Arbetslinjen, vabben och vobben

Jag har tidigare skrivit om dessa knasiga förslag som dyker upp då och då från olika håll, det handlar om att låta människor komma hem till sjuka barn så att föräldrarna kan jobba utan avbrott. Jag tycker förslagen är lika dumma, vem som än kommer med dem. Nu senast är det Svenskt Näringslivs VD, Carola Lemne, som menar att det kan skapas 40 000 nya jobb genom RUT-bidrag till högpresterande föräldrar som inte hinner vara hemma med sina sjuka barn.

Vad är fel med detta? Jag börjar med situationen för barnet, som givetvis vill känna sig trygg tillsammans med sina föräldrar när hen är sjuk och hängig. Är det någon gång en längtar efter mamma/pappa så är det väl när en ligger med feber, kräkningar eller liknande? Det sker ju även för oss vuxna. Till det kommer pressen och kravet på föräldrarna, när detta alternativ finns, kanske t o m företaget/chefen går in och betalar, så blir det svårt för föräldrarna att hävda att de faktiskt vill vara hemma med sina barn när de är sjuka. Ett problem kan också vara att det är svårt att uppbringa lämpliga personer för uppgiften, särskilt utanför storstan. Där kan jag bara jämföra med kompensation för "barnvakt" som en kan få som förtroendevald. Kompensationen utgår till person som inte ingår i familjen. Och var, utanför storstaden hittar du en lämplig barnvakt att plocka in; dagtid till sen kväll? Varför skulle en lämplig person vara arbetslös och kunna ställa upp på det uppdraget en knapp gång i månaden?

Vad kan hända när en okänd person befinner sig ensam med ditt sjuka barn i hemmet? Helt uppenbart är ju att hemska saker kan ske med barn på förskolor där det finns gott om vuxna som har ansvar för alla barn och ev praktikanter. Vad kan då ske i en privat bostad med ett barn som är sjukt? Och hur blir situationen för de som arbetar med att gå runt bland sjuklingar? De borde ju åtminstone bli  befriade från karensdagar själva, men hur blir det när de drar runt smittor från hem till hem? När någon har magsjuka rekommenderas ju att de är hemma minst 48 timmar efter sista symptom för att minska smittorisken. Syskon välkomnas inte heller till förskola eller skola när något av barnen har magsjuka. Får en professionell "vabbare" vara ledig med betalt ett par dagar mellan magsjukevab eller hur är det tänkt?

Alternativet till att ta in en RUTvabbare är tydligen att själv vobba, d v s att jobba hemma samtidigt som en vabbar. För att inte arbetet ska ta överhand har tjänsten Vobbomatic tagits fram. Den mäter hur lång tid du suttit med mailen t ex och talar om när det är dags att i stället ta hand om det sjuka barnen. Även detta känns ju väldigt tveksamt. Det fungerar säkert bra ibland, ett lite äldre halvsjukt barn klarar säkert att kolla en film eller pyssla för sig själv en stund, men ett litet barn eller ett väldigt sjukt barn tar väldigt mycket kraft och tid i anspråk, det är min erfarenhet. En risk med vobbande är att det blir på arbetsgivarens villkor, att arbetsgivaren talar om att det fungerar bra och den anställde inte vågar neka och sedan får sitta uppe på natten eller helgen och arbeta eftersom det inte hanns med under vabben. En annan risk är väl att det blir lite oklart vem som betalar; hur mycket arbetas det, hur mycket vabbas det? Hur kontrollerar försäkringskassan att de inte  betalar ut för mycket i ersättning?

När barnen fyller 12 år är det inte längre tillåtet att vara hemma när de är sjuka. En tolvåring ska således kunna klara sig själv hemma ca 10 timmar (arbete - resa) med hög feber och/eller kräkningar, förkylning osv. en tolvåring förväntas med andra ord att, trots sjukdom, själv kunna fixa frukost, lunch och mellis till sig själv under dagen. Jag är övertygad om att många föräldrar idag tar ut en semesterdag eller sjukskriver sig själva utan betalning för att kunna vara hemma med sina sjuka tolvåringar.

Sammantaget tror jag att denna okänslighet då det gäller föräldrars vilja att ta hand om och finnas där för sina barn då de inte mår bra kommer att vara kontraproduktiv. I stället för att få fler människor att arbeta mer och bli mer högpresterande kommer röster att höjas för det otidsenliga vårdnadsbidraget. "Föräldrar måste få vara med sina barn", "Barn behöver sina föräldrar", kommer det att heta. Det kommer att publiceras rapporter som visar att barnen och föräldrarna far illa av kraven på att föräldrarna ska arbeta allt mer och prestera 24/7. I stället för dessa dumma förslag behövs det en modern syn på arbete, familj och möjligheterna att kombinera dessa samtidigt som det också skapas arbeten åt fler. Den moderna synen innehåller en arbetstidsförkortning som ger föräldrar och barn mer tid tillsammans, tär mindre på dem och gör dem friskare. Föräldrar och barn får mer tid tillsammans, vilket de behöver, speciellt när de inte mår så bra.

Rapport från borgen

Ibland ser man solen från fönstret och när man tittar på termometern förstår man att det är vinter. Storasyster ligger mest och kvider i sängen eller soffan. Även Mellan börjar bli less på att bara leka hemma med sig själv. Ändå kändes allt lite bättre när en vän levererade hem Skruttet, en påse apelsiner och dasspapper. Skruttet var lugn och kramig, hon hade bara varit ledsen en liten stund hade personalen sagt. Hon hade sovit i nästan två timmar! Ja, då hann hon väl inte vara ledsen så lång stund, hon var ju bara där i knappa fyra timmar.

Jag hade tidigare en idé om att barn som egentligen inte ville vara på förskolan kunde ha som strategi att sova väldigt länge. Det fick jag urslaget ur huvudet av en förskolepsykolog och jag hoppas att det inte är så. Men jag tror aldrig någonsin att Skruttet sovit middag så länge. Givetvis är det jobbigt för henne att hela tiden vara på sin vakt, att aldrig kunna ta en amningspaus eller en annan liten paus i mammas trygga famn.

Hon tar igen det när hon kommer hem. Och att sitta fast med ett barn vid bröstet samtidigt som ett annat jämrar sig högt i feberplågor och ett tredje springer omkring snorig i spidermanpyjamas och hittar på hyss, det är ganska avancerat. Nu sover alla tre i vårt sovrum igen och en annan avancerad manöver jag måste ta till ikväll blir att avgöra vart jag ska lyfta vem för att själv få plats. Gårdagens placeringar accepterades inte fullt ut och det gäller att vara clever för att tänka ut nåt nytt.

