Fas 3 - tvivel

Storasyster är sjuk och har 40 graders feber, Mellan snorar och slipper vara på dagis. Men vore det inte bäst att lämna Skruttet så att hon blir färdiginskolad innan sportlovet då vi ska vara lediga? Jag bestämmer mig för att det är det bästa och ordnar så att en väninna kan stanna med sjuklingen medan jag lämnar den lilla pigga illbattingen på förskolan (jag menar, det är väl bra om hon inte är här hemma och blir smittad?).

Idag när jag lämnar är hon jätteledsen och gråter och vill komma till mamma. På något sätt är jag luttrad och tänker att det är ett steg man måste passera. På ett annat sätt har jag i minnet att jag aldrig lämnade Storasyster förrän hon verkade nöjd och okej med att stanna på förskolan. Nu var det inte ofta hon var ledsen över att gå till dagis, men de få gånger de hände så lämnade jag henne inte förrän hon var glad igen.

Det visar sig när vi kommer att även två av pedagogerna är hemma och sjuka. Så nu kommer denna första dag med tårar också att blandas med att ett par av de personer som ändå utstrålade eländets trygghet inte finns där. Åker hem till de andra tjejerna med en klump i magen, är det här rätt? Varför får inte Skruttet vara hemma med oss andra?

Svaret är ju att hon måste vänja sig. Vad hemskt det låter. Efter sportlovet börjar min praktik och hemmadagar blir ett minne blott. Hoppas så innerligt att förskolan kommer att bli hennes grej. Till slut.

man ska inte ropa hej nej

Skruttet var överlycklig och förväntansfull när vi gick mot förskolan igårmorse. Hon pekade med armen, tittade på mig och log med hela ansiktet. Jag kände en liten osäkerhet om hon såg fram emot förskoleleken i sig eller förskoleleken tillsammans med mig, hon hade ju trots allt varit där tillsammans med mig en majoritet av gångerna, även om de första lämningarna fungerat bra.

Men det gick bra, hon kröp kanske inte in med samma klämkäckhet som dagen innan, men det var inga problem att bli överlämnad till pedagogen och intresserad av leken.Så det var med ganska lätta steg jag lämnade förskolan.

Ända tills jag på vägen till bilen passerade Mellans avdelning och väcktes ur mitt skimmer av ett illvrål, ett hysteriskt, gurglande avgrundsskrik; MAMMA, JAG VILL VARA MED DIIIIIIIG!

Jag fick vända om, sitta i tamburen med en förkrossad nästanfemåring som kopplat på stora mammahuvudet. Det är ju tur i såna här lägen att man inte har en stressad bilresa i vinterväglag för att komma i tid till arbetet framför sig. Jag tog mig lite tid och det slutade med att dottern ändå ville vara kvar på förskolan till efter lunch. Jodå, jag minns många vansinnesfärder till jobbet efter att ha bänt loss henne från kroppen, vägen moddig av snö, ögonen moddiga av gråt och frustrationen över att sen bli bannad för att man är sen.

Hämtar Mellan, som är glad, strax efter ett och tar med henne för att hämta Skrutt. Precis när vi kommer på förskoletomten ringer pedagogen och säger att Skruttet börjar bli lite ledsen, hon saknar mig. Mycket riktigt verkar hon trött och lite ledsen när vi kommer. Hon gråter i bilen hem, men det är inget som inte lite amning och återsynen av hennes kära familj kan bota. Inför fredagen känner ju nu mamman lite oro, kommer bakslaget? Vad ska hända? Missa inte den spännande fortsättningen på inskolningen.

Nu är det allvar

Två veckor har gått sedan jag och Skrutt satte vår fot på förskolan för inskolning för första gången. Fem hela dagar har jag varit där och lekt, ätit och vilat med henne. Imorgon är det dags, då är det dags att för första gången lämna henne en liten stund. Jag tror inte att det blir några problem alls. De flesta av de andra barnen börjar nu bli varma i kläderna och flera har varit sjuka från och till så gruppen har inte varit så stor. Det har funnits gott om tid och möjlighet för Skrutt att lära känna pedagogerna, och hon tar kontakt, skojar och utmanar. Hon bryr sig inte nämnvärt om var jag är någonstans utan kryper morskt iväg på egen hand och vet var de roliga sakerna finns. Imorgon ska hon vara där själv mellan nio och halv elva. Det är en tid då hon är ganska pigg och nyfiken, hon hinner inte bli för trött eller hungrig. Så länge det händer något kommer hon inte att sakna mamma. Sen kommer tiden att raskt ökas och det mest spännande, tycker jag, är väl att se hur det ska gå när hon ska sova utan mamma första gången. Det är ju liksom inte hennes favoritsysselsättning. Idag sov hon typ en kvart.

