Röriga roddiga svar från styret ger inte fler män i förskolan

Idag har det varit kommunfullmäktige och vi i Vänsterpartiet har fått fyra stycken motioner besvarade. Ja, och de kallas just besvarade. Det var väldigt otydligt vad Styret egentligen tyckte om motionerna. De skriftliga svaren var luddiga och stämde inte riktigt överens om vad som sades från talarstolen där, i åtminstone de första tre motionerna, svaren kändes som mer positivt inställda. Moderaterna, med sina två oppositionsråd, var mer tydliga och yrkade avslag på alla våra motioner med emfas.

De tre första motionerna handlade i stort om tillgänglighet och säkerhet för de som önskar ta sig runt självständigt i vår kommun med t ex buss eller cykel. Där hänvisade Styret till SL, Trafikverket, cykelplaner, riktlinjer antagna år 2000 mm. Oklart om de tyckte att det var viktigt att barn och unga kan ta sig till Sportcentrum, Bandyplan, Badhuset mm på egen hand utan risk för livet. Oklart om de vill prioritera att människor med skolbarn kan bosätta sig på landsbygden och låta sina barn ta bussen till skolan. Oklart om de tycker att det ska gå att ta sig fram utan bil även när det har snöat. Det enda som var tydligt var att Moderaterna inte tyckte att detta var viktigt. Förresten hade de ju byggt EN cykelväg mellan Görla och Kvisthamra under förra mandatperioden. Antagligen Sveriges i särklass största miljöinsats...

Den fjärde motionen ville att kommunen ska verka aktivt för att rekrytera fler män till förskolan, såväl då det gäller att anställa fler manliga förskollärare som när det gäller att locka personer till de förskollärarutbildningar vi ger i kommunen. Styret hänvisar lite flummigt till Likabehandlingsplanen och menar att visst är det bra med fler män i förskolan, men vi ska inte AKTIVT försöka rekrytera dem. Antalet män på förskollärarutbildningen idag är inte många, möjligtvis något fler än för några år sedan, men inte många. Utmaningarna är både att få dem att gå klart utbildningen samt att stanna kvar i yrket. Det kommer inte att gå av sig självt, det krävs AKTIVA insatser. Moderaterna yrkar avslag på vår motion och menar att här är vi helt fel ute. Kvinnor kan lära ut jämställdhet lika bra som män och det viktiga är att öht få tag på förskollärare till våra förskolor nu, professionalitet är viktigare än kön. Självklart är professionalitet viktigt, det är därför vi också vill locka fler till förskollärarutbildningen, men där får vi bara svaret att information om detta finns på kommunens hemsida. Känns inte särskilt ambitiöst. Stöd fick vi från Liberalerna som tyckte att detta var ett viktigt arbete och som måste utföras aktivt. "Barn gör inte som vi säger, utan som vi gör", förklarar Lennart Rohdin (L). Han har själv tidigare lagt en liknande motion i riksdagen, förklarar han.

En som inte i talarstolen påminner om att han lagt en liknande motion, faktiskt i Norrtälje kommunfullmäktige, 2013 (ungefär då vi ursprungligen lade vår motion), är socialdemokraternas Kristian Krassman.  Han bloggar om denna motion på Norrtelje tidning och får i kommentarsfältet medhåll från nuvarande styrkollega Gunnar Kjelldahl (C). Det är ju märkligt att dessa två då inte kan stödja en motion om att aktivt rekrytera fler män till våra förskolor i Norrtälje kommun. Särskilt eftersom motionen som Krassman (S) då lade, BIFÖLLS av dåvarande borgerliga styre med stark dominans av Moderaterna. Jo, samma Moderater som tycker att förslaget, när det nu kommer från Vänsterpartiet, är förkastligt.

Mycket är förkastligt faktiskt. Det är förkastligt att ha två Moderater som är betalda för att företräda oppositionen som vi själva också tillhör. Det är förkastligt med ett styre av Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister som inte kan bifalla motioner som de säger sig tycka är bra i talarstolen. Det är ännu mer förkastligt med moderater som yrkar avslag på alla förslag från Vänsterpartiet, oavsett vad de handlar om. Det är löjligt faktiskt. Liberalerna har åtminstone förstånd att yrka bifall till en bra motion, oavsett var den kommer från. Precis som vi i Vänsterpartiet med glädje yrkar bifall till moderaternas motion om att HBTQ-certifiera kommunens verksamheter.

Vad är flumskolan? Hur ser skolan ut idag och vad är problemet?

Idag skriver några miljöpartister i Norrtelje tidning om hur viktigt förskoleklassåret är för eleverna och hur fel det är att ta bort det. Jag har också tidigare bloggat om detta, att ytterligare ett år av samma sak inte kommer att förbättra elevernas kunskaper. Det är tråkigt att se hur pendeln svänger mot det håll som inte förstår att lek och lärande är tätt sammanhållna för barn och kanske även för vuxna, att det finns olika lärstilar och att det inte är bra för inlärningen att sitta still och vara tyst hela tiden.

Igår menade ledaren i samma tidning att föräldrar inte har någon respekt för skolan och att detta smittar av sig på barnen. Föräldrar låter sina barn komma försent och ta med sig mobilerna till skolan. Det är så tråkigt att läsa. Jag tror inte att föräldrar med flit låter sina barn komma försent till skolan, det ligger nog mycken möda i att försöka få iväg barnen i tid, allt är inte görligt. Jag tror också att föräldrar har respekt för skolan och förväntar sig att skolan ska kunna bemöta just deras barn, utifrån just deras barns behov, och kunna hjälpa deras barn att nå samma kunskaper som de flesta andra barn når. Jag tror att det som möjligtvis tar udden av den här respekten kan vara när skolan inte kan hantera barnen och, i stället för att använda sig av modern pedagogisk forskning, återgår till 1800-tals metoder som bestraffning och kvarsittning. Men vad ska lärarna göra när de är överhopade av arbete, stora klasser och ouppnåeliga krav uppifrån? De försöker nog efter bästa förmåga möta varje barn på sin egen nivå och hjälpa dem efter sina förutsättningar, men finns tiden och ron till detta? Eller är det lättare att störa sig på att barn kommer för sent? Är det lättare att lägga sabotaget av hela klassens studiero på en eller ett par elever som kommer för sent än att förändra studiemiljön så att den passar alla?

