HELA mina inlägg från budgetdebatten i landstinget

I budgetdebatten delar vi kamratligt på talartiden, vilket betyder att vi inte har så många minuter på oss att säga allt vi vill och allt eftersom tiden tickar så stryker vi mer och mer ur våra manus. Här tänkte jag publicera en text som utgår mer från originalinnehållet, d v s lite mer än det jag hann säga från talarstolen. Mina talarområden är 1. Barn, kvinnor och förlossning. 2. Tiohundra/Norrtäljemodellen



"I går sa Torbjörn Rosdahl att 92000 personer skulle bli arbetslösa om vinstuttag i vården förbjuds. Inte då det är vårt primära ansvar att se till detta, men jag undra ändå om medborgarnas behov av vård, som ju är vårt ansvar, kommer att minska så pass. Kommer ett vinstförbud i vården att göra människor friskare? Nej, så är det ju inte. Och visst ska vi ha vinster i vården, men kanske inte nödvändigtvis ekonomiska. Vi ska göra hälsovinster. För den största besparingen är ju ändå de människor som aldrig behöver uppsöka vården.



BVC och MVC är exempel på beprövande förebyggande verksamheter som funnits länge i Sverige. Just nu råder ett särskilt stort tryck på dessa att stödja blivande och nyblivna föräldrar under experimentet Vårdval Förlossnings haveri. De ska ge föräldrarna tillräcklig trygghet för att de ska hålla sig borta från förlossningsavdelningarna så mycket som det bara går.



Tillsammans med kommunens öppna förskola och socialtjänsten kan MVC och BVC skapa ett brett stöd för familjen i Familjecentraler. I Norrtälje och Tiohundra har vi utökat detta ytterligare med BUP och andra verksamheter som berör familjerna i ett Familjens hus. Samarbete med kommunens verksamhet har också skett i  Ritnkebyprojektet med ett utökat hembesöksprogram för förstagångsföräldrar. BVC-sköterskor tillsammans med familjerådgivare från kommunen har besökt familjer sex gånger i stället för en gång i ett projekt som slagit mycket väl ut och fungerat som en brobyggare mellan svenska myndigheter och människor som innan hade lågt förtroende för samhället. I vårdtunga och svårarbetade områden är dessa verksamheter speciellt viktiga för att åstadkomma en jämlik vård. På de ställena har man också upplevt stora problem att rekrytera. Förstärkning genom samarbete kan vara det som hjälper oss att minska ojämlikheten i hälsa i länet. Vänsterpartiets budget innehåller fler Familjecentraler med sikte på en i varje kommun/stadsdel.



Även när barnen blir ungdomar vill vi förstärka deras möjligheter att behålla sin hälsa. Många unga mår idag dåligt, inte minst psykiskt. Vänsterpartiet vill satsa på utökade öppettider, ökad tillgänglighet och flera olika kompetenser på ungdomsmottagningarna. Vi vill göra särskilda insatser för att locka fler pojkar till mottagningarna. Mottagningarna ska finnas där ungdomarna finns och vara öppna när de behöver dem. Därför innehåller vår budget två nya ungdomsmottagningar, varav en mobil.



När barnen mår bra påverkar det också föräldrarnas hälsa. En studie som gjordes på långtidssjukskrivna kvinnor i Norrtälje visade att en betydande andel av dem, utöver sin egen sjukdom, låg i en svår vårdnadstvist eller hade barn med någon slags diagnos. Generellt drabbas kvinnor i högre grad av stress, ångest och kronisk smärta än män. Samtidigt har män omotiverat kortare väntetider och får dyrare behandlingar än kvinnor. En färsk undersökning från Försäkringskassan visar att ensamstående mammor är fattigast i Sverige. Vänsterpartiets feministiska vårdpolitik innehåller en satsning på ökad forskning om kvinnors hälsa, kartläggningar om kvinnors vårdbehov samt kvalitetsuppföljning av verksamheter där kvinnors vårdbehov dominerar.



I och med den nya cancerplanen har bröstcancervården centraliserats till tre bröstcentra i länet. Det har inneburit kraftiga försämringar i tillgänglighet till screening för kvinnor, framför allt i de norra länsdelarna. Anna Starbrink talade tidigare om att det inte var något fel med att verksamheter etablerades centralt eftersom det är lätt att ta sig till centrala delar med kollektivtrafiken. Anna  har nog aldrig försökt ta sig från norra länsdelarna till Karolinska sjukhuset. Vänsterpartiet föreslår att bröstcancerscreeningen förstärks med en mobil mammografivagn.