Vad jag förstår ska jag sedan räkna med att hon ska ha tid mellan nio och två i två veckor och att jag ska finnas på lämpligt avstånd för att kunna hämta upp henne om det inte fungerar. Det betyder att hela inskolningen kommer att ligga på ca en månad (okej, vi var sjuka tre dagar). Det är väl ungefär samma tid som den traditionella inskolningen. Japp, återkommer med rapporter.

Tillbaka i inskolningen igen

Några dagars feber och snor, i morse trotsade vi nattens dåliga sömn och tog oss tillbaka till förskolan för att fortsätta inskolningen. Det var en bra dag. Bara sex barn på plats och det kändes som att de började bli varma i kläderna, för det var inte alls så mycket gråt som förra veckan. Visserligen var personalen en aning rörelsebegränsad för att undvika katastrofer, men det hör ju till.

Och inte var det som att helt börja om från början heller. Skruttet hade inte helt glömt av stället utan var tvärtom väldigt framåt och utforskande, tog kontakt med andra barn och pedagoger. En pedagog avslöjade att nästan inga barn blivit inskolade på tre dagar, så det är väl en myt. Nu blir vi kvar på förskolan hela dagen imorgon och antagligen på måndag, men sen kanske det funkar att försvinna en stund? Vi får se. Ljuset i tunneln kanske snart visar sig.

Den ovillige dagismamman

Min yngsta dotter är ett år och ska börja i förskolan. Förra veckan bloggade jag om mina odelat positiva känslor inför detta. Nu känner jag att jag blivit något mer splittrad. Nu känner jag mig som en ganska jobbig och motsträvig inskolningsförälder.

Pedagogerna vet bäst hur inskolningen bäst sker. Ändå har jag ägnat mesta tiden till att kritisera inskolningsmetoden. Jag känner hur jag pusslar i huvudet för att få ihop det, hur ska det här fungera? Som blivande förskollärare med många år inom barnomsorgen vet jag hur man förvånas över hur föräldrar tror att inskolningen inte ska ta tid, hur de inte avsatt någon tid för att vänja sitt barn med förskolan. Nu känner jag mig nästan likadan själv.

När jag fick besked om att man skulle praktisera den s k tredagarsinskolningen, eller föräldraaktiv inskolning, så räknade jag i almanackan, 3-5 dagar på förskolan, sen 2 veckor standby i närheten, fine. Efter andra heeeeela dagen på förskolan kände jag mig inte ett dugg bekväm med att det skulle gå så fort. Så blev Skruttet sjuk. Nu känner jag mig helt ovillig att ta tag i inskolningen igen. Det blir ju att gå tillbaka till ruta 1. Fine, igen då, 3 dagar på förskolan...onsdag, torsdag, fredag.....nej, en måndag kan man ju inte börja lämna. Det blir ju tokigt direkt efter helgen. Vi stannar hemma en dag till. Torsdag, fredag, måndag...prova lämna på tisdag? Meh!!!! Vi har ju dugga på måndag. Jag kan väl inte sitta hela dagen på dagis och rulla boll då??? Det vore ju annat om man skulle vara där typ 1-2 timmar per dag, men hela dagarna försvinner ju bort på detta. Äh, ska jag helt enkelt lägga ner det här och börja inskolningen om igen nästa onsdag? Men då blir hon ju typ färdiginskolad precis till sportlovet då vi tänkt vara lediga.... Åhhh, det var inte så lätt det här.

Och tre första dagarna så får föräldern äta gratis på förskolan med sitt barn, sen kostar det 20 kr. Vilket styrinstrument! Nu har ju jag redan ätit 2 av mina måltider. Ska jag betala för att min dotter blev sjuk? Hm, jag vägrar betala svart i alla fall, då får de skicka en räkning. Men får man ta ut avgifter i förskolan? Ska jag betala om de inte lyckas med inskolningen så att jag känner mig trygg att lämna mitt barn efter 3 dagar?

Ni hör ju vilken oerhört besvärlig förälder jag nu blivit.

Tja, min praktik börjar vecka 10 och då måste ju det här vara avklarat. Men motsträvig känner jag mig. Och tid har jag inte riktigt heller. Men antagligen blir det bra i slutändan.