Inom förskolan har det länge arbetats med att anpassa verksamheten efter familjernas behov. Det kanske inte är tvunget att ha gemensam samling klockan nio på morgonen, det kanske fungerar att ha den då alla barn har hunnit komma på plats? Eleverna i skolan idag arbetar mycket självständigt och det borde vara fullt möjligt att börja skoldagen med självständigt arbete och vänta med den gemensamma biten tills alla elever hunnit komma. Det är otidsenligt att ha ett system som bygger på att alla elever ska ta exakt lika lång tid på sig att göra alla uppgifter. Trots det är det de som har svårast för skoluppgifterna som blir ålagda att arbeta vidare hemma på sin fritid. Trots det är det föräldrarna till de elever som har de svårast i skolan som ställs för de största kraven att själva hjälpa sina barn, trots att svårigheterna kan vara ärftligt betingade.

Många gånger har jag upprepat det faktum att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och då duger det inte att skylla på eleverna själva och föräldrarna, det är skolans uppdrag att utjämna de skillnader i förutsättningar som eleverna har. Om en elevs föräldrar ständigt "låter" denne komma för sent med flit, så är det ju inte elevens fel och skolans uppdrag är att kompensera denne elev för förälderns bristande förmåga att ta sitt barn till skolan i tid. Det finns skolor där en personal hämtar några barn i hemmet för att de ska komma i tid, det finns skolor som serverar gratis frukost för att få barn att komma i tid, det finns skolor med flexibel skolstartstid. Det är knappast halva klassen som kommer för sent och detta är ett "problem" som går att bemöta på många olika sätt. Men det är definitivt inte orsaken till att svenska elever presterar dåligt i PISArapporten.

Själv är jag född i slutet av sextiotalet och gick genom grundskolan under sjuttio och åttiotalet. Nu har jag haft barn i grundskolan sedan 2008. Jag har aldrig sett den s k flumskolan. Ärligt talat vet jag inte exakt vad det är, men jag börjar ledsna på att den på alla möjliga olika vis används i diskussionen om skolans kvalitet. Allt är flumskolans fel! En skola där alla bara glider omkring utan att lära sig någonting, det har jag förstått. Om det ändå vore så väl, nu är det ju så att de med rätt föräldrar lär sig en hel massa medan de som kommer från skralare förhållanden slås ut redan tidigt i skolsystemet. Skolans problem ligger inte i om några få barn kommer för sent, de ligger inte heller i att det är för få prov, för många kepsar eller för slappa föräldrar. Det handlar inte heller om att barnen spelar dataspel, eller för den delen idrottar, på fritiden. Alla har sina sätt att koppla av och det ska gälla även barn. Det är inte rimligt att den som har kämpigt i skolan ska behöva ha 20 timmars arbetsdag. Skolarbete måste kunna ske inom skolans arbetstid, såväl lärarnas arbete som elevernas. Fritiden är till för att göra annat. Ska vi göra någonting åt elevernas kunskaper måste vi ge lärarna möjlighet att använda sina kunskaper om hur barn lär, vi måste minska lärarnas arbetsbelastning och öka deras löner. Vi måste minska antalet elever i klasserna och öka antalet vuxna på skolorna. Då kan vi nog vara en bit på väg....

Föräldrarnas ansvar - men hur?

Sist på kommunfullmäktige så fördes en debatt om kostchef i kommunen. Kommunalrådet Kjell Jansson (M) deklarerade att det är föräldrarnas ansvar att barnen får i sig tillräckligt med näringsrik mat. Intressant ur den synvinkel att föräldrarna faktiskt ännu inte är tvungna att skicka med sina barn lunchpaket till förskola och skola. Intressant ur den synvinkel att där föräldrarna säger att de vill ha ett tillagningskök på barnens förskola så väljer styrande politiker att inte lyssna. Många barn äter både frukost, lunch och mellis på förskola, skola, fritids. På vilket sätt föräldrarna ska kunna ta ansvar för vad de får i sig lämnar K Jansson åt oss att fantisera ihop. Frukost och lunch brukar allmänt ses som dagens två viktigaste måltider, kanske är det speciellt så för unga människor som går och lägger sig tidigt.

Idag hörde jag samme Jansson på Radio Roslagens politikervecka där han kommenterade kommunens dåliga skolor med att det är föräldrarnas ansvar att se till att barnen gör läxorna och att det faktiskt finns bra skolor i kommunen, men dem ville han inte nämna vid namn. Antagligen är det föräldrarnas ansvar att ta reda på vilka skolor som är bra och se till att ställa sina barn i kö dit i god tid så att de får en plats. Vilka barn som ska gå på de mindre bra skolorna framgick inte.

För mig är det självklart att inga skolor ska vara fel val p g a bristande kvalitet. Konkurrera gärna med pedagogiska inriktningar eller tänk, men se till att alla kommunens skolor (oavsett driftsform) håller en god kvalitet. Skolan har enligt skollagen ett kompensatoriskt uppdrag och med det menas att skolan ska kompensera barnen för de föräldrar och hem som inte kan ge dem det stöd och uppmuntran som de behöver för sitt lärande. Min uppfattning är att lagen ålägger skolan att se till att alla barn tillgodogör sig undervisningen även om föräldrarna inte ser till att barnen gör läxorna.

Det handlar inte om att vilja frånta föräldrar ansvar. Det handlar om att vi alla har ett gemensamt ansvar för alla barn, även de som lyckats födas till icke fullt så starka föräldrar. Och det handlar om att föräldrar och barn också måste få möjlighet till inflytande.

Då enhetsråden ute på skolor och förskolor en gång bildades var det för att föräldrar och personal tillsammans skulle kunna ta upp frågor med jämna mellanrum. Ibland skulle enhetsrådet kunna besökas av någon ansvarig politiker. Jag tror många såg enhetsrådet som en instans där möjlighet till påverkan fanns. Idag är det tveksamt om någon politiker ens vågar besöka ett enhetsråd utan att få tillstånd från någon borgerlig nämndsordförande. Än mindre lyssna till vad föräldrar och personal egentligen vill. Föräldrarna har ansvaret, men bara hemma runt köksbordet, vill de påverka någonting utanför den egna familjen göre sig de icke besvär; Inte på enhetsråd, inte i demonstrationer, inte på Allmänhetens frågestund eller via arga brev och insändare. Då ska de hålla tyst och lita på de borgerliga politikerna.

Samma läroplan ger samma möjligheter?

Den första juli träder den förtydligade läroplanen för förskolan i kraft med ett förstärkt pedagogiskt uppdrag. Samtidigt blir barngrupperna större och större och personaltätheten lägre. En högt uppsatt kommunal tjänsteman raljerar och kallar den kommunala förskolan för förvaring som, ärligt talat, inte bryr sig om läroplanen. En nyexad förskollärare kräver 26500 i ingångslön. Det pratas om betygen, det pratas om att få välja, nej, det pratas om att vara tvungen att välja, att vara tvungen att stå för sina felval. Det talas inte om varje barns rätt till likvärdiga möjligheter, oavsett föräldrar, bostadsort eller förutsättningar. Det talas inte om varje barns rätt till likvärdiga möjligheter, oavsett vilken förskola föräldrarna väljer. Trots att alla förskolor är tvungna att följa läroplanen.