Imorgon hoppas jag Storasyster är tillräckligt pigg för att kunna sitta i bilen (skit att motorvärmarsladden brann förra veckan) medan jag lämnar Mellan till dagis och teaterbesök och Skruttet på inskolningen (måtte det nu gå vägen). Något möte för mamman i huvudstaden är ju inte att tänka på. Får väl knåpa ihop en motion eller en debattartikel eller nåt istället.

Försäkringskassan

Nu ska jag bara blogga lite och sen duscha och sen sova mina fem timmar. Börjar bli standard. Först hade jag tänkt åka ut till landet efter jobbet imorgon eftersom jag slutar tidigt, men sen kom jag på att elementet gick sönder sist och att vi måste ha ett nytt element innan vi åker ut igen och det kändes liksom inte ett dugg "på" att gå och köpa ett element efter att ha svettat sig igenom födelsedagsfirande och räkningar.

Tacksamt har jag dock noterat att jag inte fått ett öre från försäkringskassan för mina nästan två veckors vab än. Jo, det hade varit tacknämligt att ha dem till hands då det var dags att betala räkningarna, men jag är ju glad att jag ändå har dem att se fram emot...

Försäkringskassan har ju, som vi alla säkert läst om, stora problem att hinna med sina utbetalningar. Nya datasystem och felprioriteringar verkar ha slagit hål i hela systemet. Till exempel är det ju så att eftersom man trodde att så väldigt många livnärde sig på att VABBA så införde man ett system där förskolan/skolan måste intyga att barnet inte varit där under tiden föräldern vabbat.

Detta innebär att FK måste skicka ut en blankett till alla föräldrar varje gång de anmäler vab. Blanketten ska sedan fyllas i av föräldern och lämnas till förskolan/skolan. Där ska någon personal kontrollera i loggarna att barnet varit frånvarande och sen ska (åtminstone på vårt jobb) personalen på avdelningen lämna blanketten till platsansvarig, som ska skriva under. Blankétten ska sedan återlämnas till föräldern som ska komma ihåg att lägga den på lådan. Sen måste någon på FK ta emot blanketten, kontrollera att den överensstämmer med anmäla och bokföra den innan de kan betala ut några pengar.

Vilket jobb! Bara för att man trodde att några kanske fuskade... Och sen visar det sig att det är lika lätt att fuska ändå. Föräldern får ju tillbaka blanketten underskriven och kan hur enkelt som helst ändra uppgifterna innan han/hon skickar tillbaka den till FK. Och därför måste ju FK fortsätta ringa runt till förskolorna/skolorna och dubbelchecka om barnet verkligen var frånvarande den tid som föräldern rapporterat in. Detta för att kontrollera futtpengar som betalas ut till en skara där 99,5% är helt uppriktiga.

Istället borde man kanske koncentrera sig på fusk(medvetet eller omedvetet) bland våra företagare. Skattefusk, svartarbete och dyl sprider sig som löpeld runt landet. Ibland helt medvetet, ibland p g a att människor som inte har en aning om regler och lagar känner sig manade att starta eget, ibland t o m tvingade. Där finns säkert mycket mer pengar att hämta än bland vabbande´, förtvivlade småbarnsföräldrar som inget annat vill än att deras barn ska bli friska så att de kan gå och jobba igen.

48 timmar - en actionvabdag

Bestämde egentligen redan när jag kröp ned bredvid tjejerna i dubbelsängen igårkväll att de båda två skulle få vara hemma idag också och i morse kändes det bara som rätt beslut. Jag var så trött så när jag plötsligt såg Litens stora bruna ögon titta på mig och höra hennes röst prata om TVn så ville jag bara vända mig om och sova mer. "Den har inte börjat än", mumlade jag trots att klockan redan var tjugo i åtta.

Storasyster var så gott som frisk igår, men efter magsjuka gäller ju vad jag förstår 48 timmar efter sista spyan eller diarren innan man är smittfri. Och det är också det vi säger till våra föräldrar på jobbet. Storasyster, som ju i stort sett aldrig blir sjuk, spydde en gång och var sedan dålig i magen hela söndagen, sen verkar det ha varit över för hennes del. Liten, som blev dålig natten mellan fredag och lördag, var till synes frisk under söndagen, men led av jordens explosionsdiarré under måndagen. Det kanske är därför det är bäst att vänta 48 timmar.

Hur som helst är man ju helt slut (har väl haft en diarrésväng själv också och sen äter jag ju fortfarande medicin) och man blir ju också väldigt trött av att bara gå inne. hade tänkt ta mig ut en sväng med tjejerna igår, men när Liten var tvungen att ha blöja för att inte bajsa ner sig hela tiden så tyckte jag det kändes riskabelt.

Men idag tog vi en sväng förbi stugan i solskenet. Det är lustigt att tjejerna blir som nyutsläppta kalvar när man kommer dit. De hoppade och for och skrattade i snön. Så blir det liksom aldrig hemma på gården i stan. Jag hade kokat korv (hot dogs, som jag aldrig köper men 5 paket för 20 kronor kunde jag inte låta bli, barnen äter det ju åtminstone) och tagit med. Liten tuggade i sig en halv och Storasyster åt tre stycken med bröd (jag hade två roslagsgrillare med till mig...). Vi tog en promenad till stranden och barnen åkte rutschkanan från den stora stenen.

Vi var väl ute två timmar och jag fick den där känslan av att det blir jobbigt att vara hemma med Liten imorgon när hon är "frisk". Man vet ju att man behövs på jobbet och det är som något dåligt samvete gnager inom en. Men när vi kom hem var Liten helt slut, hon fick i sig en banan, en liten pannkaka och några russin och hon var trött och lättstött ända tills hon äntligen fick komma i säng. Så det var rätt tungt för henne.

Sen får jag ju erkänna att jag säkert hade skippat de där 48 timmarna för Liten om det inte varit för att jag igår fick veta att dagis stänger 16.00 imorgon och jag inte har någon som kan hämta henne den tiden. Själv har jag arbetstide till 16.00 och det tar minst en timma att ta sig till dagis. Så jag håller på reglerna och har henne hemma en dag till. För att vila. För att inte smitta.

