Logistik som suger musten och utvisad ur finalen

Det är inte lätt att vara åtta år, nej, jag tror inte det är ett dugg lätt. Vad jag minns var det inte särskilt lätt att vara barn alls. I morse åkte hon med pappa till ögonmottagningen och fick höra att hon kanske måste ha glasögon, åkte buss hem själv, kom för sent till skolan. Skolan är jobbig för där får hon alltid skäll för saker som hon inte förstår. För att hon är den hon är. Och så en massa läxor. Som är omöjliga att göra hemma med två krävande småsyskon. Och precis när det är som roligast att leka så säger mamma att det är dags att gå och lägga sig. Åttaåringen får ett utbrott och skriker saker som hon ångrar och vill inte leva längre och önskar att hon aldrig blivit född och övertygar resten av familjen om och om igen hur hopplös och värdelös hon är. Sen gråter hon och har ont i magen och ångrar sig och gråter. Det är inte lätt att vara åtta år.

Åttaåringen åkte till ögonmottagningen med pappa. Mamman glömde ringa skolan och meddela. Det kom mamman på vid elvatiden och undrade varför ingen hört av sig från skolan. Det var ju bara en dryg månad sen en man gjorde närmanden mot flickor utanför skolan. Varför ringer inte skolan när ett barn som inte är anmält frånvarande inte dyker upp? Det känns inte tryggt.

Mamman skriver tenta i fysik, åker och hämtar åttaåringen vid bussen, köper en korv i tjorren och skjutsar henne till skolan. De ringer från dagis och tror att Skruttet är sjuk för hon äter ingenting. Mamman hämtar henne och tar med henne tillbaka till sin skola eftersom det liksom inte är nog med tenta, det följer redovisningar av hemuppgifter på eftermiddagen. Skruttet sover en stund och verkar sedan någorlunda pigg. Kanske var hon bara övertrött, hon vaknade trots allt halv fem i morse...

Efter redovisningarna hämtas de andra två barnen upp och lämpas av hemma där barnvakt ska testas medan mamma tar med sig Skruttet på kommunstyrelse. Femåringen verkar ha lagt undan sitt mammahuvud och biter ihop, bäst att skynda iväg innan något brakar loss. Mamman söker tjänsteman på kommunhuset för att ta reda på hur barnvakt ska betalas, men det är ingenting som går att reda ut på studs. Hon ber att få återkomma. Tja, det är väl inte en fråga hon får varje dag.

En leverpastejsmörgås får man på kommunstyrelsen, där gruppmötet börjar klockan 16.00 för att sedan övergå i sammanträde klockan 18.00 och slutar ca 19.00. Man missar liksom middagen där, men är väl glad ändå för man tänker att tjejerna hemma åtminstone får något i magen innan klockan åtta.

Jag har ju redan tidigare bloggat om det otroligt knäppa att förlägga sammanträden till en tid som sammanfaller med vanliga familjemänniskors "hämtapådagis och äta middag"-tid. Varför inte antingen lägga mötet på dagtid så att barnen kan vara i barnomsorgen (man har ju rätt att vara ledig från jobbet och jag vet att det inte alltid funkar för allt och alla, men...) eller på kvällen då man hunnit äta middag och kanske en partner eller annan person hunnit hem från sitt arbete och kan vara behjälplig för barnen? Om man själv ska hämta barnen måste ju mötet vara slut ca tio över sex för att man ska hinna. Det är inte kul att ha barnen till halv sju i barnomsorgen (läs tidigare bloggar eller kommunals utredning om Hämtatidigt-stress), men det skulle kännas betydligt mycket bättre om kommunstyrelsens sammanträden istället skulle kunna förläggas till klockan 17.00 så att även människor som är beroende av barnomsorgen kan engagera sig i politiken.

Jag tycker inte att det är roligt att behöva ha barn med mig på sammanträden och jag har respekt för att andra inte heller tycker att det är lämpligt. Idag blev vi ombedda att lämna kommunstyrelsesammanträdet. Det är svårt för mig att avgöra vad som är störande, jag har barn runt mig jämt, men som sagt jag har full respekt för att man kan tycka att det är störande. Däremot så opponerar jag mig mot att man då förlägger sammanträdestiderna så att det blir näst intill omöjligt för småbarnsföräldrar att delta. Jag tror att småbarnsföräldrarnas röst är viktig i politiken.