En broms i inskolningen

Jaha, redan efter första dagen på förskolan var Skruttet dålig i magen och jag tänkte att hon kanske inte var van med maten. Hon åt ju fyra portioner och satt kvar vid bordet långt efter att de andra somnat. Men kanske var det förkylningen som redan då visade sig. Små barn blir ju ofta dåliga i magen då de är förkylda. Den taskiga magen fortsatte och natten mellan lördag och söndag fick hon feber och började snora. Så nu blir det andra käppar i inskolningshjulet.

Jag var beredd på att hon skulle bli sjuk i början av dagistiden, men eftersom hon har äldre syskon trodde jag inte hon skulle åka på bakterier första dagen.

Hur som helst har jag googlat lite på tredagarsinskolning eller föräldraaktiv inskolning som det också kallas, mest av förskolor som använder sig av metoden och det tyder väl på att det låter lite mer vetenskapligt belagt att använda den benämningen. Vad jag förstår finns ingen forskning på de olika metoderna och vilken som är bäst, bara några studentuppsatser och spridda uttalanden i dagspressen. Många föräldrar och pedagoger är av allt att döma positiva till tredagarsmetoden. Vad barnen tycker verkar mindre uträtt. Man konstaterar att bakslag sker även i den traditionella inskolningsmodellen.

Huvudsaken är dock, enligt tillfrågade experter som t ex Gunilla Niss som varit med och utformat den traditionella metoden, att det finns en pedagog för barnet när föräldern inte är där, att det sker en anknytning och att barn och föräldrar känner sig trygga med upplägget.

Jag är fortfarande skeptisk och tror att mycket av den positiva inställningen till tredagarsmetoden inte ligger i barnets bästa utan i föräldrar och pedagogers intresse. Visst är det jobbigt för pedagogerna att ha föräldrar där hela dagarna, men tänk så mkt fortare det går. Efter tre dagar är de borta och under tiden kan verksamheten flyta på som vanligt eftersom föräldrarna står för all omsorg om sitt barn under de tre dagarna. I den traditionella modellen kan man ju behöva avvara en pedagog i veckor i värsta fall och verksamheten står nästan still eftersom man inte kan ha grupper eller gå iväg från förskolan under inskolningen.

För de stressade föräldrarna är det givetvis en fördel att redan efter tre dagar kunna gå tillbaka till sitt jobb, åtminstone fem timmar om dagen och med beredskap att hämta sitt barn på förskolan om det inte fungerar. Vem avgör om det fungerar? Det gör pedagogerna. Hur mkt kan ett barn gråta och man fortfarande anser att det fungerar?

Jag drar ett skräckexempel från min mellandotters dagistid. Hon var svårinskolad och hon är fortfarande inte helt lätt att lämna på förskolan. Hon grät när jag lämnade, jag fick bända loss henne från min kropp, hon skrek. Klumpen fanns alltid i min mage. En dag när jag hämtade henne var en vikarie på avdelningen och hon sa; Ja, idag har hon ju inte gråtit HELA dagen, så det är ju rätt så bra.

I say no more....

Efter dag två

Tredagarsinskolning går ut på att barnet ska uppleva att föräldern, som ju är med barnet hela dagarna på förskolan i minst tre dagar, uppfattar förskolan och pedagogerna som någonting positivt, att föräldern ger sitt godkännande till miljön och människorna som vistas i den. "Titta, det är jättekul här" typ. Det är ungefär samma tanke som när pedagogen gör hembesök några dagar innan barnets start på förskolan. Barnet ser då att föräldrarna bjuder in den här personen i sitt hem, bjuder på fika, etablerar en första kontakt på hemmaplan.

Och det handlar ju mycket om det. Barnet måste känna att det här är okej för mamma eller pappa, det här är något som den jag litar mest i världen på rekommenderar av hela sitt hjärta. Men det handlar också om tillit och trygghet.

Vid den traditionella inskolningen finns en pedagog som särskilt bryr sig om och fjäskar för mitt barn under inskolningen. På det sättet vinner pedagogen barnets förtroende och tillit och innan jag som förälder lämnar mitt barn en kort stund har jag sett att barnet accepterar och tyr sig till pedagogen. Jag lämnar också bara korta stunder och då framgår det om barnet också vänder sig till pedagogen när det är ledset eller behöver hjälp. När jag sedan lämnar barnet och återgår till arbetet, så kanske barnet är ledset, men jag vet att det finns en person som speciellt ser mitt barn och som mitt barn vänder sig till för att få tröst.