När jag ringde jobbet fick jag veta att de skickat hem ett barn med magsjuka idag igen. Det hände ju flera gånger förra veckan då jag jobbade också. Så, har man otur blir man väl sjuk direkt igen när man kommer tillbaka på torsdag. Och jag känner bara att jag vill inte ha en sjukhelg till. Det är minst fyra helger på raken nu som vi inte mått okej här hemma. Och det är ju därför vi aldrig kan vara på landet och njuta som vi gjorde de där timmarna idag. På lördag vill jag ligga framför brasan på landet, äta chips och se på andra deltävlingen i melodifestivalen. Inte vara sjuk.

En piggare dag

Idag har det varit betydligt mer fart här hemma, visserligen har Liten legat i vagnen och i soffan och tittat på film, men hon har inte sovit någonting. Och hon har ätit lite bacon, lite glass, lite yoghurt och några kex. Finemang.

Hon läser tidningar, böcker och leksakskataloger. När hon kom till sidan med tekniklego sa hon upprivet; Mamma, var är leksakerna? Hm...

När vi gick och lämnade och hämtade Storasyster på skolan satt hon upp i vagnen. JO, hon måste vara på rätt väg nu. Vägen mot frisk. Vi kommer att vara hemma imorgon också och då väntar jag mig full rulle.

Blod, svett och tårar

Vem är det som tror att man vabbar för att det är roligt? Att det är någon slags extra semester? Nej, är det något som kräver blod, svett och tårar så är det att vara hemma med sjuka barn. Ja, just det, blod. I morse vaknade jag (efter en natt då jag vaknat ca 1-2 gånger per timme och serverat vatten, gått på toaletten och letat efter napp, nalle etc) och funderade på när Liten åt choklad senast, hon var liksom kladdig i hela ansiktet. Kan hon ha spytt upp något, tänkte jag, men hon åt ju faktiskt bara några vindruvor, apelsinjuice, vatten och lite välling igår. Ingenting mörkt och kladdigt.

Det visade sig vara näsblod som kladdat hela ansiktet, kudden, lakanet mm. Skräckinjagande syn och det har runnit slemmigt blod ur näsan hela dagen. Tårar blir det också många när man är trött och inte orkar (gäller både för sjukt barn och mamma). Idag är Liten dock kontaktbar och har inte sabbath längre (igår gick hon definitivt inte över 49 steg). Och svett ska det ju bli när febern går ner, den har gått ner lite, ögonen är inte längre helt simmiga och som sagt, hon pratar ju med mig. Och hon vill göra saker, vill äta saker, men ångrar sig snabbt när hon påbörjar nåt. Jag är trött, säger hon. Och hon har ont i halsen.

Nu har vi lämnat Storasyster på kalas i Friskis och Svettishallen och Liten tuppade av i vagnen i köket. Jag tar lite paus vid datorn. Ska städa lite sen för vår nya fastighetsskötare kommer på måndagmorgon och kollar fönster och badrum. Håll tummarna.

Kaffeutflykt

Liten är het som en spisplatta, det har hon varit hela natten. Vi har sovit lite halvdåligt, upp ca en gång i timman och hämta vatten och sätta i nappen i munnen. Gick upp vid halv sju och ringde dagis för sjukanmälan, gick upp igen för att ringa jobbet vid sju. Ingen ordinarie personal på avdelningen idag, slå ihop avdelningar, ja ja, vad göra? Körde upp Storasyster, på med kläder, skridskopåsen och granatäpple i väskan. Morbror ställde upp och skjutsade till skolan. Liten nedbäddad i vagnen i köket (tradition vid sjukdom hos oss).

Sån orutin! Inget kaffe hemma. Vi har nästan bara druckit turkiskt kaffe på helgerna och när jag storhandlade förra helgen hade jag inte en tanke på kaffe. Tvärslut. Extrafilt, mössa, skjutsade vagnen ner till ICA och införskaffade kaffe och glass, hm, nudlar 5 påsar för 15 kronor, vi slänger ner det också. Jag gillar faktiskt nudlar.

Liten hade fått alvedon och trodde att hon ville sitta vid bordet och äta glass, men nej, efter en kisspaus ville hon ligga i vagnen och äta glass, efter två tuggor ville hon ha nappen igen. Halvsov en stund, vaknade, ville sitta mammas knä, nej, ner i vagnen igen. Mamma drog in vagnen till datorn och här har vi också provat mammas knä en liten stund, men är tillbaka i vagnen och sover igen. Måste jag försöka få tag på någon som kan hämta storasyster nu eller hur ska detta gå?

Har läst Flamman och druckit kaffe, slängt in en tvätt i maskinen och funderar lite på dammsugning. Vi får se. Ingen idé att dra igång stora projekt, när Liten vaknar är jag tvungen att sitta vid henne hela tiden.

Sjukdomar slår till - mot allt och alla?

tomt på jobbet. Ja, jag är ju van att vara ensam på min avdelning. Nu är båda mina kollegor sjuka och vår extraresurs vabbar. Idag hade jag vår favvovikarie från gamla stället som stöd hela dagen och det kändes bra även om det givetvis var lite känsligt med min kollegas fyra inskolningsbarn som varken är helt vana med mig och aldrig har sett vikarien. Men jag tycker det gick över förväntan väl ändå.

Imorgon kan vikarien inte komma och det fattas folk på flera avdelningar så om vår extraresurs mot förmodan skulle kunna komma så kan hon inte vara på vår avdelning. Frågan börjar bli vem som kommer att vara där för helt tvärt ikväll så blev Liten riktigt kass. Hon var pigg och glad när jag hämtade henne på dagis och barnen jagade varandra glatt till bilen. Jag skulle göra blodpudding, som de älskar (och som går fort), vi skulle äta lite snabbt och sen dra iväg på ett möte för att diskutera kommunens anslutning till Norrvatten, alternativen och det faktum att Veolia har driften av vattnet i kommunen. Barnen äter framför TV:n.

rätt vad det är, strax före sex, hör jag ett vrål från vardagsrummet, Liten vill inte äta. "Jag vill ha dig!", vrålar hon (standardfras när hon vill sitta i mitt knä och nypa mig i halsen). "Jag har ont i magen", säger hon. Hon gråter och får komma och sätta sig i mitt knä vid köksbordet. Jag försöker peta i mig blodpuddingen och ställer frågor hur hon mår, var hon har ont etc.

Inte ont någonstans, "jag vill ha dig!", hon släpper mig inte en sekund, kroppen är spänd, hon fryser, huvudet somnar mot min axel. Jag kan inte plocka av. sylten utan lock, blodpuddingrester, juicen. Går in i sovrummet, men hon vägrar ligga, somnar igen mot min axel. Jag ringer partikamraterna och säger att jag inte kan komma, tyvärr. Vi sätter oss i fåtöljen framför Bolibompa. Liten är vaken och håller fast mig hårt. Storasyster är trött och hes och lite smågrinig. Jag hoppas att de båda bara är trötta.