Tyvärr är det ju ett mönster att fler och fler nämnder vill förlägga sammanträden senare och senare på eftermiddagen. Även Stockholms läns landstings fullmäktige har nu anammat trenden. Det gör att stressen ökar för den som är tvungen att hämta barn på förskolan. Särskilt om man också är beroende av att bussar och pendeltåg fungerar. Det gynnar en viss typ av politiskt aktiva och utestänger andra.

Jag är glad att det fungerade bra med barnvakten. Jag är glad att Skruttet för tredje dagen nu sträcker armarna mot pedagogerna och inte gråter vid lämning på förskolan. Jag är glad att tentan och redovisningen gick bra. Jag är glad att Moderaterna och gubbväldet ständigt ger mig nytt bränsle till mitt politiska engagemang. Jag är glad att det finns choklad i skafferiet och att jag har ro att strunta i städningen. Jag är mindre nöjd med ett system som aktivt motarbetar småbarnsföräldrars, kvinnors, ensamståendes aktiva deltagande i samhällsbygget.

Om att hämta tidigt

Fackförbundet Kommunal har gjort en undersökning som visar att hälften av alla föräldrar känner sig pressade att hämta tidigt på förskolan. Jag är absolut en av dem och jag kan se flera anledningar till detta. Barngrupperna är stora och barnen blir trötta av att vistas där för långa tider. Trycket både från andra föräldrar och pedagoger att barnen behöver vara hemma med sina föräldrar är stort. Inför lov o dyl sätts på många förskolor upp listor där alla kan se vilka som är hemma med sina barn och vilka som låter sina barn vara på förskolan under lovet. Ofta skiner det ganska tydligt igenom att flera i personalen önskar vara lediga och också kan vara det om det inte är så många barn... Det talas också mycket om att den pedagogiska verksamheten ska vara förlagd till de 15 timmar då alla barn är på förskolan, oftast 3 förmiddagar per vecka. Vad sker övrig tid på förskolan? Är det bara förvaring? Är det de 3 förmiddagarna per vecka som är till godo för mitt barn och resten av ondo? Och visst måste det väl kännas hemskt för det barn som alltid blir hämtad sist?

Sammanfattningen av Kommunals undersökning av förskolors öppettider och tider för lämning
och hämtning i förskolan visar att:
 För 30 procent av Kommunals medlemmar med förskolebarn går det inte att arbeta heltid med de öppettider som barnens förskolor har.
 Förskolans öppettider motsvarar inte förälderns behov för var femte förälder bland Kommunals medlemmar.
 67 procent av föräldrarna har inte blivit tillfrågade om vilka behov de har av öppettider på förskolan.
 Hälften av föräldrarna känner press att hämta tidigt från barnomsorg. Den främsta förklaringen, som varannan förälder som känner press anger, är att många andra barn blir hämtade tidigt.
 Personaltätheten i förskolan är betydligt lägre idag än i början av 1990-talet – nästan ett barn till per årsarbetare. Från i snitt 4,4 barn per årsarbetare 1990 till 5,3 idag.

I Norrtälje kommun har undertecknad och socialdemokraten Hanna Stymne Bratt motionerat om att kommunen ska undersöka behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Motionen är nu återremitterad eftersom borgerligheten valde att svara med att man var positivt inställd till privat drivna förskolor som ville ha tillstånd att ha öppet på obekväm arbetstid.

I skollagen (1985:1100) 2a kap. 6§ står: "Förskoleverksamhet och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."

Regeringsrätten har tolkat detta som att det inte finns någon skyldighet för kommunerna att tillhandahålla omsorg på andra tider än normal arbetstid. I den nya skollagen som träder i kraft 1 juli 2011 sägs det att "Kommunen ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrars förvärvsarbete och familjens situation i övrigt."

