Blod, svett och tårar

Vem är det som tror att man vabbar för att det är roligt? Att det är någon slags extra semester? Nej, är det något som kräver blod, svett och tårar så är det att vara hemma med sjuka barn. Ja, just det, blod. I morse vaknade jag (efter en natt då jag vaknat ca 1-2 gånger per timme och serverat vatten, gått på toaletten och letat efter napp, nalle etc) och funderade på när Liten åt choklad senast, hon var liksom kladdig i hela ansiktet. Kan hon ha spytt upp något, tänkte jag, men hon åt ju faktiskt bara några vindruvor, apelsinjuice, vatten och lite välling igår. Ingenting mörkt och kladdigt.

Det visade sig vara näsblod som kladdat hela ansiktet, kudden, lakanet mm. Skräckinjagande syn och det har runnit slemmigt blod ur näsan hela dagen. Tårar blir det också många när man är trött och inte orkar (gäller både för sjukt barn och mamma). Idag är Liten dock kontaktbar och har inte sabbath längre (igår gick hon definitivt inte över 49 steg). Och svett ska det ju bli när febern går ner, den har gått ner lite, ögonen är inte längre helt simmiga och som sagt, hon pratar ju med mig. Och hon vill göra saker, vill äta saker, men ångrar sig snabbt när hon påbörjar nåt. Jag är trött, säger hon. Och hon har ont i halsen.

Nu har vi lämnat Storasyster på kalas i Friskis och Svettishallen och Liten tuppade av i vagnen i köket. Jag tar lite paus vid datorn. Ska städa lite sen för vår nya fastighetsskötare kommer på måndagmorgon och kollar fönster och badrum. Håll tummarna.

Kaffeutflykt

Liten är het som en spisplatta, det har hon varit hela natten. Vi har sovit lite halvdåligt, upp ca en gång i timman och hämta vatten och sätta i nappen i munnen. Gick upp vid halv sju och ringde dagis för sjukanmälan, gick upp igen för att ringa jobbet vid sju. Ingen ordinarie personal på avdelningen idag, slå ihop avdelningar, ja ja, vad göra? Körde upp Storasyster, på med kläder, skridskopåsen och granatäpple i väskan. Morbror ställde upp och skjutsade till skolan. Liten nedbäddad i vagnen i köket (tradition vid sjukdom hos oss).

Sån orutin! Inget kaffe hemma. Vi har nästan bara druckit turkiskt kaffe på helgerna och när jag storhandlade förra helgen hade jag inte en tanke på kaffe. Tvärslut. Extrafilt, mössa, skjutsade vagnen ner till ICA och införskaffade kaffe och glass, hm, nudlar 5 påsar för 15 kronor, vi slänger ner det också. Jag gillar faktiskt nudlar.

Liten hade fått alvedon och trodde att hon ville sitta vid bordet och äta glass, men nej, efter en kisspaus ville hon ligga i vagnen och äta glass, efter två tuggor ville hon ha nappen igen. Halvsov en stund, vaknade, ville sitta mammas knä, nej, ner i vagnen igen. Mamma drog in vagnen till datorn och här har vi också provat mammas knä en liten stund, men är tillbaka i vagnen och sover igen. Måste jag försöka få tag på någon som kan hämta storasyster nu eller hur ska detta gå?

Har läst Flamman och druckit kaffe, slängt in en tvätt i maskinen och funderar lite på dammsugning. Vi får se. Ingen idé att dra igång stora projekt, när Liten vaknar är jag tvungen att sitta vid henne hela tiden.

Ickevård av sjukt barn i ickehemmet

Usch, jag är en riktigt usel mamma. Och en riktigt lojal medarbetare. Igår vabbade jag med i stort sett frisk unge som haft feber på morgonen (och natten?), idag åkte jag till jobbet och lämnade sjukt barn till dagis. Puh. Hur ska man veta klockan halv sex på morgonen? Hur avgör man vad som är trötthet och vad som är sjukdom? Kände mig hur som helst usel när jag hämtade mitt febriga barn på dagis och har sedan suttit, legat, burit på henne hela kvällen. Som en tung, het säck slapp mot kroppen.

