunde vi i Tiohundrabarometern utläsa att väldigt många var nöjda med vården och med projektet. De siffrorna har nu rasat och i senaste barometern uppgav 64% av kommunens befolkning att de inte vill ha fler vårdföretag i kommunen.

Ska vi kunna utveckla vården och tiohundramodellen behöver vi ta till oss de tre (!) vetenskapliga utvärderingar som gjorts, men också det som framkommer i Tiohundrabarometern. Vi måste våga titta på det som fungerar sämre för att kunna göra  någonting åt det och utvecklas. Idag har t ex Tiohundra AB 1000 timvikarier. Enligt de fackliga representanterna anställer många av de privata vårdföretagen aldrig på heltid och praxis inom Tiohundra AB inom äldreomsorgen ligger på 75%. Det är inte rätt sätt att locka fler till vårdyrken. Enligt en nationell undersökning som Kommunal gjort vill 76% av alla unga ha en fast anställning (kommunalrådets uppfattning är en annan: unga idag är inte som när vi var unga, de vill inte ha ett jobb, de vill jobba lite, resa, jobba nånannanstans osv). De fackliga representanterna påpekar också att det i kommunen finns dåligt med utbildningsplatser för vuxna som vill utbilda sig inom vårdyrken. Ett lyft för detta hoppas vi i Vänsterpartiet att de fem akademiska vårdcentralerna inom Tiohundra AB kommer att utgöra.

Fråga nummer två som fanns på dagordningen denna morgon var situationen på kommunens skolor, fritids och förskolor. Nu fick Vänsterpartiet börja och Christina Hamnö berättade om hur vi behöver ge lärare och skolpersonal ett större förtroende. "De är kompetenta och behöver inte kontrolleras hela tiden", menade Kia. Hon ville också lyfta frågan om att vara två lärare i varje klass, att kunna dela gruppen och att kunna ge varandra feedback. Kia berättade också om sitt besök på fritids i Hallstavik och hur personalen upplevde arbetet enligt Lgr-11 som ett lyft samtidigt som de fortfarande tyckte att barngrupperna var för stora och vuxna för få. De saknade möjlighet att erbjuda en god verksamhet för barn mellan 10-12 år och det är något som vi i Vänsterpartiet vill möjliggöra. Vi har tidigare motionerat om detta i kommunfullmäktige. Vi har också motionerat om ett tak för barngrupperna i förskolan på 15 barn. Vi menar givetvis att det ska kunna finnas flexibilitet, men då ska pedagogerna kunna argumentera för varför de tycker att det är okej med en större barngrupp t ex 17 barn under en viss period. Många av de som kom in efter oss i presentationen tyckte att det var löjligt att sätta siffror för hur stora barngrupperna skulle vara och menade att det kan professionen avgöra, medan jag ville ge en bild av hur detta ser ut i verkligheten: färre barn i barngruppen innebär färre vuxentimmar och då 25% (åtminstone på min arbetsplats) inte har fasta tjänster, riskerar sådana val att människor blir arbetslösa. Vem vill göra sin kollega arbetslös? Trots att många på min arbetsplats vill se mindre barngrupper upplever jag att de i stället blir större, vilket inte är så konstigt då lokalkostnaderna ökat så att den ökade barnpengen reellt blir mindre innan den kommer ut i verksamheten. Resursfördelningen var också något som Socialdemokraterna tog upp.

Lite grand fastnade diskussionen i gruppstorlekar, men vi kom också in på lönerna, som i Norrtälje kommun ligger några tusenlappar under övriga Stockholms län. Inom tio år kommer 1/3 av alla lärare i kommunen att gå i pension och vi kommer att stå inför ett stort rekryteringsproblem, menade Anett Hallsten från Lärarförbundet. Nu satsas det en del på att höja lönen för vissa grupper, men i övriga länet satsas det ännu mer så vi kommer ändå efter.

Centerpartiets Berit Jansson, vice kommunalråd och ansvarig för de mjuka frågorna i kommunen, är känd för att tidigare stolt ha hävdat att hon trots fem egna barn aldrig varit på ett "dagis" samt uppfattningen att förskola med eget kök innebär att det går att göra trolldeg med barnen, stampade återigen in  på ett område som hon inte alls behärskar. Fritids för 10-12-åringar jämförde hon med att vårda ihjäl barnen, som hon ser som institutionerade sedan ett års ålder. "De behöver få bli vuxna och en tioåring kan mycket väl gå hem och vika strumpor", hävdade vice kommunalrådet med ansvar för mjuka frågor. Hon visste hon för hon har som sagt fem egna barn och sen ett antal barnbarn på det. Även kommunalrådet med ansvar för hårda frågor, Kjell Jansson (M), vittnade om att han curlat sin son och att det kanske inte var nyttigt för barnet, men nu bygger han ju ett nytt badhus där barnen kan hänga på fritiden.