Det blir ett sjå att få på pyjamasarna och komma i säng. Liten håller på att somna sittandes på toaletten. Vid frågan om hon är färdig blir svaret om och om igen nej tills jag plockar ner henne och torkar ändå. Storasyster har sett nåt på TV om kriget i Gaza, hon vill inte att Liten är sjuk, hon vill inte själv bli sjuk, men hon vill höra Djungelboken. Vid lässtunden piggnar även Liten till en stund, de äter båda välling och somnar nästan direkt.

Liten känns varm. Vad är min inställning? Ställa klockan på 04.45, stiga upp, äta frukost, duscha och sen tempa Liten. Hoppas hon är frisk. eller redan nu inse att hon är sjuk och förbereda oss på att stanna hemma, sova länge, bli friska imorgon? Jag vet inte.

Var kommer tiden ifrån?

Jag förstår om ni undrar hur jag helt plötsligt har tid att sitta här och länka och tipsa och skriva, men ni som följer bloggen har säkert förstått att jag är hemma och vabbar idag. hemma med stort barn som har huvudvärk och feber och tillbringar dagen framför Pippi Långstrump och Mary Poppins. Liten är på dagis för första gången när jag är hemma faktiskt. Annars brukar hon också få vara hemma när Storasyster är sjuk, men jag tyckte det skulle bli lugnare om Storasyster fick vila själv några timmar. Sen blir det full fart när Liten ränner hem och styr och ställer igen.

Skönt i alla fall för alla med en kortare dag. Jag skulle inte ha hämtat dem förrän vid sex ikväll......

Försäkringskassans inferno

Försäkringskassan har inte tid att betala ut ersättningar i tid. Nej, tacka för det när det ska plockas in intyg från förskolor och skolor på att barn som föräldrar vabbat för verkligen varit borta de dagar som föräldern vill ha ersättning för. Det bäddar ju för felifyllda formulär och försenade utbetalningar.

När jag är hemma och vabbar måste jag först komma ihåg att kontakta FK första dagen jag är hemma. Missar jag midnatt med ett par minuter är den dagen borta. Det låter ju som om man har gott om tid, en hel dag hemma, ska man inte hinna då? Men sjuka barn tar både tid, kraft och energi och sen har man kanske fler barn, mer familj som ska tas om hand. Det är möjligt att man inte kan ta sig tid att prata med en telefonsvarare (som inte hör vad man säger om någon skriker i bakgrunden) eller sitta vid en dator förrän alla sover. Och då kan klockan vara över midnatt.

När man sen är tillbaka i arbete igen måste man åter kontakta FK för att intyga hur länge man varit hemma, hur man skulle ha jobbat om barnet inte varit sjukt, vilken förskola barnet går på när det är friskt samt telefonnummer dit, vilken sjukdom barnet haft, vad den andra föräldern gjort under tiden barnet varit sjukt mm mm

På jobbet måste man sedan fylla i en dylik lapp som ska skickas till lönekontoret. Och efter detta återstår sedan att intyga samma sak på en lapp som ska undertecknas av förskolan/skolan och sedan skickas tillbaka till FK. Gör man sin vabanmälan via internet bjuder FK storslaget på portot.

Jag har sedan vecka 32 gått ner i tid och begärt föräldrarpenning för att täcka upp till heltid. Jag har ännu inte fått ett öre utbetalt.

Meganovember?

Började november i början av augusti i år eller? Jag vet inte vad det är, men någonting påverkar min kropp och min själ så att jag har svårt att få ihop såväl vardagar som helger på ett tillfredsställande sätt just nu. Och, liksom november, så verkar det inte ha något slut.

Rutiner i vardagen saknas helt, varje liten vardagspryl känns som ett företag, barnen är trötta för det mesta (och mamman outsägligt slut), Storasyster har jobbigt med allt nytt, men även med sig själv och hela sin sexårsperson, Liten trotsar på och snoren vägrar sluta rinna. Posten samlas i drivor, jag glömmer ringa människor, glömmer gå på möten, orkar inte gå på möten, orkar inte ringa människor etc.

Förra veckan vabbade jag och min kollega var magsjuk, inskolningarna gick i stå. Nu är vi på benen, men vi hann inte längre än till lunch förrän vår resurspersonal blev hemringd p g a sjukt barn. Min magsjuka kollega är halvtidssjukskriven till november (inte för magsjuka dock) och vi jagar vikarier. Jag tänkte äntligen börja vara ledig måndagar fr o m nästa vecka, men har redan dåligt samvete för att jag gått ner i tid.

Samtidigt tryter orken att vara överlojal mot sin arbetsgivare när vi hela tiden får pikar och tillrättavisningar uppifrån. Här sitter man hemma på sin fritid och drar ut foton, skriver schema för personal, inskolningsschema för barn, läser litteratur som man blivit ålagd att läsa mm mm, sen får man höra att man inte får skriva upp och kräva betalt för att man kommer en kvart tidigare eller stannar en kvart längre på arbetsplatsen. Nej, för om vi kommer och börjar tjafsa om kvartar, då kommer minsann vår chef att börja kontrollera att vi verkligen stannar tiden ut varje dag även om något barn nån gång skulle vara sjukt eller bli hämtat tidigare. Och då har vi t ex vår resurs som gått in en kvart tidigare varje morgon under hela inskolningen för att det ska fungera. Det blir många obetalda kvartar det. Och eftersom hon inte jobbar heltid och aldrig stänger så kommer hon aldrig att kunna gå hem tidigare p g a att något barn är sjukt eller blir hämtat tidigare.

När vi förra veckan stod utan personal på ena avdelningen tyckte vi att det kunde vara lämpligt om den avdelningens inskolningsbarn stannade hemma eftersom det inte fanns någon som kunde ta hand om dem på förskolan och eftersom det då kunde vara till nackdel för en bra inskolning. Vi sa inte åt dem att stanna hemma, vi rådde dem att göra det. Men så fick vi inte göra. Istället skulle en underbemannad förskola, med en avdelning helt utan personal, med såväl gamla som helt nyinskolade barn även hysa in den frånvarande personalens inskolningsbarn utan att kunna avsätta några resurser på att ta hand om dessa. Helt förkastligt om du frågar mig. Men gör inte det för jag är så neg just nu. Dessutom ska jag då känna mig skyldig för att jag vabbade och var en "orsak" till denna kaos.