Naturligtvis ska vården också fungera när barnen blir sjuka. Ett svårt sjukt barn i förskoleåldern ska inte kallas till operation, sövas för att sedan vakna och få åka hem igen. Tre gånger! Detta är inte bara ett skandalöst brott mot Barnkonventionen, det är också ett slöseri med resurser. Operationssal och läkare står och väntar och sedan faller det på, enligt läkarna, att sjukhuset inte får betala tillräckliga löner för att kunna anställa de specialistsjuksköterskor som behövs. Men blir inte detta dyrt?



Borde inte Sveriges främsta barnsjukhus ha möjlighet att betala de löner som krävs för att kunna anställa de främsta specialisterna?"



Inlägg 2

"Tiohundra är namnet på projektet som pågick i tio år innan det blev permanent fr o m årsskiftet. Det finns många exempel i arbetet på hur ett utvecklat samarbete mellan kommun och landsting ger fördelar för medborgarna. I en kommun som Norrtälje, som inte på något vis gynnats av införande av olika vårdvalsområden, snarare tvärtom, så är samverkan och samutnyttjande av resurser nödvändigt. Att prata om att få välja var, vem och när i vården är ett hån mot våra medborgare i t ex Hallstavik där MVC/ungdomsmottagning är bemannad en dag/vecka med olika personal, där vårdcentralen inte haft några fasta läkare på flera år och där fysioterapin fick stänga igen när vårdvalet infördes.  Nu har både fysioterapi och MVC räddats genom specialkonstruktioner som bara har varit möjliga genom Tiohundraarbetet.

I Vänsterpartiet ser vi positivt på denna typ av samarbete och tycker att det kan spridas till flera platser i länet, t ex Nynäshamn. Det är viktigt att uppföljning och statistik görs jämförbar med övriga länet."

 

Vuxna vet alltid bäst? BVC ur ett barns perspektiv

Idag var jag på BVC för femårskontroll av mitt snart sexåriga barn. Innan detta besök nu äntligen blev av har vi under november-december varit tvungna att flera gånger flytta fram besöket eftersom barnet varit sjukt och legat på sjukhus. Sjukdomen och våra besök hos sjukvården i Sverige och i Spanien har jag tidigare berättat om här på bloggen. Senaste urinprovet (28/12) visade inte på några konstigheter och därför tyckte jag att det nog var helt okej att gå till BVC nu.

På BVC gjordes först en syntest och sedan var det dags för vaccinering. Det tyckte däremot inte mitt barn. Efter ett antal felstick och dåliga upplevelser av nålar under sjukdomen var hon nu fast besluten att ingen spruta skulle tas. Hon skrek, bände sig ur mitt knä och slogs. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna lugna henne. Hon var paniskt rädd för den där sprutan. Och jag förstår verkligen att hon inte trodde på BVC-sköterskan när hon sa att det inte skulle göra så ont; exakt det sa ju alla sköterskor hon mött under sjukdomen också och likväl så blev omständigheterna sådana att det gjorde ont, mycket ont.

BVC-sköterskan sa till mig att jag nog fick hålla fast henne ordentligt, vilket jag inte ville. Hon föreslog då att en annan personal kunde komma in och hålla fast mitt barn så att hon kunde sätta sprutan rätt. "Eller kanske pappan kan komma hit med henne?"

Jag måste säga att jag gick från BVC med en ganska ny känsla. Jag har ju varit där flera gånger med flera barn, men det här kändes nytt. För mig, som dagligen arbetar med barns rättigheter att bli lyssnade på och respekterade, inte kränkta, så spelar det ingen roll om det är jag, pappan eller en okänd BVC-sköterska som håller fast mitt barn. Det är inte okej. Barnet är hysteriskt rädd för sprutan och det har helt förklarliga orsaker. Hon kommer inte att bli mindre rädd för sprutor av att vi tar till våld. Är det verkligen allt barnhälsovården har att erbjuda?

Barn som är rädda för tandläkaren får åka till specialisttandläkare, de kan t o m få bli sövda för att tandläkaren ska kunna hjälpa dem. På Astrid Lindgrens sjukhus smörjdes en bedövande salva i förebyggande syfte i båda armvecken för att göra blodprov mindre smärtsamma (att smörjan sedan hamnade snett och inte hjälpte vid blodprovet hör inte hit). Det måste också vara möjligt att, antingen genom samtal eller droger få ett barn att slappna av så att inte vaccineringen blir både farlig och kränkande.