På Skolverket vet man också hur man tolkar begreppet barngrupp på fritids, åtminstone har man lyckats räkna ut att barngrupperna på fritids också blir större, mycket större. Och antalet pedagoger minskar. Det krävs otroligt mycket social kompetens hos våra barn för att överhuvudtaget kunna gå på fritids idag. Varje fritidspedagog ansvarar idag för i snitt (och det är snitt) 21,5 barn. Med detta i bakhuvudet ter det sig ju ganska naturligt att barnen inte har möjlighet att göra sina läxor på fritids och barn till föräldrar som arbetar länge och/eller pendlar straffas. Uppdraget att utjämna skillnader mellan barn så att de får samma möjligheter i livet går om intet.

Det är dags nu att någon säger ifrån; Det finns inga föräldrar som vill välja jättestora barngrupper. Fanns valmöjligheter i reell mening skulle vi alla välja förskolor och fritids med små barngrupper och rikligt med utbildad personal. Varför inte verkligheten ser ut så???? Valfriheten är en skimär som de lyckligt lottade hittat på för att skuldbelägga de som inte har samma möjligheter från början. Nu cementerar vi system för att öka klyftorna mellan de som får och de som inte får....Om inte, om inte om inte....vi sätter stopp för detta.

Om att hämta tidigt

Fackförbundet Kommunal har gjort en undersökning som visar att hälften av alla föräldrar känner sig pressade att hämta tidigt på förskolan. Jag är absolut en av dem och jag kan se flera anledningar till detta. Barngrupperna är stora och barnen blir trötta av att vistas där för långa tider. Trycket både från andra föräldrar och pedagoger att barnen behöver vara hemma med sina föräldrar är stort. Inför lov o dyl sätts på många förskolor upp listor där alla kan se vilka som är hemma med sina barn och vilka som låter sina barn vara på förskolan under lovet. Ofta skiner det ganska tydligt igenom att flera i personalen önskar vara lediga och också kan vara det om det inte är så många barn... Det talas också mycket om att den pedagogiska verksamheten ska vara förlagd till de 15 timmar då alla barn är på förskolan, oftast 3 förmiddagar per vecka. Vad sker övrig tid på förskolan? Är det bara förvaring? Är det de 3 förmiddagarna per vecka som är till godo för mitt barn och resten av ondo? Och visst måste det väl kännas hemskt för det barn som alltid blir hämtad sist?

Sammanfattningen av Kommunals undersökning av förskolors öppettider och tider för lämning
och hämtning i förskolan visar att:
 För 30 procent av Kommunals medlemmar med förskolebarn går det inte att arbeta heltid med de öppettider som barnens förskolor har.
 Förskolans öppettider motsvarar inte förälderns behov för var femte förälder bland Kommunals medlemmar.
 67 procent av föräldrarna har inte blivit tillfrågade om vilka behov de har av öppettider på förskolan.
 Hälften av föräldrarna känner press att hämta tidigt från barnomsorg. Den främsta förklaringen, som varannan förälder som känner press anger, är att många andra barn blir hämtade tidigt.
 Personaltätheten i förskolan är betydligt lägre idag än i början av 1990-talet – nästan ett barn till per årsarbetare. Från i snitt 4,4 barn per årsarbetare 1990 till 5,3 idag.

I Norrtälje kommun har undertecknad och socialdemokraten Hanna Stymne Bratt motionerat om att kommunen ska undersöka behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Motionen är nu återremitterad eftersom borgerligheten valde att svara med att man var positivt inställd till privat drivna förskolor som ville ha tillstånd att ha öppet på obekväm arbetstid.

I skollagen (1985:1100) 2a kap. 6§ står: "Förskoleverksamhet och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."

Regeringsrätten har tolkat detta som att det inte finns någon skyldighet för kommunerna att tillhandahålla omsorg på andra tider än normal arbetstid. I den nya skollagen som träder i kraft 1 juli 2011 sägs det att "Kommunen ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrars förvärvsarbete och familjens situation i övrigt."

Detta innebär, enligt regeringen, att en kommun inte utan vidare kan avstå från att tillhandahålla omsorg på obekväma tider. Kommunen ska planerar för att tillhandahålla omsorg på obekväma tider även om det vid en viss tidpunkt inte finns någon efterfrågan. Lagen innebär dock ingen rättighet för enskild person att kräva omsorg på obtid.

Så, om svaret på motionen fortfarande är undanglidande när det kommer till fullmäktige, får vi väl återkomma med fötterna i formuleringarna i den nya skollagen.

Hur som helst är Skruttet nu färdiginskolad på förskolan och hon har varit där två heldagar helt utan mamma. Hon gråter när jag lämnar och hon klamrar sig fast vid mig när jag hämtar. Men enligt pedagogerna är hon inte otröstlig och idag på eftermiddagen hade hon varit riktigt busig, så det blir nog bra. Men visst känns det lite jobbigt. Och nu är ju jag som tur är tjänstledig från mitt arbete och slipper långa resor varje dag. Ty trots att jag nu befinner mig i Norrtälje hela dagarna och har lite glidarstudenttider (inga aptidiga morgnar, inga sjukt sena kvällar) så var det bara ett barn kvar förutom min Skrutt när jag hämtade igår och idag var hon sist på plan. (Känn pressen, känn pressen....ja, jag GÖR det, och lämnar genast in semesterschemat med 7 kryssade veckor, 7 lediga veckor. Känner mig duktig, känner mig som en bra förälder....men....). Visst finns det ett men. Varför ska vi tycka att det är bra att barnen slipper vara på förskolan? Är det inte en plats där vi vill att de ska vara? Ska det inte vara en plats som är bra, nyttig, rolig och utvecklande? Inte ska vi väl lämna dem där BARA för att vi måste?

Tack Kommunal för att ni undrade hur vi känner oss och vilka behov vi har.

Nu hoppas vi det vänder

Skruttet gråter fortfarande när jag lämnar henne på förskolan och lägger huvudet mot min axel så gosigt som hon bara kan. Men igår när jag hämtade henne såg jag ju själv hur hon glatt satt och moffade i sig vid mellisbordet och i morse hann hon sluta gråta innan jag var utanför dörren. Vilken skön känsla.

