HELA mina inlägg från budgetdebatten i landstinget

I budgetdebatten delar vi kamratligt på talartiden, vilket betyder att vi inte har så många minuter på oss att säga allt vi vill och allt eftersom tiden tickar så stryker vi mer och mer ur våra manus. Här tänkte jag publicera en text som utgår mer från originalinnehållet, d v s lite mer än det jag hann säga från talarstolen. Mina talarområden är 1. Barn, kvinnor och förlossning. 2. Tiohundra/Norrtäljemodellen



"I går sa Torbjörn Rosdahl att 92000 personer skulle bli arbetslösa om vinstuttag i vården förbjuds. Inte då det är vårt primära ansvar att se till detta, men jag undra ändå om medborgarnas behov av vård, som ju är vårt ansvar, kommer att minska så pass. Kommer ett vinstförbud i vården att göra människor friskare? Nej, så är det ju inte. Och visst ska vi ha vinster i vården, men kanske inte nödvändigtvis ekonomiska. Vi ska göra hälsovinster. För den största besparingen är ju ändå de människor som aldrig behöver uppsöka vården.



BVC och MVC är exempel på beprövande förebyggande verksamheter som funnits länge i Sverige. Just nu råder ett särskilt stort tryck på dessa att stödja blivande och nyblivna föräldrar under experimentet Vårdval Förlossnings haveri. De ska ge föräldrarna tillräcklig trygghet för att de ska hålla sig borta från förlossningsavdelningarna så mycket som det bara går.



Tillsammans med kommunens öppna förskola och socialtjänsten kan MVC och BVC skapa ett brett stöd för familjen i Familjecentraler. I Norrtälje och Tiohundra har vi utökat detta ytterligare med BUP och andra verksamheter som berör familjerna i ett Familjens hus. Samarbete med kommunens verksamhet har också skett i  Ritnkebyprojektet med ett utökat hembesöksprogram för förstagångsföräldrar. BVC-sköterskor tillsammans med familjerådgivare från kommunen har besökt familjer sex gånger i stället för en gång i ett projekt som slagit mycket väl ut och fungerat som en brobyggare mellan svenska myndigheter och människor som innan hade lågt förtroende för samhället. I vårdtunga och svårarbetade områden är dessa verksamheter speciellt viktiga för att åstadkomma en jämlik vård. På de ställena har man också upplevt stora problem att rekrytera. Förstärkning genom samarbete kan vara det som hjälper oss att minska ojämlikheten i hälsa i länet. Vänsterpartiets budget innehåller fler Familjecentraler med sikte på en i varje kommun/stadsdel.



Även när barnen blir ungdomar vill vi förstärka deras möjligheter att behålla sin hälsa. Många unga mår idag dåligt, inte minst psykiskt. Vänsterpartiet vill satsa på utökade öppettider, ökad tillgänglighet och flera olika kompetenser på ungdomsmottagningarna. Vi vill göra särskilda insatser för att locka fler pojkar till mottagningarna. Mottagningarna ska finnas där ungdomarna finns och vara öppna när de behöver dem. Därför innehåller vår budget två nya ungdomsmottagningar, varav en mobil.



När barnen mår bra påverkar det också föräldrarnas hälsa. En studie som gjordes på långtidssjukskrivna kvinnor i Norrtälje visade att en betydande andel av dem, utöver sin egen sjukdom, låg i en svår vårdnadstvist eller hade barn med någon slags diagnos. Generellt drabbas kvinnor i högre grad av stress, ångest och kronisk smärta än män. Samtidigt har män omotiverat kortare väntetider och får dyrare behandlingar än kvinnor. En färsk undersökning från Försäkringskassan visar att ensamstående mammor är fattigast i Sverige. Vänsterpartiets feministiska vårdpolitik innehåller en satsning på ökad forskning om kvinnors hälsa, kartläggningar om kvinnors vårdbehov samt kvalitetsuppföljning av verksamheter där kvinnors vårdbehov dominerar.



I och med den nya cancerplanen har bröstcancervården centraliserats till tre bröstcentra i länet. Det har inneburit kraftiga försämringar i tillgänglighet till screening för kvinnor, framför allt i de norra länsdelarna. Anna Starbrink talade tidigare om att det inte var något fel med att verksamheter etablerades centralt eftersom det är lätt att ta sig till centrala delar med kollektivtrafiken. Anna  har nog aldrig försökt ta sig från norra länsdelarna till Karolinska sjukhuset. Vänsterpartiet föreslår att bröstcancerscreeningen förstärks med en mobil mammografivagn.