Att känna sig maktlös på sin arbetsplats är en megaorsak till sjukdomar, sjukskrivningar och olyckor. Och när jag körde hem från jobbet idag och bara kände som om jag stångar huvudet blodigt i väggen utan att få något tillbaka förutom en ynka lön och tänkte på min lilla sexåring som är så orolig just nu, så ville jag bara strunta i att jobba mer; gå in i väggen eller vad det än kallas, lägga av, stanna hemma. Jag kände mig sjuk helt enkelt, sjuk, less, paj, som november. När klickar rutinerna? När börjar allt fungera igen?

En väninna som verkar vara i samma nedlutade läge utmanade mig på en stafett i att sms:a ljusa stunder. Ha ha, lättare sagt en gjort. Det mesta jag lyckades få iväg handlade om att sova, att barnen sov eller möjligtvis om något att äta. Jag tror hon vann på walk over till sist.

Vabba, vabba äta lunch

Jag känner mig rätt slut. Tre dagar hemma medPMS mamma och trotsig, sjuk tvåochetthalvtåring. Somnar ovaggad om man säger så. Och det gjorde även barnen ikväll, trots att jag med våld och envishet fick Liten att sova middag idag också. Strax efter sju ber Storasyster om att få gå och lägga sig. Försöker minnas semestern när hon låg vaken till tolv och vred sig runt runt i sängen. Jo, för att förklara några ord i raderna ovan, jag var alltså tvungen att med milt våld lägga Liten i sängen och hålla henne kvar där tills hon slutade skrika och snarkade istället. Vet inte om jag överlevt dagen om hon inte somnat. Medan hon sov (en dryg timma tror jag) försökte jag röja upp allt hon rivit ner under de här dagarna. Det låg grejor överallt, överallt. Hon drar ut leksaksbackarna och tömmer ut dem, sen drar hon runt med leksaker, böcker, spelkort, äpplen, russin, kakor (mutor) i hela lägenheten.

Det känns lite bättre nu när jag hunnit förbereda några middagar, tagit hand om lite av äppelskörden och så här hemma. Nu är det bara jobbstressen som trycker på bröstet. jag har lovat jobba imorgon. Så är de snoriga och griniga imorgonbitti så är det bara att bita ihop, lyfta upp dem, klä på dem och köra iväg dem. För det är ju morgnar och kvällar som är jobbigast, mitt på dagen mår Liten utmärkt nu, sånär på lite snor.

Det är märkligt faktiskt, hur man känner pressen från jobbet. Man känner att man nästan inte får vara borta och även om alla mina arbetskamrater har stor förståelse för hur det är, så ser man ändå ner på sig själv, ursäktar sig och tycker sig vara sämre än de som är på jobbet. Alla vi har barn och alla är hemma nån gång, men man känner sig ändå som om man är hemma mycket oftare etc etc. Och inför chefen ska vi inte tala om, då känner man sig riktigt liten, som att man inte klarar av sitt jobb liksom...

Ändå stod jag själv på föräldramötet igår och deklarerade hur oerhört viktigt det är att barnen är hemma från förskolan när de är sjuka. Hellre en extradag hemma än att komma tillbaka halvdålig. Den devisen fungerar tyvärr inte för våra egna anställda. Och då kan man ju tänka hur de säger på barnens dagis; Hon som själv jobbar på förskola, hon borde väl veta bättre...

Det viktigaste i livet enligt de flesta är väl hälsan och då framför allt barnens hälsa. Att man då inte har stake nog att värna den bättre.

LÅG är väl ordet för dagen

Ja, hälsonivån här i familjen är rätt låg. Precis som jag ordade härom kvällen, så blir det sällan som man tänkt sig. Natten därefter blev het och snorig och nu har jag vabbat i två dagar. Liten fortfarande väldigt snorig och hostig. Själv känner jag mig inte heller 100% frisk, snor, lite ont i halsen och tryck över bröstet. Kan iofs vara PMStecken, men är nog lite förkylningssymptom också.

Trots sjukdom var vi ner med Liten till dagis för fotografering i morse och på kvällen har barnen varit hos mormor så att mamma kunde åka till jobbet och delta i föräldramötet. Så, man får pussla. Nu får vi se om det blir något jobba imorgon. En del i kruxet är väl att det blir så långa dagar, tidiga morgnar och sena kvällar. Kanske Liten skulle orka dagis från nio till tre, men från sju på morgonen till halv sex på kvällen, det känns inte som någon hit.(just nu lappar mitt schema lite över p g a att jag fortfarande håller på med inskolningar, men vissa är klara och därför gäller ordinarie schema. Svårt att förklara, men det innebär att jag måste vara på jobbet åtta varje morgon även när jag egentligen börjar nio).

Storasyster har varit i skolan, men inte på fritids och hon verkar tämligen nöjd med detta upplägg. Idag kom fröken fram när vi hämtade och berättade att Storasyster varit låg under dagen och känt sig ensam och utanför. De hade bl a gjort en övning där de skulle skriva ett namn på någon som de ville gå med hand i hand vid utflykt och Storasyster hade skrivit sitt eget namn. När jag frågade varför hon gjort det så sa hon att "jag känner bara S (kompis från dagis) och han håller så hårt i handen, så jag vill inte gå med honom."

Hur som helst var det en låg dag och Storasyster trodde att det var den värsta dagen i hennes liv. Trots att vi gjorde klart inbjudningskorten till kalaset och de fick åka till mormor. (tror det var bättre när jag hämtade dem vid åtta, men Storasyster undrade vad det var för möten som höll på mitt i natten.)

Pratade med en väninna i telefon som sa att hon fick ångest när hon såg ett spädbarn för hon tänkte direkt på hur det skulle bli när barnet började skolan och jag måste instämma i hennes oro/ångest. När Storasyster föddes var min största oro skolstarten och åren genom skolan. Antagligen påverkar det mig att jag 90% av min egen grundskoletid (och då ska vi inte tala om gymnasietiden...)så ekade frasen: Jag hör inte hemma här, genom mitt huvud. I do not belong here... Det behöver inte vara så att man är direkt mobbad eller utstött, men det är så lätt att inte känna sig hemma i en skolmiljö, så lätt att känna sig fel, utanför, längtande efter någonting annat. Och det påverkar givetvis studiebenägenheten och resultaten. Och livet.

Jag trodde på något sätt att det skulle vara lättare att börja skolan när man gått på dagis. Jag trodde att det skulle vara lättare när man är social och utåtriktad. Men tydligen är det svårt ändå. En låg dag - trots att Storasyster var dagens Hjärtebarn i klassen.