Tror jag fick ett SMS strax före elva igårkväll där jobbarkompisen undrade hur det var med barnen och om jag verkligen skulle komma och öppna idag. Jojomen, svarade jag, vi mår bra allihop. Klockan 01.38 väcks jag av en orolig, brännande kropp som rör sig av och an i dubbelsängen. Klockan 03.07 efter flera glas vatten får hon alvedon och somnar lugnt in. Klockan 04.45 ringer klockan. Vem är jag, var är jag, hur gör jag?

Först skickar jag SMS till kollegorna att jag inte kan komma idag, lägger mig ner igen och kan inte somna om. Upp igen och skickar ett SMS att jag kommer. Chansar på att samma sak som igår händer idag, att febern försvinner om några timmar.

Lämnar gråtande, omtöcknad Liten på dagis och kör iväg till jobbet. Vågar inte ringa och höra hur hon mår. Klockan kvart över två ringer de från dagis och jag kör hem igen. Liten ligger på golvet med mosiga dimmiga ögon och röda kinder. Hon är varm och tårögd. Vi åker hem. Hon sover i tiominuterspass i mitt knä, kroppen orolig av feber. Hon vill inte ha alvedon.

Storasyster leker med grannen ute. Inte förrän hon kommer in och lägger sig i sängen kan Liten slappna av och somna in. Men det tar ett par timmar och mamma hinner också sova en stund. Sen vinglar jag upp igen och sorterar en säck ärvda kläder som en väninna dumpat utanför. Mina barn skulle behöva typ en sån där garderob som jag sett att Oprah Winfrey har på TV.

Planerar för att handla lite inför midsommar imorgon då jag ändå är hemma och vabbar. Ingen har nappat på min önskan om att köpa kaniner (två honor). Ska försöka sova nu innan de långa vaktimmarna startar igen. (Eller hoppas hon är frisk nu, helst båda två, Storasyster gnyr i sömnen nu).

Internationella kvinnodagen med febersjuk femåring, trotsig tvååring och PMSkärring till mamma

Två långa arbetsdagar och sen hämta febrig, trött femåring på dagis. Visst, hon var hängig redan på morgonen, men ingen feber och hon hävdade bestämt att hon orkade gå till dagis. Och klockan var ju sex på morgonen, vem är inte lite hängig då? Men det är klart, jag har dåligt samvete för att jag inte insåg hur dålig hon var och höll henne hemma igen. Som tur var hade jag bytt pass med en kollega och kunde hämta barnen redan kvart över fyra. På med kläderna och hem, insåg att det inte var någon idé att börja med middagen utan vi satte oss i soffan alla tre och efter tio minuter hade Storasyster somnat med klubba i munnen. Hon sov, med korta vakenbräck, till halv åtta på lördagmorgon. Då hade febern sjunkit från 38.5 till 37.5 men hon var matt, snorig och hostig så vi bestämde oss för ett lugnt firande av Internationella kvinnodagen.

På morgonBolibompa informerades barnen om att det var "Alla tjejers dag", bravo Bolibompa tänkte jag. Sambon köpte det inte alls. Ju mer jag försökte prata med honom insåg jag att han faktiskt verkade tycka att det inte bara är en onödig dag utan även en provocerande dag. Eftersom jag själv led (lider) av svår PMS ville jag inte ta någon diskussion utan fortsatte istället som vanligt med att tvätta tre maskiner, hänga ut tvätt, ta in tvätt, dammsuga halva lägenheten, damma, diska och hålla den trotsiga tvååringen från den lättstötta febriga femåringen. Utan att få utbrott. Nästan omöjligt, hade hjälpt med en whiskey och ett par timmars vila i lugn och ro, men det var för mycket begärt...

På kvällsBolibompa blev jag sedan lika irriterad som jag på morgonen blivit glatt överraskad; Friidrotten (eller vilken sport som helst) drar över och förkortar sändningstiden för dagens (och på lördagar även veckans) viktigaste program och då väljer man på Bolibomparedaktionen att låta dotterns favoritserie om den kvinnliga superhjältinnan Kim Possible utgå och sätter istället in ett kort avsnitt av serien om det manliga fåret Shaun. Bu bu bu Bolibompa.