Min dotter har sett pedagogerna, men hon upplever dem nog som andra barns mammor som också sitter där på golvet(vi är ju trots allt två mammor som sitter där också). Hon har sökt ögonkontakt med dem, kollat om de är med på bus och säkert även avlagt något leende. Men från det till att jag skulle lämna henne där. Hon skulle nog lika gärna söka tröst hos den andra mamman som sitter där, hon förstår inte att det här är människor som är där för henne.

Det är inget fel på pedagogerna, de är jättegulliga och kompetenta. Det finns också tillräckligt med personal. För en grupp på snart tio barn finns tre pedagoger plus en extra som hoppar in på förmiddagarna, vilket gör att man kan dela gruppen, gå ut med barn som gråter så mycket att det smittar och förhindrar aktiviteter med övriga gruppen. Det är verkligen jättebra. När jag själv arbetade med att skola in nio stycken ettåringar på en gång, var vi två. Vi kunde aldrig dela gruppen och ett gråtande barn som smittade blev en katastrof för hela gruppen.

Hur som helst, jag söker nu vetenskapliga texter som förordar tredagarsinskolning. Jag vill veta på vilket sätt detta påverkar barnet. Själv känner jag mig som jag lurar henne; sitta där på golvet och leka i tre hela dagar (kom igen, hur naturligt känns det? Jag är ändå förskollärare snart, tänk på människor med helt andra yrken...) och sen bara lämna barnet där tillsammans med det som hon antagligen uppfattar som andra, mycket ledsna, barns mammor som redan har famnarna fulla. Tips på vetenskapliga texter om inskolningsmetoder, och framför allt tredagarsinskolning eller heldagsinskolning, tas tacksamt emot i kommentarsfältet.

Har jag gjort rätt?

Trött efter första dagen "heldagsinskolning" på förskolan. Visst har dottern varit glad och lekt hela dagen, men vad vet jag vad hon kommer att tycka när inte jag är med? Hon är ju noga med att hela tiden kolla upp att jag är kvar, söka bekräftelse och uppmärksamhet. Personalen har fullt upp med de andra barnen kan man säga. Sju stycken som började inskolningen för två veckor sedan och sen två som började tillsammans nu. Ungefär hälften av de "färdiginskolade" barnen gråter. Gråter mycket. Och "fröknarna" har famnarna fulla om man säger så.

Och jag funderar på om jag gjort rätt. Var det rätt att placera dottern på en helt ny avdelning där alla barn ska skolas in samtidigt? Där alla barn är runt året? Där ett helt nytt arbetslag ska ta form, skapa rutiner, skapa en barngrupp? Hade det varit bättre i en etablerad grupp, där de nya kunde få extra uppmärksamhet, trots att det skulle vara 18 i den gruppen?

Så tänker jag att jag inte gillar heldagsinskolning, eller s k tredagarsinskolning. Jag är inte beredd att lämna mitt barn där ensam nästa vecka. Jag vill inte att hon ska gråta som de andra barnen. Jag kan inte leva med det. Nackdelen för personalen måste ju vara att vi föräldrar som sitter där hela dagarna ser hur mycket barnen faktiskt gråter. Annars kan de ju säga när vi kommer och hämtar att "hon var lite ledsen, men det gick över sen...". Nu ser vi ju att flera barn faktiskt gråter mestadels av dagen.

Vad beror det på? Om ni frågar mig så är barnen inte färdiginskolade. När man gör en massinskolning av ettåringar på en helt ny avdelning med ett nytt arbetslag så kanske inte tredagarsinskolning är att föredra. Jag vet inte, jag bara tänker så.

Det här skulle jag ha skrivit i morse, men datorn krånglade. Jag tänker skriva reflektioner efter dag två när jag hunnit reflektera. Återkommer.

Ett nytt steg - eller hur synen på saker och ting ständigt förändras

Idag börjar min yngsta dotter i förskolan. Visst är det en dag som förändrar alla våras liv, i familjen alltså. Jag får hela tiden frågan hur det känns och, med en känsla av att jag borde känna skam för detta så svarar jag att det känns skönt. Det är klart att en moder nu ska känna separationsångest och skuld för att hon lämnar bort ett så litet barn, att hon är hemma så länge det bara går. För mig, som inte gjort något avbräck i studier eller politiskt liv, sedan min dotter föddes, känns det tvärtom som att det nu blir bra att kunna sitta i skolan eller på ett möte och ha full koncentration på det som sägs samtidigt som min dotter får leka och delta i, för henne, åldersadekvata aktiviteter. Föräldrarledigheten som finns kvar kommer väl till pass under t ex somrar och lov. Kanske räcker den också att dryga ut med så att jag under en längre tid slipper arbeta heltid. För mig har förskolestart vid ett års ålder och deltidsarbete kombinerat med fortsatt föräldrarledighet alltid känts som ett bättre alternativ än att vara hemma så länge det går (till ettochetthalvtår) och sen börja jobba heltid direkt.