Det blir sällan som man tänkt sig

Ofta brukar såna där veckor när man har sjukt mycket superviktiga grejor inbokade sluta med pannkaka och ganska lite att förströ sig med. Känns som om det är däråt det kan luta denna vecka med föräldrarmöten, inskolningar, mulle mm och en Liten som snorar och hostar och sover tätt fastklamrad runt mammas hals, oroligt, med många avbräck. Kanske slutar den här veckan i VAB och inskolningar o dyl läggs liksom på hög för framtida fullspäckade veckor?

Annars har vi ätit svenska, färska kräftor, Storasyster räknar matematik (favoriten i skolan) och spelar fotboll och mamma stressar alldeles för mycket över ingenting. Ändå hinner hon inte. När stannar ekorrhjulet upp? Jag hade verkligen 5 lata veckors semester (nåja, 4 åtminstone) med böcker, deckare på TV, brazilian baya te och hårdbrö med brännvinsost. Jag är redan uppe i 120, trots att jag gått ner i tid på jobbet (åtminstone snart har jag gjort det).

Imorgon ska vi koka äppelmos, bada barnen och se till att få Litens hår tvättat inför fotograferingen på onsdag (måste vara snart två veckor sen hon tvättade håret), göra klart inbjudningskorten till Storasysters kalas och skicka iväg dem mm mm. Så, det är väl bäst jag kojar nu. Väckarklockan ringer 04.40.

Ickevård av sjukt barn i ickehemmet

Usch, jag är en riktigt usel mamma. Och en riktigt lojal medarbetare. Igår vabbade jag med i stort sett frisk unge som haft feber på morgonen (och natten?), idag åkte jag till jobbet och lämnade sjukt barn till dagis. Puh. Hur ska man veta klockan halv sex på morgonen? Hur avgör man vad som är trötthet och vad som är sjukdom? Kände mig hur som helst usel när jag hämtade mitt febriga barn på dagis och har sedan suttit, legat, burit på henne hela kvällen. Som en tung, het säck slapp mot kroppen.

Tror jag fick ett SMS strax före elva igårkväll där jobbarkompisen undrade hur det var med barnen och om jag verkligen skulle komma och öppna idag. Jojomen, svarade jag, vi mår bra allihop. Klockan 01.38 väcks jag av en orolig, brännande kropp som rör sig av och an i dubbelsängen. Klockan 03.07 efter flera glas vatten får hon alvedon och somnar lugnt in. Klockan 04.45 ringer klockan. Vem är jag, var är jag, hur gör jag?

Först skickar jag SMS till kollegorna att jag inte kan komma idag, lägger mig ner igen och kan inte somna om. Upp igen och skickar ett SMS att jag kommer. Chansar på att samma sak som igår händer idag, att febern försvinner om några timmar.

Lämnar gråtande, omtöcknad Liten på dagis och kör iväg till jobbet. Vågar inte ringa och höra hur hon mår. Klockan kvart över två ringer de från dagis och jag kör hem igen. Liten ligger på golvet med mosiga dimmiga ögon och röda kinder. Hon är varm och tårögd. Vi åker hem. Hon sover i tiominuterspass i mitt knä, kroppen orolig av feber. Hon vill inte ha alvedon.

Storasyster leker med grannen ute. Inte förrän hon kommer in och lägger sig i sängen kan Liten slappna av och somna in. Men det tar ett par timmar och mamma hinner också sova en stund. Sen vinglar jag upp igen och sorterar en säck ärvda kläder som en väninna dumpat utanför. Mina barn skulle behöva typ en sån där garderob som jag sett att Oprah Winfrey har på TV.

Planerar för att handla lite inför midsommar imorgon då jag ändå är hemma och vabbar. Ingen har nappat på min önskan om att köpa kaniner (två honor). Ska försöka sova nu innan de långa vaktimmarna startar igen. (Eller hoppas hon är frisk nu, helst båda två, Storasyster gnyr i sömnen nu).

Bravo Försäkringskassan-ni är nåt på spåren

Ja, jag tycker det är bra att Försäkringskassan nu tänker ägna sig åt att betala ut sjukpenning i stället för att jaga VABfuskare. Detta betyder inte att jag tycker att det är okej att fuska, men då fusket har visat sig vara så försvinnande litet så tycker jag att Försäkringskassan i stället borde lägga sina resurser på att se till att människor som rätteligen ska ha pengar får dem i tid. Bravo.

Annars har det varit en bra dag på jobbet, schemat som jag satt och ritade på till närmare halv tolv i natt verkade vara justerbart och användbart inför hösten. Är mest stressad över att jag måste hinna handla inför midsommar just nu. Och att vi ska till parken och titta på Tobbe Trollkarl imorgon. Jag som vill till landet så fort som möjligt. Nu kommer vi inte ut förrän på eftermiddagen och sen är det fotboll hela kvällen och jag har lovat Storasyster att få se matchen.

I övrigt tyckte jag att jag hade ett bra förslag igår när jag bloggade om att barn själva borde få vara med och skapa sina förskolelokaler och apropå det har jag själv ringt en förskola idag för att höra mig för om plats för Liten till hösten. Jag känner mig tveksam redan från början eftersom det tog så lång tid att skola in henne och hon nu trivs så bra. Varför tänker jag då ens på att byta? Jo, det är ju så att Storasyster börjar skolan och skolan ligger åt andra hållet och iofs åker jag alltid bil, men kanske blir det ändå lite enklare om man bara ska åt ett håll. Och om någon ska hjälpa till att hämta... Vi ska på besök nästa torsdag så får jag väl bestämma mig sen...

Det har åskat och regnat och det har tydligen även haglat och stormat här hemma. I helgen ska det vara ostadigt, men inte så mycket nederbörd. Tja, inget vidare, hellre ostadigt med en massa nederbörd så kan det klarna upp och bli soligt och varmt till midsommar sen. Bara två veckor kvar till semestern. Får se hur jag ska lösa bloggen då.

Klockan är bara knappa tio men jag får väl ta mig i säng om jag ska orka köpa slang till pumpen, getingmedicin, myggmedel och storhandla mat samt kolla in Tobbe Trollkarl och Markoolio, och sent omsider ta mig till landet för nån typ av lugn och ro framför fotbollen. Natti.

Trasig diskmaskin söker service mm

Idag grät Storasyster av trötthet redan när jag hämtade barnen på dagis. Och då skulle vi bara hem och hälla i dem varsin drickyoghurt, koka choklad och få på Storasyster regnkläder innan det var dags att köra henne till kvällsmulle. Någon matsäck hade hon dock inte behövt eftersom mullefröken idag bjöd på korv och festis till alla barn.