Jag har tidigare bloggat om hur jag brukade stanna kvar med min äldsta dotter tills hon accepterade att bli lämnad på förskolan, något som absolut hade varit omöjligt med mellandottern för då hade jag blivit kvar hela dagarna. På min arbetsplats tycker vi att det är bäst att föräldrarna gör ett snabbt avsked eftersom det går mycket fortare att få barnet glad igen när de gått. Har experter någon åsikt om detta? Det är så olika med barn, en del gråter för att markera, en del gråter för att påverka, en del gråter för att de är uppriktigt ledsna, men om vi inte kan tolka vilken gråt det är så vet vi inte heller vad som är bäst att göra.

Eftersom jag hörde att Skruttet så snabbt slutade gråta när hon inte såg mig längre så drog jag slutsatsen att hennes gråt bara är en markering, egentligen kanske att hon vill att jag också ska stanna för jag tror hon tycker det är roligt på förskolan, och att jag gör bäst i att göra en ganska snabb lämning.

Nu kan jag tycka att det känns jobbigt att bara lämna på måndag och sen ta en veckas sportlov med risk att ramla tillbaka i inskolningen igen, men men. Egentligen känns det viktigast att veta att hon inte sitter i en pedagogs knä och gråter hela dagarna. Då hade det varit kämpigt.

inlägg om barngrupper i lokaltidningen

http://norrteljetidning.se/nyheter/debatt/1.1115211-kommunala-forskolor-maste-fa-storre-frihet

Har GP läst de allmänna råden för förskolan?

På Norrtälje kommunfullmäktige 110221 behandlades en interpellation av undertecknad ställd till Barn och skolnämndens ordförande Göran Pettersson (M). Jag frågade om Pettersson ämnade se över skillnaderna i barngruppsstorlek inom kommunala och enskilt drivna förskolor i kommunen. Min uppfattning är att många enskilt drivna verksamheter väljer att i enlighet med Skolverkets allmänna råd för förskolan arbeta med barngrupper på ca 15 barn medan riktlinjerna för det kommunala förskolorna ligger på 18-20 barn, ofta med överinskrivningar. Storbarnsgrupper (3-5 år) kan vara så stora som 25 barn.

Det är ett stort tryck på barnomsorgen just nu, men det enda den borgerliga majoriteten gör är att sitta lugnt i båten och avvakta privata entreprenörers intresse att starta fler enskilda verksamheter. Det är en hållning som skapar en sämre verksamhet på de kommunala enheterna i och med stor arbetsbelastning och för stora grupper samtidigt som det möjliggör en luckrativ marknad där förskolebranschen blir just ett lockrop till skojare och pengahungriga investerare som inte bryr sig ett dugg om barnens framtid.

På Skolverkets hemsida konstaterade man redan 2005 att: En viktig kvalitetsfaktor i förskolan är personaltätheten och barngruppens storlek. Mindre barngrupper är i sig ingen garanti för en god kvalitet men att barngruppen är anpassad till de behov som råder i varje förskola är en avgörande förutsättning för det pedagogiska arbetet och för att barn ska lära sig, utvecklas och må bra.

Där står också att ett riktmärke för att barnen ska kunna utvecklas på ett optimalt sätt är ca 15 barn per barngrupp, att mindre grupper är att föredra framför större grupper med samma personaltäthet, att ännu mindre grupper kan vara lämpligt för de allra yngsta barnen, att små grupper är speciellt viktiga för små barn samt för barn med annat modersmål än svenska samt barn i behov av särskilt stöd. Jag undrar hur dessa faktorer spelar in när Göran Pettersson (M) och hans allierade diskuterar likvärdigheten i kommunens förskolor. Och jag återkommer som snarast i ärendet. Här ska inte sovas lugnt förrän frågan dragits till sin spets.

Fas 3 - tvivel

Storasyster är sjuk och har 40 graders feber, Mellan snorar och slipper vara på dagis. Men vore det inte bäst att lämna Skruttet så att hon blir färdiginskolad innan sportlovet då vi ska vara lediga? Jag bestämmer mig för att det är det bästa och ordnar så att en väninna kan stanna med sjuklingen medan jag lämnar den lilla pigga illbattingen på förskolan (jag menar, det är väl bra om hon inte är här hemma och blir smittad?).

Idag när jag lämnar är hon jätteledsen och gråter och vill komma till mamma. På något sätt är jag luttrad och tänker att det är ett steg man måste passera. På ett annat sätt har jag i minnet att jag aldrig lämnade Storasyster förrän hon verkade nöjd och okej med att stanna på förskolan. Nu var det inte ofta hon var ledsen över att gå till dagis, men de få gånger de hände så lämnade jag henne inte förrän hon var glad igen.

Det visar sig när vi kommer att även två av pedagogerna är hemma och sjuka. Så nu kommer denna första dag med tårar också att blandas med att ett par av de personer som ändå utstrålade eländets trygghet inte finns där. Åker hem till de andra tjejerna med en klump i magen, är det här rätt? Varför får inte Skruttet vara hemma med oss andra?

Svaret är ju att hon måste vänja sig. Vad hemskt det låter. Efter sportlovet börjar min praktik och hemmadagar blir ett minne blott. Hoppas så innerligt att förskolan kommer att bli hennes grej. Till slut.

Avbrott igen

Så blev då Storasyster sjuk, feber och ont i huvudet. Och när hon är sjuk så är hon sjuk. Hon gillar inte att vara sjuk, hon vill vara med, vara i skolan och för det mesta brukar hennes envishet hålla henne frisk. Mellans femårsdag är det också, och när hon fick välja ville hon ju inte åka till dagis eftersom det bästa hon vet är att bara vara med mamma hela dagarna. Skruttet var inte förtjust i förskolan igår, hon var ledsen att bli lämnad med pappa när mamma var på möte på kvällen och hon sov dåligt på natten, så hon blev också hemma. Hela dagen inne trots att solen dränker det snöklädda landskapet utanför.

På ett sätt är det enkelt, mamman hade tjugo strategier för att klara av att både åka skidor med skolan, gå på sammanträde och övervaka inskolningen. Nu slapp hon alltsammans och kunde koncentrera sig på två datorer som inte fungerar. Den ena fick skjuts till doktorn, den andra tjänstgör f n som hatobjekt. Barnen har legat framför TVn hela dagen, ingen orkar någonting annat. tur att det fanns nya filmer bland födelsedagspresenterna. Mamman sätter på ännu en kanna kaffe, skickar ut ett referat av fullmäktigesammanträdet till medlemmarna och skriver ett debattinlägg. Bäst att skicka till lokaltidningen eftersom de inte överhuvudtaget kommenterade gårdagens fullmäktigedebatt.