BVC-sköterskan talar om för mig att mitt barn kommer att fortsätta att sätta sig på tvären vid vaccinering om jag låter henne slippa. Ett barn förstår inte sitt eget bästa. Här krävs vuxenbeslut och vuxen beslutsamhet. Precis på samma sätt som läkaren i Spanien talade om för mig att mitt barn bara sa till mig att hon tänkte ta sin medicin när vi kom hem från sjukhuset för att slippa sprutan (som vi slapp); det var, enligt läkaren, inget hon hade för avsikt att göra. För barn vet inte sitt eget bästa. Det är bara vi vuxna som vet det.

Jag kan hålla med om att barn inte alltid ska få bestämma, men de måste bli lyssnade på och deras rädslor och oro måste tas på allvar. Kanske har det här barnet ett bra tips om hur hon ska få i sig vaccinet, om hon bara får fundera lite. Varför det var bråttom? Jo, för att när hon fyllt sex år om några veckor behövs läkarremiss för att ta vaccineringen. Dessutom har BVC just nu ett projekt där de försöker vaccinera så många barn som möjligt. "Men", tillägger BVC-sköterskan, "det är ju frivilligt att vaccinera sig, det är inget tvång. Även om vi helst ser att alla gör det, för det är ju inga roliga sjukdomar...."

Det känns som att jag målas upp som en dålig förälder, en förälder som inte kan stå upp för det "alla vi vuxna" vet är det bästa för barnet, en förälder som låter mitt barn styra och ställa och bestämma. Kanske antyder sköterskan också att jag egentligen inte tycker att vaccinering av barn är viktig. Hur vaccineringen i framtiden ska genomföras hamnar nu på mitt ansvar; att ta kontakt med läkare, beställa tider och se till att det fungerar för mitt barn. För mig har det alltid varit självklart att barnen ska få de vaccineringar som ingår i det väl beprövade vaccinationsprogrammet. Jag har haft en stor tilltro till just de förebyggande delarna av svensk sjukvård. Idag känner jag en stor förståelse för att alla barn inte blir vaccinerade. När en av de viktigaste stödfunktionerna i samhället inte känns som en stödfunktion. Över huvud taget.

En ovetenskaplig jämförande studie - del två Gran Canaria

Vi åker iväg på semester med ett barn i vagn. På flygplatsen får vi låna rullstol. Hon är trött och sover rätt mycket. Klagar på ont i magen och äter ingenting. Dricker ytterst lite.


Så fortsätter det ett par dagar, ingenting verkar ge med sig. Hon vägrar ta smärtstillande. En natt får jag i henne en supp Alvedon och hon sover lugnt resten av natten. Nästa dag går hon under protest med på att ta en till. Hon piggnar till en stund, går på benen. Vi går ut en sväng med henne i vagnen och hon är med och pekar, pratar lite, men blir snabbt trött igen. På kvällen har vi samma läge igen. Hon vägrar ta smärtstillande, sover dåligt, bajsar på sig och spyr på natten. Hon blir bara tröttare, dricker nästan ingenting nu.


Jag tar henne till en läkarmottagning som rekommenderas av resebolaget. De skickar oss vidare till ett privat sjukhus med taxi. Där tar de om alla prover som togs i Sverige, sätter in dropp och skickar oss sedan vidare i ambulans till det stora Barnsjukhuset i Las Palmas. Nu börjar barnet vakna till. Hon säger att hon är hungrig. Jag pratar med sköterskor och läkare, kan hon få något att äta? Känner mig hoppfull. Läkaren säger att hon kan få något att äta senare, sköterskorna tittar på mig som om jag är dum i huvudet, barnet beklagar sig över sin hunger, hon vill ha någonting nu.


Efter timmar av provtagningar (samma prover igen) läggs vi in på observation över natten. Jag tjatar om att barnet vill äta. Hon erbjuds näringslösning i små medicinsprutor som ska tas med tio minuters mellanrum. När hon fått i sig dem kan hon få yoghurt. Hon vägrar. Jag fortsätter tjata på personalen, de erbjuder henne efter ett par timmar yoghurt. Hon gillar inte yoghurt. Personalen tjatar om att hon ska kissa. De vill ta urinprov. Hon vägrar.