Naturligtvis ska vården också fungera när barnen blir sjuka. Ett svårt sjukt barn i förskoleåldern ska inte kallas till operation, sövas för att sedan vakna och få åka hem igen. Tre gånger! Detta är inte bara ett skandalöst brott mot Barnkonventionen, det är också ett slöseri med resurser. Operationssal och läkare står och väntar och sedan faller det på, enligt läkarna, att sjukhuset inte får betala tillräckliga löner för att kunna anställa de specialistsjuksköterskor som behövs. Men blir inte detta dyrt?



Borde inte Sveriges främsta barnsjukhus ha möjlighet att betala de löner som krävs för att kunna anställa de främsta specialisterna?"



Inlägg 2

"Tiohundra är namnet på projektet som pågick i tio år innan det blev permanent fr o m årsskiftet. Det finns många exempel i arbetet på hur ett utvecklat samarbete mellan kommun och landsting ger fördelar för medborgarna. I en kommun som Norrtälje, som inte på något vis gynnats av införande av olika vårdvalsområden, snarare tvärtom, så är samverkan och samutnyttjande av resurser nödvändigt. Att prata om att få välja var, vem och när i vården är ett hån mot våra medborgare i t ex Hallstavik där MVC/ungdomsmottagning är bemannad en dag/vecka med olika personal, där vårdcentralen inte haft några fasta läkare på flera år och där fysioterapin fick stänga igen när vårdvalet infördes.  Nu har både fysioterapi och MVC räddats genom specialkonstruktioner som bara har varit möjliga genom Tiohundraarbetet.

I Vänsterpartiet ser vi positivt på denna typ av samarbete och tycker att det kan spridas till flera platser i länet, t ex Nynäshamn. Det är viktigt att uppföljning och statistik görs jämförbar med övriga länet."

 

Hoppas nu allt snack om barnperspektiv är vägledande

Idag kunde vi läsa i Norrtelje tidning att campingen i Vigelsjö får ny entreprenör. I samband med detta ändras tydligen också direktiven och ingen får bo på campingen mer än fem månader. De som bor där nu har fått veta att de har en månad på sig att hitta annat boende. Ett antal personer som bor där bor tydligen också där genom socialförvaltningens försorg.


Jag har funderat över detta idag. Det är inte roligt att vara en hyresgäst som står utanför de lagar och regler som skyddar hyresgäster. Vad händer med uppsägningstid, besittningsskydd och sådana saker när du hyr din bostad på en camping? Kvinnan som intervjuades i tidningen idag var 70 år. Hon ville bo i Norrtälje och hade under ett antal år bott på campingen sommartid och utomlands vintertid. Nu när maken gått bort så bodde hon permanent på campingen. Efter det som hänt är hon inte intresserad av att bo i Norrtälje mer. Hon ska ställa husvagnen på sin dotters tomt i en annan kommun och söka ny bostad där. Trist.


Min fundering går dock till om det finns några barn som är bosatta på campingen idag. Socialförvaltningen uttalar sig i tidningen och säger att de ska hitta boende till sina klienter, det kanske dock inte blir i Norrtälje stad. Det är inte bra. De som behöver stöd från socialförvaltningen har oftast inte ens rätt att ha en bil och kollektivtrafiken blir sämre och sämre. Finns det barn bland de som riskerar att flyttas ut från staden, bort från sin skola, sina kamrater och sina fritidsaktiviteter? Det kanske det inte gör, men det är i alla fall en oro jag känner. Det har hänt tidigare att barn flyttats långt från det som är deras vardag för att "få det bättre". I det här fallet tycker jag att det är en mycket viktig aspekt och jag hoppas att det nya styret (s+mp+c) lever upp till sitt snack om barnperspektiv och implementering av barnkonventionen. Jag hoppas att inga barn p g a kommunens nya direktiv flyttas bort från skola, kamrater och fritidsintressen. Det är det minsta man kan begära i denna fråga.

