Hur jämlik är vår svenska skola - ett exempel

Idag tänker jag skriva om modersmålsundervisning. Alla barn som har minst en vårdnadshavare med ett annat modersmål än svenska som dagligen används i hemmet, ska erbjudas modersmålsundervisning enligt skollagen. Trots detta är det många fler faktorer som påverkar om ditt barn får möjlighet att lära sig sitt andra språk. En faktor är hur många andra barn som har rätt att läsa samma språk. Oftast krävs en grupp på minst fem elever för att modersmålsundervisning ska erbjudas. Lyckligtvis (?) kan dessa elever vara i vilken ålder eller kunskapsnivå som helst, bara det blir en grupp. Faktor nummer två är att det måste finnas en lärare, numer också med legitimation. Modersmålslärare arbetar ofta under betydligt tuffare förhållanden än lärarna som är anställda på en skola. Modersmålslärarna arbetar ofta några timmar i en kommun, några timmar i en annan kommun, ibland på ett par olika skolor i samma kommun, men det är många och långa resor. Min erfarenhet är att väldigt få av lärarna på de skolor modersmålslärarna besöker har en aning om vilka de är, var de håller till eller vilka elever som besöker dem. Modersmålslärarna har m a o ett mycket ensamt och osynliggjort arbete.

Detta trots att en mängd forskningsrapporter tydliggjort hur viktigt det är för barn att i grunden lära sig båda sina språk. Modersmålsundervisningen gör det många gånger lättare för barnen att hänga med i skolans andra ämnen och flerspråkigheten gör barnets alla språk rikare. Modersmålsundervisningen stöder också barnens identitetsutveckling och ger dem en bättre självkänsla.

För att få modersmålsundervisning till sina barn räcker det ofta inte bara att fylla i en ansökan och skicka den till den kommun du bor i, som det kanske gör om du vill att ditt barn ska börja i kulturskola eller dylikt. Snarare blir det så att du som förälder måste ligga på och fråga lärare på skolan, ringa till avdelningen för modersmålsundervisning på kommunen och kanske själv ta kontakt med modersmålsläraren om du får tag på kontaktuppgifter. Redan detta ger oss föräldrar ganska ojämlika förutsättningar att kunna få till modersmålsundervisning för våra barn.

Min äldsta dotter fick modersmålsundervisning efter halva årskurs två, då hade jag ansökt då hon började förskoleklassen. Hon gick i en blandad grupp med elever från åk 1 - åk 6, en del hade två föräldrar som talade ett annat språk, andra hade en förälder som talade ett annat språk. Kunskaperna var på väldigt skiftande nivå. Undervisningen skedde en gång i veckan, i åk 3 skedde det efter ordinarie skoltid.

I årskurs 4 bytte vi skola och jag fick försäkran från modersmålsenheten i kommunen att undervisningen skulle följa med barnet till den nya skolan. Jag skickade en ny ansökan och samtidigt ansökte jag för mitt yngre barn som då började förskoleklassen. Det gick ett år, inget hände. Hösten då äldsta dottern gick i femman började jag ligga på och ringa ansvarig för modersmålsundervisningen. Efter höstlovet har barnen nu varit på sin första modersmålslektion.

Det kommer att fungera. Men visst kan jag känna mig irriterad, inte bara på att det tagit sån tid utan även på att jag nu måste ta min halvtimmas rast och skjutsa barnen från sin skola till skolan där de får undervisningen och sedan anlita mormor att hämta dem och köra tillbaka dem till fritids. I skolan får jag själv se till att barnen kommer ut från sina lektioner i tid så att jag hinner skjutsa dem. Från den s k ordinarie skolan känner jag mest trycket hur jag som förälder nu ska se till att barnen kompenseras för den lektion de missar då de läser modersmål. 

För att förtydliga vad jag menar vill jag dra en parallell till då jag själv gick i skolan. ibland var någon elev tvungen att gå till "talfröken" eller "läsfröken", som dåtidens specialpedagoger kallades. Då fanns den pedagogen på vår skola och antingen kom hen och hämtade eleven i fråga eller så skickade klassläraren dit eleven då det var dags. Inga föräldrar var någonsin inblandade för att det skulle fungera. 