Liten och jag for till Rusta för att lämna in den trasiga diskmaskinen som stått i bilen sedan i söndags. Men se det gick inte alls det. Kassörskan förklarade att de hade servicestationer som skötte sånt åt dem. Sen ringde hon någon kollega och bad honom/henne att leta rätt på ett telefonnummer. Under tiden tog hon några fler kunder och vi stod och väntade. En kund ville köpa ett bord med sex stolar och undrade om erbjudandet som annonserats fortfarande gällde. Det kunde inte kassörskan svara på så kunden ombads återkomma imorgon vid fyra då chefen skulle finnas på plats. precis som om man druttar omkring med en bil som det går att få in ett bord och sex stolar i för jämnan.

Kollegan ringde och meddelade att inget telefonnummer till servicestation hittats så vi fick numret till Rustas kundtjänst istället. Där skulle man säkert ha numret till servicestationerna. Så den trasiga diskmaskinen står kvar i bilen och tar plats. Hoppas nu en servicestation finns inom rimligt avstånd och med vettiga öppettider annars kommer jag att få åka runt med en diskmaskin i bilen i evighet.

Vi var in en sväng på Jysk också och köpte en bäddmadrass och sen gick vi till Blomsterlandet för att göra av med mina presentkort som jag fick av kollegorna i kassan på mitt förra jobb. Snabbt sprang jag genom landet med trött Liten och plockade vagnen full av växter som jag inte riktigt såg prislapparna på. Men när jag kom till kassan med mina presentkort på 500 kronor så visade det sig att jag plockat grejor för 496.50. Bra jobbat. Två svarta vinbär, en röd, en fläder, två kaprifol och en påse sättpotatis. Nu trängs de med diskmaskinen i bilen (Varför var jag så snål och tyckte mig tjäna 700 kronor på att köpa en diskmaskin på Rusta istället för i fackbutiken?). Och varför är det inte lag på att skylta ut att service av trasiga varor sker av någon annan som kunden själv är tvungen att leta rätt på?

När vi kom hem långt senare efter fika hos syster också grät båda barnen hysteriskt av trötthet. Tur vi har sovmorgon imorgon. De kan få sova ända till halv åtta. När de somnat tog jag en snabbdusch och nu ska jag försöka reda ut varför min arbetsgivare drar tiden gånger faktor 1.4 när jag är föräldrarledig eller vabbar. Ersättningen från FK är ju bara 0.8 gånger 1.0, vilket gör att den egentliga ersättningen vid föräldrarledighet då blir ca 57% av lönen. Så ska det väl inte vara? Då har man ju inte råd att vara hemma med barnen vare sig de är friska eller sjuka...

Internationella kvinnodagen med febersjuk femåring, trotsig tvååring och PMSkärring till mamma

Två långa arbetsdagar och sen hämta febrig, trött femåring på dagis. Visst, hon var hängig redan på morgonen, men ingen feber och hon hävdade bestämt att hon orkade gå till dagis. Och klockan var ju sex på morgonen, vem är inte lite hängig då? Men det är klart, jag har dåligt samvete för att jag inte insåg hur dålig hon var och höll henne hemma igen. Som tur var hade jag bytt pass med en kollega och kunde hämta barnen redan kvart över fyra. På med kläderna och hem, insåg att det inte var någon idé att börja med middagen utan vi satte oss i soffan alla tre och efter tio minuter hade Storasyster somnat med klubba i munnen. Hon sov, med korta vakenbräck, till halv åtta på lördagmorgon. Då hade febern sjunkit från 38.5 till 37.5 men hon var matt, snorig och hostig så vi bestämde oss för ett lugnt firande av Internationella kvinnodagen.

På morgonBolibompa informerades barnen om att det var "Alla tjejers dag", bravo Bolibompa tänkte jag. Sambon köpte det inte alls. Ju mer jag försökte prata med honom insåg jag att han faktiskt verkade tycka att det inte bara är en onödig dag utan även en provocerande dag. Eftersom jag själv led (lider) av svår PMS ville jag inte ta någon diskussion utan fortsatte istället som vanligt med att tvätta tre maskiner, hänga ut tvätt, ta in tvätt, dammsuga halva lägenheten, damma, diska och hålla den trotsiga tvååringen från den lättstötta febriga femåringen. Utan att få utbrott. Nästan omöjligt, hade hjälpt med en whiskey och ett par timmars vila i lugn och ro, men det var för mycket begärt...

På kvällsBolibompa blev jag sedan lika irriterad som jag på morgonen blivit glatt överraskad; Friidrotten (eller vilken sport som helst) drar över och förkortar sändningstiden för dagens (och på lördagar även veckans) viktigaste program och då väljer man på Bolibomparedaktionen att låta dotterns favoritserie om den kvinnliga superhjältinnan Kim Possible utgå och sätter istället in ett kort avsnitt av serien om det manliga fåret Shaun. Bu bu bu Bolibompa.

Och för första gången somnade båda barnen innan åtta och jag fick se Andra chansen på TV. Under deltävlingarna har jag ju bara fått se omröstningarna eftersom jag alltid är i färd med att lägga barn vid åtta. Och efter melodifestivalen så var det då dags för säsongsavslutning på min favoritserie: Brottskod Försvunnen (som jag brukar hinna se eftersom den börjar 21.35, då är problemet snarare att jag har svårt att hålla mig vaken). Det var spännande som vanligt, men snacka om att jag blev förvånad när programmet för ovanlighetens skull slutade med texten "To be continued". Precis innan slutvinjetten ser man en kvinna bli bortförd i en gul skåpbil. I sista avsnittet för säsongen så avslutas handlingen med ett nytt brott. Snacka om att man känner sig lurad...

Så är det då söndag. Dottern är feberfri men hängig. I DN står det att fusket med VAB är mycket mindre än vad man trott. Ca 1,6% av utbetalningarna visar sig vara felaktiga och en del av dem beror på att föräldrar helt enkelt fyllt i blanketten fel. På ett år handlade det om en summa på 229 miljoner kronor i hela Sverige. Undrar just hur mycket det kostar att ha så många anställda på Försäkringskassan som bara sitter och ringer runt till dagis och frågar om det eller det barnet var där den eller den dagen. Till oss som haft öppet i några veckor har FK ringt vid minst fem enstaka tillfällen som jag känner till. Ledaren i lokaltidningens största kamp kommer att förlora fotfäste om man inte lyckas hitta några riktiga fuskisar snart.

