Återigen det där med detaljer och en sann oro

Idag när jag promenerade hem från spåret efter joggen eftersom benen på något sätt kändes som  betongklumpar som inte ville springa mer, så stötte jag ihop med en f d kollega. Hon hoppade genast av cykeln och började berätta om hur resursfördelningen på skolan där hon jobbar slog mot de yngsta barnen. Hon berättade, nästan med gråten i halsen, hur 46 andraklassare ska klara sig med mindre lärarresurser än en femteklass med lika många elever. Och när frågan ställs om regeringens speciella satsning på lågstadiet svarar rektorn att det väl bara är något krav från Vänsterpartiet som de inte behöver bry sig så mycket om.

Jag blir oroad när hon visar mig resursfördelningen på skolan och berättar att klassläraren nu själv kommer att få ha barnen i idrott, att det nästan inte blir några timmar i halvklass, helklass i slöjd t ex. Till hösten kommer skolan att ta in 50% fler sexåringar till förskoleklassen, vilket gör ca 60 elever. När jag frågar hur det kommer att påverka situationen på fritids, där grupperna redan är gigantiska, svarar hon att fritids är de som hamnar längst ned i hierarkien på skolan, sen kommer lågstadiet och de, som hon anser, gynnas av resursfördelningen är mellanstadiet, det är de som står högst i hierarkien. Hon vittnar också om att resurser för barn med särskilda behov knappast går att få. Oavsett om resursfördelningen grundar sig på den hierarki som denna lärare upplever, eller om det helt enkelt finns för lite resurser totalt att fördela på skolan så är det inte tillfredsställande. Bristen på tillgång till speciallärare och specialpedagoger gör arbetsbördan tung för många lärare.

För att våra barn ska klara av skolan och ta till sig de kunskaper vi vill att de ska ha krävs att de ges förutsättningar för detta. Att få undervisning i mindre grupp är en förutsättning som hjälper väldigt många barn. Att starten i skolan blir bra är också en viktig aspekt för att eleverna ska hålla motivationen uppe, viljan att lära, orken att ta till sig det nya. En skola som växer på samma utrymme som tidigare rymt färre elever, samtidigt som eleverna blir yngre kräver kompetens och det kräver tillräckligt med vuxna. Utvecklingen som min f d kollega beskriver känns inget vidare.

Som politiker får vi inte lägga oss i detaljer, det är rektorn som vet bäst hur resurserna ska fördelas, men när jag hör detta reagerar jag som pedagog, som förälder och som medborgare. Konstigt är väl då om de förtroendevalda inte kan göra ett dugg....

Vad är flumskolan? Hur ser skolan ut idag och vad är problemet?

Idag skriver några miljöpartister i Norrtelje tidning om hur viktigt förskoleklassåret är för eleverna och hur fel det är att ta bort det. Jag har också tidigare bloggat om detta, att ytterligare ett år av samma sak inte kommer att förbättra elevernas kunskaper. Det är tråkigt att se hur pendeln svänger mot det håll som inte förstår att lek och lärande är tätt sammanhållna för barn och kanske även för vuxna, att det finns olika lärstilar och att det inte är bra för inlärningen att sitta still och vara tyst hela tiden.

Igår menade ledaren i samma tidning att föräldrar inte har någon respekt för skolan och att detta smittar av sig på barnen. Föräldrar låter sina barn komma försent och ta med sig mobilerna till skolan. Det är så tråkigt att läsa. Jag tror inte att föräldrar med flit låter sina barn komma försent till skolan, det ligger nog mycken möda i att försöka få iväg barnen i tid, allt är inte görligt. Jag tror också att föräldrar har respekt för skolan och förväntar sig att skolan ska kunna bemöta just deras barn, utifrån just deras barns behov, och kunna hjälpa deras barn att nå samma kunskaper som de flesta andra barn når. Jag tror att det som möjligtvis tar udden av den här respekten kan vara när skolan inte kan hantera barnen och, i stället för att använda sig av modern pedagogisk forskning, återgår till 1800-tals metoder som bestraffning och kvarsittning. Men vad ska lärarna göra när de är överhopade av arbete, stora klasser och ouppnåeliga krav uppifrån? De försöker nog efter bästa förmåga möta varje barn på sin egen nivå och hjälpa dem efter sina förutsättningar, men finns tiden och ron till detta? Eller är det lättare att störa sig på att barn kommer för sent? Är det lättare att lägga sabotaget av hela klassens studiero på en eller ett par elever som kommer för sent än att förändra studiemiljön så att den passar alla?