Barnen har alltså rätt till modersmålsundervisning. Det låter ju jättebra. En svårighet att få vårdnadshavare att utnyttja denna rättighet har varit att många föräldrar tror att två språk kommer att förvirra deras barn. Därför har många avstått. Nu vet vi att forskningen visar det motsatta och det är en kamp i sig att få föräldrarna att förstå detta. Så att de först och främst VILL ge sina barn den gåva två språk är. Men sedan krävs det också kraft och ett gott utvecklat eget språk för att kunna ligga på och tjata. Eventuellt krävs det sedan också en arbetsplats där du kan gå ifrån, en egen bil så att du kan skjutsa barnen och helst en mormor som kan ställa upp och hjälpa till. Det känns inte som en rättighet som vem som helst kan ta del av.

Skolavslutning i kyrkan - med blandade känslor

Det har ju varit mycket diskussion kring skolavslutningar i kyrkan i media på sista tiden. Till exempel så medger ju inte nya skollagen att prästen pratar om gud på en skolavslutning där alla barn ska kunna delta. Och jag kan hålla med Otto Carneheim, som i lokalpressen beklagat sig över att som präst inte få prata om Gud i kyrkan, det blir ju lite konstigt. Ska man ta det här på allvar borde man väl egentligen inte förlägga skolavslutningen till just kyrkan? Kyrkan är ju i sig en kristen byggnad och innehåller religion vad man än pratar om från predikstolen.

Idag har jag besökt dotterns skolavslutning i just kyrkan. Prästen var som alltid superbra och pratade inte ett dugg om Gud, men missade ändå inte kristendomens humanistiska budskap. Frågan är var gränsen går för skollagen, i en kyrka sjunger man psalmer, är det okej att sjunga texter som "I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid" eller "Kristus till jorden är kommen, oss är en frälsare född"? Hur som helst så hände detta och för mig som är uppvuxen i ett, iofs väldigt sekulariserat men ändå, land med kristen kultur och tradition kändes det inte konstigt med psalmer i en kyrka eller budskap om Gud i juletid, men hur känns det för de som inte bekänner sig till kristendomen eller t o m bekänner sig till en annan religion?

Så börjar klasserna sjunga sina avslutningssånger. Förskoleklassen sjunger "Jag såg mamma kyssa tomten" och det känns med ens ännu mer snett än "Nu tändas tusen juleljus". Okej, de är sex år gamla. De ser mamma kyssa en annan man. Vad ska pappa säga? Ja, det gäller att i tid lära barnen att skuldbelägga kvinnan, att hon inte ska kyssa någon annan än den som är far till barnen. Tvåsamhet, heteronormativitet, you name it. Jesus, han älskade väl åtminstone alla? Men mamma, hon ska bara älska en.

Prästen talar om kungen som älskade guld mest av allt och allt han rörde blev till guld. Inte förrän hans egen älskade dotter blev till guld kom han på hur fel det var att älska guld mer än allt. Prästen fortsatte att uppmana barnen att "leka strömlöst" någon dag under jullovet; Stäng av TV och dator och TVspel, tänd stearinljus. Vet ni inte vad ni ska göra? Fråga farmor eller morfar eller någon vad de gjorde när de var små. Gå hem till en kompis som sällan får besök, det är den bästa julklapp ni kan ge. Ett budskap som kändes fint och rätt i tiden.

Några sånger till innan rektorn går upp och talar om hur härligt alla ska ha det på julafton, hon talar om dignande julbord, Kalle Anka på TV och många presenter, ledigt och sovmorgon. Och nu går mina tankar inte bara på de som av religiösa skäl inte firar jul, det finns så många som kanske inte har råd med ett dignande julbord eller som inte får så många julklappar eller som får sin jul saboterad av alkohol eller droger. Det finns föräldrar som måste jobba och barn som på så sätt inte får något egentligt jullov med sovmorgnar och lek. På något sätt är skolavslutningarnas glädje och högtidliga tal det som starkast markerar ojämlika villkor mellan skolans elever. Ska vi ha en skola för alla, där alla känner sig som jämlikar, och där de känner sig välkomna, måste vi utbildade vuxna som arbetar i skolan tänka till och tänka om och ta skolavslutningarna ytterligare en nivå. Det talas så vackert om värdegrunder, respekt och likabehandlingsplaner, men är det mer än vackra ord?