Snart är det dags för den beställda födelsedagsmiddagen; blodpudding. Verkligheten. En annan dag tar vi tag i inskolningen igen.

Fas 2 - förnekelse

Så har den första entusiasmen över den nya miljön på förskolan lagt sig. Det var inte så att Skruttet skrek i morse när jag lämnade henne, men det var motvilligt hon lämnade mammas famn och följde med pedagogen in på förskolan. Och det var mycket sitta i knä. Och hon åt ingenting, mammas lilla matvrak. Och när mamma slutligen kom vid ettiden så kom också tårarna.

Sen blev det mycket bära och i knät hemma också. Men hon åt bra. Så det var en protest. Mellan, som också har bakslag i förskolevistelsen, hämtades också tidigt. Tänkte att det skulle göra det lättare att lämna barnen med pappa på kvällen när mamma hade kommunfullmäktige om de fick vara med mig ett par timmar på eftermiddagen. Men jag fick ändå med mig Mellan, Storasyster var mosig och hade ont i huvudet, ville vara med mamma och Skruttet var så klängig att pappa trodde hon var sjuk. Lagom till att mamma stressat hem var hon dock pigg och full av sprall. Imorgon provar vi förskolan igen - och går in i inskolningens tredje vecka.

man ska inte ropa hej nej

Skruttet var överlycklig och förväntansfull när vi gick mot förskolan igårmorse. Hon pekade med armen, tittade på mig och log med hela ansiktet. Jag kände en liten osäkerhet om hon såg fram emot förskoleleken i sig eller förskoleleken tillsammans med mig, hon hade ju trots allt varit där tillsammans med mig en majoritet av gångerna, även om de första lämningarna fungerat bra.

Men det gick bra, hon kröp kanske inte in med samma klämkäckhet som dagen innan, men det var inga problem att bli överlämnad till pedagogen och intresserad av leken.Så det var med ganska lätta steg jag lämnade förskolan.

Ända tills jag på vägen till bilen passerade Mellans avdelning och väcktes ur mitt skimmer av ett illvrål, ett hysteriskt, gurglande avgrundsskrik; MAMMA, JAG VILL VARA MED DIIIIIIIG!

Jag fick vända om, sitta i tamburen med en förkrossad nästanfemåring som kopplat på stora mammahuvudet. Det är ju tur i såna här lägen att man inte har en stressad bilresa i vinterväglag för att komma i tid till arbetet framför sig. Jag tog mig lite tid och det slutade med att dottern ändå ville vara kvar på förskolan till efter lunch. Jodå, jag minns många vansinnesfärder till jobbet efter att ha bänt loss henne från kroppen, vägen moddig av snö, ögonen moddiga av gråt och frustrationen över att sen bli bannad för att man är sen.

Hämtar Mellan, som är glad, strax efter ett och tar med henne för att hämta Skrutt. Precis när vi kommer på förskoletomten ringer pedagogen och säger att Skruttet börjar bli lite ledsen, hon saknar mig. Mycket riktigt verkar hon trött och lite ledsen när vi kommer. Hon gråter i bilen hem, men det är inget som inte lite amning och återsynen av hennes kära familj kan bota. Inför fredagen känner ju nu mamman lite oro, kommer bakslaget? Vad ska hända? Missa inte den spännande fortsättningen på inskolningen.

Första dagen utan mamma

Idag var första dagen som Skruttet skulle vara utan mamma på förskolan. Vi gick dit som vanligt vid nio och jag klädde av henne och gav henne en ny blöja. Hon var ivrig att komma in i lokalerna och brydde sig inte så mycket om att hon fick gå dit med "fröken" medan mamma vinkade hejdå.

Hon var lika glad när jag hämtade henne efter en och en halv timma. Och trött. Trots att det var precis före lunch och hon borde vara hungrig så somnade hon i bilen till skolan och sov en lång stund i vagnen sen.

Imorgon blir det en längre stund, men det går nog bra det också. Än har hon inte kommit på att det är ett mönster. Då kanske hon protesterar....kanske, men jag tror hon tycker det är roligt. Risken är väl att hon tycker att det är ännu roligare om mamma är med. Men som sagt, jag håller tummarna för en inskolning utan gråt. Åtminstone utan hysterisk, klammergråt. För det har jag fått min beskärda del av.

Nu är det allvar

Två veckor har gått sedan jag och Skrutt satte vår fot på förskolan för inskolning för första gången. Fem hela dagar har jag varit där och lekt, ätit och vilat med henne. Imorgon är det dags, då är det dags att för första gången lämna henne en liten stund. Jag tror inte att det blir några problem alls. De flesta av de andra barnen börjar nu bli varma i kläderna och flera har varit sjuka från och till så gruppen har inte varit så stor. Det har funnits gott om tid och möjlighet för Skrutt att lära känna pedagogerna, och hon tar kontakt, skojar och utmanar. Hon bryr sig inte nämnvärt om var jag är någonstans utan kryper morskt iväg på egen hand och vet var de roliga sakerna finns. Imorgon ska hon vara där själv mellan nio och halv elva. Det är en tid då hon är ganska pigg och nyfiken, hon hinner inte bli för trött eller hungrig. Så länge det händer något kommer hon inte att sakna mamma. Sen kommer tiden att raskt ökas och det mest spännande, tycker jag, är väl att se hur det ska gå när hon ska sova utan mamma första gången. Det är ju liksom inte hennes favoritsysselsättning. Idag sov hon typ en kvart.

Vad jag förstår ska jag sedan räkna med att hon ska ha tid mellan nio och två i två veckor och att jag ska finnas på lämpligt avstånd för att kunna hämta upp henne om det inte fungerar. Det betyder att hela inskolningen kommer att ligga på ca en månad (okej, vi var sjuka tre dagar). Det är väl ungefär samma tid som den traditionella inskolningen. Japp, återkommer med rapporter.

Den ovillige dagismamman

Min yngsta dotter är ett år och ska börja i förskolan. Förra veckan bloggade jag om mina odelat positiva känslor inför detta. Nu känner jag att jag blivit något mer splittrad. Nu känner jag mig som en ganska jobbig och motsträvig inskolningsförälder.

Pedagogerna vet bäst hur inskolningen bäst sker. Ändå har jag ägnat mesta tiden till att kritisera inskolningsmetoden. Jag känner hur jag pusslar i huvudet för att få ihop det, hur ska det här fungera? Som blivande förskollärare med många år inom barnomsorgen vet jag hur man förvånas över hur föräldrar tror att inskolningen inte ska ta tid, hur de inte avsatt någon tid för att vänja sitt barn med förskolan. Nu känner jag mig nästan likadan själv.