Folkpartiet och Socialdemokraterna var rörande överens om att det krävs en bred samsyn kring skolfrågan i kommunen och båda gav sken av att förstå att det krävs resurser för att göra de förbättringar som behövs. Moderaten Langby ville dock klargöra att för att kunna rekrytera personal till kommunen krävs att kommunen går från en högskattekommun till en normalskattekommun. Men det är ju ett problem mellan de borgerliga partierna. Andersson (Fp) imponerade också genom att verka ha tagit till sig någorlunda modern forskning om hur viktig leken är för barns utveckling och lärande. alltid imponerande då politiker ibland har ögon och öron och inte bara en bred käft. Kan inte någon nu bara bjuda ut vice kommunalrådet, med ansvar för kommunens mjuka frågor, till en förskola och visa vad som sker där? Min uppmaning är dock till alla kompetenta anställda som arbetar med barn och ungdomar i vår kommun, om ni inte känner er bekväma med att betraktas som nannys, rösta inte fram ett ansvarigt kommunalråd som aldrig varit på en förskola!

Kommunfullmäktige Norrtälje 24e februari 2014

Igår var det fullmäktige. Inte trodde jag att det skulle gå så snabbt, men vi var hemma före nio. Utanför möteslokalen möttes vi av demonstranter. Först var det medborgare från Edsbro som var upprörda över att deras vårdcentral troligtvis kommer att upphöra 31/3 2014. En hade ett plakat som deklarerade att 47% av befolkningen i Edsbro tillhör kategorin äldre. De lämnade också ut ett informationsblad där de krävde att kommunen skulle redovisa en konsekvensanalys med avseende på ekonomi och vårdkvalitet om vårdcentralen skulle läggas ned. De ville också att detta beslut ska skjutas till efter valet samt att kommunen redovisar hur de 60 mkr som betalas ut i glesbygdsbidrag kommer invånarna i norra kommunen till del. Det är befogade krav. Vad de också borde kräva är en redovisning av hur vårdvalscirkusen påverkar sjukvårdens resurser och valfriheten för de som inte bor på Östermalm. Det är hög tid nu att vi får veta hur mycket detta experiment kostar och hur våra invånares valmöjligheter/tillgänglighet till vården har förändrats under vårdvalets tid.

Andra som demonstrerade utanför kommunfullmäktige var fackförbundet Kommunal som krävde kollektivavtal, justa arbetsvillkor och mindre barngrupper i förskolan. Demonstrationen var väl främst orsakad av de förändringar som skett av nattarbetstidsmåttet för de anställda inom omsorgen i Tiohundra AB. Personalen tvingas arbeta 16 timmar mer per månad utan höjd lön. Då kan en också föreställa sig att de fått stå tillbaka i löneutvecklingen i många år eftersom de haft ett fördelaktigt avtal om nattarbetstidsmått sedan Tiohundraprojektet startade 2006. Att kräva kollektivavtal är också en väldigt aktuell och angelägen fråga eftersom det nu dyker upp fler och fler privata entreprenörer inom välfärdssektorn och de som pressar priserna mest är också de som tjänar mest och att ta sig an den ganska tunga verksamheten.

Det var ju en lyckträff att Sjukvård och omsorgsnämndens ordförande Erik Langby (M) besökte just detta fullmäktigemöte för att besvara ett par interpellationer, så han fick ta del av norrtäljebornas oro kring sjukvården och omsorgen i kommunen. Den första interpellationen han besvarade var skriven av undertecknad och jag frågade honom hur många personer över åttio år som nekades plats i Särskilt boende och om han var nöjd med detta. Det var han. Han var nöjd med att 10%, eller 20 st, personer över åttio år under 2013 nekades en plats som de ansökt om. Många var uppe i debatten och det framgick mer och mer tydligt att den borgerliga majoriteten var av den uppfattningen att det här var personer som inte visste vad som var bäst för dem själva, att det var en slags gnällspikar som om de fick rätt, skulle få det bara för att de skrek högst och inte för att de hade behov. Trygghetsaspekten väger tungt, sa Andersson (Fp), men den vanligaste orsaken att människor vill flytta från sitt hem är inte att de är otrygga utan att de är ensamma och isolerade. Skillnaden måste vara hårfin där....