Och för första gången somnade båda barnen innan åtta och jag fick se Andra chansen på TV. Under deltävlingarna har jag ju bara fått se omröstningarna eftersom jag alltid är i färd med att lägga barn vid åtta. Och efter melodifestivalen så var det då dags för säsongsavslutning på min favoritserie: Brottskod Försvunnen (som jag brukar hinna se eftersom den börjar 21.35, då är problemet snarare att jag har svårt att hålla mig vaken). Det var spännande som vanligt, men snacka om att jag blev förvånad när programmet för ovanlighetens skull slutade med texten "To be continued". Precis innan slutvinjetten ser man en kvinna bli bortförd i en gul skåpbil. I sista avsnittet för säsongen så avslutas handlingen med ett nytt brott. Snacka om att man känner sig lurad...

Så är det då söndag. Dottern är feberfri men hängig. I DN står det att fusket med VAB är mycket mindre än vad man trott. Ca 1,6% av utbetalningarna visar sig vara felaktiga och en del av dem beror på att föräldrar helt enkelt fyllt i blanketten fel. På ett år handlade det om en summa på 229 miljoner kronor i hela Sverige. Undrar just hur mycket det kostar att ha så många anställda på Försäkringskassan som bara sitter och ringer runt till dagis och frågar om det eller det barnet var där den eller den dagen. Till oss som haft öppet i några veckor har FK ringt vid minst fem enstaka tillfällen som jag känner till. Ledaren i lokaltidningens största kamp kommer att förlora fotfäste om man inte lyckas hitta några riktiga fuskisar snart.

debattartiklar, feber och jämställdhet

I morse började eländet med att Storasyster inte vill ta tempen med rumptermometern. Och i vårt samhälle handlar ju allt om hur mycket feber man har. Har man ingen feber så är man inte sjuk och jag kan skryta med att jag är hur cool och ostressad som helst, men detta fick mig att få dåndimpen (kan ha lite med PMS att göra också).

Vi fick åka ner till apoteket idag igen och köpa en annan termometer. Tänkte mig en till öronen för de ska visst vara träffsäkrast, men de kostade över 600 kronor så det kunde jag glömma. Inte tänker jag lägga så mycket på en febertermometer, mina barn är ju aldrig sjuka (?). Eller så är det bara så att innan jag jobbade heltid så brydde jag mig inte så speciellt mycket om att kontrollera febern. Jag kände ju liksom om de var varma eller om de på annat sätt inte kändes krya. Nu är det annat, nu är det som om man måste bevisa för sig själv att de faktiskt är sjuka och att man måste vara hemma.

En feberfri dag hemma, så säger vi till föräldrarna som har barn på vår förskola, och då måste ju personalen gå efter samma principer. Det försöker vi arbetskamrater övertyga varandra om när någon känner sig stressad att återgå till arbetet för att man "tycker" att sitt barn verkar ganska pigg. Idag när jag ringde jobbet så verkade förmiddagen ha flutit på rätt bra, men så hade en kollega fått samtal från sina barns förskola och var tvungen att gå hem och vabba. Så nu blir vi två som vabbar imorgon. Det är som förgjort att vi ska få vara full personalstyrka en enda hel vecka i streck.

Hur som helst så har febern sjunkit under dagen här hemma. Först var det ju helt omöjligt att ta tempen i armhålan eftersom jag inte visste vad jag skulle jämföra temperaturen med då vi tidigare mätt i rumpan. En väninna sa att jag skulle lägga på 0,5. Okej, då började dagen på 38,0. Feber alltså. Inget arbete imorgon. Dagen slutade med 37,2 och relativt pigg dotter. Hon vill tillbaka till dagis. Hon är less på att vara hemma. Jag hoppas morgondagen blir feberfri så att jag kan jobba torsdag-fredag. Två dagar på en vecka. Nej, ingenting blir som man tänkt sig.