När jag fick besked om att man skulle praktisera den s k tredagarsinskolningen, eller föräldraaktiv inskolning, så räknade jag i almanackan, 3-5 dagar på förskolan, sen 2 veckor standby i närheten, fine. Efter andra heeeeela dagen på förskolan kände jag mig inte ett dugg bekväm med att det skulle gå så fort. Så blev Skruttet sjuk. Nu känner jag mig helt ovillig att ta tag i inskolningen igen. Det blir ju att gå tillbaka till ruta 1. Fine, igen då, 3 dagar på förskolan...onsdag, torsdag, fredag.....nej, en måndag kan man ju inte börja lämna. Det blir ju tokigt direkt efter helgen. Vi stannar hemma en dag till. Torsdag, fredag, måndag...prova lämna på tisdag? Meh!!!! Vi har ju dugga på måndag. Jag kan väl inte sitta hela dagen på dagis och rulla boll då??? Det vore ju annat om man skulle vara där typ 1-2 timmar per dag, men hela dagarna försvinner ju bort på detta. Äh, ska jag helt enkelt lägga ner det här och börja inskolningen om igen nästa onsdag? Men då blir hon ju typ färdiginskolad precis till sportlovet då vi tänkt vara lediga.... Åhhh, det var inte så lätt det här.

Och tre första dagarna så får föräldern äta gratis på förskolan med sitt barn, sen kostar det 20 kr. Vilket styrinstrument! Nu har ju jag redan ätit 2 av mina måltider. Ska jag betala för att min dotter blev sjuk? Hm, jag vägrar betala svart i alla fall, då får de skicka en räkning. Men får man ta ut avgifter i förskolan? Ska jag betala om de inte lyckas med inskolningen så att jag känner mig trygg att lämna mitt barn efter 3 dagar?

Ni hör ju vilken oerhört besvärlig förälder jag nu blivit.

Tja, min praktik börjar vecka 10 och då måste ju det här vara avklarat. Men motsträvig känner jag mig. Och tid har jag inte riktigt heller. Men antagligen blir det bra i slutändan.

En broms i inskolningen

Jaha, redan efter första dagen på förskolan var Skruttet dålig i magen och jag tänkte att hon kanske inte var van med maten. Hon åt ju fyra portioner och satt kvar vid bordet långt efter att de andra somnat. Men kanske var det förkylningen som redan då visade sig. Små barn blir ju ofta dåliga i magen då de är förkylda. Den taskiga magen fortsatte och natten mellan lördag och söndag fick hon feber och började snora. Så nu blir det andra käppar i inskolningshjulet.

Jag var beredd på att hon skulle bli sjuk i början av dagistiden, men eftersom hon har äldre syskon trodde jag inte hon skulle åka på bakterier första dagen.

Hur som helst har jag googlat lite på tredagarsinskolning eller föräldraaktiv inskolning som det också kallas, mest av förskolor som använder sig av metoden och det tyder väl på att det låter lite mer vetenskapligt belagt att använda den benämningen. Vad jag förstår finns ingen forskning på de olika metoderna och vilken som är bäst, bara några studentuppsatser och spridda uttalanden i dagspressen. Många föräldrar och pedagoger är av allt att döma positiva till tredagarsmetoden. Vad barnen tycker verkar mindre uträtt. Man konstaterar att bakslag sker även i den traditionella inskolningsmodellen.

Huvudsaken är dock, enligt tillfrågade experter som t ex Gunilla Niss som varit med och utformat den traditionella metoden, att det finns en pedagog för barnet när föräldern inte är där, att det sker en anknytning och att barn och föräldrar känner sig trygga med upplägget.

Jag är fortfarande skeptisk och tror att mycket av den positiva inställningen till tredagarsmetoden inte ligger i barnets bästa utan i föräldrar och pedagogers intresse. Visst är det jobbigt för pedagogerna att ha föräldrar där hela dagarna, men tänk så mkt fortare det går. Efter tre dagar är de borta och under tiden kan verksamheten flyta på som vanligt eftersom föräldrarna står för all omsorg om sitt barn under de tre dagarna. I den traditionella modellen kan man ju behöva avvara en pedagog i veckor i värsta fall och verksamheten står nästan still eftersom man inte kan ha grupper eller gå iväg från förskolan under inskolningen.

För de stressade föräldrarna är det givetvis en fördel att redan efter tre dagar kunna gå tillbaka till sitt jobb, åtminstone fem timmar om dagen och med beredskap att hämta sitt barn på förskolan om det inte fungerar. Vem avgör om det fungerar? Det gör pedagogerna. Hur mkt kan ett barn gråta och man fortfarande anser att det fungerar?

Jag drar ett skräckexempel från min mellandotters dagistid. Hon var svårinskolad och hon är fortfarande inte helt lätt att lämna på förskolan. Hon grät när jag lämnade, jag fick bända loss henne från min kropp, hon skrek. Klumpen fanns alltid i min mage. En dag när jag hämtade henne var en vikarie på avdelningen och hon sa; Ja, idag har hon ju inte gråtit HELA dagen, så det är ju rätt så bra.

I say no more....

Efter dag två

Tredagarsinskolning går ut på att barnet ska uppleva att föräldern, som ju är med barnet hela dagarna på förskolan i minst tre dagar, uppfattar förskolan och pedagogerna som någonting positivt, att föräldern ger sitt godkännande till miljön och människorna som vistas i den. "Titta, det är jättekul här" typ. Det är ungefär samma tanke som när pedagogen gör hembesök några dagar innan barnets start på förskolan. Barnet ser då att föräldrarna bjuder in den här personen i sitt hem, bjuder på fika, etablerar en första kontakt på hemmaplan.

Och det handlar ju mycket om det. Barnet måste känna att det här är okej för mamma eller pappa, det här är något som den jag litar mest i världen på rekommenderar av hela sitt hjärta. Men det handlar också om tillit och trygghet.

Vid den traditionella inskolningen finns en pedagog som särskilt bryr sig om och fjäskar för mitt barn under inskolningen. På det sättet vinner pedagogen barnets förtroende och tillit och innan jag som förälder lämnar mitt barn en kort stund har jag sett att barnet accepterar och tyr sig till pedagogen. Jag lämnar också bara korta stunder och då framgår det om barnet också vänder sig till pedagogen när det är ledset eller behöver hjälp. När jag sedan lämnar barnet och återgår till arbetet, så kanske barnet är ledset, men jag vet att det finns en person som speciellt ser mitt barn och som mitt barn vänder sig till för att få tröst.