Saken är den att flera av dessa 80plusare t o m är över 90. Många av dem bor på landsbygden och är ensamma och otrygga. De har levt så länge att de själva borde veta om de har det bäst i sitt eget hem eller på ett särskilt boende.

Det var fler frågor som handlade om tilltro till människors egen förmåga; Miljöpartiets motioner om självstyrande kommunala skolor och om en utvidgad dialog med kommunens intressegrupper. Men som vice kommunalrådet (C) svarade: Inga intressegrupper har visat något intresse...." Det är alltså upp till var och en som vill något i denna kommun att ta sig till kommunhuset och avtala tid med kommunalrådet. De som inte gör det uppfattas som att de inte har någon åsikt. Och kommunalrådet bjuder ju bara in företagare till sina träffar. Kommunledningen fick här ett ypperligt tillfälle att skapa en dialog med medborgarna och slippa bli beskyllda för demokratiunderskott osv.

En annan fråga som beslutades under kvällen och där det varit mycket tal om demokratiunderskott är finansieringen av omvandlingen av Norrtälje hamn. Här hade jag räknat med en yvig debatt om allt som hörde dit och allt som inte hörde dit, men det blev ett snabbt beslut där alla partier utom Mp och V stödde den stora investeringen som kommer att ske i flera etapper och bygger på den s k skelettplanen som inte kommer att beslutas om förrän i april. Av den anledningen hade Mp ett eget yrkande att enbart ta beslut om att finansiera den nödvändiga upprustningen av kajen och sedan fatta beslut om resten av finansieringen då skelettplanen är tagen. Det ställde vi i V oss bakom. Det handlar om stora investeringar och det är mycket som är osäkert i det jättelika projektet, men det som gjorde oss mest skeptiska var nog att vi inte ville vara med på något som automatiskt gjorde att vi sedan sagt ja till omvandling i den formen det moderata kommunalrådet önskar; 1800 nya, sjönära borätter för välbeställda. Det är inte den utveckling vi vill se och vi vill inte heller binda oss vid utgifter som gör att vi är tvungna att acceptera byggherrarnas önskemål för att inte göra kommunen bankrutt.

Vi tog också beslut om ett avtal med ett företag som vill bygga 300 hyresrätter i centrala Norrtälje. Det är något som vi alla ser mycket positivt på. V, S och Mp ville dock ställa krav på företaget att redovisa sin finansiering senast i augusti, men det tyckte majoriteten var onödigt, snudd på ett sätt att skrämma iväg företaget. Vi får väl hoppas nu att det här verkligen är så tillförlitliga och justa personer som kommunalrådet beskriver dem som så att människor som vill bo i Norrtälje ska slippa vänta 12 år i kö för en hyresrätt i framtiden. Oppositionen gav också förslag på att passa på och uppföra en förskola i området och fasa ut de dyra paviljongerna nedanför Lommarskolan, men detta ogillades också av majoriteten.

Hoppas allas livspussel är värda att få ihop

Idag skriver Josefin Brink och undertecknad om värdet av barnomsorg på OBtid på Norrtelje tidnings debattsida.

Mediaflyt

Här tycker man att man har världens oflyt och så blir man uttagen som lokal joker i Melodifestivalen i lokaltidningens nöjesbilaga. Det är ju great. Jag är ju kändis nu. Det är ju snudd på lika bra som att faktiskt få vara med i Melodifestivalen, vilket man säkert drömt om en gång i tiden. Dessutom ska jag blogga på Kommunalarbetaren på nätet, http://www.ka.se/, vecka 8. Vill ju inte vara som alla andra lokalpolitiker och blogga på http://www.norrteljetidning.se/. Tycker ändå att jag har gjort något slags rekord genom att vara med i lokaltidningen 3 gånger förra veckan och 3 gånger den här veckan, och idag faktiskt på 2 olika ställen.