Detta innebär, enligt regeringen, att en kommun inte utan vidare kan avstå från att tillhandahålla omsorg på obekväma tider. Kommunen ska planerar för att tillhandahålla omsorg på obekväma tider även om det vid en viss tidpunkt inte finns någon efterfrågan. Lagen innebär dock ingen rättighet för enskild person att kräva omsorg på obtid.

Så, om svaret på motionen fortfarande är undanglidande när det kommer till fullmäktige, får vi väl återkomma med fötterna i formuleringarna i den nya skollagen.

Hur som helst är Skruttet nu färdiginskolad på förskolan och hon har varit där två heldagar helt utan mamma. Hon gråter när jag lämnar och hon klamrar sig fast vid mig när jag hämtar. Men enligt pedagogerna är hon inte otröstlig och idag på eftermiddagen hade hon varit riktigt busig, så det blir nog bra. Men visst känns det lite jobbigt. Och nu är ju jag som tur är tjänstledig från mitt arbete och slipper långa resor varje dag. Ty trots att jag nu befinner mig i Norrtälje hela dagarna och har lite glidarstudenttider (inga aptidiga morgnar, inga sjukt sena kvällar) så var det bara ett barn kvar förutom min Skrutt när jag hämtade igår och idag var hon sist på plan. (Känn pressen, känn pressen....ja, jag GÖR det, och lämnar genast in semesterschemat med 7 kryssade veckor, 7 lediga veckor. Känner mig duktig, känner mig som en bra förälder....men....). Visst finns det ett men. Varför ska vi tycka att det är bra att barnen slipper vara på förskolan? Är det inte en plats där vi vill att de ska vara? Ska det inte vara en plats som är bra, nyttig, rolig och utvecklande? Inte ska vi väl lämna dem där BARA för att vi måste?

Tack Kommunal för att ni undrade hur vi känner oss och vilka behov vi har.

Nu hoppas vi det vänder

Skruttet gråter fortfarande när jag lämnar henne på förskolan och lägger huvudet mot min axel så gosigt som hon bara kan. Men igår när jag hämtade henne såg jag ju själv hur hon glatt satt och moffade i sig vid mellisbordet och i morse hann hon sluta gråta innan jag var utanför dörren. Vilken skön känsla.

Jag har tidigare bloggat om hur jag brukade stanna kvar med min äldsta dotter tills hon accepterade att bli lämnad på förskolan, något som absolut hade varit omöjligt med mellandottern för då hade jag blivit kvar hela dagarna. På min arbetsplats tycker vi att det är bäst att föräldrarna gör ett snabbt avsked eftersom det går mycket fortare att få barnet glad igen när de gått. Har experter någon åsikt om detta? Det är så olika med barn, en del gråter för att markera, en del gråter för att påverka, en del gråter för att de är uppriktigt ledsna, men om vi inte kan tolka vilken gråt det är så vet vi inte heller vad som är bäst att göra.

Eftersom jag hörde att Skruttet så snabbt slutade gråta när hon inte såg mig längre så drog jag slutsatsen att hennes gråt bara är en markering, egentligen kanske att hon vill att jag också ska stanna för jag tror hon tycker det är roligt på förskolan, och att jag gör bäst i att göra en ganska snabb lämning.

Nu kan jag tycka att det känns jobbigt att bara lämna på måndag och sen ta en veckas sportlov med risk att ramla tillbaka i inskolningen igen, men men. Egentligen känns det viktigast att veta att hon inte sitter i en pedagogs knä och gråter hela dagarna. Då hade det varit kämpigt.

Avbrott igen

Så blev då Storasyster sjuk, feber och ont i huvudet. Och när hon är sjuk så är hon sjuk. Hon gillar inte att vara sjuk, hon vill vara med, vara i skolan och för det mesta brukar hennes envishet hålla henne frisk. Mellans femårsdag är det också, och när hon fick välja ville hon ju inte åka till dagis eftersom det bästa hon vet är att bara vara med mamma hela dagarna. Skruttet var inte förtjust i förskolan igår, hon var ledsen att bli lämnad med pappa när mamma var på möte på kvällen och hon sov dåligt på natten, så hon blev också hemma. Hela dagen inne trots att solen dränker det snöklädda landskapet utanför.