Vuxna vet alltid bäst? BVC ur ett barns perspektiv

Idag var jag på BVC för femårskontroll av mitt snart sexåriga barn. Innan detta besök nu äntligen blev av har vi under november-december varit tvungna att flera gånger flytta fram besöket eftersom barnet varit sjukt och legat på sjukhus. Sjukdomen och våra besök hos sjukvården i Sverige och i Spanien har jag tidigare berättat om här på bloggen. Senaste urinprovet (28/12) visade inte på några konstigheter och därför tyckte jag att det nog var helt okej att gå till BVC nu.

På BVC gjordes först en syntest och sedan var det dags för vaccinering. Det tyckte däremot inte mitt barn. Efter ett antal felstick och dåliga upplevelser av nålar under sjukdomen var hon nu fast besluten att ingen spruta skulle tas. Hon skrek, bände sig ur mitt knä och slogs. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna lugna henne. Hon var paniskt rädd för den där sprutan. Och jag förstår verkligen att hon inte trodde på BVC-sköterskan när hon sa att det inte skulle göra så ont; exakt det sa ju alla sköterskor hon mött under sjukdomen också och likväl så blev omständigheterna sådana att det gjorde ont, mycket ont.

BVC-sköterskan sa till mig att jag nog fick hålla fast henne ordentligt, vilket jag inte ville. Hon föreslog då att en annan personal kunde komma in och hålla fast mitt barn så att hon kunde sätta sprutan rätt. "Eller kanske pappan kan komma hit med henne?"

Jag måste säga att jag gick från BVC med en ganska ny känsla. Jag har ju varit där flera gånger med flera barn, men det här kändes nytt. För mig, som dagligen arbetar med barns rättigheter att bli lyssnade på och respekterade, inte kränkta, så spelar det ingen roll om det är jag, pappan eller en okänd BVC-sköterska som håller fast mitt barn. Det är inte okej. Barnet är hysteriskt rädd för sprutan och det har helt förklarliga orsaker. Hon kommer inte att bli mindre rädd för sprutor av att vi tar till våld. Är det verkligen allt barnhälsovården har att erbjuda?

Barn som är rädda för tandläkaren får åka till specialisttandläkare, de kan t o m få bli sövda för att tandläkaren ska kunna hjälpa dem. På Astrid Lindgrens sjukhus smörjdes en bedövande salva i förebyggande syfte i båda armvecken för att göra blodprov mindre smärtsamma (att smörjan sedan hamnade snett och inte hjälpte vid blodprovet hör inte hit). Det måste också vara möjligt att, antingen genom samtal eller droger få ett barn att slappna av så att inte vaccineringen blir både farlig och kränkande.

BVC-sköterskan talar om för mig att mitt barn kommer att fortsätta att sätta sig på tvären vid vaccinering om jag låter henne slippa. Ett barn förstår inte sitt eget bästa. Här krävs vuxenbeslut och vuxen beslutsamhet. Precis på samma sätt som läkaren i Spanien talade om för mig att mitt barn bara sa till mig att hon tänkte ta sin medicin när vi kom hem från sjukhuset för att slippa sprutan (som vi slapp); det var, enligt läkaren, inget hon hade för avsikt att göra. För barn vet inte sitt eget bästa. Det är bara vi vuxna som vet det.

Jag kan hålla med om att barn inte alltid ska få bestämma, men de måste bli lyssnade på och deras rädslor och oro måste tas på allvar. Kanske har det här barnet ett bra tips om hur hon ska få i sig vaccinet, om hon bara får fundera lite. Varför det var bråttom? Jo, för att när hon fyllt sex år om några veckor behövs läkarremiss för att ta vaccineringen. Dessutom har BVC just nu ett projekt där de försöker vaccinera så många barn som möjligt. "Men", tillägger BVC-sköterskan, "det är ju frivilligt att vaccinera sig, det är inget tvång. Även om vi helst ser att alla gör det, för det är ju inga roliga sjukdomar...."

Det känns som att jag målas upp som en dålig förälder, en förälder som inte kan stå upp för det "alla vi vuxna" vet är det bästa för barnet, en förälder som låter mitt barn styra och ställa och bestämma. Kanske antyder sköterskan också att jag egentligen inte tycker att vaccinering av barn är viktig. Hur vaccineringen i framtiden ska genomföras hamnar nu på mitt ansvar; att ta kontakt med läkare, beställa tider och se till att det fungerar för mitt barn. För mig har det alltid varit självklart att barnen ska få de vaccineringar som ingår i det väl beprövade vaccinationsprogrammet. Jag har haft en stor tilltro till just de förebyggande delarna av svensk sjukvård. Idag känner jag en stor förståelse för att alla barn inte blir vaccinerade. När en av de viktigaste stödfunktionerna i samhället inte känns som en stödfunktion. Över huvud taget.