Men synen på vad som är bra och dåligt för oss varierar med vilka vi är och vilken tid vi lever i. När jag var på ett föredrag om en långtidsutredning för flera år sedan berättade föredragaren hur psykologer och experter förr menade att det skulle vara minst 4 år mellan barnen i en syskonskara för att barnen skulle få tillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna och få en bra utveckling. Sedan ändrade man i reglerna för föräldrarpenning och du kunde endast behålla din grundande lön om barnen föddes med max 2,5 års mellanrum. Strax efter började expertböcker och föreläsningar också förespråka max 2,5 år mellan barnen som det bästa för barnen. Visst är det underligt.

Vi ska göra en heldagsinskolning och för att nu göra alla som inte har barn i dagisålder insatta så ska jag förklara hur detta skiljer sig från den typ av inskolning som varit dominerande under många år.

En traditionell inskolning tar ca 3 veckor. Första veckan är barnet ungefär en timma om dagen på förskolan tillsammans med sin förälder. Föräldern ska sitta och vara tråkig och pedagogerna ska vara roliga och locka till sig barnet. Efter en veckan förlängs vistelsetiden successivt samtidigt som föräldern börjar gå i från korta stunder. Efter ungefär tre veckor har barnet hunnit både äta och sova på förskolan och räknas som färdiginskolad.

En heldagsinskolning, eller tredagarsinskolning som den också kallas på vissa håll, innebär att föräldern är med sitt barn minst tre hela dagar på förskolan och sen ska det vara klart. Föräldern tar på förskolan allt ansvar för sitt barn, byter blöja, hjälper till med kläder mat och vila. Nu är det istället pedagogerna som ska vara tråkiga (har inte frågat varför än...).

Enligt Gunilla Niss, som är lite av mamma till den traditionella inskolningen, så orkar barnet inte vara i förskolemiljön mer än någon timma första veckan. I den nya inskolningsformen kommer vi helt plötsligt att från dag två tillbringa fem timmar i förskolan. Och, där jag tidigare hört talas om denna modell, tar inskolningen tre dagar. Helt plötsligt styrker experter denna metod och menar att den är bäst för barnet. I vårt fall har man sagt två veckor, efter tre heldagar börjar man lämna ett par timmar.

Varför går man då över till heldagsinskolning? När jag tidigare hört om modellen har den alltid kallats tredagarsinskolning och det är lätt att misstänka att det hela handlar om att föräldrarna behöver komma ut i arbete snabbt. Min erfarenhet är att många föräldrar tycker att det är träligt att vara på förskolan ett par timmar varje dag i tre veckor och att många också har chefer och arbetsledare som ligger på för att de snabbt ska vara i arbete igen. Det blir en pers att inskolningen tar så lång tid och att barnet direkt efter inskolningen dessutom blir sjukt gör inte saken bättre. I dagens arbetsliv finns inte utrymme för långa inskolningstider eller vabbande föräldrar.

En annan aspekt är att föräldrarna på detta sätt får en större insyn och förståelse för det arbete som bedrivs i förskolan. Kanske förstår man varför man inte kan komma och gå som man vill, kanske ser man att personalen har fler barn än ens eget att ta hänsyn till. Ja, man förstår det ändå, men när man ser det i verkligheten kanske det liksom blir mer verkligt. Det är också en möjlighet för personalen att lära känna föräldrarna på ett helt annat sätt och att se samspelet mellan förälder och barn när föräldern tillåts vara sig själv och inte bara anstränger sig för att vara tråkig.

Det finns säkert för och nackdelar med båda metoderna. Jag kommer att blogga om hur vi upplever denna metod här. Samtidigt kommer jag att dra paralleller med hur jag med mina egna barn samt på min arbetsplats upplevt den traditionella inskolningen.

En annan sak som skiljer den här inskolningen från en vanlig är att det till mångt och mycket är en gruppinskolning. Det är en helt ny avdelning där alla barn är nya och det inte finns någon trygg grundgrupp att utgå från. Detta har jag varit med om både med min äldsta dotter samt på min arbetsplats, men det är ändå intressant att studera och observera. T ex innebär ju denna gruppinskolning som samtidigt är en heldagsinskolning att ganska många vuxna kommer att finnas i lokalerna till en början. Hur upplever barnen detta? Och hur normal blir pedagogernas arbetssituation som de visar upp för föräldrarna?