På ett sätt är det enkelt, mamman hade tjugo strategier för att klara av att både åka skidor med skolan, gå på sammanträde och övervaka inskolningen. Nu slapp hon alltsammans och kunde koncentrera sig på två datorer som inte fungerar. Den ena fick skjuts till doktorn, den andra tjänstgör f n som hatobjekt. Barnen har legat framför TVn hela dagen, ingen orkar någonting annat. tur att det fanns nya filmer bland födelsedagspresenterna. Mamman sätter på ännu en kanna kaffe, skickar ut ett referat av fullmäktigesammanträdet till medlemmarna och skriver ett debattinlägg. Bäst att skicka till lokaltidningen eftersom de inte överhuvudtaget kommenterade gårdagens fullmäktigedebatt.

Snart är det dags för den beställda födelsedagsmiddagen; blodpudding. Verkligheten. En annan dag tar vi tag i inskolningen igen.

Fas 2 - förnekelse

Så har den första entusiasmen över den nya miljön på förskolan lagt sig. Det var inte så att Skruttet skrek i morse när jag lämnade henne, men det var motvilligt hon lämnade mammas famn och följde med pedagogen in på förskolan. Och det var mycket sitta i knä. Och hon åt ingenting, mammas lilla matvrak. Och när mamma slutligen kom vid ettiden så kom också tårarna.

Sen blev det mycket bära och i knät hemma också. Men hon åt bra. Så det var en protest. Mellan, som också har bakslag i förskolevistelsen, hämtades också tidigt. Tänkte att det skulle göra det lättare att lämna barnen med pappa på kvällen när mamma hade kommunfullmäktige om de fick vara med mig ett par timmar på eftermiddagen. Men jag fick ändå med mig Mellan, Storasyster var mosig och hade ont i huvudet, ville vara med mamma och Skruttet var så klängig att pappa trodde hon var sjuk. Lagom till att mamma stressat hem var hon dock pigg och full av sprall. Imorgon provar vi förskolan igen - och går in i inskolningens tredje vecka.

Ett nytt steg - eller hur synen på saker och ting ständigt förändras

Idag börjar min yngsta dotter i förskolan. Visst är det en dag som förändrar alla våras liv, i familjen alltså. Jag får hela tiden frågan hur det känns och, med en känsla av att jag borde känna skam för detta så svarar jag att det känns skönt. Det är klart att en moder nu ska känna separationsångest och skuld för att hon lämnar bort ett så litet barn, att hon är hemma så länge det bara går. För mig, som inte gjort något avbräck i studier eller politiskt liv, sedan min dotter föddes, känns det tvärtom som att det nu blir bra att kunna sitta i skolan eller på ett möte och ha full koncentration på det som sägs samtidigt som min dotter får leka och delta i, för henne, åldersadekvata aktiviteter. Föräldrarledigheten som finns kvar kommer väl till pass under t ex somrar och lov. Kanske räcker den också att dryga ut med så att jag under en längre tid slipper arbeta heltid. För mig har förskolestart vid ett års ålder och deltidsarbete kombinerat med fortsatt föräldrarledighet alltid känts som ett bättre alternativ än att vara hemma så länge det går (till ettochetthalvtår) och sen börja jobba heltid direkt.

Men synen på vad som är bra och dåligt för oss varierar med vilka vi är och vilken tid vi lever i. När jag var på ett föredrag om en långtidsutredning för flera år sedan berättade föredragaren hur psykologer och experter förr menade att det skulle vara minst 4 år mellan barnen i en syskonskara för att barnen skulle få tillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna och få en bra utveckling. Sedan ändrade man i reglerna för föräldrarpenning och du kunde endast behålla din grundande lön om barnen föddes med max 2,5 års mellanrum. Strax efter började expertböcker och föreläsningar också förespråka max 2,5 år mellan barnen som det bästa för barnen. Visst är det underligt.

Vi ska göra en heldagsinskolning och för att nu göra alla som inte har barn i dagisålder insatta så ska jag förklara hur detta skiljer sig från den typ av inskolning som varit dominerande under många år.

