Återigen det där med detaljer och en sann oro

Idag när jag promenerade hem från spåret efter joggen eftersom benen på något sätt kändes som  betongklumpar som inte ville springa mer, så stötte jag ihop med en f d kollega. Hon hoppade genast av cykeln och började berätta om hur resursfördelningen på skolan där hon jobbar slog mot de yngsta barnen. Hon berättade, nästan med gråten i halsen, hur 46 andraklassare ska klara sig med mindre lärarresurser än en femteklass med lika många elever. Och när frågan ställs om regeringens speciella satsning på lågstadiet svarar rektorn att det väl bara är något krav från Vänsterpartiet som de inte behöver bry sig så mycket om.

Jag blir oroad när hon visar mig resursfördelningen på skolan och berättar att klassläraren nu själv kommer att få ha barnen i idrott, att det nästan inte blir några timmar i halvklass, helklass i slöjd t ex. Till hösten kommer skolan att ta in 50% fler sexåringar till förskoleklassen, vilket gör ca 60 elever. När jag frågar hur det kommer att påverka situationen på fritids, där grupperna redan är gigantiska, svarar hon att fritids är de som hamnar längst ned i hierarkien på skolan, sen kommer lågstadiet och de, som hon anser, gynnas av resursfördelningen är mellanstadiet, det är de som står högst i hierarkien. Hon vittnar också om att resurser för barn med särskilda behov knappast går att få. Oavsett om resursfördelningen grundar sig på den hierarki som denna lärare upplever, eller om det helt enkelt finns för lite resurser totalt att fördela på skolan så är det inte tillfredsställande. Bristen på tillgång till speciallärare och specialpedagoger gör arbetsbördan tung för många lärare.

För att våra barn ska klara av skolan och ta till sig de kunskaper vi vill att de ska ha krävs att de ges förutsättningar för detta. Att få undervisning i mindre grupp är en förutsättning som hjälper väldigt många barn. Att starten i skolan blir bra är också en viktig aspekt för att eleverna ska hålla motivationen uppe, viljan att lära, orken att ta till sig det nya. En skola som växer på samma utrymme som tidigare rymt färre elever, samtidigt som eleverna blir yngre kräver kompetens och det kräver tillräckligt med vuxna. Utvecklingen som min f d kollega beskriver känns inget vidare.

Som politiker får vi inte lägga oss i detaljer, det är rektorn som vet bäst hur resurserna ska fördelas, men när jag hör detta reagerar jag som pedagog, som förälder och som medborgare. Konstigt är väl då om de förtroendevalda inte kan göra ett dugg....

En vision/målsättning om en högre kvalitet inom barnomsorgen

Denna rubrik har Vänsterpartiet i Norrtälje använt sig av för en rad motioner och interpellationer under föregående mandatperioder. Under rubriken har vi lagt förslag bl a om mindre barngrupper, något som vi fortfarande arbetar för. Vi vill att taket ska ligga vid Skolverkets tidigare rekommendationer på 15 barn.

När en lyssnar runt får en ofta höra att personalen inte vill ha mindre barngrupper och det kan nog till viss del stämma för personalen är medveten om att färre barn också kommer att innebära mindre pengar till enheten och även färre personal. Förutom det obehagliga i att det är någon nära kamrats arbete som äventyras så blir det också ett hot om en mer sårbar organisation; en färre i arbetslaget betyder en större skörhet vid sjukdom, mindre möjligheter att vara frånvarande för t ex fortbildning eller fackliga uppdrag mm. Och på så sätt får vi personalen att ständigt acceptera större barngrupper.

Jag anser inte att politiker ska "sätta sig över" professionen och tro att de vet bättre, men när vad professionen egentligen tycker är så tätt sammanlänkat med deras egna arbetsvillkor och förutsättningar så kanske politikerna borde lyssna till en expertis som finns ovanför golvet, t ex forskare, psykologer osv. Skolverket skrev inte rekommendationer för att "j-vlas" med kommunerna, lika lite som Länstyrelsen eller Trafikverkets uppgift är att sätta käppar i hjulet utan snarare att värna rättigheter och värden som inte kan försvara sig själva.

Idag har vi diskuterat barngruppsstorlekar på vårt APT. Min känsla är att de bara blir större och större, vi accepterar ett par barn till och ett par barn till av olika goda anledningar, men vad blir resultatet? Samtidigt informeras om en övertalighet på barnskötare. Själv sitter jag tredje året i rad och hör kollegorna planera inför hösten, själv är jag fortfarande vikarie på samma ställe, tredje året i rad är jag inte medräknad och då har jag utbildning inom ett s k bristyrke; förskollärare. Det finns inga fasta tjänster. Var är kvalitetshöjningen? Inte ens en Ipad till varenda förskolebarn kan greja den höjningen. Vi måste också se till de mänskliga faktorerna. Finns målsättningar och visioner om en högre kvalitet inom barnomsorgen i vår kommun i det nya samverkansstyret eller ska vi i Vänsterpartiet fortsätta att ensamt driva på i denna fråga?

Fritidshemmen är en viktig del av utbildningssystemet och en viktig dela av barnens arbetsdag

Nu larmar även Lärarfacken om situationen på fritidshemmen. Skolverket har larmat i över tio år och situationen blir allt värre. Grupper kan vara på upp till hundra barn och även i Norrtälje kommun är grupperna stora och oron bland föräldrarna märkbar. Det är kanske lätt att glömma att fritidshemmen också har en läroplan och ett uppdrag, med tre personal på 70talet barn blir det inte mycket mer än barnpassning. En del barn är långa dagar på fritids varje dag, när de kommer hem är både barnen och deras föräldrar trötta och det blir tungt att reflektera över skoldagen samt göra eventuella läxor. Enligt läroplanen ska fritidshemmen fungera som ett komplement till skolan och t ex praktiskt öva på det som teoretiskt lärts in under dagen. Med allt för många barn på få vuxna blir detta en omöjlighet. Barnen ska också serveras mellanmål.