Vi får veta att hon ska få en "very painful injection". Det är i stället för den penicillin jag inte lyckats få i henne. På det första sjukhuset hittade de streptokocker, på det stora sjukhuset hittade de inte streptokocker, men för säkerhets skull ska hon ändå ta penicillin så att inte tillståndet förvärras av streptokocker. Jag ser väl lite skärrad ut när doktorn förklarar om "very painful injection", när han berättar att antibiotikan ibland kristalliseras när den kommer in i kroppen så att det blir stopp och de måste ta ut nålen och sticka in den igen på ett annat ställe. Antagligen ser jag skärrad ut, barnet har dåliga erfarenheter av nålar då man både i Sverige och Spanien har misslyckats med att hitta ådror att ta blod ur och därmed stuckit fel, karvat runt osv (ni som vet hur det känns vet hur det känns s a s. Hur som helst säger personalen att jag inte behöver vara med när hon får sprutan, jag kan vänta utanför. Hahahaha, vänta utanför??? När de ger mitt sjuka barn "a very painful injection"? Dröm och glöm, så funkar det inte i min moderna svenska hjärna.


Hur som helst lyckas jag slita ur hennes droppnål när jag ska lyfta henne upp på britsen för att få den hemska sprutan. Det gör jätteont. Jag lovar henne på svenska att prata med doktorn, säga att vi avstår sprutan, att vi kan ta penicillinet i flaskan hemma.


Det funkar inget vidare, ska jag erkänna. Doktorn säger att hon ska ha sprutan. Hon kommer inte att ta medicinen hemma, säger doktorn, det säger hon bara till dig nu, men det kommer hon inte att göra när ni väl kommer hem. Men vi kan få vänta till imorgon bitti, vilket vi får nöja oss med för tillfället.


Vi tillbringar natten på observation, 12 sängar i rad med sjuka barn i direkt öppen planlösning mot akutmottagningen där många små ledsna, panikslagna barn ges "very painful injections" natten i ända. Som tur är så är barnet utmattat och sover. Hon har inte ont någon gång, hon sover gott. Jag sitter och fryser i stolen bredvid, tur jag hade med hennes badlakan som jag kan lägga över benen. Ungefär en gång i timman tar personalen tempen på alla barn och då och då ska någon få medicin eller ta blodtryck. Vid ett tillfälle slutar ett barn andas och mamman får panik och ropar och skriker. Massor av personal kommer springande och har mer jobb med att få mamman lugn än de har med att få igång pojken. Mamman får sedan lugnande och allt blir lite tystare igen. Tyst blir det aldrig. Och inte mörkt. En sköterska upplyser mig om att dottern måste kissa innan kl 06.00 annars tar de ut urin med nål.



På morgonen serveras torrt vitt bröd och yoghurt till barnet. Hon vägrar äta. Vi blir inskrivna på sjukhuset.


 De hittar blod i urinen. Dottern slipper "the very painful injection" och får antibiotika via droppet i stället.  Vi ligger kvar på observation till klockan halv fyra på eftermiddagen. Dottern serveras även lunch à la 70talsskolmat och vägrar naturligtvis äta. Personalen frågar mig om det är något hon inte gillar. Jag svarar att hon äter det mesta, men just nu är hon väldigt sugen på pasta, varpå jag blir informerad om att pasta inte precis är sjukhusmat. Inte ens på ett barnsjukhus. Personalen fortsätter att ta tempen och blodtrycket på alla barnen med jämna mellanrum. Dottern har ingen gång under sjukhusvistelsen haft feber. Inte heller har hon ont längre, men hon är trött och sover mycket.


När vi kommer upp på fyrbäddsrummet där vi ska tillbringa natten kommer resten av familjen på besök och det är roligt. Dottern håller sig vaken nästan hela tiden. På avdelningen ska dottern kissa i bäcken för hon ska inte flyttas. Hon är vaken en stund på kvällen också. Hon är ledsen. Hon vill åka till de andra på hotellet. Hon har inte ont. Hon vill äta, men maten är inte god. Jag har vid detta tillfälle (under tiden familjen varit där) kommit iväg och rekat att det finns automater med kaffe, smörgåsar, chips och choklad utanför avdelningen. Vilken tur, annars hade jag kanske svimmat av hunger. Ingen gång har någon personal frågat mig om jag fryser, om jag är hungrig eller i behov av någonting annat. Toaletterna på avdelningen är egentligen bara till för barnen och vi vuxna som envisas med att stanna med våra barn är hänvisade till en superäcklig toalett utan lås och med överfulla papperskorgar utanför avdelningen. Jag har köpt med mig en macka till kvällen. Dottern äter chips, hon vill ha chips, egentligen pasta, men i brist på detta duger chips.


