Rapport från borgen

Ibland ser man solen från fönstret och när man tittar på termometern förstår man att det är vinter. Storasyster ligger mest och kvider i sängen eller soffan. Även Mellan börjar bli less på att bara leka hemma med sig själv. Ändå kändes allt lite bättre när en vän levererade hem Skruttet, en påse apelsiner och dasspapper. Skruttet var lugn och kramig, hon hade bara varit ledsen en liten stund hade personalen sagt. Hon hade sovit i nästan två timmar! Ja, då hann hon väl inte vara ledsen så lång stund, hon var ju bara där i knappa fyra timmar.

Jag hade tidigare en idé om att barn som egentligen inte ville vara på förskolan kunde ha som strategi att sova väldigt länge. Det fick jag urslaget ur huvudet av en förskolepsykolog och jag hoppas att det inte är så. Men jag tror aldrig någonsin att Skruttet sovit middag så länge. Givetvis är det jobbigt för henne att hela tiden vara på sin vakt, att aldrig kunna ta en amningspaus eller en annan liten paus i mammas trygga famn.

Hon tar igen det när hon kommer hem. Och att sitta fast med ett barn vid bröstet samtidigt som ett annat jämrar sig högt i feberplågor och ett tredje springer omkring snorig i spidermanpyjamas och hittar på hyss, det är ganska avancerat. Nu sover alla tre i vårt sovrum igen och en annan avancerad manöver jag måste ta till ikväll blir att avgöra vart jag ska lyfta vem för att själv få plats. Gårdagens placeringar accepterades inte fullt ut och det gäller att vara clever för att tänka ut nåt nytt.

Imorgon hoppas jag Storasyster är tillräckligt pigg för att kunna sitta i bilen (skit att motorvärmarsladden brann förra veckan) medan jag lämnar Mellan till dagis och teaterbesök och Skruttet på inskolningen (måtte det nu gå vägen). Något möte för mamman i huvudstaden är ju inte att tänka på. Får väl knåpa ihop en motion eller en debattartikel eller nåt istället.

Efter dag två

Tredagarsinskolning går ut på att barnet ska uppleva att föräldern, som ju är med barnet hela dagarna på förskolan i minst tre dagar, uppfattar förskolan och pedagogerna som någonting positivt, att föräldern ger sitt godkännande till miljön och människorna som vistas i den. "Titta, det är jättekul här" typ. Det är ungefär samma tanke som när pedagogen gör hembesök några dagar innan barnets start på förskolan. Barnet ser då att föräldrarna bjuder in den här personen i sitt hem, bjuder på fika, etablerar en första kontakt på hemmaplan.

Och det handlar ju mycket om det. Barnet måste känna att det här är okej för mamma eller pappa, det här är något som den jag litar mest i världen på rekommenderar av hela sitt hjärta. Men det handlar också om tillit och trygghet.

Vid den traditionella inskolningen finns en pedagog som särskilt bryr sig om och fjäskar för mitt barn under inskolningen. På det sättet vinner pedagogen barnets förtroende och tillit och innan jag som förälder lämnar mitt barn en kort stund har jag sett att barnet accepterar och tyr sig till pedagogen. Jag lämnar också bara korta stunder och då framgår det om barnet också vänder sig till pedagogen när det är ledset eller behöver hjälp. När jag sedan lämnar barnet och återgår till arbetet, så kanske barnet är ledset, men jag vet att det finns en person som speciellt ser mitt barn och som mitt barn vänder sig till för att få tröst.

Min dotter har sett pedagogerna, men hon upplever dem nog som andra barns mammor som också sitter där på golvet(vi är ju trots allt två mammor som sitter där också). Hon har sökt ögonkontakt med dem, kollat om de är med på bus och säkert även avlagt något leende. Men från det till att jag skulle lämna henne där. Hon skulle nog lika gärna söka tröst hos den andra mamman som sitter där, hon förstår inte att det här är människor som är där för henne.

Det är inget fel på pedagogerna, de är jättegulliga och kompetenta. Det finns också tillräckligt med personal. För en grupp på snart tio barn finns tre pedagoger plus en extra som hoppar in på förmiddagarna, vilket gör att man kan dela gruppen, gå ut med barn som gråter så mycket att det smittar och förhindrar aktiviteter med övriga gruppen. Det är verkligen jättebra. När jag själv arbetade med att skola in nio stycken ettåringar på en gång, var vi två. Vi kunde aldrig dela gruppen och ett gråtande barn som smittade blev en katastrof för hela gruppen.

Hur som helst, jag söker nu vetenskapliga texter som förordar tredagarsinskolning. Jag vill veta på vilket sätt detta påverkar barnet. Själv känner jag mig som jag lurar henne; sitta där på golvet och leka i tre hela dagar (kom igen, hur naturligt känns det? Jag är ändå förskollärare snart, tänk på människor med helt andra yrken...) och sen bara lämna barnet där tillsammans med det som hon antagligen uppfattar som andra, mycket ledsna, barns mammor som redan har famnarna fulla. Tips på vetenskapliga texter om inskolningsmetoder, och framför allt tredagarsinskolning eller heldagsinskolning, tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

