Började november i början av augusti i år eller? Jag vet inte vad det är, men någonting påverkar min kropp och min själ så att jag har svårt att få ihop såväl vardagar som helger på ett tillfredsställande sätt just nu. Och, liksom november, så verkar det inte ha något slut.
Rutiner i vardagen saknas helt, varje liten vardagspryl känns som ett företag, barnen är trötta för det mesta (och mamman outsägligt slut), Storasyster har jobbigt med allt nytt, men även med sig själv och hela sin sexårsperson, Liten trotsar på och snoren vägrar sluta rinna. Posten samlas i drivor, jag glömmer ringa människor, glömmer gå på möten, orkar inte gå på möten, orkar inte ringa människor etc.
Förra veckan vabbade jag och min kollega var magsjuk, inskolningarna gick i stå. Nu är vi på benen, men vi hann inte längre än till lunch förrän vår resurspersonal blev hemringd p g a sjukt barn. Min magsjuka kollega är halvtidssjukskriven till november (inte för magsjuka dock) och vi jagar vikarier. Jag tänkte äntligen börja vara ledig måndagar fr o m nästa vecka, men har redan dåligt samvete för att jag gått ner i tid.
Samtidigt tryter orken att vara överlojal mot sin arbetsgivare när vi hela tiden får pikar och tillrättavisningar uppifrån. Här sitter man hemma på sin fritid och drar ut foton, skriver schema för personal, inskolningsschema för barn, läser litteratur som man blivit ålagd att läsa mm mm, sen får man höra att man inte får skriva upp och kräva betalt för att man kommer en kvart tidigare eller stannar en kvart längre på arbetsplatsen. Nej, för om vi kommer och börjar tjafsa om kvartar, då kommer minsann vår chef att börja kontrollera att vi verkligen stannar tiden ut varje dag även om något barn nån gång skulle vara sjukt eller bli hämtat tidigare. Och då har vi t ex vår resurs som gått in en kvart tidigare varje morgon under hela inskolningen för att det ska fungera. Det blir många obetalda kvartar det. Och eftersom hon inte jobbar heltid och aldrig stänger så kommer hon aldrig att kunna gå hem tidigare p g a att något barn är sjukt eller blir hämtat tidigare.
När vi förra veckan stod utan personal på ena avdelningen tyckte vi att det kunde vara lämpligt om den avdelningens inskolningsbarn stannade hemma eftersom det inte fanns någon som kunde ta hand om dem på förskolan och eftersom det då kunde vara till nackdel för en bra inskolning. Vi sa inte åt dem att stanna hemma, vi rådde dem att göra det. Men så fick vi inte göra. Istället skulle en underbemannad förskola, med en avdelning helt utan personal, med såväl gamla som helt nyinskolade barn även hysa in den frånvarande personalens inskolningsbarn utan att kunna avsätta några resurser på att ta hand om dessa. Helt förkastligt om du frågar mig. Men gör inte det för jag är så neg just nu. Dessutom ska jag då känna mig skyldig för att jag vabbade och var en "orsak" till denna kaos.
Att känna sig maktlös på sin arbetsplats är en megaorsak till sjukdomar, sjukskrivningar och olyckor. Och när jag körde hem från jobbet idag och bara kände som om jag stångar huvudet blodigt i väggen utan att få något tillbaka förutom en ynka lön och tänkte på min lilla sexåring som är så orolig just nu, så ville jag bara strunta i att jobba mer; gå in i väggen eller vad det än kallas, lägga av, stanna hemma. Jag kände mig sjuk helt enkelt, sjuk, less, paj, som november. När klickar rutinerna? När börjar allt fungera igen?
En väninna som verkar vara i samma nedlutade läge utmanade mig på en stafett i att sms:a ljusa stunder. Ha ha, lättare sagt en gjort. Det mesta jag lyckades få iväg handlade om att sova, att barnen sov eller möjligtvis om något att äta. Jag tror hon vann på walk over till sist.