Snöblandat regn och febrig dotter

Ja, inte blir man piggare och gladare av vädret precis. Nu har det dyngat ner regn och snö om vartannat i flera dagar. I badrummet hänger tvätt och torktumlaren gnisslar på. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Nej, istället för att jobba heltid jobbar jag ett par dagar i veckan. Resten ägnas åt vabbande. Nu är det Storasyster som fått sin dos. Lite lugnare för mig faktiskt, för hon ligger på soffan och ser på en ny film. Liten får man ju kånka runt på när hon är dålig. Men det råder ingen tvekan om att Storasyster inte mår bra. Hon bara ligger där och varken äter eller leker, sover lite och orkar knappt stå på benen. Hur länge blir jag hemma denna gång? Jojo, får små muntra tillrop från väninnor med barn som haft feber i 24 dagar, systeryster har varit hemma två veckor. Ja men ge er... jag vet, det gäller att coola ner, försöka tänka bort jobbet och kaoset med alla de knappt inskolade små tultarna och de två nya som kommer i veckan och att arbetskollegan också ligger hemma med feber och... vilken start vi fått på vår lilla förskola.

Jag lämnade Liten på dagis idag. Resonerade att det var bäst så eftersom hon varit borta så mycket redan och hon måste ju få in någon rutin hon också, även om hon säkert valt att vara hemma hon med om hon fått. Nu är hon definitivt frisk i alla fall. Inga tvära gnällkast eller hängighet. Hon speedar runt i lägenheten och fixar och donar och snackar oavbrutet. Tänk, för några månader sedan trodde jag att hon omöjligt skulle kunna prata lika bra som Storasyster i den åldern, men nu sprutar ord och meningar ut som rinnande vatten. Och vissa ord på turkiska (men Storasyster kunde fler) och frågar man om hon pratar turkiska svarar hon förnumstigt; nej, pappa pratar turkiska.

Hur som helst har jag jättemycket att göra, förbereda partiföreningens årsmöte på torsdag, skriva verksamhetsberättelse, kopiera mm mm. Sen har jag äntligen fått mitt lån i JAK beviljat så nu ska jag betala av lite av stuglånet och hela billånet och, ja det blir lite dyrare just nu, men i och med att jag inte betalar någon ränta på det så kommer jag att ha över 80000 i sparmedel om 5 år när lånet är betalt och klart. Och då kan jag amortera lite mer på stugan samt flytta över lite mer av det lånet till JAK osv. Känns som en bra plan. (jo, jag vet, nån gång måste jag bergis byta bil också...)

Sen ringde någon försäljare igår så nu har jag gått med på att byta bredbandsleverantör och det är jag inte helt säker på att det var precis det jag ville, men i och med att jag får två gratismånader så kanske det lönar sig ändå, sen kan jag ju byta tillbaka om jag inte är nöjd. Jag vet inte riktigt än, det finns ju två ångerveckor också... (jo, försäljaren hävdade givetvis att det skulle bli billigare, men jag har hela tiden varit nöjd med nuvarande leverantör).

Nu ska jag ringa jobbet och höra hur det går och ikväll får jag följa interpellationsdebatterna från fullmäktige i Radio Roslagen. Inte riktigt lika kul som live...

Lång lång måndag

Långmåndag, alltså inte långfredag, inte ens lik, för långfredag är ju röd och då är man ledig om man jobbar inom förskolevärlden (jag har ju skrivit en hel del om barnomsorgens otidsenliga öppettider tidigare). Idag, på långmåndagen, steg jag som vanligt upp klockan fem, läste morgontidningen och konstaterade att Ledaren är bra korkad. Jag menar, försöka få det till att det är samma sak att försvara människors rätt till ersättning när de är sjuka och inte kan jobba som att försvara fusk med VABbande. Jag skulle nog vilja hävda att det finns inte många partier som är så noga med att nagelfara fusk som Vänsterpartiet. Fusk gillas inte, inte någon typ av fusk. Däremot utgår vänsterpartisternas människosyn från det att vi tror människor om att vara ärliga.

Det har visat sig att det finns de som fuskar med VAB, alltså är hemma från jobbet trots att barnet är på förskolan. Otroligt, jag trodde faktiskt inte det. Jag trodde VABfusk var när människor anmälde sina barn sjuka och höll dem hemma trots att det var de själva som var sjuka för att slippa karensdagar... det trodde jag...

I Vänsterpartiet utgår vi också från att de allra flesta människor faktiskt vill jobba. De vill tjäna sina egna pengar, de vill träffa arbetskamrater, de vill utveckla sina talanger och vidga sina erfarenheter. Sen finns det olika anledningar till att man hamnat i lägen där detta försvåras. Man kan ha blivit sjuk eller handikappad, man kan ha svårt att hitta ett arbete som fungerar för ens speciella behov, man kan ha kommit in i rutiner som gör att det blir svårt att komma tillbaka till ett vanligt arbete. Men visst vill de flesta ändå göra någonting, känna sig betydelsefulla...?

Långmåndag blev det också för barnen på vår lilla satellitförskola. Idag var första dagen de skulle både äta och sova. Det gick bra, en somnade redan vid matbordet och med lite tålamod och list sov de snart allihop. Imorgon är sista inskolningsdagen för många, på onsdag börjar allvaret. Just nu 17, men snart 20, små parvlar som går från att vara små älsklingar, små individer till att forma en förskolegrupp med roller, samarbete och rutiner. Det är roligt att få vara med. Jobbigt, men roligt.

På förskolan här hemma väntade två trötta tjejer på mamma som slängde in dem i bilen och åkte direkt till kommunfullmäktige. Där fick de varsin drickyoghurt, macka och frukt. Mamman var med en stund på möte, men vi blev inte långvariga eftersom vi alla var mycket trötta. Det viktiga för mig kändes som att få vara med en stund, träffa folk, höra snack och inte hamna helt utanför. Jag hann vara med på en interpellationsdebatt kring försäljning av bestånd i det kommunala bostadsbolaget. Det var en partikamrat som initierat den och jag tyckte det blev en hel del bra saker sagda. T ex, varför ska människor som valt att bo i hyresrätt kunna bli påtvingade andra boendeformer genom t ex nya ägare eller ombildningar till bostadsrätt? Varför tror man att det är bara människor som inte kunnat välja som bor i hyresrätt?

Vi gick hem så att vi var hemma tjugo i nio och barnen somnade innan jag läst färdigt om proteiner och kolhydrater (ja, de valde bok själva). Själv har jag plockat ihop tidningsinsamlingen och sitter nu och lyssnar till hur Liten hostar. Nej nej, ingen mer sjukdom nu, nej, nej...