Inom förskolan har det länge arbetats med att anpassa verksamheten efter familjernas behov. Det kanske inte är tvunget att ha gemensam samling klockan nio på morgonen, det kanske fungerar att ha den då alla barn har hunnit komma på plats? Eleverna i skolan idag arbetar mycket självständigt och det borde vara fullt möjligt att börja skoldagen med självständigt arbete och vänta med den gemensamma biten tills alla elever hunnit komma. Det är otidsenligt att ha ett system som bygger på att alla elever ska ta exakt lika lång tid på sig att göra alla uppgifter. Trots det är det de som har svårast för skoluppgifterna som blir ålagda att arbeta vidare hemma på sin fritid. Trots det är det föräldrarna till de elever som har de svårast i skolan som ställs för de största kraven att själva hjälpa sina barn, trots att svårigheterna kan vara ärftligt betingade.

Många gånger har jag upprepat det faktum att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och då duger det inte att skylla på eleverna själva och föräldrarna, det är skolans uppdrag att utjämna de skillnader i förutsättningar som eleverna har. Om en elevs föräldrar ständigt "låter" denne komma för sent med flit, så är det ju inte elevens fel och skolans uppdrag är att kompensera denne elev för förälderns bristande förmåga att ta sitt barn till skolan i tid. Det finns skolor där en personal hämtar några barn i hemmet för att de ska komma i tid, det finns skolor som serverar gratis frukost för att få barn att komma i tid, det finns skolor med flexibel skolstartstid. Det är knappast halva klassen som kommer för sent och detta är ett "problem" som går att bemöta på många olika sätt. Men det är definitivt inte orsaken till att svenska elever presterar dåligt i PISArapporten.

Själv är jag född i slutet av sextiotalet och gick genom grundskolan under sjuttio och åttiotalet. Nu har jag haft barn i grundskolan sedan 2008. Jag har aldrig sett den s k flumskolan. Ärligt talat vet jag inte exakt vad det är, men jag börjar ledsna på att den på alla möjliga olika vis används i diskussionen om skolans kvalitet. Allt är flumskolans fel! En skola där alla bara glider omkring utan att lära sig någonting, det har jag förstått. Om det ändå vore så väl, nu är det ju så att de med rätt föräldrar lär sig en hel massa medan de som kommer från skralare förhållanden slås ut redan tidigt i skolsystemet. Skolans problem ligger inte i om några få barn kommer för sent, de ligger inte heller i att det är för få prov, för många kepsar eller för slappa föräldrar. Det handlar inte heller om att barnen spelar dataspel, eller för den delen idrottar, på fritiden. Alla har sina sätt att koppla av och det ska gälla även barn. Det är inte rimligt att den som har kämpigt i skolan ska behöva ha 20 timmars arbetsdag. Skolarbete måste kunna ske inom skolans arbetstid, såväl lärarnas arbete som elevernas. Fritiden är till för att göra annat. Ska vi göra någonting åt elevernas kunskaper måste vi ge lärarna möjlighet att använda sina kunskaper om hur barn lär, vi måste minska lärarnas arbetsbelastning och öka deras löner. Vi måste minska antalet elever i klasserna och öka antalet vuxna på skolorna. Då kan vi nog vara en bit på väg....