En traditionell inskolning tar ca 3 veckor. Första veckan är barnet ungefär en timma om dagen på förskolan tillsammans med sin förälder. Föräldern ska sitta och vara tråkig och pedagogerna ska vara roliga och locka till sig barnet. Efter en veckan förlängs vistelsetiden successivt samtidigt som föräldern börjar gå i från korta stunder. Efter ungefär tre veckor har barnet hunnit både äta och sova på förskolan och räknas som färdiginskolad.

En heldagsinskolning, eller tredagarsinskolning som den också kallas på vissa håll, innebär att föräldern är med sitt barn minst tre hela dagar på förskolan och sen ska det vara klart. Föräldern tar på förskolan allt ansvar för sitt barn, byter blöja, hjälper till med kläder mat och vila. Nu är det istället pedagogerna som ska vara tråkiga (har inte frågat varför än...).

Enligt Gunilla Niss, som är lite av mamma till den traditionella inskolningen, så orkar barnet inte vara i förskolemiljön mer än någon timma första veckan. I den nya inskolningsformen kommer vi helt plötsligt att från dag två tillbringa fem timmar i förskolan. Och, där jag tidigare hört talas om denna modell, tar inskolningen tre dagar. Helt plötsligt styrker experter denna metod och menar att den är bäst för barnet. I vårt fall har man sagt två veckor, efter tre heldagar börjar man lämna ett par timmar.

Varför går man då över till heldagsinskolning? När jag tidigare hört om modellen har den alltid kallats tredagarsinskolning och det är lätt att misstänka att det hela handlar om att föräldrarna behöver komma ut i arbete snabbt. Min erfarenhet är att många föräldrar tycker att det är träligt att vara på förskolan ett par timmar varje dag i tre veckor och att många också har chefer och arbetsledare som ligger på för att de snabbt ska vara i arbete igen. Det blir en pers att inskolningen tar så lång tid och att barnet direkt efter inskolningen dessutom blir sjukt gör inte saken bättre. I dagens arbetsliv finns inte utrymme för långa inskolningstider eller vabbande föräldrar.

En annan aspekt är att föräldrarna på detta sätt får en större insyn och förståelse för det arbete som bedrivs i förskolan. Kanske förstår man varför man inte kan komma och gå som man vill, kanske ser man att personalen har fler barn än ens eget att ta hänsyn till. Ja, man förstår det ändå, men när man ser det i verkligheten kanske det liksom blir mer verkligt. Det är också en möjlighet för personalen att lära känna föräldrarna på ett helt annat sätt och att se samspelet mellan förälder och barn när föräldern tillåts vara sig själv och inte bara anstränger sig för att vara tråkig.

Det finns säkert för och nackdelar med båda metoderna. Jag kommer att blogga om hur vi upplever denna metod här. Samtidigt kommer jag att dra paralleller med hur jag med mina egna barn samt på min arbetsplats upplevt den traditionella inskolningen.

En annan sak som skiljer den här inskolningen från en vanlig är att det till mångt och mycket är en gruppinskolning. Det är en helt ny avdelning där alla barn är nya och det inte finns någon trygg grundgrupp att utgå från. Detta har jag varit med om både med min äldsta dotter samt på min arbetsplats, men det är ändå intressant att studera och observera. T ex innebär ju denna gruppinskolning som samtidigt är en heldagsinskolning att ganska många vuxna kommer att finnas i lokalerna till en början. Hur upplever barnen detta? Och hur normal blir pedagogernas arbetssituation som de visar upp för föräldrarna?

snabb reflektion innan sängen

Känner mig stressad och slutkörd och nöjer mig med en snabb reflektion innan jag kojar. Två saker har jag funderat på; varför vill människor stressa på inskolningen av sina barn på dagis? och varför måste bilister svänga in precis framför den bil de kör om i plaskväder? Det första kan jag hitta flera förståeliga anledningar till, på ett sätt, men på ett annat sätt inte alls. Man vill väl inte lämna ett barn som inte känner sig tryggt? Det får man väl igen senare? Man vill väl att förskolan ska vara pedagogisk verksamhet och inte förvaring?