Och debattartiklarna som jag tjatar om i den här bloggen (jag skrev två förra veckan, en själv och en tillsammans med MarieLouise) lyser med sin frånvaro i lokaltidningen. Okej, det är mycket med det här med socialchefens avgång och är givetvis det hetaste debattämnet just nu, men det känns liksom att frågorna kring MVCs nedläggning i Hallstavik och uppskjutandet av Familjens Hus också bränner lite. Och inte är det så kul att komma in i debatten flera veckor efter att den är aktuell då dessutom nya fakta kan ha tillkommit. Nej, imorgon när jag vaknar vill jag se min obstinata nuna på debattsidan.

Idag ringde en kille från tidningen Arbetaren förresten. Jag brukar delta i deras panel ibland och då ställer de en fråga som man får svara på. Idag var frågan vad det ska stå på mitt åttondemarsplakat. Svårt att svara så där på rak arm, men just nu känns ju jämställdhetsarbetet på förskolan väldigt nära och aktuellt för mig. Jag har två döttrar i förskolan och dessutom arbetar jag på en förskola. Jag vill att alla som arbetar inom förskolan ska få bättre utbildning, vidareutbildning och input vad det gäller jämställdhetsarbete. På förskolan har man möjlighet att systematiskt arbeta med barnen på ett sätt som man som förälder hemma inte klarar av. Det spelar ju ingen roll om jag behandlar mina barn könsneutralt hemma om de möts av en dockvärld med rosa tingeltangel på dagis. Masshypnosen är ett faktum. Jag är glad att det finns kompetenta och intresserade vuxna som "hjälper" mig att ge mina barn en bra skjuts in i livet och jag är glad att jag får möjlighet att göra samma sak för andras barn. Jag vill verkligen att mer skattepengar satsas på kvalitet i förskolan och inte på vårdnadsbidrag. Vårdnadsbidrag förminskar ALLA barns möjlighet till ett rikare och mer jämställt liv samt riskerar att öka ojämställdheten mellan föräldrarna.

Snöblandat regn och febrig dotter

Ja, inte blir man piggare och gladare av vädret precis. Nu har det dyngat ner regn och snö om vartannat i flera dagar. I badrummet hänger tvätt och torktumlaren gnisslar på. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nej, istället för att jobba heltid jobbar jag ett par dagar i veckan. Resten ägnas åt vabbande. Nu är det Storasyster som fått sin dos. Lite lugnare för mig faktiskt, för hon ligger på soffan och ser på en ny film. Liten får man ju kånka runt på när hon är dålig. Men det råder ingen tvekan om att Storasyster inte mår bra. Hon bara ligger där och varken äter eller leker, sover lite och orkar knappt stå på benen. Hur länge blir jag hemma denna gång? Jojo, får små muntra tillrop från väninnor med barn som haft feber i 24 dagar, systeryster har varit hemma två veckor. Ja men ge er... jag vet, det gäller att coola ner, försöka tänka bort jobbet och kaoset med alla de knappt inskolade små tultarna och de två nya som kommer i veckan och att arbetskollegan också ligger hemma med feber och... vilken start vi fått på vår lilla förskola.

Jag lämnade Liten på dagis idag. Resonerade att det var bäst så eftersom hon varit borta så mycket redan och hon måste ju få in någon rutin hon också, även om hon säkert valt att vara hemma hon med om hon fått. Nu är hon definitivt frisk i alla fall. Inga tvära gnällkast eller hängighet. Hon speedar runt i lägenheten och fixar och donar och snackar oavbrutet. Tänk, för några månader sedan trodde jag att hon omöjligt skulle kunna prata lika bra som Storasyster i den åldern, men nu sprutar ord och meningar ut som rinnande vatten. Och vissa ord på turkiska (men Storasyster kunde fler) och frågar man om hon pratar turkiska svarar hon förnumstigt; nej, pappa pratar turkiska.

Hur som helst har jag jättemycket att göra, förbereda partiföreningens årsmöte på torsdag, skriva verksamhetsberättelse, kopiera mm mm. Sen har jag äntligen fått mitt lån i JAK beviljat så nu ska jag betala av lite av stuglånet och hela billånet och, ja det blir lite dyrare just nu, men i och med att jag inte betalar någon ränta på det så kommer jag att ha över 80000 i sparmedel om 5 år när lånet är betalt och klart. Och då kan jag amortera lite mer på stugan samt flytta över lite mer av det lånet till JAK osv. Känns som en bra plan. (jo, jag vet, nån gång måste jag bergis byta bil också...)