Min dotter har sett pedagogerna, men hon upplever dem nog som andra barns mammor som också sitter där på golvet(vi är ju trots allt två mammor som sitter där också). Hon har sökt ögonkontakt med dem, kollat om de är med på bus och säkert även avlagt något leende. Men från det till att jag skulle lämna henne där. Hon skulle nog lika gärna söka tröst hos den andra mamman som sitter där, hon förstår inte att det här är människor som är där för henne.

Det är inget fel på pedagogerna, de är jättegulliga och kompetenta. Det finns också tillräckligt med personal. För en grupp på snart tio barn finns tre pedagoger plus en extra som hoppar in på förmiddagarna, vilket gör att man kan dela gruppen, gå ut med barn som gråter så mycket att det smittar och förhindrar aktiviteter med övriga gruppen. Det är verkligen jättebra. När jag själv arbetade med att skola in nio stycken ettåringar på en gång, var vi två. Vi kunde aldrig dela gruppen och ett gråtande barn som smittade blev en katastrof för hela gruppen.

Hur som helst, jag söker nu vetenskapliga texter som förordar tredagarsinskolning. Jag vill veta på vilket sätt detta påverkar barnet. Själv känner jag mig som jag lurar henne; sitta där på golvet och leka i tre hela dagar (kom igen, hur naturligt känns det? Jag är ändå förskollärare snart, tänk på människor med helt andra yrken...) och sen bara lämna barnet där tillsammans med det som hon antagligen uppfattar som andra, mycket ledsna, barns mammor som redan har famnarna fulla. Tips på vetenskapliga texter om inskolningsmetoder, och framför allt tredagarsinskolning eller heldagsinskolning, tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

Har jag gjort rätt?

Trött efter första dagen "heldagsinskolning" på förskolan. Visst har dottern varit glad och lekt hela dagen, men vad vet jag vad hon kommer att tycka när inte jag är med? Hon är ju noga med att hela tiden kolla upp att jag är kvar, söka bekräftelse och uppmärksamhet. Personalen har fullt upp med de andra barnen kan man säga. Sju stycken som började inskolningen för två veckor sedan och sen två som började tillsammans nu. Ungefär hälften av de "färdiginskolade" barnen gråter. Gråter mycket. Och "fröknarna" har famnarna fulla om man säger så.

Och jag funderar på om jag gjort rätt. Var det rätt att placera dottern på en helt ny avdelning där alla barn ska skolas in samtidigt? Där alla barn är runt året? Där ett helt nytt arbetslag ska ta form, skapa rutiner, skapa en barngrupp? Hade det varit bättre i en etablerad grupp, där de nya kunde få extra uppmärksamhet, trots att det skulle vara 18 i den gruppen?

Så tänker jag att jag inte gillar heldagsinskolning, eller s k tredagarsinskolning. Jag är inte beredd att lämna mitt barn där ensam nästa vecka. Jag vill inte att hon ska gråta som de andra barnen. Jag kan inte leva med det. Nackdelen för personalen måste ju vara att vi föräldrar som sitter där hela dagarna ser hur mycket barnen faktiskt gråter. Annars kan de ju säga när vi kommer och hämtar att "hon var lite ledsen, men det gick över sen...". Nu ser vi ju att flera barn faktiskt gråter mestadels av dagen.

Vad beror det på? Om ni frågar mig så är barnen inte färdiginskolade. När man gör en massinskolning av ettåringar på en helt ny avdelning med ett nytt arbetslag så kanske inte tredagarsinskolning är att föredra. Jag vet inte, jag bara tänker så.

Det här skulle jag ha skrivit i morse, men datorn krånglade. Jag tänker skriva reflektioner efter dag två när jag hunnit reflektera. Återkommer.

Ett nytt steg - eller hur synen på saker och ting ständigt förändras

Idag börjar min yngsta dotter i förskolan. Visst är det en dag som förändrar alla våras liv, i familjen alltså. Jag får hela tiden frågan hur det känns och, med en känsla av att jag borde känna skam för detta så svarar jag att det känns skönt. Det är klart att en moder nu ska känna separationsångest och skuld för att hon lämnar bort ett så litet barn, att hon är hemma så länge det bara går. För mig, som inte gjort något avbräck i studier eller politiskt liv, sedan min dotter föddes, känns det tvärtom som att det nu blir bra att kunna sitta i skolan eller på ett möte och ha full koncentration på det som sägs samtidigt som min dotter får leka och delta i, för henne, åldersadekvata aktiviteter. Föräldrarledigheten som finns kvar kommer väl till pass under t ex somrar och lov. Kanske räcker den också att dryga ut med så att jag under en längre tid slipper arbeta heltid. För mig har förskolestart vid ett års ålder och deltidsarbete kombinerat med fortsatt föräldrarledighet alltid känts som ett bättre alternativ än att vara hemma så länge det går (till ettochetthalvtår) och sen börja jobba heltid direkt.

Men synen på vad som är bra och dåligt för oss varierar med vilka vi är och vilken tid vi lever i. När jag var på ett föredrag om en långtidsutredning för flera år sedan berättade föredragaren hur psykologer och experter förr menade att det skulle vara minst 4 år mellan barnen i en syskonskara för att barnen skulle få tillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna och få en bra utveckling. Sedan ändrade man i reglerna för föräldrarpenning och du kunde endast behålla din grundande lön om barnen föddes med max 2,5 års mellanrum. Strax efter började expertböcker och föreläsningar också förespråka max 2,5 år mellan barnen som det bästa för barnen. Visst är det underligt.

Vi ska göra en heldagsinskolning och för att nu göra alla som inte har barn i dagisålder insatta så ska jag förklara hur detta skiljer sig från den typ av inskolning som varit dominerande under många år.

En traditionell inskolning tar ca 3 veckor. Första veckan är barnet ungefär en timma om dagen på förskolan tillsammans med sin förälder. Föräldern ska sitta och vara tråkig och pedagogerna ska vara roliga och locka till sig barnet. Efter en veckan förlängs vistelsetiden successivt samtidigt som föräldern börjar gå i från korta stunder. Efter ungefär tre veckor har barnet hunnit både äta och sova på förskolan och räknas som färdiginskolad.

En heldagsinskolning, eller tredagarsinskolning som den också kallas på vissa håll, innebär att föräldern är med sitt barn minst tre hela dagar på förskolan och sen ska det vara klart. Föräldern tar på förskolan allt ansvar för sitt barn, byter blöja, hjälper till med kläder mat och vila. Nu är det istället pedagogerna som ska vara tråkiga (har inte frågat varför än...).