Apropå Kommunalarbetaren förresten, så informerade jag vår nittonåriga vikarie om att en representant från Kommunal kommer att besöka arbetsplatsen om ett par veckor. Jag var upprymd över detta och vikarien såg ut som ett frågetecken. "Är det för föräldrarna eller?" frågade hon. Jag förklarade att det var vi anställda som kunde prata med henne och ställa frågor. "Frågor om vaddå?"undrade vikarien. Japp, borgarna har det enkelt, ungdomarna vet inte ens vad facket är för någonting. Vi har en lång väg att gå.

vardag igen för vissa

Barnen har väl varit nästan ensamma på dagis och fritids idag, de flesta är ju lediga, men vi var tvungna att dra iväg och få ordning på nya förskolan där vi slår upp portarna nästa onsdag. Och när jag nu betalade räkningar upptäckte jag att barnomsorgsavgiften hade höjts med över 500 kronor i månaden!!! Åh, jag har inte råd med sånt, trodde det var sopavgiften som skulle chockhöjas, men då har man väl missat det här då för att man pratat så mycket om det andra (som jag inte tror kommer påverka vår komposttaxa på landet nämnvärt).

Julhelgen är ju en helg då man träffar släkten (och jag går inte ut och träffar gamla klasskompisar på juldagen, det är inte riktigt min tradition) och i lördags hade vi sambons barn och barnbarn på jullunch. De hade alla nyligen haft kräksjukan så vi var lite reserverade kan man väl säga, men det verkar ju som vi klarade oss den här gången.

Det jag funderade på dock är: en av sambons döttrar arbetar åt ett statligt företag. Hon fyller snart 24 år och har ungefär lika många tusenlappar i månadslön. När de tar extrapass på jobbet får de dubbelt betalt, när hon tog extrapass under julen fick hon fyrdubbelt betalt. I januari får alla anställda en bonus på mellan 5500-22500 kronor före skatt. Förra året fick hon 19000.

Själv arbetar jag i en välbeställd kommun där invånarna säkert betalar en hel del i både kommunal och statlig skatt. Ändå kommer man i mitt yrke aldrig upp i den månadslön hon har efter två år som anställd. När vi tar extrapass på jobbet får vi ta ut det i kompledighet när det passar arbetsgivaren. Den bonus vi kan få är väl chokladaskarna som föräldrarna kommer med till jul. Hur kan det vara så olika trots att båda våra jobb betalas med skattemedel? (tilläggas ska kanske att dottern arbetar med hårda tåg som kostar multum att åka medan jag jobbar med mjuka små barn)

Fackligt arbete

Idag fick jag äntligen tag på facket (kommunal) på telefon. Egentligen hade jag bara tänkt att ställa ett par frågor inför mitt medarbetarsamtal med chefen imorgon, men det slutade med att jag entusiastiskt tackade ja till att bli fackligt ombud på min arbetsplats. Vet inte var det denna gång kommer att leda... (förklaring följer).

Det kändes skönt att få bekräftat från facket att de uppgifter chefen försöker lägga på oss är hennes egen sak att sköta, att vi inte har med det att göra överhuvudtaget och inte behöver gå med på något sådant. Nu får vi bara se hur det går för mig att hävda detta gentemot chefen imorgon.

Första gången jag beslutade mig för att blir fackligt ombud (även då för kommunal) blev jag av med jobbet kort efter. Det var iofs bara ett vikariat, men jag hade arbetat där i tre år och hade inte räknat med att få gå. Vad mitt fackliga engagemang hade med saken att göra kan man bara spekulera i, men det blev ett jobbigt efterspel och en väldigt obehaglig stämning som jag inte vill återupprepa. Den här gången kan jag ju knappast få sparken, eftersom jag har fast anställning och arbetsgivaren skriker efter personal. Men vad kan hända? Hur obehagligt kan det bli? Givetvis funderar jag över detta.

På min förra arbetsplats engagerade jag mig i fackklubben (handels) som vi efter en tid tvingades lägga ned p g a att arbetsgivaren vägrade ge oss tid att sammanträda och utbilda oss på (om vi inte gjorde det på vår fritid). Jo, jag vet att det är lagstadgat, men när ingen jobbar heltid utan bara har schemalagd arbetstid under högtryck (då det är stört omöjligt att gå ifrån för fackligt arbete), så fungerade det inte. Vi fick nämligen bara träffas på betald arbetstid om vi var schemalagda...

som sagt, imorgon får man väl en hint, chefen kommer ju att bli varse att jag står i kontakt med facket och så får vi se hur reaktionen verkar vara. Kyla från chefen är en sak, kyla från arbetskamrater är en annan, hur öppet är klimatet, vad kommer att hända? Världen ligger framför mig...