Om att hämta tidigt

Fackförbundet Kommunal har gjort en undersökning som visar att hälften av alla föräldrar känner sig pressade att hämta tidigt på förskolan. Jag är absolut en av dem och jag kan se flera anledningar till detta. Barngrupperna är stora och barnen blir trötta av att vistas där för långa tider. Trycket både från andra föräldrar och pedagoger att barnen behöver vara hemma med sina föräldrar är stort. Inför lov o dyl sätts på många förskolor upp listor där alla kan se vilka som är hemma med sina barn och vilka som låter sina barn vara på förskolan under lovet. Ofta skiner det ganska tydligt igenom att flera i personalen önskar vara lediga och också kan vara det om det inte är så många barn... Det talas också mycket om att den pedagogiska verksamheten ska vara förlagd till de 15 timmar då alla barn är på förskolan, oftast 3 förmiddagar per vecka. Vad sker övrig tid på förskolan? Är det bara förvaring? Är det de 3 förmiddagarna per vecka som är till godo för mitt barn och resten av ondo? Och visst måste det väl kännas hemskt för det barn som alltid blir hämtad sist?

Sammanfattningen av Kommunals undersökning av förskolors öppettider och tider för lämning
och hämtning i förskolan visar att:
 För 30 procent av Kommunals medlemmar med förskolebarn går det inte att arbeta heltid med de öppettider som barnens förskolor har.
 Förskolans öppettider motsvarar inte förälderns behov för var femte förälder bland Kommunals medlemmar.
 67 procent av föräldrarna har inte blivit tillfrågade om vilka behov de har av öppettider på förskolan.
 Hälften av föräldrarna känner press att hämta tidigt från barnomsorg. Den främsta förklaringen, som varannan förälder som känner press anger, är att många andra barn blir hämtade tidigt.
 Personaltätheten i förskolan är betydligt lägre idag än i början av 1990-talet – nästan ett barn till per årsarbetare. Från i snitt 4,4 barn per årsarbetare 1990 till 5,3 idag.

I Norrtälje kommun har undertecknad och socialdemokraten Hanna Stymne Bratt motionerat om att kommunen ska undersöka behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Motionen är nu återremitterad eftersom borgerligheten valde att svara med att man var positivt inställd till privat drivna förskolor som ville ha tillstånd att ha öppet på obekväm arbetstid.

I skollagen (1985:1100) 2a kap. 6§ står: "Förskoleverksamhet och skolbarnomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov."

Regeringsrätten har tolkat detta som att det inte finns någon skyldighet för kommunerna att tillhandahålla omsorg på andra tider än normal arbetstid. I den nya skollagen som träder i kraft 1 juli 2011 sägs det att "Kommunen ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrars förvärvsarbete och familjens situation i övrigt."

Detta innebär, enligt regeringen, att en kommun inte utan vidare kan avstå från att tillhandahålla omsorg på obekväma tider. Kommunen ska planerar för att tillhandahålla omsorg på obekväma tider även om det vid en viss tidpunkt inte finns någon efterfrågan. Lagen innebär dock ingen rättighet för enskild person att kräva omsorg på obtid.

Så, om svaret på motionen fortfarande är undanglidande när det kommer till fullmäktige, får vi väl återkomma med fötterna i formuleringarna i den nya skollagen.

Hur som helst är Skruttet nu färdiginskolad på förskolan och hon har varit där två heldagar helt utan mamma. Hon gråter när jag lämnar och hon klamrar sig fast vid mig när jag hämtar. Men enligt pedagogerna är hon inte otröstlig och idag på eftermiddagen hade hon varit riktigt busig, så det blir nog bra. Men visst känns det lite jobbigt. Och nu är ju jag som tur är tjänstledig från mitt arbete och slipper långa resor varje dag. Ty trots att jag nu befinner mig i Norrtälje hela dagarna och har lite glidarstudenttider (inga aptidiga morgnar, inga sjukt sena kvällar) så var det bara ett barn kvar förutom min Skrutt när jag hämtade igår och idag var hon sist på plan. (Känn pressen, känn pressen....ja, jag GÖR det, och lämnar genast in semesterschemat med 7 kryssade veckor, 7 lediga veckor. Känner mig duktig, känner mig som en bra förälder....men....). Visst finns det ett men. Varför ska vi tycka att det är bra att barnen slipper vara på förskolan? Är det inte en plats där vi vill att de ska vara? Ska det inte vara en plats som är bra, nyttig, rolig och utvecklande? Inte ska vi väl lämna dem där BARA för att vi måste?

Tack Kommunal för att ni undrade hur vi känner oss och vilka behov vi har.