Hur ser vi till barnens åsikter och rättigheter?

Igår började jag på en kurs om barnperspektiv i forskningen vid Uppsala universitet. Kursen lyfter dilemmat att följa lagstiftningen och FNs konvention om barnens rättigheter då det gäller etik och frivillighet hos varje individ i en forskningsprocess. Det är givetvis också applicerbart på annat arbete som utförs i t ex skola och förskola.

Tidigare betraktades barn som "inte helt färdiga" individer som inte heller hade fullständiga mänskliga behov och rättigheter. I forskningen behandlades barn ofta som objekt som studerades utan att själva veta om eller erbjudas att ha åsikter om vad som skedde. Idag säger lagstiftning och riktlinjer att barn ska behandlas med samma respekt som vuxna vid t ex forskning. Mänskliga rättigheter omfattar även barn och barnen har också sina egna rättigheter enligt FNs konvention. Detta gör givetvis forskning på barn mer komplicerat, speciellt forskning på barn som är så små att de inte själva kan uttrycka sin vilja på ett sätt som vi vuxna är lyhörda för.

För att tydliggöra hur olika vi ändå kan behandla barn och vuxna vid forskning tänkte jag berätta om ett exempel ur kurslitteraturen.

Det kanske inte är så vanligt idag, men för inte allt för länge sedan gjordes en hel del forskning på hur små barn skulle kunna klara av förskolan. Dessa tester gjordes på så sätt att det lilla barnet kom till ett okänt ställe tillsammans med sin förälder (oftast mamma). På stället fanns en person som var trevlig och lekte med föräldern och barnet en stund innan föräldern sa hejdå och lämnade barnet ensamt med den okända personen. Under testen mättes stressnivå osv hos barnet. På detta vis skulle förskolas lämplighet för barn av olika ålder kunna påvisas.

Idag tycker vi förstås att det är otäckt och lite konstlat. På förskolan är ju föräldrarna med under en längre tid, det finns flera barn osv. Men inte heller vid lämning på förskola frågar vi barnet om hen är med på noterna. Vi är åtminstone inte helt tydliga med hur det kommer att bli.

Tänk er nu det motsatta. En förälder går med sitt barn i en djurpark. De äter glass och tittar på djuren och har trevligt. Utan att föräldern i förväg är informerad om vad som kommer att hända låter vi sedan barnet försvinna i folkmassorna. Förälderns puls och reaktion mäts. Efter en stund dyker forskaren upp med barnet. 

Tror ni att någon förälder skulle låta detta ske utan att stämma forskaren? Slå ihjäl forskaren? Eller åtminstone ringa Kalla Fakta`? Då det gäller forskningen på barnet kan vi tänka att det är hemskt, men kanske är det lite nödvändigt, hur skulle vi annars göra? När det gäller forskningen på föräldern så är det nog helt uteslutet för de allra flesta. Det är det här som är så intressant tycker jag. Och det ger oss en tankeställare.

En annan av mina favoritförfattare Elisabeth Nordin Hultman skriver på ett ställe att hon under sitt arbete valde att tänka på vart och ett av barnen i barngruppen som om det vore hennes eget barn; "hur skulle jag vilja att barnet blev behandlat i den här situationen om det var mitt eget barn?" När hon tänkte på det viset så upptäckte hon att hon själv och övrig personal i många vardagliga situationer behandlade barnen rent kränkande. Mycket tänkvärt även det tycker jag.

Min magisteruppsats handlade om hur vi framställer barn i den pedagogiska dokumentationen. Pedagogisk dokumentation lyfts fram som ett önskvärt arbetssätt i den nyredigerade läroplanen för förskolan och det är ett arbetssätt som sprids snabbt och brett med den nya digitala tekniken. I detta arbete är det viktigt att vara medveten om och ta hänsyn till de etiska aspekterna och barns rättigheter. Därför är jag övertygad om att det kommer att bli en lärorik kurs för mitt fortsatta arbete med barn, trots att kursen också till stora delar är forskningsförberedande och kommer att behandla metodval och vetenskapsteori osv också. Jag säger som jag brukar säga; i mötet med litteratur och andra människors funderingar så lär vi oss alltid någonting nytt.