Ett nytt steg - eller hur synen på saker och ting ständigt förändras

Idag börjar min yngsta dotter i förskolan. Visst är det en dag som förändrar alla våras liv, i familjen alltså. Jag får hela tiden frågan hur det känns och, med en känsla av att jag borde känna skam för detta så svarar jag att det känns skönt. Det är klart att en moder nu ska känna separationsångest och skuld för att hon lämnar bort ett så litet barn, att hon är hemma så länge det bara går. För mig, som inte gjort något avbräck i studier eller politiskt liv, sedan min dotter föddes, känns det tvärtom som att det nu blir bra att kunna sitta i skolan eller på ett möte och ha full koncentration på det som sägs samtidigt som min dotter får leka och delta i, för henne, åldersadekvata aktiviteter. Föräldrarledigheten som finns kvar kommer väl till pass under t ex somrar och lov. Kanske räcker den också att dryga ut med så att jag under en längre tid slipper arbeta heltid. För mig har förskolestart vid ett års ålder och deltidsarbete kombinerat med fortsatt föräldrarledighet alltid känts som ett bättre alternativ än att vara hemma så länge det går (till ettochetthalvtår) och sen börja jobba heltid direkt.

Men synen på vad som är bra och dåligt för oss varierar med vilka vi är och vilken tid vi lever i. När jag var på ett föredrag om en långtidsutredning för flera år sedan berättade föredragaren hur psykologer och experter förr menade att det skulle vara minst 4 år mellan barnen i en syskonskara för att barnen skulle få tillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna och få en bra utveckling. Sedan ändrade man i reglerna för föräldrarpenning och du kunde endast behålla din grundande lön om barnen föddes med max 2,5 års mellanrum. Strax efter började expertböcker och föreläsningar också förespråka max 2,5 år mellan barnen som det bästa för barnen. Visst är det underligt.

Vi ska göra en heldagsinskolning och för att nu göra alla som inte har barn i dagisålder insatta så ska jag förklara hur detta skiljer sig från den typ av inskolning som varit dominerande under många år.

En traditionell inskolning tar ca 3 veckor. Första veckan är barnet ungefär en timma om dagen på förskolan tillsammans med sin förälder. Föräldern ska sitta och vara tråkig och pedagogerna ska vara roliga och locka till sig barnet. Efter en veckan förlängs vistelsetiden successivt samtidigt som föräldern börjar gå i från korta stunder. Efter ungefär tre veckor har barnet hunnit både äta och sova på förskolan och räknas som färdiginskolad.

En heldagsinskolning, eller tredagarsinskolning som den också kallas på vissa håll, innebär att föräldern är med sitt barn minst tre hela dagar på förskolan och sen ska det vara klart. Föräldern tar på förskolan allt ansvar för sitt barn, byter blöja, hjälper till med kläder mat och vila. Nu är det istället pedagogerna som ska vara tråkiga (har inte frågat varför än...).

Enligt Gunilla Niss, som är lite av mamma till den traditionella inskolningen, så orkar barnet inte vara i förskolemiljön mer än någon timma första veckan. I den nya inskolningsformen kommer vi helt plötsligt att från dag två tillbringa fem timmar i förskolan. Och, där jag tidigare hört talas om denna modell, tar inskolningen tre dagar. Helt plötsligt styrker experter denna metod och menar att den är bäst för barnet. I vårt fall har man sagt två veckor, efter tre heldagar börjar man lämna ett par timmar.

Varför går man då över till heldagsinskolning? När jag tidigare hört om modellen har den alltid kallats tredagarsinskolning och det är lätt att misstänka att det hela handlar om att föräldrarna behöver komma ut i arbete snabbt. Min erfarenhet är att många föräldrar tycker att det är träligt att vara på förskolan ett par timmar varje dag i tre veckor och att många också har chefer och arbetsledare som ligger på för att de snabbt ska vara i arbete igen. Det blir en pers att inskolningen tar så lång tid och att barnet direkt efter inskolningen dessutom blir sjukt gör inte saken bättre. I dagens arbetsliv finns inte utrymme för långa inskolningstider eller vabbande föräldrar.

En annan aspekt är att föräldrarna på detta sätt får en större insyn och förståelse för det arbete som bedrivs i förskolan. Kanske förstår man varför man inte kan komma och gå som man vill, kanske ser man att personalen har fler barn än ens eget att ta hänsyn till. Ja, man förstår det ändå, men när man ser det i verkligheten kanske det liksom blir mer verkligt. Det är också en möjlighet för personalen att lära känna föräldrarna på ett helt annat sätt och att se samspelet mellan förälder och barn när föräldern tillåts vara sig själv och inte bara anstränger sig för att vara tråkig.

Det finns säkert för och nackdelar med båda metoderna. Jag kommer att blogga om hur vi upplever denna metod här. Samtidigt kommer jag att dra paralleller med hur jag med mina egna barn samt på min arbetsplats upplevt den traditionella inskolningen.

En annan sak som skiljer den här inskolningen från en vanlig är att det till mångt och mycket är en gruppinskolning. Det är en helt ny avdelning där alla barn är nya och det inte finns någon trygg grundgrupp att utgå från. Detta har jag varit med om både med min äldsta dotter samt på min arbetsplats, men det är ändå intressant att studera och observera. T ex innebär ju denna gruppinskolning som samtidigt är en heldagsinskolning att ganska många vuxna kommer att finnas i lokalerna till en början. Hur upplever barnen detta? Och hur normal blir pedagogernas arbetssituation som de visar upp för föräldrarna?