Morgonen efter är hon mycket piggare och jag har väl också sovit okej i stolen. Vi väntar på att läkaren ska komma och ge oss klartecken att åka hem. Vi blir lite oroliga när sköterskorna i stället ger intrycket av att vi ska vara kvar i flera dagar, de pratar om att spänna fast dottern i stilla läge. Jag får lite panik, hon har ju äntligen börjat röra sig, vägrar ligga utan sitter hela tiden upp i sängen och pratar, pysslar med de små böckerna jag har med mig. När frukosten serveras är hon precis nyvaken och inte sugen på torrt bröd och yoghurt, men när lunchen kommer är hon fast övertygad att äta, vad det än är, för att få komma ut från sjukhuset. Sköterskorna säger nu att de ska ta urinprov varje gång hon kissar. De vill också veta när hon ska bajsa.


Jag vill gå och köpa kaffe i automaten. Dottern är pigg och vill följa med. Hon vill köpa mera chips, kanske finns något annat gott? Sköterskorna säger att det är otänkbart, barnet får inte lämna avdelningen, det är olagligt. Men de säger att jag kan gå och köpa kaffe, de tar hand om henne. Dottern tar hand om sig själv, jag köper kaffe, choklad, chips och smörgås.


När doktorn kommer vill hon veta hur gammal jag är, hur gammal är pappan, var graviditeten besvärlig, förlossningen, hur var den? Hon pratar om att göra ett ultraljud på dotterns mage. Jag börjar känna mig som i Gökboet, ser inget slut på detta, ingen väg ut. Jag förklarar desperat att vi vill bli utskrivna, dottern är mycket piggare, vi har uppföljningsbesök bokat i Sverige när vi kommer hem, vi kan ta hand om vår dotter om de bara talar om för oss hur vi ska göra. Doktorn ser tveksam ut. Hon påpekar att jag ger mitt barn choklad och Coca cola, det är inte bra när man är sjuk.


Eftermiddagen blir allt mer outhärdlig. Barnet ska badas. I sängen eftersom hon inte får gå upp. Sköterskorna klär av henne och baddar henne i ljummet vatten. En kvinna kommer in och talar om att vi måste ha ett greencard för att kunna bli utskrivna. Jag pratar engelska med en dansk läkare från försäkringsbolaget i telefonen. Ett greencard tar några dagar, säger han. Lunchen består av soppa, hårdpanerad fisk och kokt potatis som är skalad, men ändå har ett hårt skal. Jag gröper ur innandömet i potatisen och mosar med ketchup. Barnet äter. Hon äter upp all potatis. Jag frågar sköterskorna om de vill ha urinprov när hon ska kissa. Nu är beskedet att urinprov bara tas morgon och kväll. Jag frågar sköterskorna om de vill ta prov när barnet ska bajsa. Inte bajsa, säger en, Inte nu, svarar en annan. Doktorn kommer in igen och säger att de väntar på analysen av morgonens urinprov. En annan doktor ska titta på det och jämföra det med det första urinprovet som togs på det första sjukhuset. Vi ska få besked senare.


Klockan blir tre och jag blir lite orolig eftersom jag fått beskedet att läkarna bara finns på avdelningen 9-15. Men så dyker en läkare upp, tittar på dotterns ben, nästan inga prickar eller fläckar. Det ser bra ut. Hon ska skriva ut oss. Inom en timma, säger hon. Jag är inte helt säker på att jag vågar tro på henne. Men vi blir utskrivna. En läkare och en sköterska skriver under pappren. På spanska. Men det står att vi ska hålla henne i absolut vila, att vi ska uppsöka läkare direkt om hon får ont i magen eller om vi upptäcker blod i urin eller avföring.


När vi kommer ut känns det som om vi rymt. När det ringer på dörren hos grannen på hotellet morgonen efter tror jag att de  kommer för att hämta oss. Och visst är man nervös. Hemma i Sverige är man nästan arg när de skickar hem en med ett sjukt barn, nu har jag visat mig vara svensk och själv övertygat/övertalat dem att skriva ut oss. Tänk om vi gör fel, tänk om hon blir dålig. Vi lyder dock läkarens råd och låder henne inte gå på benen fast hon kan, fast hon vill. Vi låter henne bli buren/sitta i vagnen i en hel vecka till tills vi träffar en svensk läkare som säger: Kan man gå så ska man gå. Annars blir man ju bara sjukare....