Jo, jag har ju känt mig som en usel mamma en hel vecka nu när Liten varit sjuk och jag ändå åkt till jobbet, när jag lämnar mina små älsklingar tio timmar per dag medan jag jobbar. Är det värt det? Jag vet inte än, men vi ger det en chans. Förhoppningsvis kommer jag att kunna arbeta mindre om ett par år, bara jag kan komma igång. Barnen behöver ju också en trygg ekonomi. Och nu menar jag trygg, inte överdriven.

Det där med omkörande trafik förstår jag inte alls, det finns gott om plats att köra en bit till i omkörningsfältet på motorvägen och undvika att stänka ner hela sin medtrafikants ruta. Skärpning bilister

Från Webmaster till Vabmaster

Har nu helt ändrat min titel från Webmaster till Vabmaster. Finns ingen tid att sitta vid datorn när Liten är oavbrutet krasslig. Hann med nöd och näppe fram till Vaxholm i morse innan telefonen ringde från dagis och jag fick beskedet att min lilla smula hade 39.2 i feber. Och ni ska inte tro att jag VABfuskar för just nu finns det ingenting jag hellre önskar än friska barn och att kunna vara på jobbet den här veckan när vi börjar våra inskolningar. Jag vet att man inte kan påverka att barnen blir sjuka, men ändå känner man sig så kass. Det känns ju som att man inte alls duger till sitt arbete. Jag jobbar ju bara två dagar i veckan som läget är nu och i helgen hade jag ändå tryck över bröstet och kände mig stressad. Tidningar och nyheter känns det som om jag aldrig ser. Jag har helt enkelt ingen aning om någonting. Försöker fokusera på jobbet, men det är sannerligen inte enkelt.

Storasyster är inte heller glad över Litens sjukdomar. Idag fick hon dock stanna på dagis en stund till och imorgon ska hon få gå och ha gympa trots att (kors i taket) pappa ska vara hemma med Liten på förmiddagen. Jag har lyckats omboka hembesöken som vi gör innan inskolningen börjar till i morgon förmiddag, men på onsdag drar det igång på allvar. Då kommer alla barnen till vår nya förskola utan möbler och personal. Hu, så får man väl inte säga, men när jag ringde jobbet idag satt en av kollegorna där ensam och åt lunch eftersom en av de andra var på hembesök och den fjärde låg sjuk med ont i magen. Förra veckan hade hon själv halsfluss och äter väl fortfarande penicillin. Inga möbler hade kommit och det som fanns på plats och var uppställt för golvrengöring kunde hon inte själv lyfta ner. Det känns som en vinglig början, men förhoppningsvis ska allting landa så småningom.

Med pappa hemma tog jag också ikväll chansen att besöka en föräldrarinformation på skolan där Storasyster förhoppningsvis ska börja till hösten. Just idag fick vi i lådan ett brev från kommunen med rubriken "Dags att välja framtid". Muntert. Hoppas jag väljer rätt framtid åt min dotter. Längre ner hittas rubriken "Alla ska välja". ja ja, vi ska, vi ska. Tiden man har på sig att välja via internet är 28 januari till 15 februari. Synd att det brevet kommer idag då de flesta skolor redan haft sina informationsdagar och Öppet hus. Brevet var annars väldigt krångligt formulerat och jag glömde att fylla i önskemål om såväl hemspråk som fritids när jag med snorig Liten kastade mig ut på nätet för att anmäla intresse (först till kvarn liksom...) när jag ändå skulle anmäla tillfällig föräldrarpenning (vab).

Det var i alla fall roligt att på informationsmötet se att jag faktiskt kände igen en hel del föräldrar och att alla inte kommer att vara totalt okända för både mig och dotter. T o m en förälder till en av de närmsta dagiskamraterna fanns där. Det kan bli en bra framtid.

Nu har barnen sovit lugnt en hel timma utan hostningar eller oroliga snorandningar, så jag har hunnit både betala räkningar och hjälpa sambon med en jobbansökan. Nu kanske jag ska se på nyheter..., det är bara som jag inbillar mig, jag vet att jag gör något helt annat om jag lämnar datorn, men men... god natt