Enligt Gunilla Niss, som är lite av mamma till den traditionella inskolningen, så orkar barnet inte vara i förskolemiljön mer än någon timma första veckan. I den nya inskolningsformen kommer vi helt plötsligt att från dag två tillbringa fem timmar i förskolan. Och, där jag tidigare hört talas om denna modell, tar inskolningen tre dagar. Helt plötsligt styrker experter denna metod och menar att den är bäst för barnet. I vårt fall har man sagt två veckor, efter tre heldagar börjar man lämna ett par timmar.

Varför går man då över till heldagsinskolning? När jag tidigare hört om modellen har den alltid kallats tredagarsinskolning och det är lätt att misstänka att det hela handlar om att föräldrarna behöver komma ut i arbete snabbt. Min erfarenhet är att många föräldrar tycker att det är träligt att vara på förskolan ett par timmar varje dag i tre veckor och att många också har chefer och arbetsledare som ligger på för att de snabbt ska vara i arbete igen. Det blir en pers att inskolningen tar så lång tid och att barnet direkt efter inskolningen dessutom blir sjukt gör inte saken bättre. I dagens arbetsliv finns inte utrymme för långa inskolningstider eller vabbande föräldrar.

En annan aspekt är att föräldrarna på detta sätt får en större insyn och förståelse för det arbete som bedrivs i förskolan. Kanske förstår man varför man inte kan komma och gå som man vill, kanske ser man att personalen har fler barn än ens eget att ta hänsyn till. Ja, man förstår det ändå, men när man ser det i verkligheten kanske det liksom blir mer verkligt. Det är också en möjlighet för personalen att lära känna föräldrarna på ett helt annat sätt och att se samspelet mellan förälder och barn när föräldern tillåts vara sig själv och inte bara anstränger sig för att vara tråkig.

Det finns säkert för och nackdelar med båda metoderna. Jag kommer att blogga om hur vi upplever denna metod här. Samtidigt kommer jag att dra paralleller med hur jag med mina egna barn samt på min arbetsplats upplevt den traditionella inskolningen.

En annan sak som skiljer den här inskolningen från en vanlig är att det till mångt och mycket är en gruppinskolning. Det är en helt ny avdelning där alla barn är nya och det inte finns någon trygg grundgrupp att utgå från. Detta har jag varit med om både med min äldsta dotter samt på min arbetsplats, men det är ändå intressant att studera och observera. T ex innebär ju denna gruppinskolning som samtidigt är en heldagsinskolning att ganska många vuxna kommer att finnas i lokalerna till en början. Hur upplever barnen detta? Och hur normal blir pedagogernas arbetssituation som de visar upp för föräldrarna?

Spelar storleken någon roll?

Moderaterna i Stockolms stad vill slopa det kommunala maxtaket för hur stora barngrupperna får vara inom förskolan. Föräldrarna vill lagstadga om det hela för att undvika att olika kommuner har olika regler. Moderaterna mnar att storleken på barngrupperna inte har någonting med kvaliteten att göra. Samma argument har vi hört Anne S Pihlgren, moderat och Barn och skolnämndens ordförande i Norrtälje, använda när vi diskuterat fritids.

Anne S Pihlgren hänvisade till att med RÄTT personal så spelar det ingen roll om det är 100 barn i en fritidshemsgrupp (vilket hon också anser är ett mycket luddigt begrepp). Cecilia Brinck (M) tycker att barngruppens storlek är ett teoretiskt mått eftersom alla barn aldrig är där samtidigt (skulle vilja säga att det är en tvivelaktig analys).

I Stockholms stad har man nu ett maxtak för småbarnsavdelningar på 14 barn och för större barn 18. Dessa gränser överskrids i 12 av 14 stadsdelar p g a den kraftiga inflyttningen och ökningen av antalet barn. Det finns ju också en barnomsorgsgaranti som säger att barnen ska erbjudas plats inom tre månader.

Det är inte ovanligt att man under perioder med stora barnkullar har överinskrivningar och trångboddhet, men tyvärr följs inte mönstret och ger utrymme för mindre barngrupper och större ytor när barnkullarna minskar. Då drar man istället in resurser och låter överinskrivningssituationen utgöra norm. Är det den politiska ledningens vision att Stockholm ska fortsätta växa måste man dock bygga ut en tillräcklig barnomsorg av hög kvalitet. Och jag tror som alla partier utom Moderaterna och Centern att storleken på barngruppen har betydelse för kvaliteten och möjligheten för barn och personal att leva upp till läroplanens mål.

Det finns enligt Skolverket inga belägg för att en viss gruppstorlek eller personaltäthet är optimal, men man visar ändå på riktmärket 15 barn per grupp. När man har mindre barn och barn i behov av särskilt stöd bör grupperna vara ännu mindre, säger Marie Sedvall-Bergsten på Skolverket till SvD. Över hälften av alla barn på förskolan är under tre år och då är det viktigt med små grupper för att öka möjligheterna att skapa relationer mellan vuxna och barn.

Eligt Skolverket så har gruppstorlekarna ökat sen början av 90talet och i statistiken kan de se att barngrupper med behov av särskilt stöd eller med många barn med annat modersmål inte får större resurser i form av mer utbildad personal eller högre personaltäthet.

Hur tänker Moderaterna i Norrtälje kommun? Här finns vad jag vet inget maxtak och på de kommunala förskolorna är barngrupperna betydligt större än de riktmärken Stockholms stad hittills har. Nu bygger man en ny förskola för att ersätta Blåklinten som idag har 5 avdelningar, men det blir nu 4 avdelninag med ca 100 barn. Enligt mina beräkningar innebär det 25 barn per avdelning även småbarnsavdelningar. Är det så majoriteten tänkt? Det är ju också en förskola som både inhyser flera barn med särskilda behov och en stor del barn med annat modersmål än svenska.

För en gångs skull är jag benägen att hålla med lokaltidningens ledarskribent som brukar tycka att Vänsterpartiet har orealistiska mål. Vänsterpartiet vill ha ett maxtak på 12 barn i småbarnsgrupper och 16 i storbarnsgrupper. I det rödgröna samarbetet finns en överenskommelse på 14 barn i småbarn, 18 i storbarn och att barngrupperna ska minska med ett barn per grupp under nästa mandatperiod. Sen är det ju frågan om när det blir orealistiskt, med en minskning med ett barn per grupp och mandatperiod är vi kanske nere i de siffrorna om ca 32 år...

(Min fyraåring går på en avdelning med 24 barn, snittet i Stockholms stad är 20, riktmärket 18)