Vänsterpartiet Norrtälje har föreslagit att ett tak för hur stora fritidsgrupper vi vill ha införs. Vi tycker också att vuxentätheten på fritids måste ses över. Fritidshemmen måste få reella möjligheter att komplettera skolans teoretiska delar. Barnen måste få tid att reflektera och bolla det de lärt sig under dagen och de barn som har långa dagar måste kunna få hjälp av kompetenta vuxna att göra sina läxor innan de är allt för trötta. Fritidspedagoger har en gedigen utbildning som bör användas till annat än att passa barn. För att fritidshemmen ska kunna komplettera skolan behövs bl a gemensamma planerings/reflektionsstunder mellan lärare och fritidspedagoger. Människor har olika lärstilar och en del barn kanske skulle kunna lära sig mer under praktiska moment på eftermiddagen.

Vi i Vänsterpartiet Norrtälje vill också se över hur verksamheten för barn mellan tio och tolv år kan utvecklas för att motsvara det behov barnen har. Idag väljer barn allt tidigare att gå hem ensamma i stället för att vara på fritids. Att barn är ensamma hemma eller driver runt på stan tycker vi inte är optimalt, det finns säkert sätt att utforma verksamheten så att dessa barn vill vara kvar på fritids, vilket antagligen skulle ge arbetande föräldrar ett större lugn.

Fritidshemmen är en viktig del av utbildningssystemet och en viktig del av våra barns arbetsdag. Denna viktiga del måste kännas trygg och stimulerande för barnen för att de ska kunna ta till sig det som lärs ut under skoldagen. Att höja kvaliteten på utbildningen i Norrtälje, att stötta fler elever till att nå kunskapsmålen och på sikt höja utbildningsnivån i kommunen, kräver också satsningar på fritidshemmen och förskolan. Skolan ensam kommer inte att kunna greja detta.

Vision om höjd kvalitet inom barnomsorgen - 2

Eftersom Norrtälje kommun inte längre annonserar ut hela fullmäktiges dagordning i tidningen vill jag här återigen lyfta de tre motioner som vänsterpartiet får avslagna på sammanträdet på måndag. Det är två motioner som behandlar barngruppsstorlekarna i förskolan respektive fritids där vi i det första fallet vill att kommunen antar ett tak om max 15 barn som mål och sedan tar fram en handlingsplan för att nå målet och i det andra fallet vill vi att kommunen tänker över hur stora grupper vi tycker är rimliga för en vettig verksamhet på fritids och sätter ett tak. Vi vill också att kommunen ser över verksamhetsinnehållet för de äldre barnen, mellan 10-12, som idag gärna väljer att gå hem och vara "ensamma" utan vuxna istället för att vara kvar på fritids. Det ser givetvis väldigt olika ut i kommunen, på landsbygden finns inte alls samma problem med stora barngrupper och därför vill vi börja med en översyn.

På den gemensamma S+Vgruppen diskuterades motionerna nästan hela grupptiden då flera i Sgruppen var beredda att yrka bifall till dem medan andra var mer försiktiga och inte ville låsa sig vid något antal att sträva mot. Efter långa diskussioner landade det dock i att Socialdemokraterna stötte vår motion angående fritids. Förhoppningar kvarstår att de efter fullmäktigegruppmöte också kan stötta vår motion om ett mål om 15 barn per grupp i förskolan. Kom igen nu S, vad har ni att förlora?

Om diagnoser och annorlundahet

Föräldrar till barn med olika neuropsykiatriska funktionsförmågor har ofta under en lång tid innan barnet får diagnosen känt skuld, känt att andra ser på deras barn som ouppfostrade, besvärliga, oartiga, bråkiga osv. När diagnosen kommer är det ofta en lättnad, att få någonting som förklarar situationen och redskap att hantera sitt barn på ett bra sätt. Barnet kan även få hjälp i skolan, ev få komma till en mindre klass där det finns förståelse för problematiken.

Fler och fler barn får idag olika diagnoser av det här slaget. Vi kan fråga oss vad det beror på. En del menar att vi blivit bättre på att såväl upptäcka som diagnostisera barnen. Andra menar att det är nån slags mode. Väldigt få diskuterar den miljö som barnen idag växer upp i och hur gränserna för normalitet krymper. För om 5% av alla barn (en växande siffra som dessutom verkar vara högre i vissa områden) har en konstaterad diagnos (som antagligen fler har, men inte fått bekräftad) så kanske vi ska ställa oss frågan om det är de enskilda barnen som behöver en diagnos eller någonting i miljön runtomkring dem. Många barn vistas idag långa dagar i stora barngrupper, många barn bor varannan vecka i olika hem, många barn äter mycket färgämnen, socker, e-ämnen, fett, helfabrikat och halvfabrikat av olika slag, många barn sitter långa stunder framför olika elektroniska apparater, många barn är stressade och sover för lite. Dessutom ställs högre krav på prestation i såväl förskola som skola och idag hänger allt på den enskilde individen, det egna ansvaret, allt som händer dig är ditt eget fel (eller förtjänst). Har någonting av detta någon som helst betydelse?

Det har gått inflation i diagnostiserandet idag, så låter det allt oftare när vi diskuterar de här barnen. Vi är tillbaka till att föräldrarna är för släpphänta, för ointresserade, för dååååliga rätt och slätt. Och helt plötsligt lägger vi åter skulden på föräldrarna som nu får känna skam för att de försöker lägga en diagnos på sina barn när de helt enkelt misslyckats själva.