Sen ringde någon försäljare igår så nu har jag gått med på att byta bredbandsleverantör och det är jag inte helt säker på att det var precis det jag ville, men i och med att jag får två gratismånader så kanske det lönar sig ändå, sen kan jag ju byta tillbaka om jag inte är nöjd. Jag vet inte riktigt än, det finns ju två ångerveckor också... (jo, försäljaren hävdade givetvis att det skulle bli billigare, men jag har hela tiden varit nöjd med nuvarande leverantör).

Nu ska jag ringa jobbet och höra hur det går och ikväll får jag följa interpellationsdebatterna från fullmäktige i Radio Roslagen. Inte riktigt lika kul som live...

Från Webmaster till Vabmaster

Har nu helt ändrat min titel från Webmaster till Vabmaster. Finns ingen tid att sitta vid datorn när Liten är oavbrutet krasslig. Hann med nöd och näppe fram till Vaxholm i morse innan telefonen ringde från dagis och jag fick beskedet att min lilla smula hade 39.2 i feber. Och ni ska inte tro att jag VABfuskar för just nu finns det ingenting jag hellre önskar än friska barn och att kunna vara på jobbet den här veckan när vi börjar våra inskolningar. Jag vet att man inte kan påverka att barnen blir sjuka, men ändå känner man sig så kass. Det känns ju som att man inte alls duger till sitt arbete. Jag jobbar ju bara två dagar i veckan som läget är nu och i helgen hade jag ändå tryck över bröstet och kände mig stressad. Tidningar och nyheter känns det som om jag aldrig ser. Jag har helt enkelt ingen aning om någonting. Försöker fokusera på jobbet, men det är sannerligen inte enkelt.

Storasyster är inte heller glad över Litens sjukdomar. Idag fick hon dock stanna på dagis en stund till och imorgon ska hon få gå och ha gympa trots att (kors i taket) pappa ska vara hemma med Liten på förmiddagen. Jag har lyckats omboka hembesöken som vi gör innan inskolningen börjar till i morgon förmiddag, men på onsdag drar det igång på allvar. Då kommer alla barnen till vår nya förskola utan möbler och personal. Hu, så får man väl inte säga, men när jag ringde jobbet idag satt en av kollegorna där ensam och åt lunch eftersom en av de andra var på hembesök och den fjärde låg sjuk med ont i magen. Förra veckan hade hon själv halsfluss och äter väl fortfarande penicillin. Inga möbler hade kommit och det som fanns på plats och var uppställt för golvrengöring kunde hon inte själv lyfta ner. Det känns som en vinglig början, men förhoppningsvis ska allting landa så småningom.

Med pappa hemma tog jag också ikväll chansen att besöka en föräldrarinformation på skolan där Storasyster förhoppningsvis ska börja till hösten. Just idag fick vi i lådan ett brev från kommunen med rubriken "Dags att välja framtid". Muntert. Hoppas jag väljer rätt framtid åt min dotter. Längre ner hittas rubriken "Alla ska välja". ja ja, vi ska, vi ska. Tiden man har på sig att välja via internet är 28 januari till 15 februari. Synd att det brevet kommer idag då de flesta skolor redan haft sina informationsdagar och Öppet hus. Brevet var annars väldigt krångligt formulerat och jag glömde att fylla i önskemål om såväl hemspråk som fritids när jag med snorig Liten kastade mig ut på nätet för att anmäla intresse (först till kvarn liksom...) när jag ändå skulle anmäla tillfällig föräldrarpenning (vab).

Det var i alla fall roligt att på informationsmötet se att jag faktiskt kände igen en hel del föräldrar och att alla inte kommer att vara totalt okända för både mig och dotter. T o m en förälder till en av de närmsta dagiskamraterna fanns där. Det kan bli en bra framtid.

Nu har barnen sovit lugnt en hel timma utan hostningar eller oroliga snorandningar, så jag har hunnit både betala räkningar och hjälpa sambon med en jobbansökan. Nu kanske jag ska se på nyheter..., det är bara som jag inbillar mig, jag vet att jag gör något helt annat om jag lämnar datorn, men men... god natt